Salome dansar och dör

Det var frankofilt så det förslog i Konserthuset i förrgår. Fransk pianist (Jean-Yves Thibaudet), fransk dirigent (Stephane Denève) och till 90 procent fransk repertoar: Ravels pianokonsert i G-dur (i stället för den utannonserade av Tjajkovskij, ni vet vilken), Debussys "En fauns eftermiddag" och så det som drog mig mest - Florent Schmitts balettmusik "La tragédie de Salomé", op. 50 från 1907. Ryskamerikanska Lera Auerbachs "Icarus" var det enda som bröt mönstret, även om detta stycke från 2011 klangligt smälte väl in i sammanhanget. Ja, och så var ju den storspelande orkestern svensk, förstås.

Florent Schmitt (1870-1958) presenteras i programhäftet som en numera glömd tonsättare som en gång i tiden stod jämsides med Debussy och Ravel. Själv har jag sedan lång tid tillbaka haft ett gott öra till honom, och jag har mest då lyssnat till, och i någon mån spelat, hans pianomusik. Den omspänner allt från lättare karaktärsstycken, lyriska impressioner som i "Enfants", op. 94, till det som kräver avancerad fingerfärdighet: "Crepuscules", op. 56, "Ombres", op.64 och pianoversionen av ovan nämnda orkesterverk.

Det jag inte visste var att Stravinskij var så förtjust i "La tragédie de Salomé" att han gick hem och skrev "Våroffer". Kanske inte riktigt så, men mycket imponerad blev han uppenbarligen av de eruptiva och polyrytmiska klangvärldar som Schmitt visade upp. Stephane Denève vågar påståendet att "Våroffer" inte hade blivit den musik det blev utan intrycken från Schmitt.

Salome är ju en vådlig historia om perversion, passion och våldsam död som logiskt sett kräver ett tonspråk utöver det vanliga, vilket Schmitt åstadkom genom att krydda sin mest sensuella impressionism med maffiga crescendon och rytmiskt komplexa sekvenser. Man kan notera att Schmitts första version av verket (för en mindre orkester än den senare från 1909) framfördes samma år som Richard Strauss opera på samma tema hade premiär, och att även Strauss uppfordrades till en för dåtiden harmoniskt avancerad musik. 

Ett skäl till att den här balettmusiken av Schmitt även utan dansare verkar ha rönt ett förnyat intresse via flera dirigenter är nog att den ger full utdelning när det handlar om stor orkesteruppvisning. Och givetvis är det live den ska upplevas. Den inspelning som förde mig i kontakt med verket, och som jag kan rekommendera, är den med Orchestre Philharmonique de Radio France under ledning av Marek Janowski (som finns på Youtube här).

Även i övrigt var det en fin konsert. Monsieur Thibaudet spelade Ravel-konserten lekande lätt med den franska esprit som tillkommer den. Jag slogs än en gång av Ravels kreativa intelligens, på en gång raffinerad och gäcksamt underhållande.

Bilden: Florent Schmitt

De 10 bästa pianokonserterna

Det här med att utse de 10 (eventuellt 20) bästa musikverken i olika sättningar roar mig faktiskt. Det blir ett sätt att erinra sig stora musikupplevelser, och varje ställningstagande tvingar fram överväganden och förnyad lyssning. 

Även om listorna mera sällan blir originella kan de i bästa fall även för andra bli påminnelser om vad som finns, och stimulera tankar om vilka verk man själv saknar eller eventuellt skulle vilja stryka. 

Beträffande pianokonserter var jag rätt säker på att 10-listan inte skulle innehålla några överraskningar för någorlunda initierade lyssnare, särskilt som jag inte ägnar mig åt rangordning. Men här saknas i alla fall ett par populära konserter som alltid brukar listas, nämligen Griegs och Tjajkovskijs, så det finns med all säkerhet de som inte samtycker. 

Även i det här fallet blev det helt nödvändigt att utöka listan med tio ytterligare verk, med möjligen fler oväntade inslag. Som vanligt har jag velat försäkra mig om en spridning genom att tillåta endast ett verk per tonsättare.

J S Bach:  Pianokonsert nr 1 i d-moll, BWV 1052
Bachs pianokonserter hör inte till det mest kända i hans omfattande verkförteckning där så mycket annat, inte minst klavermusik, står i förgrunden. Bland dessa fem underbara konserter väljer jag den första, för den dansanta swingen i första satsen och det lyriskt majestätiska Adagiot i andra. Ja, och givetvis också för den tredje och sista satsens smittande glädjefnatt som fullbordar ett fullödigt verk. Jag fick förnyad kontakt med dessa konserter häromåret i och med Gewandhausorkesterns inspelning med Riccardo Chailly som dirigent och Ramin Bahrami som solist. Bättre talan för den här musiken finns inte.

Mozart: Pianokonsert nr 17 i G-dur, K. 453
Att välja endast ett av Mozarts många starka bidrag till denna genre kan, åtminstone för Mozartälskare, kännas helt omöjligt. Mitt val måste ändå bli nr 17 bland de 27. Här möter oss en olidlig skönhet och lätthet som döljer vilka svindlande djup som helst. Bara det som ryms i de stoppande pauserna i det innerliga Andandet är ju helt förkrossande. Och visst är det Papageno som sticker upp huvudet i sista satsens huvudtema? Även här har jag en inspelning som jag gärna återvänder till, nämligen den med Piotr Anderszewski och Scottish Chamber Orchestra. Jag lyssnar på nytt - och nej, jag tvekar inte längre: det här är Mozart i högform i ett format där han ofta gjorde sitt bästa.

Beethoven: Pianokonsert nr 4 i G-dur, op. 58
Jo, jag vet förstås att femman, "Kejsarkonserten", är den populäraste och mest spelade av Beethovens fem pianokonserter, men jag har aldrig förstått varför. Den är naturligtvis på intet sätt undermålig, men både trean och fyran är ju så mycket bättre. De bombastiska inslagen och de upprepade löpningarna i femman kan aldrig få mig att lyssna så som jag tvingas göra i fyran, med dess troliga inspiration från den nyss nämnda konserten av Mozart. I Andantet försiggår en märklig dialog mellan stråkarna och pianot som börjar med pianots försynta, ja undergivna tema, näpst av hotfullt dominanta tongångar från stråkarna. Gång på gång upprepas detta. Slutligen dämpas stråkarna och pianot får väl sägas avgå med segern i så måtto att det inte låtit sig tystas. Är det kanske fråga om Orfeus i musikalisk kamp mot furiernas välde, så som en på 1800-talet vida spridd tolkning ville ha det?

Schumann: Pianokonsert i a-moll, op. 54
Om jag nu förbigår både Tjajkovskij och Grieg är det inte för att jag ogillar romantisk pianomusik, tvärtom. Schumanns konsert har jag alltid haft ett gott öra till och jag väljer honom även före Mendelssohn och Chopin, som får nöja sig med var sin konsert på den kompletterande listan. Första satsens ljuva huvudtema varieras utsökt i en musik som är mycket schumannsk i sin pendling mellan ömsinthet och upprördhet och med inslag av sprudlande lycka. Grieg försökte göra något liknande, men nej han nådde aldrig upp till förebilden. Svjatoslav Richter får mycket gärna sitta vid klaviaturen, men det finns många andra fina inspelningar också.

Brahms: Pianokonsert nr 2 i B-dur, op. 83
Upphöjt lugn, även inför en och annan passerande stormby, kan sägas vara ett kännetecken för den mogne Brahms, så också i den här väldiga pianokonserten. Ett ensamt horn i fjärran, som i början av första satsen, eller ett serent cellosolo, som i inledningen av andantesatsen, visar att vi har att göra med en konsert så stor och rik på symfoniskt välljud att inte bara pianot utan även andra instrument utan vidare kan beredas solistutrymme. När väl pianisten tar vid i detta andante som kan få vilket förhärdat sinne som helst att vekna, sker det till så spröda toner att man håller andan - tills musiken blommar ut för fullt, det subtila samspelet mellan orkestern och solisten firar triumfer och cellon slutligen återkommer i dialog med pianot och orkestern. En konsert i ordets rätta bemärkelse!

Rachmaninov: Pianokonsert nr 2 i c-moll, op. 18
Min första LP-skiva med klassisk musik köpte jag som barn med den här musiken och Van Cliburn som solist. Det får avgöra valet mellan den andra och den tredje konserten, där den senare är den jag numera oftare lyssnar på. Det är inte bara fråga om bländande virtuositet, det är helt enkelt bra musik som är både medryckande och innehållsrik. Jag har på äldre dar generellt uppvärderat tonsättaren Rachmaninov, han som var den kanske störste pianisten någonsin. Den här pianokonserten är väl jämte Tjajkovskijs i b-moll den mest kända och älskade av alla, och för min del råder det inga tvivel om vilken rysk pianoromantik jag föredrar. (Se även nästa val!)

Medtner: Pianokonsert nr 2 i c-moll, op. 50
Nikolai Medtner, rysk pianist och tonsättare, var god vän med Rachmaninov och större delen av sitt liv bosatt och verksam i England. Deras musik klingar likartat, även om Medtners inte alltid är lika omedelbart tillgänglig. Medtner skrev en stor mängd fantastisk musik för piano, dock endast tre verk med orkester. Den andra pianokonserten tillägnades Rachmaninov, som i sin tur dedicerade sin fjärde till Medtner. De tre satserna har beteckningarna Toccata, Romanza och Divertimento. Det är antimodernistisk musik, melodisk och klassiskt briljant, där särskilt mellansatsen torde ha förutsättningar att bli lika uppskattad som det bästa hos den mer berömde vännen och kollegan.

Prokofjev: Pianokonsert nr 3 i C-dur, op. 26
Lika bra att på en gång nämna den tredje ryssen, och samtidigt lämna romantiken. Av Prokofjevs fem konserter är den tredje den allra eldigaste och skönaste, den som visar denne tonsättares hela register och musikaliska karaktär. Få om ens någon kan som Prokofjev förena sarkasmer och dissonanta utbrott med den finkänsligaste lyrik. Man hisnar över rasande tempi för att i nästa moment förflyttas in i ett solmättat landskap svept i skira slöjor. Variationerna i andra satsen visar fantasirikedomen hos denne tonsättare, som sällan går i redan upptrampade spår. Det här måste vara en av 1900-talets höjdpunkter när vi talar om konserter, och jag menar alla kategorier.

Bartók: Pianokonsert nr 3 i E-dur, Sz. 119
Ett av Bartóks allra sista verk, där de sista sjutton takternas orkestrering fullbordades av en vän utifrån Bartóks noteringar. Min ungdomliga Bartók-vurm hade en utgångspunkt i denna vackra musik, som aldrig släppt taget om mig sedan dess. Musiken är mer "klassisk", mindre atonalt kärv än tidigare, och jag brukar rekommendera den här konserten till dem som annars har lite svårt för annat av Bartók. Andra satsens koral bär beteckningen Adagio religioso, men det är nog fortfarande den sekuläre mystikern som talar, han som sökte sig till småkrypens mikrokosmos och till den nattliga naturens fågelrörelser och stjärnstoft. 

Ravel: Pianokonsert nr 1 i G-dur, M. 83
Den här konserten har det mesta av förföriskt tilltal i sig: jazziga rytmer, läcker harmonik, impressionistisk lyrik och - typiskt nog - en pisksnärt som effektfull start. Den långa och dröjande solovandring som pianot gör i inledningen till Adagiot är verkets signum, det man bäst bevarar i minnet. När sedan eleganten Ravel lägger till flöjten på höjden och rullar ut en matta av stilla träblås och stråkar som successivt får stiga i volymstyrka, ja då har han redan avväpnat varenda kritiker. Sista satsens skickligt koordinerade fyrverkeripjäser avfyras på knappa fyra minuter till publikens stora förtjusning.

Jag får som sagt återkomma med de pianokonserter som inte fick plats här bland de första tio.

Listan: De bästa stråkkvartetterna (1)

Jag listade häromsistens (här) den bästa kammarmusiken och fann mig nödgad att spara stråkkvartetterna till en separat lista, eftersom denna kungsgenre inom konstmusiken är så omfattande och magnifik att den bara kräver det. 

Det är som vanligt fråga om ett personligt urval utan inbördes rangordning, vilket inte utesluter att mina preferenser i mycket delas av många andra. Vissa verk är helt enkelt så etablerade som mästerverk att konsensus råder. Men givetvis är det så att valet, mitt såväl som andras, styrs eller begränsas av vad man tagit del av, velat återkomma till och på så vis i någon mån lärt känna. 

När man gör en sådan lista väcks ambitionen att försöka öka sin kännedom om vissa tonsättares bidrag, i fåfäng förhoppning om att göra listan mer komplett. Exempelvis har jag förstått att både Dvořák och Borodin bidrog med ypperlig kvartettmusik, men det är först nu jag på allvar lyssnat och kunnat konstatera att det verkligen förhåller sig så.

De största kvartettonsättarna skrev som regel många kvartetter, vilket gör att mer än ett verk från var och en av dem egentligen borde få tävla om en plats på listan. Jag har försökt upprätthålla principen om endast ett verk per tonsättare, men har misslyckats med det och gjort ett par undantag - för Beethoven och Bartók. I kommentarerna har jag i några fall antytt alternativ eller påpekat att det i en del fall finns serier av likvärdiga verk med samma tillkomsttid och opustal.

Haydn var inte den ende som var tidigt ute men brukar ändå i kraft av sin storhet ses som något av stråkkvartettens fader. Även antalet är i hans fall imponerande: inte mindre än 68 (vilket dock vida överträffas av ett par samtida italienare - Boccherini med 91 och Cambini med möjligen bortåt 150). Mozart komponerade 23, Beethoven 16, Schubert 15, Sjostakovitj 15, Dvořák 14, Bartók 6, Brahms 3 och Tjajkovskij 3. Några på listan komponerade endast någon enstaka eller två. 

Haydn: Stråkkvartett nr 64, op.76, nr 5, D-dur 
Jag är ingalumda bekant med alla, men de femton mest berömda kvartetterna skaffade jag i en box med Kodaly Quartet i början av nittiotalet. Jag skulle kunna välja vilken som helst av dem, men av de sex i op. 76 får det bli nr 5 - för den fantastiska första variationssatsen och för det följande högtidliga och samtidigt finstämda Largot. I den snabba sista satsen får vi till sist också den Haydn som kanske mer än någon annan tonsättare förknippas med musik som är ren och oförfalskad lycka. Haydns outsinliga kreativitet är nog egentligen ett lika stort under som Mozarts. 

Mozart: Stråkkvartett, nr 19, KVV. 465. "Dissonanskvartetten"
Mitt spontana val faller på nr 19, den så kallade "Dissonanskvartetten", KV. 465. Men det finns andra val som jag kan böja mig för, t ex nr 22, den andra av de tre "preussiska", vilka alla bjuder på mycket innehållsrik för att inte säga sofistikerad musik med den kombination av djup och elegans som är karakteristiskt för den mogne Mozart. Sitt namn har dissonanskvartetten fått av de successivt adderade tonerna i de första takternas svällande ackord, som för övrigt visar att Mozart var så mycket mer än Eine kleine Nachtmusik. 

Beethoven: Stråkkvartett nr 14, ciss-moll, op. 131; Stråkkvartett nr 7, op. 59, nr 1, F-dur
Djup av det mer krävande slaget är vad de sex sista, revolutionerande stråkkvartetterna av Beethoven erbjuder. Här står vi inför ett av musikhistoriens krön, verk som kunde få uppta halva tiolistan. En döv och sjuklig Beethoven har uppenbarligen återhämtat sig så pass att han kan nedteckna en musik som allt sedan dess utmanat eftervärlden och aldrig överträffats. Om jag tvingas välja endast ett av dessa opus får det bli nr 14 i ciss-moll, op. 131. Vad allt denna musik rymmer av existentiella djup kan man ägna hur många lyssningar som helst att grunna över. Det gäller samtliga sena kvartetter, inte minst antytt av de berömda anteckningar som Beethoven gör i den sista kvartettens sista sats, den i F-dur, op. 135: "Muß es sein?- Ess muß sein".
Beethovens mästerskap är så stort att det vore fel att inte erinra om att han långt tidigare hade komponerat särklassiga kvartetter. Bland dem som den ryske adelsmannen och ambassadören Razumovskij beställde vill jag främst peka på op. 59 nr 1 i F-dur. Överhuvudtaget är Beethovens kvartettproduktion ett ymnighetshorn för den som älskar stråkmusik.

Schubert: Stråkkvartett nr 14, d-moll, "Döden och flickan"
Schubert lär strax före sin död ha fått sin önskan att höra Beethovens op. 131 uppfylld och därvid yttrat: "Vad återstår för oss andra att göra efter detta?" Bland Schuberts egna kvartetter är det dock inte lika svårt att välja som i Beethovens fall. "Döden och flickan" har i andra satsen hämtat material från en av hans lieder, där döden själv talar mjukt förföriskt i mycket långsam marschtakt. Kvartetten kan liknas vid ett "vita brevet", en dödsmedveten musik som publicerades och framfördes först efter hans död. Våldsamma dynamiska kontraster kännetecknar musiken, som inte står Beethoven efter i dramatisk nerv. De lyriska partierna vittnar å andra sidan på ett övertygande sätt om den skörhet som inte bara är flickans. Förvisso ett oumbärligt mästerverk, oavsett man väljer en programmatisk lyssning eller inte. 

Borodin: Stråkkvartett nr 2, D-dur
Här har den gode kemiprofessorn Borodin på sin lediga tid åstadkommit en glansfull pärla i den här genren, en jubileumsgåva till hustrun efter deras tjugo år tillsammans. Romantik av högsta karat och därtill i elegant kontrapunktiska former, vilken mästare! Om någon till äventyrs skulle ha svårt för stråkkvartett bör denne låta sig utsättas för just denna. Jag tänker inte bara på den tredje satsens Nocturne, vars melodi populariserats i amerikanska musikal- och filmsammanhang; de båda yttersatserna är minst lika intagande.

Bartók: Stråkkvartett nr 4, Sz.91; Stråkkvartett, nr 6, Sz. 114
Bartóks sex kvartetter brukar nämnas som 1900-talets svar på Beethovens. Jag kom tidigt att dyrka Bartók och dessa kvartetter och i synnerhet de tre sista var en viktig anledning. Jag vacklar i valet mellan fyran och sexan, men det får i första hand bli den fjärde på grund av att den trots allt längst varit en favorit. Modern stråkmusik är inte alltid lättlyssnad, vilket får sägas gälla för den första och sista satsen här. De tre mellansatserna är däremot inte svåra om man låter sig ledas av den kärva melodiken och inte minst den rytmiska intensiteten. Pizzicato-satsen är till exempel inte bara en lustiger dans att lyssna till utan även som partitur rent grafiskt en skönhetsupplevelse. Den sekulära mystiken i den lugna mittensatsens "nattmusik" är oerhört suggestivt gestaltad.
Den sjätte kvartetten är den där Bartók i mina öron tydligast tar Beethoven i hand. Lyssna bara till den sorgesamma men oändligt vackra melodi som inleder första satsen och jämför med inledningen av Beethovens op. 131. Den melodin återkommer i sista satsen, som tecknad med svärtan hos kol eller blyerts om den vore bildkonst. Samtliga satser betecknas med mesto (sorgligt), vilket inte hindrar förekomsten av en burletta, ett litet scherzo, en mörktonad skämtsamhet, som då i enlighet med verkets anda måst utföras med en och annan grimas. Mesto-stämningen till trots är nog denna kvartett Bartóks mest tillgängliga med sina många partier av dissonant skönhet.

Sjostakovitj: Stråkkvartett, nr 8, c-moll, op. 110
Jag har på senare tid allt flitigare lyssnat till Sjostakovitjs många kvartetter och skriver gärna under på att han hör till 1900-talets allra främsta i genren. Den åttonde, som presenterades som ett äreminne över krigets och fascismens offer, är enligt de flesta bedömare snarast självbiografisk, en mycket personlig klagosång i en situation där tonsättaren diagnosticerats med allvarlig sjukdom och själv var hårt pressad av det totalitära sovjetsystemet. Det finns en gripande historia om repetitionen av verket hemma hos tonsättaren inför premiären, där musikerna (de personliga vännerna i den legendariska Beethovenkvartetten) hade väntat sig en del kritiska synpunkter på framförandet. Dessa synpunkter uteblev helt, och i stället fick de se en Sjostakovitj i tårar med händerna för ansiktet, varför de efter att ha spelat färdigt packade ihop instrumenten och stilla drog sig undan. Av kvartettens fem satser bär tre beteckningen largo, det vill säga mycket långsamt. 

Ravel: Stråkkvartett, F-dur
I Ravels opuslista finns bara en stråkkvartett, vilket för övrigt gäller för flera andra av den franska musikens mästare, t ex Debussy, Fauré och Chausson. Ravel var känd för att vara självkritisk och aldrig släppa ifrån sig något halvdant, vilket även detta tidiga verk i Debussys efterföljd vittnar om. Jag ska erkänna att det var svårt att framhålla Ravels kvartett framför Debussys (som ju ofta nämns, spelas och inspelas tillsammans), eftersom jag blivit alltmer förtjust i den senares mer vilda men ändå snygga bukett av impressionistiska idéer. Men den mer återhållna och klassiskt tuktade glöden hos Ravel får ändå ett företräde här. Skimrande, atmosfärisk musiklyrik, som om den kunde färgsättas spänner regnbågar över himlavalvet.

Berg: Lyrisk svit för stråkkvartett
Någonting från andra wienskolan måste med och det får bli den här lyriska sviten, som trots sin delvis tolvtonstekniska modernitet torde vara lyssningsbar även för den som är obekväm med den sortens musik. Det är symptomatiskt att dessa fem satser alla har spelanvisningar som visar att det fortfarande är senromantik som laddar de kompositionstekniska nymodigheter som Schönberg lanserade: gioviale, amoroso, misterioso, estatico, apassionato, delirato. I den version som har en sjätte sats med soloröst står det slutligen largo desolato. Sångtexten är en översättning till tyska av Baudelaires dikt "De profundis clamavi". Och vet man att den här musiken har en självbiografisk förhistoria i form av gift mans förbjudna kärlek till gift kvinna kanske man lyssnar med ännu större inlevelse.

Janacek: Stråkkvartett nr 2, "Intima brev"
Här har vi ännu ett självbiografiskt kärleksdrama i bakgrunden till Janaceks båda kvartetter, och den här gången handlar det om den äldre mannens handlösa förälskelse i en ung flicka. Janaceks egensinniga musik känns omedelbart igen även i kammarformatet. Hans musik har ju uppfattats som prosodisk, som likartad med talakter, med korta och ofta upprepade teman. De båda kvartetterna hör samman, och den första anknyter genom namnet till Tolstojs berömda novell "Kreutzersonaten" medan den senares beteckning suggererar brevledes förmedlade intimiteter. Särskilt sista satsens dialogiska växlingar mellan bedyranden, skälvande förkrosselse, vädjanden och vrede är fascinerande i all sin uttrycksfullhet.

Den här bloggposten blev lång, längre än avsett. Ändå återstår flera kvartetter som jag sörjer över att inte ha nämnt. Tolv verk här i första hand, men det får alltså bli en kompletterande lista upp till sammanlagt tjugo i ett kommande inlägg, där bland annat Brahms, Dvořák och Debussy har givna platser.

Bilden visar Belcea Quartet i aktion.

Philharmoniker Luft

En pust, en fläkt av frisk, livande Berliner Luft, fick vi som fyllde Stockholms Konserthus till sista plats uppleva under förliden söndagskväll. Man må disputera om vilken symfoniorkester som ska placeras högst på pallen, men på pallen befinner sig definitivt Berlinfilharmonikerna hur man än vrider och vänder på saken. Man har rätt att ha höga förväntningar, ja - och det bästa är att de infrias varje gång man får tillfälle att lyssna till detta eminenta musikergäng.

Programmet före paus gick i klangskiftningarnas tecken med bidrag från György Ligeti, Richard Wagner, Claude Debussy och Maurice Ravel. Ligetis "Atmosphere" inledde med flyktiga svärmar av dissonant brus i skarvlösa förflyttningar mellan instrumentgrupperna. Maestro Sir Simon Rattle sammanlänkade detta stycke med Wagners förspel till första akten ur "Lohengrin" utan att vi fick tillfälle att applådera där emellan. Nästa omärkligt övergick bruset i skimrande klanger av mer melodisk karaktär, och med den wagnerska, långspunna stegringen fick vi en första, tidig kulmen i konserten.

Efter Debussys "Jeux" följde Ravels "Dapnis el Chloë, svit nr 2", som ju är ett underbart stycke orkestermusik om man vill visa en symfoniorkesters klass och samtidigt dra med sig publiken i den virvlande slutdelens extas. De där skimrande kloten (om ni möjligtvis förstår metaforiken) som roterar i orkesterväven redan i inledningen av detta ett av instrumenteringskonstens absoluta mästerverk gjordes med vidunderlig transparens. Andra kulmen i konserten.

Efter paus väntade Robert Schumann med sin tredje symfoni, den "Rhenska", ursprungligen tänkt att benämnas "Morgon vid Rhen". Schumann hör till mina husgudar och jag räknar även i högsta grad med symfonierna, vilka inte alltid fått det erkännande som de med tiden alltmer erövrat. Den rhenska symfonin bjuder på tysk (natur)romantik när den är som lyckligast. Och när den spelas med denna esprit, som om rehnvinet hela tiden porlande fylldes på i de ljusgröna remmarna, finns ingenting annat att önska än att musiken måtte fortgå tills samtliga flaskor är tömda och festen är över.

Nu bör det sägas att det finns en sats, den fjärde av de fem, som skiljer sig från de övriga. Hustru Clara förstod sig inte riktigt på den, även om hon kände på sig att den var konstfärdig. Den har beteckningen feierlich och sägs vara inspirerad av en vision av en högtidlig procession i den mäktiga Kölnerdomen. Också det är underbar musik som visar den andre Schumann, hans allvar och lyriska djupsinne.

Men i sista satsen är vi tillbaka ute i det rhenska dagsljus som redan drar mot afton och avslutning av utflykten i det gröna. Yra och lyckliga lämnar vi Rhenlandet; kvällens tredje och sista höjdpunkt var ett faktum.

------------------------
Jag hittar ingen inspelning med Rattle och berlinarna på nätet, men man kan lyssna till en fin inspelning med Leonard Bernstein och New York-filharmonikerna på Spotify. Fjärde satsen här. Sista satsen här.

Bilden: Sir Simon Rattle dirigerar Berlinfilharmonikerna. Foto: My newsdesk.