Bach låter oss dansa in våren

Jag lyssnar till Johann Sebastian Bach under februaris sista dagar då meteorologerna börjar tala om våren. I sol kan den verkligen anas, även om nästa dags snålbåst kan försätta den nyss upplivade i tvivelsmål.

Särskilt då, när det står och väger, kan man stärka sig med Piotr Anderszewskis nya cd med Bachs Engelska sviter, nr 1, 3 och 5 (Warner, 2014). Denne hängivne pianomusiker har tidigare visat prov på sin kärlek till Bach och gör det mycket övertygande på nytt. Den porlande klarheten framgår tydligare än någonsin (och den perfekta ljudupptagningen bidrar också till det). Här har vi en pianist som ägnat minsta drill, varje liten fåglalåt, ett omsorgsfullt övervägande.

Det handlar om livfull dansmusik, även om de underbara, gravitetiskt framskridande sarabanderna röjer ett försynt allvar som också måste få komma till uttryck. Det mesta är dock lätt och ledigt nöje, och samtidigt för den bänkade lyssnaren en synnerligen variationsrik och långtifrån enkel musik.

Vad kan man annat än jubla åt något så sprittande och medryckande som de båda gavotterna i Svit nr 3 i g-moll eller Bourée II i den första sviten i A-dur. Och som avslutning tar man gärna risken att hatten blåser av i det framstormande kontrapunktiska underverk som giguen i femte sviten i e-moll utgör.

Musik för den mentala vårstädningen!

(Hela skivan finns tillgänglig på Spotify)

Cristina Branco på scen i Uppsala

Fado är Portugals speciella bidrag till musikvärlden, en folkmusikalisk genre som även internationellt blivit allt större med åren och i likhet med tangon fått en status närmast den som tillkommer konstmusiken. En följd är att allt fler fadoartister uppträder utomlands i konserthus som är många gånger större än de intima fadorestauranger i Lissabon där den här musiken har sitt ursprung. En annan följd är att artisterna, musikerna och de nykomponerade sångerna blivit alltmer avancerade, jämsides med att traditionen hålls levande. Portugals främsta poeter blir tonsatta och eminenta musiker och arrangörer gör musiken till mycket mer än sång till enkelt ackompanjemang.

Till de internationellt mest framgångsrika hör Cristina Branco. Jämte Mariza torde hon vara den mest kända av alla dem som kom fram efter millennieskiftet. Mariza har jag redan sett och hört ett par gånger i Uppsala, Branco fram tills i helgen enbart lyssnat till på skiva.

Jag är glad att jag tillhörde de besynnerligt få Uppsalabor som masade sig ur lördagssoffan och gick till Katalin den här kvällen. Ska vi skylla på undermålig annonsering att vi inte ens var i närheten av hundra i salen? Å andra sidan gav det något av den känsla av intimitet som tjänar den här musikformen så väl och som aldrig hade uppstått i stora salen i Uppsala Konsert och Kongress.

Cristina Branco med trio skulle det väl ha hetat om hon uppträtt som den jazzsångerska hon var i början av sin sångkarriär. I trion den här kvällen ingick pianisten och arrangören Ricardo Dias, basisten Bernardo Moreira samt José Manuel Neto på den portugisiska gitarren, utan vilken ingen riktig fado blir till. Dessa musiker bör namnges och hyllas för sin insats, ty här har vi att göra med artister som i allt utom sång är jämbördiga med Branco i briljant musicerande. Det märks också i hennes samspelta agerande på scenen att det här egentligen är en kvartett av eminenta musiker med ett gemensamt och välrepeterat ärende.

Vacker, välsjungande, och intensivt närvarande i musiken gav hon oss några av sina bästa nummer i den katalog som finns utgiven på trippel-cd:n "Idealist" (2013). Även de sånger som inte direkt kan hänföras till traditionell fado lät ändå som närbesläktade och framfördes med samma uttrycksfullhet. Jag fäste mig särskilt vid den livliga "Maria Lisboa", en hyllning till staden Lissabon, men också Agua E Mel" och den innerliga "Navio Triste".

Cristina Branco är tveklöst en av de allra bästa inom fadon för närvarande. Hon är begåvad med en vacker sopranstämma som hon behärskar till fulländning. Och de musikaliska ambitioner hon har och som framgår av de ofta sofistikerade arrangemangen ger något utöver det vanliga. Jag måste säga att hon efter denna konsert hamnar mycket högt på listan över mina favoritsångerskor, och jag menar då oavsett genre. Nog är Mariza värd all den uppskattning som det välfyllda UKK vittnar om när hon är här på besök, men att så många fadolysssnare bland Uppsalaborna missade detta tillfälle med Branco hoppas jag att de grämer sig ordentligt över.

Det enda invändning jag har gäller den moderna ljudanläggningen med högtalare som inte var anpassade till lokalens storlek. Även om Katalins akustik säkert inte är den bästa hade det varit fint att få höra Brancos röst utan det explosiva diskantljud som sådana högtalare alltid drabbar våra öron med, särskilt vid hög volym. Detta är numera ett alltför vanligt otyg inom populärmusiken (även den akustiska), att den alltid ska processas genom superpotenta förstärkare även när det inte behövs.

______________________________________________
Se även den intressanta intervjun med Branco som fadoexperten Ulf Bergqvist gjort och som finns publicerad på hans blogg här.

Trippel-cd:n som jag nämnde finns på Spotify här.

Mozarts sista symfonier

Det är faktiskt inte så ofta som man kanske tror som man får höra en symfoni av Mozart i en konsertsal. Operatonsättaren Mozart däremot är ständigt aktuell i musikscenernas programsättning, och pianokonserterna är också rätt ofta förekommande. Följaktligen har en relativt flitig konsertbesökare som jag under senare tid hunnit se flera operor av denna musikens gigant, medan jag i fredags för första gången på väldigt länge på nytt kunde inspireras av den renodlat symfoniska sidan av hans geni.

Mozarts tre sista symfonier - nr 39, 40 och 41 ("Jupiter") - spelades av Radiosymfonikerna under chefdirigenten Daniel Harding. Dessa verk ingår i de sista årens mogna skapande, tillsammans med de stora operorna, klarinettkonserten och mycket annat. Programbladet påminde om att de skrevs i ett svep under sex veckors tid, och att mycket talar för att det finns en poäng i att spela dem tillsammans. Vilket man alltså gjorde denna kväll.

Sex veckors arbete! Ibland önskar man att det funnes mer information tillgänglig om detta enastående snilles musikverkstad.

Den första av de tre är den minst kända, den tredje kanske mest känd genom sin beteckning "Jupiter" och den sista satsens konstfulla anknytning till barocken. Den första satsen i den andra i g-moll känner alla igen efter att ha mött en mängd utslätade muzakversioner i hissen och andra halvoffentliga miljöer. Det kan tyckas oförargligt, kanske till och med som en möjlighet för den stora massan att komma i kontakt med musiken. Men särskilt i Mozart fall är det faktiskt rent förödande att reducera en musik som denna till en trallvänlig melodi.

Det man slås av vid koncentrerat lyssnande är just att orkestrala nyanser och harmoniska och dynamiska subtiliteter utgör en så betydelsefull del av musikens storhet. För det första blir man snabbt varse att orkestern till överväldigande del består av stråkinstrument, som från bas till vässad diskant bidrar till det dova mullret och det silvriga ljus som bryter fram i de yrande vindarna. För det andra lägger man märke till att blåsarna är förhållandevis få men därför inte mindre betydelsefulla.

Mozartmusik är i hög grad ett musikaliskt finlir där instrumenteringen tillsammans med accenter, dynamiska kontraster och små förskjutningar skapar det mozartska välbehag som samtidigt pejlar känslomässiga djup. Särskilt träblåset gör ofta kammarmusikaliska inbrytningar av delikat natur.

En annan sak som återigen slog mig är att hans snabba tempi bör hållas mycket lätta och friska. De ska finnas, de där växlingarna mellan snabba fågelvingar i soldis och häftiga tordön mot rullande åskmoln, det senare särskilt markant i Jupiter-symfonin. Menuetterna ska som alltid hos Mozart skänka idyllen ett drag av bedräglig rokoko, andantets lugna andning och stundom ljuva vemod fyllas av dunkla underströmmar. Ursäkta den klantiga beskrivningen, men det här är materia som egentligen inte går att i ord göra rättvisa. Jag tyckte dock att Daniel Harding gav ett fint prov på förståelsen av den här musikens rikedom.

När Mozart avslutar sin symfoniska verksamhet i och med den sista satsen i Jupiter-symfonin med leende blinkningar mot Händel och Bach och en enorm energiutveckling, har han visat prov på en kreativitet som kröner och vidgar gränserna för det vi med en musikhistorisk term kallar wienklassicismen.

Jag tackar Harding och Radiosymfonikerna för att ha inspirerat mig till ännu en period av intensiv lyssning till Mozarts musik. Det finns ju andra än dessa tre sista symfonier som också är remarkabla bidrag till symfonilitteraturen.

Pythagoras sats med flera andras

Jesper Svenbro ger ut en diktbok med allt tätare mellanrum. Själv hann jag inte med den förra ("Hill Hill Hill", Bonniers, 2014) innan en ny med den prosaiska titeln "Ekeby Trafikförening" (Bonniers, 2015) låg i bokhandeln. Omslaget visar Pythagoras sats, den geometri som åtminstone vi som gick i den gamla skolan förmodligen minns bäst av den sortens matematik. Boken är ännu en i raden av dem som redovisar självbiografiskt minnesarbete i poetisk form, vilket ju länge varit denne poets främsta gebit. 

Den här gången är det studietiden för så där en femtio år sedan som skildras. Svenbro försöker övertyga oss om existensen av ett pythagoreiskt sällskap i det lilla Boserup, strax utanför Ekeby i nordvästra Skåne. Med någon av bussarna tillhörande Ekeby trafikförening kunde man ta sig dit, till det kollektiv som uppenbarligen tog namn av själva bussbolaget. Filosofiskt lagda skåningar härmade där antikens koryféer, däribland ett stort antal försokratiker och mytologiska gestalter. De möttes som reinkarnationer av de mest illustra gestalter, fördjupande sig i talmystik och zenbuddistiska övningar. Odysseus spände sin båge och sköt av en pil, Zenon med lärjunge likaså. Akilles och Hektor utkämpade ett envig med bambukäppar i den töande decembersnön. Men även ett gäng av ordförande Maos rödgardister från Lund dök upp och ockuperade kollektivet för en tid. Med slagord och våld förespråkade de en mera aktivistisk och tidstypisk form av sekterism. Det råder förstås inget tvivel om hos vilken skola poeten har sina sympatier.

Tiden är visserligen ett filosofiskt problem för ett sådant sällskap men inte mer besvärande än att poeten kan utnyttja de besynnerliga paradoxer som såväl zenbuddister som försokratiker formulerat. Ingenting hindrar att Selma Lagerlöf tillhör passagerarna på den där bussen, ännu mindre då att Gunnar Ekelöf likaså avlägger en visit. Fröken Lagerlöf, i själva verket en reinkarnerad pythagoré, formulerar själv en travesti på den berömda första meningen i Gösta Berlings saga: "Äntligen låg Gösta Pythagoras på bårhuset i Landskrona". Vilket är fullt förenligt med att Pythagoras kommer gående "nerför Regeringsgatan" direkt från sagda bårhus med en nyutkommet album av Sonny Rollins under armen.

Med hjälp av kamerans 24 stillbilder per sekund av pilens väg mot "en stor docka av halm framför ladan" kan Zenon bevisa rörelsens omöjlighet. Fast påföljande stjärnklara höstnatt kunde man "i dalen vid bäcken/höra ett måttlöst skratt eka - omöjligt att veta/om det var Zenons skratt/eller Lärjungens./Outsläckligt,/gudomligt!"

Pythagoras strövar omkring med sin vita labradortik och förkunnar att djuren har själ, även kon i grannbondens hage. Tvärviggen Herakleitos (i själva verket "en utsvulten flykting från Tyskland") sitter tyst vid sin eldstad vid bäcken" och tar emot många besök, men mest bara för att förmå dem att meditera genom att se in i glöden och flammorna.

....... Nyss
fick han besök av en medlem i SKP:
de båda slog sina kloka huven ihop
och kunde med utgångspunkt
från fragmentet som säger En är mig tiotusen, om han är den bäste
enas om följande:"En centralkommitté som har rätt
är bättre än ett helt folk som gått vilse." Plötsligt
tillfogar Herakleitos att ett "högerelement" som har rätt
är bättre än ett helt kommunistparti som gått vilse!
Mannen med partibok stelnar till och försvinner. 

Ja, så kunde det tydligen gå till i det där kollektivet.

Svenbro visar den här gången en ovanligt lekfull och humoristisk sida samtidigt som han som vanligt med säker rytm ordsätter naturscener och excellerar i lärda referenser som ibland bokstavligen övergår i rena grekiskan. Det är många frågor som ställs. En av dem gäller vad begreppen gör med vår verklighetsuppfattning, om det finns något hitom eller vid sidan av dem. Och när den unge fil. studenten i ett svagt ögonblick får professorn att gå med på att trebetygsuppsatsen skrivs på hexameter, stupar han på ett missuppfattat nyckelord och blir underkänd. Sådana missräkningar gjorde inte Ekeby trafikförening mindre viktig, det får vi förstå.

Sällan ser man det provinsiella så sällsamt blandat med det universella, den nordskånska miljön så lustigt integrerad med arkadiens lundar, en ungdomsårens tidsanda så självklart inordnad i klassiska frågeställningar. Jag ska inte säga att jag alltid hänger med i Svenbros branta associationer till antikens världar, men jag har snappat tillräckligt för att ha haft ett stort nöje av läsningen.

Bilden överst: Pythagoras (lån från Wikipedia)

Februarihimlen

Dagarna blir något ljusare, det går så sakteliga mot vår. Snön är grovkornig och töande, förutom i plogvallarna fortfarande vit, vit och hundpissfläckad. All denna vithet gör ljuset mycket starkt, trots att solen ännu inte når någon höjd att tala om innan den börjar dala. Jag bländas  och ögonen tåras. Igår tog jag för första gången i år på mig solglasögonen på förmiddagspromenaden.

Mot aftonen strax innan lyktorna tänds är det snarare himlen än marken som gör intryck. Skymningen blånar så länge snön ligger kvar. Den vattrade skyn i rosa och violett vore knappast möjlig i en landskapsmålning, men den finns. Längst bort i den skymda horisonten brinner solnedgången, vilket bara kan anas i glipan mellan de lägsta huskropparna.

Nog är vintern på våra breddgrader en märklig årstid. Bortsett från några timmars dagsljus tycks allt vila i mörker, is och frusenhet, enbart avvaktande en annan och barmhärtigare tid. En tid då man kan slå sig ned i gröngräset eller på en parkbänk i ljusa, lätta kläder. Kvällar då man i Börjegatans riktning ännu vid niotiden kan se solen sjunka med sin värmande strålkraft.

Foto: EJ

Hört igen: Rachmaninovs tredje pianokonsert

För bara några månader sedan hörde jag Sergei Rachmaninovs tredje pianokonsert i d-moll framföras i Stockholm, då i Berwaldhallen med den ryske pianisten Alexei Volodin som solist (läs här). I torsdags i Konserthuset hörde jag den ukrainsk-amerikanska pianisten Valentina Lisitsa i samma konsert, denna den kanske mest krävande av dem alla. Att ha den i sin repertoar kan nog gälla som främsta tecknet på att man hör till de genuina virtuosernas exklusiva skara. Att framföra den måste varje gång ses som ett kraftprov, även rent fysiskt.

Jag var i Stockholm i ett annat ärende och kunde inte motstå frestelsen att än en gång konfronteras med denna ryska romantik som jag måste tillstå att jag inte sedan min gröna ungdom varit så svag för. Den må vara ett exempel på när klaviaturen förvandlas till en avskjutningsramp för tonalt fyrverkeri, men samtidigt är det ju underbar musik som skapas. Möjligen är den här tredje konserten på väg att bli lika populär som den andra i c-moll - den som fanns på min första klassiska LP-skiva med Van Cliburn som solist och blev något av min inträdesbiljett till den klassiska musiken.

Lisitsa låtsades inte om att det här nätt och jämt kan utföras; hon föreföll organiskt förenad med musiken. Den eruptiva kraften fanns där, men också den lyriska andhämtning som gör att man åtminstone stundtals får vila i stilla ryskt vemod.

Filharmonikerna skötte sig bra under dirigenten Stefan Solyoms ledning. Jag har bara en randanmärkning och det gäller den känsliga balansen mellan orkester och solist i de volymstarka partierna. En så pass erfaren dirigent som Solyom borde ha vett att hålla tillbaka bleckblåset i stället för att brassa på så att solisten dränks.

Som om hon ytterligare behövde understryka sin virtuositet spelade Lisitsa som extranummer ett stycke av Franz Liszt: Etyd nr 3 i giss-moll, "La campanella", ur Etudes d’exécution de Paganini. Ingen stor musik, men ett av de där ekvilibristiska numren som Liszt en gång i tiden briljerade med till lyssnarnas absoluta hänförelse (se och hör Lisitsa här).

Efter paus spelades Antonin Dvoraks femte symfoni i F-dur, op.76. Den sägs vara hans genombrott som symfoniker, men är givetvis långt ifrån så välkänd och ofta spelad som de åttonde och nionde symfonierna. Filharmonikerna har bara spelat den fyra gånger tidigare enligt vad programhäftet berättar. Eftersom Dvoraks musik för min del är ett ganska försummat kapitel var det ett tillfälle att i någon mån reparera bristen med början i den här femte symfonin.

En symfoni så god som någon, ungefär så som en symfoni förväntas låta i europeiskt 1870-tal, kanske man kan säga. Den förklarar fuller väl det stöd som Dvorak fick från auktoriteter som dirigenten Hans von Bülow och Johannes Brahms. Särskilt sista satsen, med dess brio och stilfulla kulmen, föll mig i smaken.

Det finns ju ett odisputabelt mästerverk av Dvorak, och det är cellokonserten i h-moll, ett av de förnämsta celloverken. Jag missade tyvärr Frans Helmerssons gästspel med den konserten förra våren, men jag hörde den en gång för många år sedan i Prag. Den gjorde ett outplånligt intryck och det skulle vara fint att på nytt få chansen att höra den live. Gärna i kombination med ytterligare någon Dvorak-symfoni.

___________________________
Valentina Lisitsa finns rikt representerad på Youtube, och hennes inspelningar av Rachmaninovs pianokonserter kan man även lyssna till på Spotify.

Bilden: Valentina Lisitsa (lån från Konserthusets webbsida).

Stoppa P2-slakten!

Sveriges Radio har som bekant fyra nationella kanaler, varav en - program 2 - sedan gammalt är profilerad åt konstmusiken, inklusive jazz och folk- och världsmusik. Det är också en kanal som gång på gång utsätts för olika typer av attentat som om den vore en nagel i ögat på de chefer som huvudsakligen sysslar med omorganisation och resursstuveri, och som i maskopi med en kulturfientlig populism betraktar allt annat än det som drar en stor publik som mindre viktigt.

Det är inte bara det att P2 betraktas som en avstjälpningsplats för annat än det som är dess karaktärsområde. P2 är kanalen som måste dela med sig av utrymmet åt utbildningsradio och alla dessa program på minoritetsspråk som ideligen avbryter musikproduktionerna. Det är helt obegripligt att inte dessa program för länge sedan hänvisats till en separat kanal. Innan det sker föreslår jag radiochefen Cilla Benkö att hon bevisar sitt populistiska oberoende genom att förlägga dessa program till P3 eller P4. Jag kräver det bara som en tankeställare, jämte en förklaring till att stockholmarna slipper dessa avbrott på kurdiska och andra främmande språk medan landet i övrigt förväntas ta en sådan förolämpning med jämnmod.

Men det är alltså inte bara det. Som alla radiolyssnare vet har det slagits ordentligt på stora trumman om att P1 sedan månadsskiftet sänder hela dygnet, nämligen med repriser hela natten lång. Ingen trumma har dock meddelat att chefsstuvarna samtidigt bestämt att resurserna för detta ska tas från P2, som blivit av med all presentation av musiken i Notturno, nattmusiken. Hör, ja hör själva!, och häpna över den inspelade röst som nu mekaniskt med jämna mellanrum upprepar att vi lyssnar till P2 och att spellistan finns på webben!! Vi som lyssnar till nattmusiken förutsätts alltså antingen printa ut en spellista i förväg eller ligga med iphonen i näven eller laptopen på nattduksbordet! Milda makter, som man sa förr när man helst ville svära.

Förr var nattradion i P2 egenproducerad, för att under senare år i stället ha varit samkörd med BBC fast med utmärkta svenska presentatörer. Det rimliga för en kulturnation vore givetvis att låta kunniga inhemska producenter själva sätta samman och presentera Notturno.

Även om jag inte hyser några illusioner om minsta kulturfernissa på nutidens stuveriansvariga vill jag i alla fall protestera. Så länge dessa personer bara hämtas ur ekonomi, nyhetsjournalistik och popkultur kommer det väl att se ut som det gör. Att Sverige ens inom radions område skulle kunna hålla sig med en kulturkanal av typen franska mezzo är bara en dröm. Vad var det Horace Engdahl sa med tanke på svenskt och tyskt kulturklimat för några år sedan. "Tyskland är ett Sverige för vuxna". I Tyskland, Frankrike eller Storbritannien skulle den slakt av P2 som nu sker i vårt land föranleda skamkänslor hos ansvariga.

Rimliga krav är:
- Nuvarande chefen, Cilla Benkö, ges chansen att snarast återställa Nottturno, och som botgöring se till att komplettera denna BBC-streaming med egen produktion. Med andra ord tillföra P2 resurser, inte som nu låta kanalen förfalla till anonym streaming. I annat fall bör hon lämna sin post.
- Radiochefen bör vidare rensa P2 från alla program som inte hör till dess karaktär av kanal för seriös musik.
- Nuvarande P2-chefen - Elle-Kari Höjeberg - bör avgå och ersättas av en person av den kulturella kaliber som P2 en gång ägde, av typen Bengt Emil Johnson och Christina Mattsson.


Foto: Thomas Carlgren (Sveriges Radios Symfoniorkester)

Söndag, satans söndag

Rubriken, en gammal filmtitel från 70-talet, dök upp i mitt huvud denna söndag av missräkningar. Det moderna samhället fungerar högeffektivt så länge tekniken fungerar. Det är vi medvetna om, det förväntar vi oss. Irritationen över att det av och till inte fungerar blir desto större.

Jag hade ivrigt sett fram emot reprisen av torsdagens direktsändning på bio från Royal Opera House i London. Umberto Giordanos "Andrea Chenier" med ingen mindre än Jonas Kaufmann i huvudrollen skulle stå för söndagens höjdpunkt.

Bänkade i god tid på Royal i Uppsala blev vi lite undrande när det gick mer än en kvart över utsatt tid utan att någonting hände. Efter en halvtimme fick vi beskedet att det möjligen uppstått ett missförstånd så att den inspelade föreställningen skulle sändas londontid, det vill säga en timme senare än annonserat. En kopp kaffe lugnade de flesta, övriga fick pengarna tillbaka.

Men klockan gick en kvart över den nya tiden också, och till sist, efter en och en halv timmes stirrande in i en tom bioduk, fick vi ge upp och gå hem med den notoriska förklaringen "tekniskt fel".

Misslynt tog jag vägen förbi ICA för att köpa mig nåt extra gott till middagen som en liten kompensation. Utanför butiken möts jag av folk som står och trampar i det förfärliga snöslasket och stirrar mot låsta dörrar. På ett handtextat papper står att det är elavbrott. På ännu en papperslapp meddelas att elen nu är tillbaka, men ett datahaveri gör att det är oklart när de kan öppna. Det lyser inne i lokalen och vi som står där ute och väntar försöker tyda personalens rörelser. Själv ger jag upp och går hem.

Det finns ingenting man kan göra, och det lönar sig inte att klaga eller låta frustrationerna gå ut över någon vem som helst. Den man får syn på och som tvingas framföra de oklara budskapen kan bara slå ut med armarna eller texta en lapp med beklagande. Och jag har en känsla av att det sker hela vägen upp till den som eventuellt skulle kunna utpekas med någon form av ansvar.

Nu fattas bara att datorn kraschar innan jag hinner skriva färdigt detta, innan jag hinner klaga på det moderna sätt man är hänvisad till i vårt digitala tidevarv.

Och ja, jag är medveten om hur lite detta egentligen är värt att svära över. Trubbel på en högst överkomlig nivå, besvikelser som jag bemästrar utan kvarstående dåligt humör. Jag kan ju slå mig ner med en god bok, ta mig ett litet glas whisky eller låta mig distraheras av någonting annat lika angenämt.

Men jag hade ju så hemskt gärna velat höra Kaufmann... Och så det här jävla snöslasket...