Dan före dan i nysnön

 

Den här fredagen bjuder i alla händelser på skönhet, konstaterade jag efter en blick ut genom köksfönstret. Gårdagens slaskvädersgrått hade under natten bytts mot ljuset från ett nylagt, kritvitt snötäcke. En isblå himmel syntes på väg att skingra molnen som redan gjort sitt till förändringen. Tre minusgrader ute, nitton plus inne. 

Efter frukosten begav jag mig ut i ärenden. Passerade kyrkogården, vinterskrudad och vackrare än någonsin. Jag är först att sätta spår i nysnön på vissa gångar. Det är tyst, snötyst, och jag stegar framåt nästan i andakt, tänder ett lyktjus på Evas grav och går vidare ner mot stan för att köpa Forsas vörtbröd, det som igår var slutsålt för dagen.

Sneddade genom universitetsparken och såg vintersolen från sitt vintriga lågläge belysa domkyrkans torn. Jag är ingen flitig kyrkobesökare så här på hemmaplan. Men varje gång jag besöker Uppsala domkyrka blir jag lite lycklig över att få leva i närheten av en så mäktig katedral som den ju faktiskt är. 

I ett av sidokapellen finns en julkrubba med gängse figurer och kreatur, skapad för många år sen av Eva Spångberg. Ingen tomte vad jag kunde se, men väl herdar och vise män som närmar sig stallet. 

Noterade att krubban ännu var tom. Josef och Maria visserligen på plats, men Maria har ännu inte klivit av åsnan.

Innan jag lämnade kyrkan tände jag ett ljus i ljusträdet vid utgången. Ett av tusen och åter tusen juleljus som tändes i samma nu. Anfäktades av tanken på den svenska ängslighet som på nytt visat sig i diskussionerna om barn, skola och kyrkans sånger. "Nu tändas tusen juleljus" har tydligen av någon nitisk rättänkare avkristnats med en fiffig korrigering av texten; i stället för Jesus Kristus tomten. Ja,  man får försöka värja sig mot all duktig dumhet här i världen. Valde att i stället skänka en tanke åt de modiga män och kvinnor som aktivt bekämpar den våldsverkande galenskap som härjar i den stora världen, i Ukraina och annorstädes.

Jag fick min vörtlimpa, och dessutom en påse saffranskorpor. På hemvägen slank jag in i Saluhallen också, men där var så mycket folk att jag nöjde mig med ett par hekto prinskorv gjord på vildsvin. Förväntar mig att dessa godsaker jämte en del annat både hemburet och hemlagat ska borga för ett lugnt och fridfullt firande, den stora världens händelser till trots.

Med dessa rader om denna vackra decemberdag tillönskas alla läsare av Rapsodi en God Jul och förhoppningen om ett Gott Nytt År.

Foto: EJ (Klicka för förstoring)

Faulkner om vad människan förmår bära

"Det händer för mycket. Så är det. Människan ställer till med så mycket mer än hon förmår bära, eller borde ha att bära. Och på det sättet upptäcker hon att hon kan stå ut med allt. Så är det. Det är det som är så fruktansvärt. Att hon kan stå ut med allt, allt."

William Faulkner  i "Ljus i augusti", kap. 13. Övers. av Erik Lindegren.

Bilden visar ett av konstverken i Artipelags pågående utställning "Essence-Eksitence" av Anselm Kiefer.
Foto: Jean-Baptiste Beranger.

Asrael i Berwaldhallen

Man kunde tro att Asrael fanns bland de församlade i Berwaldhallen i torsdags.

Ängeln Asrael är närvarande i såväl judisk-kristen som islamisk tradition. Han förknippas med döden - en ängel som på Guds befallning med döden som verktyg hämtar de dödas själar till paradiset. Fast ibland helt enkelt sedd som döden själv, en gränsvarelse med avgörandet om liv eller död i sina händer. En tvetydig gestalt, oftast avbildad i svart och inte sällan med ett flertal vingpar.

Josef Suks stora, femsatsiga symfoni i c-moll, op. 27, har titeln "Asrael". Den komponerades i början av förra seklet, först som en ärebetygelse visavi Suks svärfar, Antonín Dvořák, som dog under kompositionsarbetet. När även hustrun Otilie avled några månader senare, endast 27 år gammal, bifogade Suk ytterligare ett par satser och det drygt timslånga verket präglades än mer av dödsmedvetande och sorgeprocess. 

Radiosymfonikerna spelade under ledning av Daniel Harding. Mot slutet av den andra satsen uppstod en oro på första radens sida ovanför scenen, rätt långt ifrån där jag satt i fonden. Störningen uppfattades säkert av de flesta, i varje fall av dem som satt på första och andra raden. Varför detta spring fram och tillbaka? 

En man tycktes sitta avsomnad på sin plats med en annan man framför sig. Den senare försökte tala med eller på något sätt få liv i den livlöse. En person några platser till vänster om mig tyckte sig ha uppfattat situationen och frågade halvhögt om det fanns någon läkare som kunde hjälpa till. Han hyssjades ned av dem som ännu inte riktigt uppfattat situationens allvar.

Andantet spelades till slutet och Harding intog en avvaktade hållning. Konserthuschefen dök upp på estraden, berättade att en person i salen inte mådde bra och utlyste en kort paus. Efter cirka tio minuter återkom han och meddelade att mannen nu var i goda händer på väg i ambulans till sjukhus, tackade publiken för visat tålamod och gav klartecken för tredje satsen och fortsatt konsert.

Symfonin bjuder på starka kontraster, ställvis turbulent musik omväxlande med lyriska avsnitt, framför allt i den fjärde satsens innerliga porträtt av hustrun. I sista satsen återkommer kasten mellan olika rytmiskt intensiva och harmoniskt komplexa partier, med bryska inslag av slagverk och brass. Men satsen trappar ner i dur och ett stilla avsked, lite påminnande om slutet i Mahlers nionde symfoni.

Efter sedvanliga applåder från en emotionellt uppvarvad publik lämnar den lokalen i maklig takt på grund av trängseln vid dörrarna och framför garderobsdisken. Där, med min numrerade lapp i handen, blir jag vittne till hur en man före mig till vänster sjunker ihop över kanten av disken, hasar ner på golvet och blir liggande bredvid en kvinna som antagligen är hans hustru, som inte förmådde hålla den tunga kroppen upprätt över disken. Jag har just fått mina ytterkläder och lämnar den ring som bildas runt mannen och går åt sidan. Trängseln och brådskan är så pass stor att få hinner uppfatta vad som händer; inte heller personalen bakom disken ser något förrän de blir uppmärksammade på mannen på golvet.

När jag tillsammans med mina vänner lämnar Berwaldhallen och berättar vad jag just sett - ett andra akutfall under den senaste timmen - låter även de tankarna fladdra iväg. Ingen av oss tror på spöken, men väl på döden. Själv hänger jag kvar i tankarna på dem som just snubblat och fallit, oklart varför här och nu och med vilken utgång. 

Togs måtten eller var deras kostymer färdigsydda? Är Asrael i själva verket den skräddarmästare som Tomas Tranströmer föreställer sig i ett av sina "Svarta vykort":

Mitt i livet händer det att döden kommer

och tar mått på människan. Det besöket

glöms och livet fortsätter. Men kostymen

  sys i det tysta.

__________________

Suks Asrael-symfoni, hans mest kända verk, har de senaste decennierna fått ökad uppmärksamhet. Det finns numera ett stort antal inspelningar av verket med olika dirigenter och orkestrar. En av de senast utgivna (se bilden ovan) är den med den för några år sedan bortgångne tjeckiske dirigenten Jiří Bělohlávek, som i god konkurrens med flera andra öppnar våra öron för detta imponerande verk. Konserten i torsdags gjorde också den ett starkt intryck, alldeles oavsett de incidenter som gjorde den speciell.

Förra gången jag hörde den här symfonin live var för tretton år sedan, också då i Berwaldhallen med samma orkester och dirigent som i torsdags. (Se vidare här).

Tranströmers dikt är hämtad ur "Det vilda torget" (1983).

Pär Lagerkvist (3). Passionens landskap

 

Av de romaner av Pär Lagerkvist jag läste som ung minns jag att jag uppskattade "Dvärgen" (1944) och "Barabbas" (1950) mest, och i det avseendet var jag väl knappast originell. "Själarnas maskerad", som utgavs redan 1930, hörde likaså till de pocketutgåvor som jag skaffade mig, men om den minns jag ingenting; omläsningen blev som att läsa den för första gången.

Vilka själar? Jo, det är Halvdan och Arna som finner varandra i en extraordinär gemenskap av nästintill fulländat slag. Deras passion är både fysisk och metafysisk, deras uppgående i varandra omvälvande och förlösande. När kärleken tar dem så helt i besittning delas allt av betydelse, störningarna förflyktigas. Den lätta hältan hos Arna noteras visserligen av Halvdan men finns där bara som en påminnelse om dess betydelselöshet och lidelsens omskapande kraft. Det är med Halvdans ögon vi ser och upplever förälskelsens kraft

Halvdan (lägg märke till hans namn!) har i detta tillstånd lyckats förjaga den tomhet och känsla av värdelöshet som plågat honom. De tu blir ett och de ger sig av, bort, ut.

Till deras längtans Italien går resan, till det undersköna Toscana. Här visar Lagerkvist sin vurm för italiensk konst och kultur, historia och natur (som han sedan återkommer till i "Dvärgen"). Florens och Fiesole först, sedan Siena och andra av renässansens stamorter, och de beskrivs alla som de saligas ängder ur de saligas perspektiv. Maskeradernas landskap, ett själarnas egentliga hem.

Efter en lång och bekymmersfri tillvaro utomlands vänder de hemåt från sicilianska trakter och tar till en början in på ett pensionat på västkusten. Orosmoln börjar skugga deras inre landskap, främst Arnas, som säger sig vilja uppleva någonting högre än vad enbart den sinnliga kärleken kan ge. Är det något fel på henne som inte blir med barn? 

Halvdan försöker trösta henne med att de har varandra och att han finner det tillräckligt, men Arna låter sig inte övertygas.

Till sist blir hon i alla fall gravid, men eftersom hennes hjärta inte är starkt nog att föda fram det efterlängtade barnet, eller ens klara en operation, övergår berättelsen här till ett skakande förlossningsdrama, skiftar från god till ond saga. För att rädda moderns liv måste barnet offras, så oförvillat ser läkarna på saken. 

Parets relation förändras av traumat. Arna drar sig undan och lever för det dödfödda barn som skulle ha lyft henne till en annan högre värld. Hon känner sig kallad dit där man kan mötas och förenas helt och fullt, och där även Halvdan har sin plats. Hon förebrår honom att han inte ser till hennes själs behov, vilket han finner både orättvist och obegripligt, han som så har älskat och fortfarande älskar hela hennes väsen.

Arnas hjärtsjukdom och själsliga förändring tar sig alltmer anemiska uttryck. Blek och tärd talar hon längtansfullt om en gränslös tillvaro bortom liv och död där de för alltid kan leva i varandra. 

Hennes hand kallnar i hans. Hon går bort i stillhet helt tillfreds, Halvdan lämnas ensam kvar. Verkligheten hinner snart ifatt honom med idel tomhet och förtvivlan och han flyr planlöst till Paris. Där irrar han omkring sluten i sig själv, likgiltig för det omgivande vimlet och med tankarna kretsande kring Arna och deras liv tillsammans. I rockfickan bär han på hennes lilla pennkniv med skaft av pärlemor, som han tycker för honom lite närmare henne. 

Här stannar jag till i min läsning. Var har jag "sett" detta föremål förut? Jo, nog är detta en hälsning från Pär Lagerkvist till kollegan Hjalmar Söderberg, som i den stora svenska kärleksromanen "Den allvarsamma leken" låter Lydia skänka Arvid ett litet paket med "en pennkniv med pärlemorskaft" vid deras sorgliga avsked (se vidare här!).

En kärleksroman är förvisso även detta; baksidestexten talar om"en gripande lovsång till kärlekens lycka och martyrium". Samtidigt får det nog sägas vara en väl så realistisk beskrivning av förälskelsens vansinne.

Jag kan inte annat än beundra Lagerkvists skickliga handlag med ett bitvis ytterst melodramatiskt stoff. Han vågade spegla de mänskliga begären på flera korsande plan, både romantiskt och realistiskt, såväl fysiskt som själiskt översinnligt. Hans utstuderat enkla och klara prosa tjänade i det syftet honom väl. 

Som nästan alltid i de stora romantiska berättelserna om passionerad kärlek kan det bara sluta på ett sätt - med bådas död. "I själva verket har jag inte längre något liv. Inte något verkligt liv annat än i minnet av henne." Så står det i brevet som Halvdan skriver och postar till sin bror innan han sväljer giftet sittande på en bänk på en ödslig kaj vid Seine. Han har förunnats ett rikt liv och en oförglömlig vistelse i själarnas högre värld, men i den verkliga kan han inte längre leva. 

Lagerkvist skrev en kortroman om landet där själarna vistas. Bokens sista lakoniska meningar lyder: "Och i det landet är det alltid fest. Där är alltid maskerad."

I den själiska exklusivitetens bubbla är det alltid fest. Men märk väl att där är också alltid maskerad.