Tabucchi igen

Av Antonio Tabucchi finns nu inte bara "Rekviem" utan även den besläktade "Till Isabel" på svenska (Nilsson förlag, 2017). I ett inlägg nyligen skrev jag om den förstnämnda, i vilken en parad av figurer, både levande och döda, möter den flanerande berättaren i ett stekhett Lissabon. Ett par av dem dyker upp på nytt i "Till Isabel  - en mandala" (översatt av Viveka Melander), nämligen Tadeus och Isabel, den mystikomvärvda gestalt som finns redan i romanens titel. 

Berättelsen formar sig till ett pusslande med lösningen på gåtan Isabel, hon som för många år sedan försvann i ett dunkel av obekräftade rykten. Vilket var det öde som hon slutligen gick till mötes? Begick hon självmord? Genomgick hon en abort? Vad hände i fängelset för antifascistiska fångar? Det är Tadeus - just densamme som berättaren i "Rekviem" uppsöker vid hans grav och sedan dinerar med - som nu själv är den som vill veta hur det egentligen stod till med Isabel.

Tadeus leds, kapitel för kapitel, till platser och personer som på ett eller annat sätt förväntas bidra till bilden av Isabel, samtidigt som Tadeus själv i strävan att fullständiga denna mandala över en saknad person närmar sig sitt eget själv. (I jungiansk psykologi betecknar mandala personligheten som integrerad helhet; begreppet är i österländsk filosofi mångtydigt men avser att i cirkelform teckna den sammansatta helheten, kosmos i ett mikrokosmos, förbindelsen med oändligheten). Kapitlen kallas följaktligen cirklar, därmed antydande att Tadeus möjligheter till insikt ligger i upprättandet av en rad koncentriska cirklar in mot ett centrum, en mittpunkt.

Om Tabucchi tar de övernaturliga fenomen han beskriver på allvar är tveksamt, men de står onekligen i samklang med de kuriösa personer och sammanhang som Tadeus hamnar i när han ideligen hänvisas till någon annan, snäppet mera klok eller vrickad person som antas sitta inne med mer substantiella besked. Det hela framstår främst som ett estetiskt grepp som medger uttryck för den fascination för tiden och minnet, drömmar, individens heterogenitet och tillvarons skenbara gripbarhet som är genomgående i Tabucchis författarskap. Mandalan fungerar som ett raster, ungefär som tarotkorten gör i en av Italo Calvinos romaner. 

De många resorna och återkomsten till den Isabel som hör till både dåtid och nutid är hela tiden fängslande, också för Tadeus själv som slutligen efter alla anhalter - hos bland annat en fotograf, en kinesisk gumma, en katolsk präst, en flummig poet, en kvinnlig astrofysiker och en guru i schweiziska alperna - inser att han är ute efter fruktlös bekräftelse och försoning. När slutligen Galne violinisten barfota i sanden på en badort på Rivieran spelar Beethovens "Les adieux" på fiol (!) och helt frankt menar sig vara dirigenten för hela mandalan, har galenskapen nått vägs ände. Dock samtidigt en ände med lyriska kvaliteter och en förnimmelse av intighet och vemod.

Den här romanen, en roman om identitet, sökande och flykt, skrevs i mitten av 90-talet men låg vilande hos en väninna till författaren i många år. Tabucchi återtog den året före sin död. Den publicerades postumt, och finns nu alltså fint översatt även på svenska.

Tabucchis Rekviem

En av mina favoriter bland samtida författare är den alltför tidigt bortgångne italienaren Antonio Tabucchi (1943-2012). När cancern tog honom försvann han tyvärr också från sitt svenska förlags utgivning. Glädjande nog finns det små förlag - som Nilsson förlag - som kan rycka in och se till att resterande verk blir översatta och utgivna.

Så har skett med en av Tabucchis bästa böcker, nämligen "Rekviem, en hallucination" från 1991 (översatt från portugisiskan av Hans Berggren). Tabucchi var professor i portugisiska och portugisisk litteratur, helt betagen av Portugal och under lång tid bosatt i Lissabon med sin familj. 

Som en hyllning till sitt andra hemland, och inte minst till den beundrade poeten Fernando Pessoa, skrev han denna bok på portugisiska. I en inledande not säger han att "en historia som den här bara kan skrivas på portugisiska, punkt slut." Alternativet hade varit latin, som traditionen påbjuder, ett språk han dock inte samsas tillräckligt väl med. Det blir således inte ett rekviem till orgelmusik utan ett för munspel, vill han mena. En musik till "det som gått förlorat liksom vi".

Den här sortens spirituella ansats som inte utesluter allvar är typiskt för Tabucchi. Jag blir genast medryckt och följer intresserat jagets irrfärder och möten med ett stort antal personer, levande såväl som döda, under en stekhet julisöndag i Lissabon. En del är bara slumpmässiga och flyktiga kontakter medan andra är bekanta från förr, bland vilka fadern och den store poeten är de viktigaste. 

Till boken hör också en essä i sexton korta kapitel med titeln "Universum i en stavelse", en "luffarstråt runt en roman". Där avhandlas den mänskliga rösten, drömmarnas språk och den orfiska evokationen av de döda i anslutning till författarens minnen av fadern och dennes strupcancer-operation, den som gjorde honom stum. 

Men innan luffarstråten runt romanen romanens egen luffarstråt. Den börjar med att berättarjaget på en kaj i Lissabon väntar på poeten som lovat dyka upp klockan tolv, men som av någon anledning dröjer. Kanske var det i själva verket midnatt han menade?

Under tiden, under de följande tolv timmarna, möter berättaren en knarkare, en taxichaufför, en gammal zigenerska, en kyrkogårdsvaktmästare, en portier, en hovmästare, Isadora, fadern, Isabel, en kopierande målare, en historieförsäljare, en dragspelare och många andra; samtliga finns noggrant förtecknade på ett försättsblad. 

Den ena kontakten leder oplanerat över i en annan precis som i drömmen, ingen väsentlig skillnad görs mellan levande och döda, mötena sker i samma plan. Samtidigt är skeendet realistiskt förankrat i Lissabon med omnejd och samtalen rör allt mellan himmel och jord; flanörens iakttagelser blandas med minnen, ingående beskrivningar av lokala maträtter följs av små förnumstigheter från individer som var och en bär på sitt. Med den store poeten yppar sig ett tillfälle att diskutera Kafka och postmodernism, och han avslöjar även att han en gång ur en liten bok lärde sig dansa.

Det som är så förunderligt med Tabucchis texter är att de laddas med förgänglighet och gåtfull närvaro utan att det direkt framhävs. Det bara finns där som ett existentiellt faktum, ett resultat av möten med människor och miljöer, nu och i det nostalgiskt bevarade och sensoriskt uppväckta förflutna.

Det som började med att det genomsvettiga jaget den där heta julisöndagen behövde köpa sig en ny skjorta, ändar med att jaget och poeten tar avsked av dragspelaren och varandra på kajen i nattens månljus. Och de där timmarna fram till utsatt tid fylls som alltid av den sammansatta verklighet som uppenbaras för ett drömskt och vaket medvetande. 

Foto (överst): EJ. Lissabon, Praça do Comércio.

Antonio Tabucchi 1943-2012

Medan jag läser Antonio Tabucchis senaste bok på svenska, nyligen utkommen, når mig det oväntade meddelandet att han igår gick ur tiden i sitt älskade Lissabon. Han blev bara 68 år gammal. All världens kultursidor fylls av nekrologer skrivna av läsare som i likhet med mig nu försöker återge något av det han gav oss, det vi inte räknade med så hastigt skulle sluta med den definitiva punkten.

Boken jag läser nu är en samling berättelser med den för hans författarskap så passande titeln "Tiden åldras fort". Tiden och minnet var hans ständigt återkommande teman och det är beklagansvärt att tiden inte lät honom minnas ännu mera än vad som nu blev fallet. Man kan givetvis säga att dessa teman är centrala för allt skönlitterärt skrivande som det är något med, men i Tabucchis fall behandlades de med en speciell både lätthet och tyngd, med ett sting av smärta och ett stänk av humor i det existentialistiska vemodet, vilket lätt igenkänns av dem som en gång läst honom.

Ett gott exempel från den nya boken är "Moln", som återger mötet på en badort mellan en strålskadad officer som deltagit i kriget på Balkan och en prepubertal flicka av den där obetalbart beskäftiga sorten som man inte kan annat än charmeras av. Ett möte mellan det överkloka barnet och den dumvise vuxne. Deras samtal vindlar kring stort och smått och båda får anledning att tänka till en extra gång om sånt som att bygga hus och att rasera dem, om mediciner och MacDonalds, om nationalsånger och ursprung, om nödvändiga och riskabla ideal, om respekten för olikheterna. Allt under det att officeren knaprar på sin medicin och varsamt krånglar till den lilla flickans logiska resonemang. Det slutar mycket vackert med att de båda spår i molnen tillsammans.

Som läsare skapar man sig ibland en speciell relation till författaren, men bara ibland. Det kan göra att man lockas till ett författarmöte för att se och höra honom eller henne i verkligheten, vilket gudbevars sällan leder till ett utbyte i nivå med det man får av läsningen. Eftersom jag hade läst allt av Tabucchi som finns på svenska var han en av de få som även på så sätt var lockande för mig, då när jag tog mig till Stockholms kulturhus i september 2010. Jag fick ett intryck av en person som stämde väl överens med sina texter, en mild, humoristisk intellektuell med sinne för politiska och moraliska konflikter men som först och främst var intresserad av att estetiskt och filosofiskt komma åt tillvarons gåtfulla sidor. För en gångs skull ställde jag mig i kön för en signatur i den då aktuella boken på svenska ("Beato Angelicos flygande varelser"). Han skrev en vänlig hälsning, och jag noterade att han hade en svaghet som jag delar med honom. Den vackra, dyrbara reservoarpennan!

Tack och farväl, Antonio Tabucchi! Jag får nu gå till hyllan för omläsning. Förhoppningsvis kommer fler verk av din hand att hitta sina svenska förläggare.

Mitt tidigare inlägg om Tabuchi från 2010 kan läsas här.

Antonio Tabucchi om tidens flykt och nostalgin

Den italienske författaren Antonio Tabucchi har besökt Sverige i samband med Italienska Kulturinstitutets lansering av hans bok Beato Angelicos flygande varelser från 1987, som nu översatts till svenska av Barbro Andersson. Boken är den första utgåvan i Cartaditalias nya bokserie, som så småningom även kommer att presentera verk av kända storheter som Pasolini, Magris och Calvino. Igår kväll var Tabucchi inbjuden till en författarafton i Kulturhusets hörsal, som var fullsatt av förväntansfulla åhörare. Där i publiken fanns även jag, som numera sällan gör mig omaket att uppsöka den sortens evenemang. Men Tabucchi är enligt min mening en av nutidens mest läsvärda författare och jag ville därför gärna se och höra honom.

Italienkorrespondenten Kristina Kappelin hade flugits in från Rom för att presentera och intervjua författaren. Det gjorde hon bra, och Tabucchi var inte sen att nappa på de teman som hon tog upp: känslan av tidens flykt, nostalgin, Fernando Pessoa (som är Tabucchis egen främsta litterära valfrändskap) och slutligen även romernas situation (som Tabucchi även tidigare engagerat sig i) och det aktuella läget i italienskt kulturliv (som han, frånsett journalistiken, bedömde mycket positivt). Glädjande nog ägnades mesta tiden åt det litterära, och det säger jag med tanke på att framför allt DN:s kulturjournalister för närvarande tycks vara mest angelägna att plåga gästande italienska kulturpersonligheter med frågor om Zlatan och Berlusconi.

Först när tiden gått, när vi nått en viss ålder, när livet haft en god del av sin växlingsrika gång, kan vi ägna oss åt tillbakablickar och inre tidsförskjutningar med den svindlande existentiella känsla av ogripbarhet som tillvaron innebär. Ungefär så uppfattar jag det Tabucchi menar vara grunden för nostalgin, den som utgör ett genomgående tema i hans texter, ofta korta, fragmentariska texter, inte sällan formade som reflekterande brev till verkliga eller imaginära mottagare som kanske inte kan, eller inte längre kan svara. Minns du den gången när...

Nostalgin, hävdade Tabucchi igår, kan liknas vid en behållare vars innehåll varje individ fyller med sitt specifika mått av tidsbestämda upplevelser och erfarenheter och som samtidigt på ett märkligt sätt upphäver konventionella tidsmått. Den nu utgivna boken innehåller vad han kallar korta "kvasiberättelser" där tidskänslan alltid gör sig gällande i ett sammanhang som aldrig utesluter sinnlig precision och fantastik i skön förening. Med spänning väntar jag på en översättning av hans senaste bok -Il tempo invecchio in fretta - som tydligen mer inträngande än någonsin behandlar dessa gåtfulla frågor om levd tid och tidsupplevelse.

Angående Pessoa menade Tabucchi att denne var en i raden av stora gestalter i litteraturhistorien vars verk erbjuder en värld att lägga till andra sådana världar: som hos en Goethe, en Kafka, en Joyce, eller en Strindberg. Han redogjorde för de viktigaste av Pessoas heteronymer, dessa fiktiva jag som tillsammans utgör den heterogena inre potential som en människa rymmer. Påverkan från denne portugisiske författare är påtaglig hos Tabucchi, och det är nog inte fel att anta att den nostalgiska/melankoliska tendens som är ständigt närvarande i hans verk i stort sett också kunde översättas i begreppet saudade.

En av berättelserna i den nyöversatta boken har titeln Budskap från halvmörkret och skulle mycket väl ha kunnat ingå i den samling kärleksbrev från melankoliska män som Det är snart för sent (utgiven på svenska 2002) består av. Jag citerar ett par korta avsnitt av texten som endast upptar en dryg sida.

Det är min uppgift att färdas genom denna tid som inte längre är min och som har varit vår, och den löper snabbt inuti mina ögon: så snabbt att jag skymtar landskap och platser där vi bott, ögonblick som vi delat och även våra samtal från förr Minns du?

---

Under denna minimala oändlighet som utgör intervallet mellan mitt nu och vårt då säger jag adjö till dig och visslar Yesterday och Guaglione. Jag har lagt min pullover på stolen bredvid min, som när vi var på bio och jag satt och väntade på att du skulle komma tillbaka med jordnötter.

Inte för att jag har Nobelpriskommitténs överblick men jag vet ingen jämte Peter Handke som jag mera unnar ett Nobelpris bland samtida europeiska prosaister.