Erik Satie och lugnet mitt i stormen

I en tid av restriktioner och ovisshet om framtiden måste livet få fyllas av annat än bara de oupphörliga nyhetsbulletiner som hotar att försätta en i missmod och uppgivenhet. Jag tänker för min egen del att nu som alltid finns musiken och litteraturen, dessa oumbärliga elixir, väl beprövade.

Inte ens karantänliknande omständigheter rubbar möjligheten att läsa och lyssna, inte heller att skriva, spela, sticka och måla, för den som har fallenhet för sådant. Om inte annat finns ju nätet, med just nu i många fall fritt tillträde till konsertsalar och muséer, filmer och spelplatser av olika slag. För att nu inte tala om allt annat man kan fördjupa sig i, digitalt eller på annat sätt.

Jag tänker ibland på dem som av olika skäl saknar intressen av det här slaget. Naturligtvis finns det annat som kan ersätta det som för min del framstår som oersättligt. Någon i min "riskgrupp" kan exempelvis anse det som allra mest värdefullt att kunna dra sig tillbaka till stugan och ekan vid vattnet, till fisketuren med vår och fågelsång i luften, och det kan jag förstå. 

Oavsett vad, gäller det att ta sikte på det lilla livets glädjeämnen. Så länge man kan laga en god middag, lösa korsord, städa skrivbordet, gå ut med hunden, ströva i en park eller ett naturområde och i all enkelhet dela dagen med sin familj eller partner, så länge lär man dag för dag kunna upprätthålla illusionen om att det mesta en gång kommer att återgå till det gamla vanliga. Fast ännu bättre vore att hysa en viss förtröstan om att kunna inrätta sig i enlighet med livets metamorfoser.

Och, som sagt, i väntan på facit helst nära sig med någonting därutöver, något som lyfter perspektivet, någon food for the soul som konsten i olika former tillhandahåller. Med tankar om livets villkor, tidens gång och dess ibland ödesmättade havandeskap. 

"Det är allvar nu", inskärper statsministern, men även om jag i första hand väljer bland den musik som kallas "seriös" betyder inte det att den alltid måste vara mollstämd och elegisk. Jag har nyligen återvänt till Erik Satie och särskilt till ett par av hans verk som faktiskt hörde till de första jag kom i kontakt med, både som lyssnare och som pianist. 

Den första av de tre "Sarabandes" (från 1887) har alltid tilltalat mig som någonting extra bland hans många märkliga pianostycken. Det är ju också det förstlingsverk som gjorde honom känd och sedermera betraktad som föregångaren till den franska musik som skulle komma. Harmoniken är sällsam, de starkt kromatiska ackorden flyter ut och sjunker minst lika djupt som katedralen hos Debussy ("La cathedrale engloutie", 1910). Det finns en tyngd i den långsamma rörelsen som bromsar in och hejdas, som övergår i ett slags stillastående, eftersinnande begrundan. Musiken skapar ett lugnt rum, men kanske bara för dem som välkomnar ett sådant.

Det andra stycket som ligger mig varmt om hjärtat är från 1894 och till sin karaktär likartat: "Preludes de la porte heroique du ciel". Stilla ställd inför den heroiska himlaporten slår även här känslan för gregorianiken igenom, den som Satie burit med sig från första början, ibland undanträngd och dold under excentrikerns lust till kabaré och absurdistiska infall, men likafullt ständigt återkommande. Musiken vänder sig åt olika håll, man vet inte vart den kan tänkas föra en, den stannar upp, fortsätter så under orubbat lugn och tonar ut utan coda, utan punkt och slut.

Båda dessa stycken lyssnar jag numera helst till i den gamle, nyligen bortgångne pianisten och dirigenten Reinbert de Leeuws tolkningar. Många av Saties pianostycken spelas för snabbt; det blir lätt så om man inte vågar hålla på de dröjande stegen i rädslan att förlora allt av puls i musiken. Men har man en gång hört Reinbert de Leeuw vet man att det går - och att musiken tjänar på det. 

Så till sist får min musikhänvisning samtidigt bli en hyllning till de Leeuw, en av de stora kännarna av Saties musik, som den 14 februari i år lämnade klaviaturen och dirigentpinnen för gott.

Sarabande nr 1.
Preludes de la porte...

Om Saties musik har jag tidigare skrivit här.

Bilden: Erik Satie. Teckning av Jean Cocteau.

Fruktfatet

I vårt kök på fönsterbänken står ett fruktfat av glas, dess givna plats sen mycket länge. Det fylls på i stort sett efter varje tur till livsmedelsbutiken. Bananer, päron, äpplen, mandariner. Vintertid sicilianska apelsiner. Sommartid och höst persikor och aprikoser. De blå eller gröna druvorna läggs för sig. 

Nu ligger där ett enda äpple kvar, vars skal i flammande rött-grönt-gult glänser i det starka vårljuset som en overkligt uppförstorad solitär i pantlånarens butik. 

När detta sista äpple snart är uppätet kommer fatet att stå tomt - tills jag beslutar mig för att med skam och skuld besöka ICA igen. 

Jag bestämde mig, steg upp halv sju i morse, klädde på mig och smög iväg på cykeln för att vara bland de första när butiken öppnade klockan sju. Kanske skulle jag kunna vara en bland endast ett fåtal äldre i en så pass tidig timma? Kanske kunde jag få slippa skämmas över mitt brott mot ordern från Folkhälsomyndigheten (jag dyrkar ju både Tegnell och Giesecke!) om jag kunde peka på att vi som var där enkelt kunde hålla flera meters avstånd. Åtminstone framför de flesta hyllorna. 

En gammal man såg lite ängsligt på mig, men nickade och hälsade artigt som om vi kände varann, jag tror av ren nervositet, men kanske var det bara glädjen att se en medbrottsling. Annars var där bara ett par yngre pratsamma kvinnor framför mejerivarorna, förmodligen på väg till jobbet, kanske i vården. I övrigt också en gråsprängd herre vid delikatessdisken, visserligen äldre även han, men rak i ryggen och minsann ännu inte fyllda sjuttio, samt personal som packade upp varor eller satt tysta och vänliga i ett par av kassorna.

Jag fick tag i det vi behöver på ett par veckors sikt. Förutom frukten förstås, som inte räcker långt. Ingen brist på rullat papper längre, hann jag notera. Mjöl och jäst tycks däremot vara de verkliga bristvarorna. Och aldrig har man väl tidigare i merkantila sammanhang stött på små skyltar som uppmanar en att handla hänsynsfullt, med måtta. Skulle vara på Systembolaget då, i andra tider och av andra skäl

Bilden: Stilleben av Cézanne. Nature morte de pêches et poires

Herbert Blomstedt om levande musik i Corona-tider

Jag råkade få syn på en intervju med nestorn bland världsdirigenterna, Herbert Blomstedt, 92, frågor ställda med anledning av Corona-virusets effekter på livet i allmänhet och musiklivet i synnerhet. Konserter måste ställas in, vilket han förstås beklagar men för egen del tackar och tar emot; det ger honom ännu mer tid att läsa och fördjupa sig i partitur. Hans verksamhetslust är opåverkad och krisens verkningar kommer ändå att märkas först i efterhand. 

Han tror att det som nu händer stärker behovet av andligt innehåll och menar att man får försöka göra det bästa av situationen i förhoppningen att en katastrof kan undvikas.

Med anledning av att operaföreställningar och konserter nu på många håll i världen sänds gratis digitalt, undrar intervjuaren hur orkester och dirigent påverkas av att på så sätt spela i publikens frånvaro. Eller omvänt: vilken betydelse har publikens närvaro?

Han erkänner att publiken är viktig, men samtidigt har ju musiker genom repetitioner en vana att spela koncentrerat utan lyssnare; man gläds helt enkelt åt att få spela tillsammans. Och vad är det då som publiken tillför?

Grundkonceptet förändras ej, svarar Blomstedt. Men publiken ökar koncentrationen genom sitt eget koncentrerade lyssnande. Atmosfären i salen kan variera, men den totala stillheten är oerhört inspirerande: "Totale Stille ist eine ungeheure Inspiration für uns."

Musik är ett kommunikationsmedel, ett ärligt sådant, som använder sig av hela människan. Med ord kan man dölja och förställa sig, det går inte med musik. En musiker visar sig som den hon är: "Diese Ehrlichkeit ist eine wunderbare Sache. Mit Worten kan man alles vertuschen. In der Musik geht das nicht."

Intervjun finns i Heidenheimer Zeitung och kan läsas i sin helhet här.

Ett förslag till koncentrerad lyssning: Beethovens sjunde symfoni, sista satsen, Allegro con brio, med Gewandhausorchester under Herbert Blomstedts ledning. Den oerhörda energi som den här musiken tillför lyssnaren är det nog många med mig som i dessa dagar behöver. 

Toapapper och annat viktigt

Tillbaka i stan efter några dagar på landet. Lugn trafik och glest med folk på gatorna, alldeles som det brukar vara en söndagseftermiddag.

Men i ICA-butiken är det mer folk än vanligt, och jag blir strax varse de stora tomrummen här och var på hyllorna. I olika medier ser jag att fler gjort samma iakttagelse; hamstringen tog redan före helgen rejäl fart.

Allt rullat papper är borta, näsdukarna likaså. Pastakartongerna nästan helt och hållet slut. De små nudelpaketen - den fattige studentens lunch - också på upphällningen. Frysdiskarna gapar tomt på flera ställen. Inte en enda jästbit och inget mjöl, men några smörpaket återstår i alla fall. Av stora runda knäckebrödspaket finns summa tre stycken kvar.

Å andra sidan tycks handlaren i vissa avseenden varit förberedd. Stapeln av krossade tomater på burk har aldrig varit högre och ett berg av gröngula bananer packas upp inför allas åsyn. 

Svenska folket har beslutat överleva under civiliserade former även i en tänkbar karantän, den saken är klar. Och som utpekad medlem av en riskgrupp - "äldre" - får man se till att vara bland dem som planerar sin isolering ett tag framöver, bland annat genom att kasta sig över torrvarorna och pappersbalarna och sedan stanna hemma i läsfåtöljen, se tiden an och bli ännu något lite äldre. 

Följaktligen gör jag ett sista försök till komplettering tidigt denna tisdagsmorgon. Och ser man på - där finns nu lite toapapper! Med ett par överfulla varukassar bör vi nu tillsammans med frysens innehåll klara oss åtminstone ett par veckor framåt. 

Eftersom vi har turen att bo i en mindre bostadsförening som ordnat det så att vi som är äldre kan få hjälp att handla av de yngre, får vi därefter lita till goda grannar. Vi lär väl aldrig gå ut på balkongerna och sjunga som de ljuvliga napolitanarna, men det finns många sätt att hålla modet uppe även bland oss i det kyligare Norden. 

Och än så länge har, såvitt jag vet, Folkhälsomyndigheten beviljat alla permission att lufta sig och gå ut med hunden.

Corona

Även farsoter får namn, ibland förledande vackra. Som nu det virus som hela världen talar om, COVID-19, gemenligen kallat Corona, vilket ju betyder krans eller krona.

En meters lucka om du tvingas röra dig utomhus bland andra! så lyder maningen i Italien och snart även här hemma. Äldre bör hålla sig hemma och borta från barnbarnen, publika sammankomster ska förbjudas. Barer, restauranger och livsmedelsbutiker än så länge undantagna; äta och dricka bör man annars dör man. Här hemma går ännu barn och ungdom till skolor och universitet, tåg och buss går enligt tabell. Men konserten med Beethovens "Eroica" i Berwaldhallen är inställd. Littfestivalen i Umeå likaså.

Återstår till sist umgänget via internet, där andra smittor härjar.

För ett par veckor sen hade vi bestämt oss för Ligurien och jag var på väg att boka flygbiljetter till Genua. Tvekan efter en nyhetssändning gjorde att vi beslöt att dröja något för att se vartåt det hela skulle bära hän. Hur många nyinsjuknade, hur många döda? Vår avvaktan lär bli bestående en längre tid. 

Tilliten till allt och alla sätts på prov, också i Sverige. Hur pass betryggande harmoniskt låter kören av experter? Hur förlamat eller resolut beter sig de nervösa ministrarna? Epidemiologerna lutar sig mot statistiken och försöker ge rationella svar, svar som trots tonen av fakticitet likväl landar i slutsatsen att mycket beror på mycket.  

Innan man fått bättre grepp om spridningen av denna farsot med dess vackra namn kommer sifferuppgifterna om smittsamhet och dödlighet att fluktuera. Plats för konspirationsteoretiker, ryktesspridare, bunkerbyggare, hamstrare och domedagsprofeter.

Och de virulenta spekulationerna på nätet och oron för beteendet in real life gäller inte minst världsekonomin, börserna och företagen, stora som små. Jag såg en uppgift om att till och med det mexikanska ölet Corona nu lider skada av sitt namn. Av drygt 700 tillfrågade i en undersökning uppger 38 procent att de i dagsläget under inga förhållanden skulle beställa en Corona när de vill dricka öl. Vidskeplighet och rationalitet är förvisso bådadera kännetecknande för homo sapiens. Man får glädjas så länge det senare dominerar över det förra, även om vi inte tryggt kan räkna med det på individnivå.

Vem känner inte vacklan mellan tillit och misstro, instinkt och intellekt, paranoia och förnekelse i strävan efter balans och förnuft. Var finns just nu det oersättliga förnuftet i det från dag till dag förändrade läget?

Förslagsvis tills vidare hos Agnes Wold.

Sista vargens baneman

Jag har några få riktigt stora favoriter bland nu levande och verksamma författare, och László Krasznahorkai är en av dem. Jag har läst allt han skrivit av det som översatts från ungerska till svenska, inklusive det senaste - novellsamlingen "Den sista vargen" (Bonniers, 2019; översatt av Daniel Gustafsson).

Kraszhorkai fängslar mig både genom sin språkkonst (översättaren har min stora beundran!) och sin förmåga att i mörka tragikomiska berättelser från tillvarons utkanter levandegöra dess existenser som bärare av väsentliga livsfrågor. Han är en magisk stilist som packar jordisk färg och must med kittlande instick av metafysik, vilket som helhet ger prosan smak av legend.

Här är nu tre berättelser på temat människors hänsynslösa jakt på varg och vilt. En föga framgångsrik filosof i Berlin har av dunkel anledning inbjudits att författa en text om den sista vargen av det numera utrotade beståndet i den spanska regionen Extremadura. Stiftelsen som bjudit in honom lovar stå för alla kostnader med förhoppningen att han ska kunna kasta ljus över ämnet och väcka intresse för trakten. 

Han reser dit, förses med chaufför och tolk och låter sig lotsas runt, fortfarande oklar över varför just han skulle vara mannen för detta speciella uppdrag, vilket successivt visar sig rymma en historia av stinkande kadaver och repellerande brutalitet. Allt återges av "professorn" själv över en billig flaska Sternburger för en trött och måttligt intresserad ungersk servitör på stamkrogen Sparschwein (!). 

Ungraren bakom disken får alltså höra allt om jakten på jägaren som fällde den sista individen i den vargflock som för ett antal år sedan huserade i den där avsides belägna regionen. Men hur kan någon säkert veta vilken som var den sista? Och valet av begreppet "stupad" om en varg - är det verkligen passande i vetenskapliga sammanhang? Och hur ska han - "med sina olycksaliga menings- och tankelabyrinter" - kunna skriva något vettigt om allt detta? 

Under villsamma bilresor i landskap av "karg intighet" finner man till sist en viltvårdare som anser sig veta något om det som officiella rapporter hittills inte lyckats klarlägga. Han lovar peka ut platsen, som dock har en tendens att ständigt förskjutas till en annan ort, i en provins längre bort. Till saken hör också att sabotage mot fällor och stängsel förekommit, tydligt indikerande att alla inte sympatiserade med jakten och synen på vargen som fiende.

Det blir inget skrivet för den gästande "professorn"; berättelsen är utan punkt och slut. Han får i alla fall höra talas om en flock på nio individer som obönhörligt jagats med grymma fällor och som decimerats till endast två - en dräktig hona som senare dödats i trafiken och en hane som antogs ha flytt till Portugal. Det senare dock dementerat av en herde uppe bland bergen som sagt sig ha fällt en varg...

Den här berättelsen, endast sjuttio sidor lång, är ett oavbrutet textflöde utan styckeindelning och annan interpunktion än kommatecken (och några tankstreck). Jag förstår om det kan verka avskräckande på många läsare, men faktum är att man sugs in i texten och snart glömmer denna formella omständighet. 

Det beror bland annat på att Krasznahorkai använder sig av vad jag skulle vilja kalla varierad repetition, vilket gör att man "sjunger med" i en musikalisk prosa där vissa ord och begrepp är återkommande. Redan i upptakten presenteras ett par sådana nyckelord - fåfänglighet och förakt - ord som har del i vad den desillusionerade professorn lyckas formulera av den tyngd som vilar över hans bröst och som drivit honom dithän att han uppgivet vill upphöra med all tankeverksamhet. Så här kan det längre fram i texten låta:

"..., ständigt fåfänglighet och förakt, i varje enskilt ögonblick hos den som börjar tänka, och om man avsvär sig tänkandet och bara börjar betrakta tingen i stället, då uppstår tänkandet i nya former, man kan alltså inte befria sig från det, vare sig man tänker eller låter bli att tänka, i vilket fall är man tänkandets fånge, och stanken sticker outhärdligt i näsan, så vad kunde han göra, lugna sig själv, lugna sig med att saker och ting fick ha sin egen naturliga gång, precis som nu i Extremadura, han släppte taget, och allt hade sin egen gång, ..." (s. 28-29).

De två återstående berättelserna - "Herman, jägmästaren" och "Slutet på ett hantverk" - är kortare och skildrar från vardera annat perspektiv de konflikter som jakten resulterat i. Jägmästaren - "en fällornas enastående konstnär" - engageras av myndigheterna för att få bukt med vargproblemet men genomgår en radikal sinnesändring, en identifikation med det vilda som i sin tur får följder som jag inte tänker avslöja här.

Förhoppningsvis har jag kunnat förmedla något av den stora behållning jag haft av denna lilla tunna men täta och mångbottnade triptyk, tre variationer på temat: Hur hantera tyngden av tillvarons fåfänglighet och förakt?