Fridfull Helg!

Än en gång jul. Den här gången mycket stillsam på grund av nödtvungen anpassning till en tröttande influensa. Tröttsamt även det novermbermörker som dominerat hela december fram tills nu. Lagom till julafton frostnade till sist de snöfria markerna och en blek vintersol har sedan visat sig några timmar mitt på dagen.

Lyssnar till musik och läser. Vilar och promenerar med Doro - som inte firar men gläds åt vildsvinsjulskinkan.

Hoppas på ännu några julaftnar i ett ljusare världsläge; hoppas få höra om några av de värsta autokraternas fall, i öst som i väst. Och få veta vilka som i så fall väntar i kulisserna. Någonting säger mig att vice Vance är en minst lika farlig person som den herre han så servilt tjänar med fanatiskt stingande blick. 

Nog behöver världen sång från himlens stjärnevärld och vägledning av kloka herdar och vise män.

Själv har jag sedan barnsben mitt öra vänt mot rösten som följt mig i spåren med påminnelser om änglarnas och sfärernas musik. Här sjunger han om tindrande stjärnor på himlens päll och om trösten som - "i en orolig tid"- kommit till jorden.

"Om man vill tro de orden".

Om ej så finns musiken.

Julstämningar

Alla fyra ljusen tända. Vilken dag som helst vaknar man till ännu en julhelg, vilket jag konstaterar utan vare sig stress eller barnslig förväntan. Dock inte utan den ofrånkomliga insikten att mina jular börjar bli oroande många till antalet, en insikt jag raskt byter mot den handlingsberedande, mer vardagsnära att några inköp måste göras i butikerna i centrum. 

Väl där noterar jag att fler än jag förmodligen insett åtminstone det senare. Kön till kassorna är dessbättre inte längre än att de kan uthärdas - även med ansiktsmask på. 

Vin, saffransbullar och en julklapp. Sen fri igen i friska luften, i ett alltmer ymnigt, ljuddämpande snöfall. Domkyrkotornen omsvärmas ungefär som i de där klotformade glaskulorna man som barn med förtjusning skakade så att vita partiklar yrde upp och sakta la sig runt en tomte eller en kyrka. En förtrollning av kortvarigt slag, ungefär som nu det plötsliga snöfallet. 

St Olofsbron täcks av ett lager kritvit nysnö som snart kommer att trampas, smutsas och förlora sitt värde. Om temperaturen sjunker rent av förvandlas till eländig ishalka, strösslad med grus. Ha vett, du mänskobarn, att njuta av det vackra medan det/du varar! 

Jag öppnar för det genuina och duckar för det skrälligt påträngande. Snöfall utan bjällerklang. Avvägningar, javisst, alla gör vi dem. Den kitschbefriade idyllen, hur ser den ut?

Bland annat julmusiken är jag noga med. Under lördagskvällen en underbar julkonsert (i SVT2; ära vare public service!) från den storslagna, ur eldstormen återuppståndna Frauenkirche i Dresden (konserten börjar 2:00:00 in i programmet "Kulturstudion") - ja, Dresden med allt vad den stan har att erbjuda i kulturellt och inte minst musikaliskt hänseende. Staatskapelle, flera körer och inhyrda solister, allt av Spitzenklasse. Sopranen gör mig tårögd och hennes namn bevarar jag i minnet: Regula Mühlemann. 

Et incarnatus est. Vilken strålande klarhet, vilken Mozartstämma! En röst som gjord för dessa valda delar av den mäktiga c-mollmässan. I det som måste vara den största sakrala musik som det gudomliga snillet åstadkom. Men så är det också fråga om en mycket speciell gåva, en bröllopsgåva till Konstanze.

Eller måndagsmorgonen - när nattsömnen alldeles för tidigt bröts och det inte gick att somna om. En repris från dagen innan av en direktsänd konsert med Erik Westbergs vokalensemble från Studio Acusticum i Piteå, ett inslag i Europeiska radiounionens julmusikdag (Ära vare även den och SR P2!). Tonvikt på svensk julmusik i folkton med inslag av både nyckelharpa, ackordeon och orgel. Med hörsnäckorna i öronen lyssnar jag klarvaken utan varje tanke på sömnförlust.

Nästan hemma upphör snöyran och jag passerar en granförsäljare som öppnat tillfällig utomhusbutik i korsningen Skolgatan/Sysslomansgatan. O, Tannenbaum, O, Tannenbaum, wie grün sind deine Blätter. Den gamla tyska visan klingar inombords utan att jag kan greppa texten som helhet. Melodin är mycket enkel, men jag famlar efter orden.*

Vi lever numera utan gran, klarar oss därvidlag med minnena av barndomens pyntande med stjärnan i toppen, flaggor och girlanger, trumpetande folieänglar, hemmagjorda pappersklipp och framför allt de granna men sköra glaskulorna, den ena praktfullare än den andra. Ja, jag minns till och med tiden före elbelysningen, då granen under nogrann bevakning verkligen tändes, ljus för ljus, och rummet fylldes av doften av stearin. 

När jag vänder mig om har jag parken med statyn av Finn Malmgren framför mig. Han står där som alltid, oberoende av årstid klädd i sin tjocka polardräkt men nu på något sätt fullständigad av det överraskande snöfallet. Vad kunde göra honom i någon liten mån mer autentisk än den nyfallna snön på armar, axlar, krage och skor? 

Lars Gustafsson anknöt i en av sina dikter till denna staty och till den dikt av Gunnar Mascoll Silfverstolpe som denne skrev till sin vän vid avtäckningen av statyn. Så här låter det hos Gustafsson:

Och en vinterdag står vännen åter i parken

men denna gång som staty

Han är och han är inte Finn Malmgren 

Återkommen och inte återkommen

I sin hyllning till polarforskaren som omkom i Umberto Nobiles polarexpedition 1928 vänder sig Silfverstolpe till Malmgren som någon kanske "för blyg för att vara staty" och "blyg när du tvingas att tala". Gustafsson tar detta som utgångspunkt för en reflektion kring vilken röst som kan höras från en staty som omöjligen talar, tvingad eller ej.

Finn Malmgren, vilsefaren i Ishavet,

har kommit tillbaka som Stengäst.

Hur talar man till en staty?

Man talar inte till statyer.

Hur tvingar man statyer att tala?

Statyer är regelmässigt alltför blyga

Gustafsson konstaterar, med sedvanlig humoristisk underfundighet, först det självklara att bara vi själva kan tala i statyernas ställe, och tänker sig sedan att talaren är hänvisad till tre imitationer: 

- av den bortgångnes verkliga röst, 

- av en röst som varken är Finn Malmgrens eller Statyns, utan Finn Malmgren som staty ("nog så svår att efterlikna", eftersom denne "var ju, veterligt, aldrig staty") och sist

- av poetens, i det här fallet Gunnar Mascolls, egen röst

Så vem talar vi till, när vi försöker få statyer att tala? Det är Gustafssons fråga.

Nötter hör julen till.

Mina läsare av dessa rader tillönskas en riktigt God Jul!

* Jag hämtar texten på nätet (enligt vissa uppgifter lär det finnas mer än en). Och det visar sig att jag mindes lite fel. Granen var i första raden inte grün utan treu:

"O Tannenbaum, o Tannenbaum

Wie treu sind deine Blätter
Du grünst nicht nur
Zur Sommerzeit,
Nein auch im Winter, wenn es schneit.
O Tannenbaum, o Tannenbaum,
Wie treu sind deine Blätter"

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

Julens bästa sånger

För elva år sen, i min förra blogg, listade jag julens bästa sånger och psalmer. Jag ser mig tillbaka och noterar att jag inte har anledning att ändra särskilt mycket utan kan reprisera det mesta av mitt förslag med något tillägg och en del nya kommentarer.

Det handlar om val som naturligtvis präglas av min egen historia av sång och musik, mestadels kopplad till just sång i sakrala sammanhang. Jul är ju en kristen högtid, vilket kan vara värt att påminna sig i en avkristnad tid när det är tveksamt om sångernas budskap är begripliga längre och många av melodierna banaliserats till allmän bjällerklang i galleriornas högtalare. 

1. Det är en ros utsprungen. - Vintermörkrets pendang till sommarljusets Den blomstertid nu kommer. "Den späda rosen fina som doftar salighet... " Om inte den allra vackraste, så i vart fall en av de vackraste psalmer jag vet. Ja, även texten bjuder på sällsynt sköna metaforer. Michael Praetorius tonsatte den någon gång i skiftet mellan 1500- och 1600-tal och den lär hålla i flera hundra år till. 

2. Jauschzet, frohlocket ur J S Bachs Juloratorium. Allt andligt är inte släpig församlingssång. Här får kyrkokören släppa loss i rytmiskt jubel och yra. Bach rules, som väl de unga skulle säga, bara dom visste.

3. Förunderligt och märkligt. Denna psalm, eller enkla visa, är för min del en ganska sen upptäckt som blivit en verklig favorit. Carl Nielsen, den store danske tonsättaren, kunde med så här enkla medel helt kongenialt tolka textens innehåll. I sanning förunderligt och märkligt.

4. Bereden väg för Herran. Jo, den måste med - adventstidens stora brusande introduktion. Till piporgel med öppna spjäll.

5. Gläns över sjö och strand. Alice Tegnérs tonsättning är den som jag har med mig sen barndomen, men faktiskt lika fin är den av Ivar Widéen, den som Peter Mattei sjöng på sin julskiva för några år sedan.

6. Stilla natt. Visserligen hårt sliten av tusen förskräckliga muzakversioner. Men när en god sångare tar sig an denna julvisa utan krusiduller eller wailande, med ackompanjemang av akustisk gitarr eller orgelharmonium, då kommer den alltid att visa sitt beständiga värde.

7. Nu tändas tusen juleljus. Tanken svindlar inför hur många tusen det faktiskt rör sig om.  Jag hör den gärna sjungen av en kör av barnaröster. 

8. O helga natt.  Lika hårt sliten som nr 6 och ständigt vandaliserad av sångare som är ljusår från att klara detta krävande stycke. Men Jussi Björlings inspelning finns ju fortfarande.

9. Ett barn är fött på denna dag. En underbar melodi från långt bort i medeltiden.

10. Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt. Även kallad Sibelius´ julsång. Barytonens glansnummer, och vi kan väl enas om att ropa in Peter Mattei. 

11. Jul, jul, strålande jul. Kyrkomusikern och kompositören Gustaf Nordqvists julnostalgiska bidrag blev också hans enda riktigt kända komposition, men det är å andra sidan en sång som blivit närmast obligatorisk i repertoaren. 

12. O kommen i trogne (Adeste fidelis). Denna mäktiga hymn, oerhört populär i den anglosachsiska världen, har vunnit ett allt större insteg också i det svenska julsångsmedvetandet. Julnattsmässan i Uppsala domkyrka brukas avlutas med den, och när en tvåtusenhövdad församling sjungande ansluter till kören vid uttåget ur kyrkan ger det onekligen ett mäktigt intryck. 

Med dessa tolv sånger sätter jag streck - och önskar alla läsare en riktigt God Jul med riktigt god musik. 

Foto: EJ

Nu är det (ingen vit) jul igen

Julen är nostalgikerns favorithögtid. Faran med ett tillbakablickande traditionsberoende är att det kräver att saker och ting återuppstår i ograverat skick, vilket vi alla vet svårligen inträffar. 

Till bilden av julen hör en kolorit i vitt, rött och grönt. Snö, stearin och lovikkavantar. Luvor, lack och snören. Kvistar, kransar och barrmattor.

I år blir vi snuvade på snön. Men av en slump fann jag idag ett par smått förvillande foton från en skogspromenad för några år sedan. Ni ser dem här ovan och nedan, och de togs i högsommartid. Det är alltså inte ett tunt snötäcke utan renlav som ligger där på marken mellan tallarna.

Det är den renlav som också kallas fönsterlav. Se där en anknytning som åtminstone hjälpligt kan föra tankarna till gammaldags jul och vinter med en torr och krispig norrländsk kyla.

Namnet fönsterlav har den fått av att den förr lades mellan ytter- och innerfönster för att förhindra drag. Från min tidigaste barndom, frostrosornas tid, minns jag att bomull också fick duga. Sedan detta blev inaktuellt har den mest bara förekommit som dekoration i adventsstakar och julgrupper. 

Namnet renlav påminner även om att den är föda för de hjortdjur som i fjälltrakterna, där snön fortfarande är garanterad, önskar sig ett så tunt snötäcke att laven kan sparkas fram även i juletid. 

Hur som helst, för alla som drömmer om en vit jul därhemma finns alltså föga hopp om snödetaljen om man inte drar till fjälls. Dock finns tröstemedel av mångahanda slag. Med en bok av Jon Fosse, en sång av Peter Mattei, en lutfiskmiddag och tindrande barnaögon på julafton ordnar det sig i alla fall för min egen del, snöljuset förutan.

Med dessa språngvis irrande tankar önskar jag alla bloggens läsare en God Jul!

PS: Lyssna gärna (här) till den bäste samtida julsångaren av dem alla när han sjunger den vackraste julsången av dem alla: "Det är en ros utsprungen". En gammal tysk vismelodi som togs upp och arrangerades av Michael Praetorius i början av 1600-talet.
Jon Fosse: Trilogin. Kan med all säkerhet erbjuda ett fullgott alternativ till de flesta julpredikningar på temat ej rum i härbärget.

Foto: EJ. (Klickbara bilder, som vanligt)

Julkonsert

Julkonserter har med åren blivit allt större begivenheter. Förr var julkonsert liktydigt med en sammankomst i kyrkan, men numera har kyrkan fått hård konkurrens av shower från alla möjliga estrader där andligt och profant blandas i en underhållning som verkar ha ersatt den forna folkparksturnén för några av våra populäraste artister.

Bredden är stor; det är allt från dansbands-vokalister till operasångare som går samman med några kolleger och kallar allmänheten till årets O helga natt. Om jag ser mig bakåt i tiden är nog det märkligaste som hänt att så många som annars vanligtvis inte sjunger andliga sånger och psalmer numera gör det. 

Skillnaden mellan kyrkligt och världsligt är inte längre så uttalad, och till det har säkert julsångerna bidragit. Trots långt gången sekularisering är det knappast möjligt att bjuda in till en julkonsert med bara "Jingle bells", "White Christmas" och "Ser du stjärnan i det blå" på repertoaren. Trots Kalle Ankas jul på tv - förmodligen den märkligaste form av julfirande som en nation skapat i modern tid - har ett antal gamla julottesånger överlevt i svenskens allra som mest nostalgiska hörn av medvetandet.

Malena Ernman har i år tagit med sig Lasse Berghagen, vilket givetvis borgar för folklighet och glatt skämtlynne mer än högtidlighet och andakt. Inget att gnöla över, det är som sagt underhållning det är fråga om och publiken kommer för att bli road och känna lite julstämning. Med ett eller annat allvarsord lämpligen instucket.

"I decembertid" heter showen och jag såg den i Berwaldhallen. Med Berghagens hjälp blev det utflykter till både höst och sommar, även om naturligtvis merparten gick i ton med julgranen på scenen och en uppsluppen luciasketch. Både Ernman och Berghagen är erfarna scenrävar och kan det där med att skapa publikkontakt med mellansnack som verkar, och som nog delvis också är, improviserat. 

Sången och musiken då? Malena Ernman är ju en i grunden operaskolad röstekvilibrist som i det här sammanhanget inte lät det märkas särskilt mycket förrän i slutnumrets parodiska potpurri på Kalle Ankas jul. Hon sjöng nästan uteslutande med en sorts halvröst, vilket kan ses som en klok anpassning till visgenren men gör att man samtidigt saknar en del av den fylliga klangen. Till och med i "O helga natt" ("Folk fall nu neder...") valde hon att - effektfullt - sjunga nedtonat, vädjande i stället för i det forte man är van vid. Folkvisan "Allt under himmelens fäste" var i mina öron hennes finaste insats denna afton.

Herr Berghagen överraskade med en åtminstone för mig helt okänd visa som måste vara en av hans absolut bästa. "Pinocchio" heter den och den gick i en fin viston med tycke av Thorstein Bergman.

Det ska slutligen sägas att hela denna julshow har väldigt mycket att tacka för ett lag av mycket skickliga instrumentalister. Såväl solisterna - gitarristen Mats Bergström och blåsaren Jan Bengtsson - som Svenska stråkensemblen bidrar avsevärt till den höga musikaliska nivån. Vilken i sin tur grundlagts av ett antal helt lysande arrangemang av i första hand Erik Arvinder och Mats Bergström. 

In the bleak mid-winter

In the bleak mid-winter
Frostly wind may moan,

Earth stood hard as iron,

Winter like a stone;

Snow had fallen, snow on snow,

Snow on snow,

In the bleak mid-winter,
Long ago.

Med en av den engelskspråkiga världens många omtyckta carols (text Christina Rosetti, musik Harold Darke) önskar jag alla mina läsare en riktigt God Jul!

http://www.youtube.com/watch?v=K-9yB6t8Vl4

Själv reser jag norrut några dagar men är snart tillbaka på min vanliga plats med utsikt mot den just nu norrländskt snötyngda parken här utanför.

Foto: EJ

Julmusiken

Julmusiken kan vara plågsam eller helt underbar. I grunden är den ett kostbart arv vi bär med oss och som inte borde få förvanskas till ljudgirlanger i varuhusens julkommers. I varje fall de andliga sångerna, som ju dominerar denna speciella genre, borde få gå fria från det jingelmaskineri som drabbar nästan allt som ska säljas som populärmusik numera.

Hur välgörande då att lyssna till en julskiva med klassisk skönsång, utan wailande och trummande av vemsomhelst av alla dessa dussinartister som tror att de automatiskt har själ om de härmar soul. Inte ens i kyrkan slipper man tydligen den sortens anpassning längre (läs förresten angående detta Maria Schottenius intervju med Gustaf Sjökvist i söndagens DN; tyvärr ej på nätet).

Jul med Peter Mattei kunde varit utgiven i vilket decennium som helst under min numera rätt långvariga levnad, och det ser jag i det här sammanhanget som en förtjänst. Det räcker med röstens välljud och en välspelande orkester (Stockholm Sinfonietta med nyss nämnde Gustaf Sjökvist som dirigent) och en vilja att tolka dessa sånger med respekt för deras eget outslitliga tonspråk. Det enda lilla jag kan invända är att det alltid lika bäriga och klangrika flödet ur Matteis strupe ibland skulle må väl av en något mer temperamentsfylld frasering av det slag som framkommer i "O helga natt". Men jag förstår också att de flesta numren på denna skiva inte inbjuder till just den sortens mer dramatiska föredrag. Julsång är visserligen ofta lovsång, men märkligt nog ändå en stillsam sådan. Det blir lätt lite av "Stilla natt" över den som helhet.

Mattei har valt några av de allra bästa julsångerna, i flera fall de som har melodier som går tillbaka ända till renässans och medeltid. Flertalet finns på den lista med favoriter jag en gång gjorde på min förra blogg och där jag satte "Det är en ros utsprungen" som mitt första val. Ett par mindre kända sånger finns också med, varav den ena - en Grundtvig-psalm i Carl Nielsens tonsättning -blivit en ny favorit som nu måste knuffa undan någon annan från tiobästa-listan. "Förunderligt och märkligt" heter den och jag vill påstå att den psalmen verkligen gör skäl för sin titel.

Melodin i all sin naturliga enkelhet står helt i samklang med textens trohjärtade beskrivning av frälsarens påvra härbärge medan skapelsen i övrigt är så till synes välordnad:

En fågel har sitt näste,

sin kula varg och lo,

var blomma har ett fäste,

var humla har ett bo,

men fursten i Guds rike,

det levande Guds ord,

får bli en hemlös´like

sin första natt på jord.

Oavsett hur man nu ställer sig till naturens ordning i dessa föregivet rogivande former så har Peter Mattei gjort den enda julskiva jag mycket riktigt anade att jag borde lägga till mina övriga.

Julmusiken

Jul-, nyårs- och trettonhelgerna är helger fyllda av julmusik. För den som inte redan blivit tröttkörd på julhandelns oftast utslätade och blankslitna popversioner har kyrkorna ett stort utbud av både traditionell och ny musik för den som orkar upp ur soffan för en kortare eller längre slädfärd, förlåt promenad, i mörker och snömodd.

Och så finns ju skivinspelningarna. För min egen del har jag en favorit sedan 1994 då den förträffliga engelska kören Ex Cathedra under Jeffrey Skidmore spelade in en samling julsånger från olika länder, en del kända och andra åtminstone för en svensk mindre kända eller rent av okända. Skivan håller för lyssning år efter år, inte minst för att den inte bara plöjer i redan uppkörda fåror.

Här finns visserligen också Stilla natt, men i en version som överglänser allt jag tidigare hört av denna den mest sjungna av alla julpsalmer. Den sjungs här just så enkelt som den ska sjungas, till enbart gitarrackompanjemang. Tyvärr lär denna skiva vara svår att uppbringa annat än på andrahandsmarknaden. Men den är väl värd att efterspana.