Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 1 december 2022

Pär Lagerkvist (3). Passionens landskap

 

Av de romaner av Pär Lagerkvist jag läste som ung minns jag att jag uppskattade "Dvärgen" (1944) och "Barabbas" (1950) mest, och i det avseendet var jag väl knappast originell. "Själarnas maskerad", som utgavs redan 1930, hörde likaså till de pocketutgåvor som jag skaffade mig, men om den minns jag ingenting; omläsningen blev som att läsa den för första gången.

Vilka själar? Jo, det är Halvdan och Arna som finner varandra i en extraordinär gemenskap av nästintill fulländat slag. Deras passion är både fysisk och metafysisk, deras uppgående i varandra omvälvande och förlösande. När kärleken tar dem så helt i besittning delas allt av betydelse, störningarna förflyktigas. Den lätta hältan hos Arna noteras visserligen av Halvdan men finns där bara som en påminnelse om dess betydelselöshet och lidelsens omskapande kraft. Det är med Halvdans ögon vi ser och upplever förälskelsens kraft

Halvdan (lägg märke till hans namn!) har i detta tillstånd lyckats förjaga den tomhet och känsla av värdelöshet som plågat honom. De tu blir ett och de ger sig av, bort, ut.

Till deras längtans Italien går resan, till det undersköna Toscana. Här visar Lagerkvist sin vurm för italiensk konst och kultur, historia och natur (som han sedan återkommer till i "Dvärgen"). Florens och Fiesole först, sedan Siena och andra av renässansens stamorter, och de beskrivs alla som de saligas ängder ur de saligas perspektiv. Maskeradernas landskap, ett själarnas egentliga hem.

Efter en lång och bekymmersfri tillvaro utomlands vänder de hemåt från sicilianska trakter och tar till en början in på ett pensionat på västkusten. Orosmoln börjar skugga deras inre landskap, främst Arnas, som säger sig vilja uppleva någonting högre än vad enbart den sinnliga kärleken kan ge. Är det något fel på henne som inte blir med barn? 

Halvdan försöker trösta henne med att de har varandra och att han finner det tillräckligt, men Arna låter sig inte övertygas.

Till sist blir hon i alla fall gravid, men eftersom hennes hjärta inte är starkt nog att föda fram det efterlängtade barnet, eller ens klara en operation, övergår berättelsen här till ett skakande förlossningsdrama, skiftar från god till ond saga. För att rädda moderns liv måste barnet offras, så oförvillat ser läkarna på saken. 

Parets relation förändras av traumat. Arna drar sig undan och lever för det dödfödda barn som skulle ha lyft henne till en annan högre värld. Hon känner sig kallad dit där man kan mötas och förenas helt och fullt, och där även Halvdan har sin plats. Hon förebrår honom att han inte ser till hennes själs behov, vilket han finner både orättvist och obegripligt, han som så har älskat och fortfarande älskar hela hennes väsen.

Arnas hjärtsjukdom och själsliga förändring tar sig alltmer anemiska uttryck. Blek och tärd talar hon längtansfullt om en gränslös tillvaro bortom liv och död där de för alltid kan leva i varandra. 

Hennes hand kallnar i hans. Hon går bort i stillhet helt tillfreds, Halvdan lämnas ensam kvar. Verkligheten hinner snart ifatt honom med idel tomhet och förtvivlan och han flyr planlöst till Paris. Där irrar han omkring sluten i sig själv, likgiltig för det omgivande vimlet och med tankarna kretsande kring Arna och deras liv tillsammans. I rockfickan bär han på hennes lilla pennkniv med skaft av pärlemor, som han tycker för honom lite närmare henne. 

Här stannar jag till i min läsning. Var har jag "sett" detta föremål förut? Jo, nog är detta en hälsning från Pär Lagerkvist till kollegan Hjalmar Söderberg, som i den stora svenska kärleksromanen "Den allvarsamma leken" låter Lydia skänka Arvid ett litet paket med "en pennkniv med pärlemorskaft" vid deras sorgliga avsked (se vidare här!).

En kärleksroman är förvisso även detta; baksidestexten talar om"en gripande lovsång till kärlekens lycka och martyrium". Samtidigt får det nog sägas vara en väl så realistisk beskrivning av förälskelsens vansinne.

Jag kan inte annat än beundra Lagerkvists skickliga handlag med ett bitvis ytterst melodramatiskt stoff. Han vågade spegla de mänskliga begären på flera korsande plan, både romantiskt och realistiskt, såväl fysiskt som själiskt översinnligt. Hans utstuderat enkla och klara prosa tjänade i det syftet honom väl. 

Som nästan alltid i de stora romantiska berättelserna om passionerad kärlek kan det bara sluta på ett sätt - med bådas död. "I själva verket har jag inte längre något liv. Inte något verkligt liv annat än i minnet av henne." Så står det i brevet som Halvdan skriver och postar till sin bror innan han sväljer giftet sittande på en bänk på en ödslig kaj vid Seine. Han har förunnats ett rikt liv och en oförglömlig vistelse i själarnas högre värld, men i den verkliga kan han inte längre leva. 

Lagerkvist skrev en kortroman om landet där själarna vistas. Bokens sista lakoniska meningar lyder: "Och i det landet är det alltid fest. Där är alltid maskerad."

I den själiska exklusivitetens bubbla är det alltid fest. Men märk väl att där är också alltid maskerad.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Det var en trevlig recension, känner ett intresse av att läsa hela boken! Men jag får vissa ganska stora invändningar mot beskrivningen av den fulländade kärleken.
Om man inom sig redan upplever en tomhet o känner sig värdelös, blir kärleken egentligen en flykt från den verklighet man upplever som idel tomhet o förtvivlan. Det kanske man man kalla för förälskelsens vansinne, ett tillstånd mer som ett rus eller ett gömställe, där det även faktiskt saknas en reell förmåga att verkligen se den andra personens själsliga behov - (som är en äkta kärleksfull o ärlig kommunikation o öppenhet) - eftersom man ännu inte sett sina egna.... Med det sagt är verklig kärlek istället själva slutet på maskeraden....!!!

Einar J sa...

Tack för din kommentar, anonym!
Det är just reflektioner av det slaget som den bästa litteraturen ger upphov till. Lagerkvists romankonst komplicerar bilden, flera tolkningssmöjligheter finns. Han skildrar både lyckan i den sinnliga erotiken och åtrån efter något mera, något upphöjt, fulländande, kanske till och med förandligat. Vad mer än sammanblandad självbespegling, förhöjd livskänsla eller kärleken till ett barn? Dialogen/kommunikationen finns där och uppstår om inte förr så i mötet med olikheter och livets smärtsamma realiteter.

Anonym sa...

Denna längtan efter något mera kan bara upphöra när människan accepterat sin ofullständiga o mänskliga natur. När hon kan möta sig själv med innerlig kärlek, och med ömhet o förlåtelse omfamna hela sin existens. Då kan hon se på sig själv med kärlekens ögon, likt en förälder som betraktar sitt barn när det lär sig att gå, hur barnet ramlar o reser sig igen med beundransvärd uthållighet, som rymmer både tillit till förmågan o ödmjukhet inför oförmågan.
Livets maskerad pågår så länge vi försöker mörka sanningen om vår oförmåga att uppnå en mer fullkomlig nivå på våra liv, och friden o vilan finns i att ärligt göra sitt bästa, veta att det räcker o leva i förlåtelsen.