Simson och massmordet

Jag tänker än en gång på Simson, han som drog med sig flera tusen människor i döden. Den här gången slår jag upp Domarboken i GT och läser de fyra kapitlen som ägnas honom och hans våldsamma historia. En Guds nasir var han, det vill säga en från början utsedd, avskild, särskild person. En hjälte med domarstatus, en jätte som bekräftade sin utvaldhet och styrka genom att med bara händerna slita ett lejon i stycken och dräpa tusen antagonistiska filistéer med en åsnekäke som enda vapen. Undra på att filistéerna ville komma åt honom.

Berättelsen om Simson bevarar den fascination den väckte hos mig redan som barn. Hemligheten till hans styrka låg egendomligt nog i håret, som inte fick klippas. Men inte bara det. Det fascinerande var framför allt att en käresta, Delila (inte den första av "filistéernas döttrar" som Simson föll för), av filistéerna lockades till ett svek mot honom, nämligen att lista ut hans hemlighet så att man kunde beröva honom hans styrka.

Simson vilseleder henne några gånger men orkar till sist inte med hennes tjat utan låter sig bevekas. Hårflätorna skärs av i sömnen och hans sårbarhet och vanmakt blir därmed uppenbar. Fängslad med utstuckna ögon straffas han med slavarbete i en kvarn.

Men hår växer ut, och Simson bidar sin tid. Under en gigantisk fest till guden Dagons ära för tre tusen filistéer roar man sig storligen på Simsons bekostnad. De triumferande filistéerna måste ha trott att Simson var för alltid slagen och besegrad. Han lyckas emellertid övertala en yngling att leda honom fram till templets båda bärande pelare och där - precis som på Gustav Dorés dramatiska bild i familjebibeln  - vräker han helt enkelt omkull dem i Herrens, sin egen guds namn. Templet rasar samman, och den svage som nu återigen håller sig för stark, tar samtliga närvarande med sig i en förtidig död.

Jag tänker än en gång på den ohyggliga aggression som massmord med det egna livet som insats innebär. Gruvlig hämnd för personliga eller kollektiva oförrätter? Den kränkta omnipotensens rekyl mot allt och alla? Vansinnets raseri i skenhelig tjänst hos en upphöjd ideologi?

Ibland drömmen om en omstart år noll, hitom eller bortom tid och rum. Ibland bara nihilistiskt raseri mot hela tillvaron i sinnets absoluta förmörkelse och totala meningsförlust.

Hur uppstår frestelsen att vara den som förintar världen med sig själv? Förklaringarna slinter.


Bilden: Gustav Doré, trägravyr, illustration till Domarboken i Bibeln.

Himlen (3). Runt hörnet?

Aposteln Johannes fick sin vision av apokalypsen och det nya Jerusalem under en vistelse på ön Patmos. En Herrens ängel uppenbarade allt för honom och han sände detta vidare "till de sju församlingarna i provinsen Asien" och till alla dem som alltsedan dess levt i förvissningen om att tiden är kort.

Innan jag med denna inledning börjar misstänkas för att försöka axla min far pastorns mantel, skyndar jag mig att säga att jag inte är ute i predikoärenden. Allra minst tänker jag ge mig in i tolkningsförsök av Bibelns knepigaste bok, Uppenbarelseboken, som ju ofta blivit föremål för de mest underliga uttydningar.

Jag vet inte ett jota om tidens ände, och vem vet förresten någonting som helst om den, mer än att den tycks dröja? Men jag fascineras fortfarande av många av de bibeltexter som så tidigt inpräntades i mig, liksom av Gustave Dorés illustrationer i den stora och tunga familjebibeln. Ibland blir jag också nyfiken på dem som tror sig veta, och vad som i så fall stärker deras tro, ibland ända intill förvissning.

En sak tror jag mig kunna ana: det kan inte alltid vara lätt att få ihop bibelns delvis motsägelsefulla löften om evigt liv i paradiset med den egna föreställningen om vad som konstituerar ett paradis. Det är inte ens klart om det är ett himmelrike som man uppstiger till eller ett som kommer ner till en på jorden. Även om detta kan framstå som i praktiken egalt, tangerar vi här en annan fråga som inte bara är teologiskt intressant, nämligen den om tid och rum, eller vad som eventuellt kan tänkas bortom denna grundläggande bestämning. Är evigheten en plats eller ett tillstånd? Är den i futurum eller presens? Är den över huvud taget möjlig att registrera med mänskliga sinnen?

Jesus talade ju i liknelser, vilket borde hejda oss från att ta saker och ting för bokstavligt. Å ena sidan antyder han något som ligger i framtiden och å den andra säger han att "Guds rike är invärtes i eder", (även om den nya bibelöversättningen mer kollektivistiskt eller relationellt hävdar att han menade "mitt ibland er"). Alltså himmel redan här på jord, åtminstone för vissa, bland vissa. Men förnimbar? Och inte bara en metafysisk abstraktion?

Kristendomens gud är visserligen en domare men predikas också som en kärlekens Gud. Denna gudomliga kärlek ska kunna förnimmas i tron, men intressant är också hur den förhåller sig till längtan efter den jordiska kärlek som inte sällan även den kallar sig himmelsk. När Lisa Nilsson, en av våra bästa sångerskor i det populärmusikaliska facket, sjöng om himlen för ett antal år sedan förlade hon den inte överraskande till sängmiljö, efter att ha funnit den runt hörnet. Då är vi hur som helst tillbaka i tidens rörelse i rummet, händelser som läggs till händelser. Hon är givetvis bara en i kören av röster som samstämmigt besjungit den vanligaste av alla paradisdrömmar, nämligen den om att befinna sig i en kärleksrelation man länge sökt, inte sällan efter flera misslyckanden, och som till sist uppenbarar sig helt oförhappandes.

Men jag har dig nu som vet
vad jag behöver
Det verkar som mina
ensamma dar
För alltid är över

För jag har himlen
runt hörnet
En egen ängel i en säng
Som om himlens
alla små stjärnor
Sjöng för mig, sjöng för dig
I en underbar refräng
Du är himlen
runt hörnet för mig.

Så snart vi nämner kärleken, den eviga men ändå jordiska som åtminstone i benådade ögonblick kan te sig överjordisk, snuddar vi vid det som nog föresvävar de flesta som himmelriket. Låt vara ett himmelrike som med tidens gång hotas av sönderfall och skilsmässa. Hos aposteln Johannes saknas emellertid alla dessa rent köttsliga referenser; begäret riktas endast mot det eviga, förklarande ljuset i mötet med Guds ansikte. Vilket alltså tycks förutsätta någon form av sinnesapparat när väl den härvarande, mänskliga visionen en gång ska konfirmeras "efter detta".

I viss mån annorlunda då med Dante. Beträffande hans "Divina Commedia" är de flesta av oss mänskligt nog mindre underkunniga om paradisets kretsar än med helvetets. Kommen till paradiset är Dante inte längre i sällskap med Vergilius utan med Beatrice, hans dyrkade ungdomsförälskelse, som snart tillsammans med bland annat jungfru Maria får sin plats i cirkeln av evigt ljus, den gudomliga ros vars inre och yttre blomblad befolkas av en härskara av änglar som liknas vid bin som söker sig till en ljuvlig blomma. Visserligen håller sig även Dante stadigt på den kyska sidan, och Beatrice blir en inkarnation av den rannsakande teologin, men han lämnar åtminstone i sitt rika bildspråk plats för den erotiska fantasin. Och i vart fall bekräftar han föreställningen om återseendets glädje, den kanske vanligaste förhoppningen om vad livet efter detta kan bidra med som gottgörelse för död och lidande.

Som Dante skriver: "Det jag fick se är större än vad språket/ kan återge, och både ord och minne/ måste för sådant övermått ge vika" (Paradiset, XXXIII: 55, i Ingvar Björkesons översättning). Ja, och ännu mer slagen till slant skulle han nog ha bekänt sig om det hade varit bildkonstnär han var. Här har vi nog förklaringen till varför så få likt en Gustave Doré eller en William Blake våghalsigt försökt att visuellt gestalta detta. Allt är redan ett minne i det förflutna: "Hur torftigt känns ej här mitt tal, hur kraftlöst/ mot vad jag minns! och minnet mot det sedda,/ är så, att ´svagt´ icke är rätta ordet." (Paradiset, XXXIII: 121).

Musiken kan kanske minska talets kraftlöshet en del. "Ögonblicket och evigheten" hette en av Einar Ekbergs bästa inspelningar mot slutet av hans liv. Där sjunger han Predikarens ord om tidens växlingar så som det mänskligt sett ser ut. Att det finns en tid för för sommarsol och en för vintersnö, en för framgång och lycka och en för motgång och nöd, en för att födas och en för att dö, men att "himlen blott känner oändlighet" inför den gudomliga kärlek som "är av evighet".

Oändlighet, evighet, eller kanske "Guds eviga nu", som var titeln på en av Sven Lidmans böcker och som han troligtvis lånade från Boethius, den skarpsinnige antike tidsfilosofen. Boethius hävdade att endast en kan på en och samma gång innefatta allt - nuet, det förflutna och framtiden - nämligen den som står utanför tidens gång, Gud själv. "Om du alltså vill bilda dig en uppfattning om den förkunskap med vilken han urskiljer allt, skall du inte tänka dig den som någon form av förhandskunskap om framtiden utan som en kunskap om en aldrig försvinnande nutid", råder oss Boëthius (Boethius: Filosofins tröst, Atlantis, 1987, sid. 144, i översättning av Bertil Cavallin).

Ja, vad ska man säga? Jag lovade att inte predika. Låt oss i alla fall konstatera att redan här i tiden himlen är möjlig att erfara, åtminstone för vissa. Mer tveksamhet kan väl råda om den evighet som innefattas i begreppet Guds eviga nu. Samtidigt syns det rimligt anta att själva begreppets existens  - det må heta himlen, evigheten, Guds eviga nu eller paradiset - är föranlett av någonting betydelsefullt som inte bara kan avfärdas som nonsens, någonting som är användbart för fler än profeter och visionärer.

Kanske gäller förhoppningen om ett liv efter detta att man efter döden skulle få uppgå i Guds eviga nu, kanske motiveras den av något annat, mera mänskligt. Men, som Lars Gustafsson försökte utreda i en av sina tidiga essäer - "Döden som mystifikation" (i "Utopier och andra essäer om ´dikt´ och ´liv´" (Pan/Norstedts, 1969) - är det svårt att tänka sig mänskligt medvetande utan den biologiska bas som vår kropp och hjärna utgör. Ett mänskligt medvetande efter vår hjärnas upplösning är och förblir en obegriplighet. Och att varje avliden individ efter apokalypsen skulle återuppstå med sitt minne och sin personliga identitet i full ordning är förstås det yttersta exemplet på den förnuftsstridiga trons nödvändighet för sådana försanthållanden. Därmed inte sagt att teologiska resonemang kring "evigheten" vore ointressanta. De kan säga även oss tvivlare något - fast då om livet snarare än döden. Ungefär så resonerade herr Gustafsson, och jag är som vanligt böjd att hålla med honom.

Till sist ännu ett musikexempel, det starkaste jag känner till i sammanhanget. Det extatiskt triumferande och livsbejakande slutet i Gustav Mahlers andra symfoni, "Uppståndelsesymfonin", anknyter till de teman jag berört här. Jag citerar från ett tidigare, några år gammalt inlägg (som i sin helhet kan läsas här):

"Denna musikaliska auferstehung har en av Mahler själv omarbetad dikt av psalmförfattaren F G Klopstock som tema för sista satsens enorma kulmination. Visst finns här fortfarande en anknytning till kristendomens föreställningsvärld, men märkligt nog utan skymten av Kristus själv. Filosofen Martha Nussbaum påpekar (í Upheavels of thought. The intelligence of emotions) att detta är Mahlers omsorgsfullt utformade budskap om en allt övervinnande kärlek som kallelse till ett liv i autenticitet och kreativitet. När kören kraftfullt ropar ut sitt Bereite dich zu leben är det som svar på människans hopp om befrielse från falskhet, lidande och andlig död. Som alltid utnyttjar Mahler tongångar från den naiva folklore som spelar med såväl änglakörer som apokalypsens basuner, både begravningsmarscher och fågelsång. Hur som helst är det en symfoni som slutar i triumf, vilket långt ifrån alltid är fallet i den kamp mellan mörker och ljus som Mahler iscensätter i de efterföljande symfonierna."

___________________________

Mahlers andra symfoni finns i en strålande inspelning med den nyligen bortgångne Claudio Abbado här.
Einar Ekbergs inspelning av "Ögonblicket och evigheten" finns här.
Lisa Nilsson sjunger Mauro Scoccos "Himlen runt hörnet" här.

Bilderna: Gustav Doré, illustration till Uppenbarelseboken (överst); illustration till Dante: Divina Commedia, Paradiset (nederst).

Duvan (2)

Nog minns jag Noas duva, utsläppt på prov från den strandade arken. Ett trästick för evigt ingraverat i mitt medvetande av bibelillustratören Gustav Doré. Den vita duvan svävar som en testpilot över vattnet som nu dragit sig tillbaka och avslöjar syndaflodens fruktansvärda skörd, den gigantiska tsunamins offer. Dock: gryningsljus - och hopp om pånyttfödelse i denna förskräckliga, allt utplånande förödelse.

Men när jag går tillbaka till texten i Första Mosebok ser jag att Noa faktiskt börjar med att släppa iväg en korp. En korp! Den " flög fram och åter till dess vattnet hade torkat bort från jorden". Dödsflodens verk må först bekräftas. Eller?

Inte mindre än tre gånger sänds därefter duvan ut. Två gånger kommer hon tillbaka, den andra gången med ett "friskt olivlöv i sin näbb". Men tredje gången "kom hon icke mer tillbaka till honom". Då är Noa beredd att med sin familj och sitt utvalda följe gå ut i världen och börja om på nytt.

Och både direkt och indirekt får vi bekräftat att åkermannen Noa, den förste som planterar en vingård, snart nog kommer att kunna förse sig med både vin och olivolja. Det vill säga basen i det riktigt goda köket.