Erik Satie, Gymnopediernas skapare, skulle ha fyllt 150 i år och på traditionellt jubileumsmanér uppmärksammas han för detta. Hans grundmurade rykte som excentriker gör honom till ett tacksamt ämne för alla sorters skribenter; själv ska jag här försöka hålla mig till musiken så gott det går.
Saties pianomusik (lejonparten av hans verk) är lika originell som upphovsmannen själv, och det var just denna egensinnighet som beredde honom en plats i musikhistorien, inte minst genom det inflytande han hade på andra mer kända kompositörer som exempelvis Debussy och Ravel.
Det kan tyckas på samma gång egendomligt och inte att han blivit så känd och älskad bland nutida lyssnare. I och för sig är det några få stycken som populariteten omfattar, främst Gymnopedierna och Gnossiennerna, vilka inte längre framstår som speciellt revolutionerande. Det är de stillsamt repetitiva, de suggestivt dröjande, nästan hypnotiska klangerna i denna musik som tilltalat så många och som också flitigt utnyttjats som stämningsskapande bakgrund i film och andra sammanhang.
Det kan tyckas på samma gång egendomligt och inte att han blivit så känd och älskad bland nutida lyssnare. I och för sig är det några få stycken som populariteten omfattar, främst Gymnopedierna och Gnossiennerna, vilka inte längre framstår som speciellt revolutionerande. Det är de stillsamt repetitiva, de suggestivt dröjande, nästan hypnotiska klangerna i denna musik som tilltalat så många och som också flitigt utnyttjats som stämningsskapande bakgrund i film och andra sammanhang.
Den låter enkel den här musiken, men är inte så enkel att utföra som man tror. Det knepiga består bland annat i att hitta rätta (långsamma) tempi och samtidigt få legatospelet att flyta. Både harmonik och rytmik är, trots den lugna puls som hela tiden måste upprätthållas, präglad av en del oväntade ackord och subtila pauseringar.
Förutom nämnda stycken har jag några andra favoriter bland de tidiga verken från den period när Saties komponerande i hög grad styrdes av hans intresse för gregorianik och den medeltida musikens modala skalor. "Sarabande, no 1" var den första jag spelade, och sedan upptäckte jag också "Prélude de la Porte Héroïque du Ciel" - ett stycke som tar ett steg vidare mot det som skulle bli en klangligt något mindre förförisk musik.
Som exempel på Saties mer livliga men fortfarande lättlyssnade musik kan "Morceaux en Forme du Poire" nämnas. Det är charmfulla stycken för två pianon där päronformen knappast kan uppfattas rent auditivt, om man nu inte godtar den lite långsökta förklaring jag sett och som hävdar att det kan röra sig om associationer till en snurra. Det skulle i så fall handla om en referens till en definition av snurra som varande "ett päronformat föremål". Och snurrar gör ju musiken, liksom även de danskonstnärer som Satie mer än en gång försåg med annorlunda musik.
Det här visar väl i första hand på Saties skämtlynne, den som bland annat yttrade sig i att han ofta försåg sina verk med krystade titlar och inte sällan också bemängde dem med citat och underliga kommentarer. Vad sägs om "Riktigt slappa preludier för en hund" eller "Förtorkade embryon"? - med musik av ett helt annat slag än Gymnopedierna. En del har menat att detta enbart var ett sätt att driva med kritikerna. Möjligtvis, men man får samtidigt akta sig för att underskatta denne tonsättares mycket bestämda musikpoetik som ofta ledde till konflikter och brytningar, även med beundrare bland tonsättarkollegerna. Vad som var hönan och ägget i valet av dessa bitvis bisarra titlar är oklart, liksom om de över huvud taget hade någon relevans för musiken.
Klart är att Satie musikaliskt sett var antitesen till allt vad romantik och Wagner heter och att han månade om sin hållning som solitär. Vilket inte hindrade att han av och till samarbetade med tidens avantgarde, bland dem dadaisterna som förklarligt nog såg honom som en gelike. Läser man hans biografi inser man att han under de första decennierna av 1900-talet var en kontroversiell figur i Paris kulturliv som ingen av den tidens mest betydande konstnärer, tonsättare och författare var obekant med.
Går man till de senare verken möts man av en alltmer krävande tonsättare. Rättare sagt varseblir man den sammansatthet som finns i hans musikaliska oeuvre: Å ena sidan avantgardistisk pianomusik och musik till olika sceniska sammanhang, företrädesvis balett men även pantomim och filmexperiment, å andra sidan lättsam kabarémusik - sånger och valser i music hall-traditionen som erinrar om att han tidvis försörjde sig som kabarépianist.
Ironiska allusioner till såväl populärmusik som klassiska föregångare (Chopin och Schubert) är en återkommande beståndsdel av hans musik, samtidigt som han i andra stycken är alldeles sin egen. Den samling småstycken som kallas "Sports et Divertissements" förenar ännu det lättlyssnade med det originella, och detsamma gäller även de vackra "Pièces Froides". Annorlunda blir det när vi kommer till "Nouvelles Pièces Froides" och slutligen "Nocturnes", dessa fem strama men därför inte mindre lyriska stycken i klassisk notation som blev hans sista kompositioner för solopiano.
Kalla stycken eller inte, jag tycker att de har en frisk och kärv klarhet, en sorts klassisk skönhet i nya former. Här finns några passager som enligt min mening hör till det allra bästa han skrev. Jag vill särskilt framhålla den första och den femte Nocturnen och den sista av de "nya kalla" styckena, den med titeln "Sur un pont".
Nej, Satie blir man inte färdig med i första taget. Bland det sista han gjorde var musiken till en balett (i samarbete med Francis Picabia och Rene Clair), i själva verket ett multikonstverk kallat "Relache" där för övrigt Svenska Baletten i Paris stod för premiärframförandet. Där ingick ett nonsensartat cinematografiskt mellanspel med titeln "Cinèma" som visar, förutom honom själv som en av de medverkande, den kärvare, mer rytmiskt mekaniska sidan av Satie. Det repetitiva draget är gemensamt med de tidiga kompositionerna, men musiken har en annan karaktär, duger helt enkelt inte till vilsam bakgrund, däremot mycket väl till allehanda absurda upptåg. I ett kort inpass citeras visserligen Chopins sorgmarsch, men under gycklande former (vilket framgår av ett av filmens mest komiska avsnitt), och den inramas i övrigt av en rytmisk intensitet som kan erinra om en blandning av jazz och Stravinskij. "Cinèma" finns även i en version för piano, och säga vad man vill men suggestionskraft hade Saties musik vilka former han än valde att fresta våra öron med.
_____________________
Bland många goda interpreter bör man inte missa Roland Pöntinen, som ägnat Satie stort intresse under många år. Alexandre Tharauds omfattande urval har jag lyssnat mycket på den sista tiden, liksom även Jean-Yves Thibaudets album med den kompletta pianomusiken, där hittills sällan spelade verk också finns med. Reinbert de Leeuw och Pascal Rogé är andra tillförlitliga interpreter. Samtliga finns på Spotify.
Hela "Relache" finns tillgänglig på Youtube, och fantastiskt nog finns filmdelen också (här) jämte den musik som alltså var tänkt som en annorlunda mellanakt. Medverkande är förutom Erik Satie bland andra Francis Picabia, Man Ray och Marcel Duchamp.
Bilderna visar Erik Satie. Överst: porträtterad av Jean Cocteau
Förutom nämnda stycken har jag några andra favoriter bland de tidiga verken från den period när Saties komponerande i hög grad styrdes av hans intresse för gregorianik och den medeltida musikens modala skalor. "Sarabande, no 1" var den första jag spelade, och sedan upptäckte jag också "Prélude de la Porte Héroïque du Ciel" - ett stycke som tar ett steg vidare mot det som skulle bli en klangligt något mindre förförisk musik.
Som exempel på Saties mer livliga men fortfarande lättlyssnade musik kan "Morceaux en Forme du Poire" nämnas. Det är charmfulla stycken för två pianon där päronformen knappast kan uppfattas rent auditivt, om man nu inte godtar den lite långsökta förklaring jag sett och som hävdar att det kan röra sig om associationer till en snurra. Det skulle i så fall handla om en referens till en definition av snurra som varande "ett päronformat föremål". Och snurrar gör ju musiken, liksom även de danskonstnärer som Satie mer än en gång försåg med annorlunda musik.
Det här visar väl i första hand på Saties skämtlynne, den som bland annat yttrade sig i att han ofta försåg sina verk med krystade titlar och inte sällan också bemängde dem med citat och underliga kommentarer. Vad sägs om "Riktigt slappa preludier för en hund" eller "Förtorkade embryon"? - med musik av ett helt annat slag än Gymnopedierna. En del har menat att detta enbart var ett sätt att driva med kritikerna. Möjligtvis, men man får samtidigt akta sig för att underskatta denne tonsättares mycket bestämda musikpoetik som ofta ledde till konflikter och brytningar, även med beundrare bland tonsättarkollegerna. Vad som var hönan och ägget i valet av dessa bitvis bisarra titlar är oklart, liksom om de över huvud taget hade någon relevans för musiken.Klart är att Satie musikaliskt sett var antitesen till allt vad romantik och Wagner heter och att han månade om sin hållning som solitär. Vilket inte hindrade att han av och till samarbetade med tidens avantgarde, bland dem dadaisterna som förklarligt nog såg honom som en gelike. Läser man hans biografi inser man att han under de första decennierna av 1900-talet var en kontroversiell figur i Paris kulturliv som ingen av den tidens mest betydande konstnärer, tonsättare och författare var obekant med.
Går man till de senare verken möts man av en alltmer krävande tonsättare. Rättare sagt varseblir man den sammansatthet som finns i hans musikaliska oeuvre: Å ena sidan avantgardistisk pianomusik och musik till olika sceniska sammanhang, företrädesvis balett men även pantomim och filmexperiment, å andra sidan lättsam kabarémusik - sånger och valser i music hall-traditionen som erinrar om att han tidvis försörjde sig som kabarépianist.
Ironiska allusioner till såväl populärmusik som klassiska föregångare (Chopin och Schubert) är en återkommande beståndsdel av hans musik, samtidigt som han i andra stycken är alldeles sin egen. Den samling småstycken som kallas "Sports et Divertissements" förenar ännu det lättlyssnade med det originella, och detsamma gäller även de vackra "Pièces Froides". Annorlunda blir det när vi kommer till "Nouvelles Pièces Froides" och slutligen "Nocturnes", dessa fem strama men därför inte mindre lyriska stycken i klassisk notation som blev hans sista kompositioner för solopiano.
Kalla stycken eller inte, jag tycker att de har en frisk och kärv klarhet, en sorts klassisk skönhet i nya former. Här finns några passager som enligt min mening hör till det allra bästa han skrev. Jag vill särskilt framhålla den första och den femte Nocturnen och den sista av de "nya kalla" styckena, den med titeln "Sur un pont".
Nej, Satie blir man inte färdig med i första taget. Bland det sista han gjorde var musiken till en balett (i samarbete med Francis Picabia och Rene Clair), i själva verket ett multikonstverk kallat "Relache" där för övrigt Svenska Baletten i Paris stod för premiärframförandet. Där ingick ett nonsensartat cinematografiskt mellanspel med titeln "Cinèma" som visar, förutom honom själv som en av de medverkande, den kärvare, mer rytmiskt mekaniska sidan av Satie. Det repetitiva draget är gemensamt med de tidiga kompositionerna, men musiken har en annan karaktär, duger helt enkelt inte till vilsam bakgrund, däremot mycket väl till allehanda absurda upptåg. I ett kort inpass citeras visserligen Chopins sorgmarsch, men under gycklande former (vilket framgår av ett av filmens mest komiska avsnitt), och den inramas i övrigt av en rytmisk intensitet som kan erinra om en blandning av jazz och Stravinskij. "Cinèma" finns även i en version för piano, och säga vad man vill men suggestionskraft hade Saties musik vilka former han än valde att fresta våra öron med.
_____________________
Bland många goda interpreter bör man inte missa Roland Pöntinen, som ägnat Satie stort intresse under många år. Alexandre Tharauds omfattande urval har jag lyssnat mycket på den sista tiden, liksom även Jean-Yves Thibaudets album med den kompletta pianomusiken, där hittills sällan spelade verk också finns med. Reinbert de Leeuw och Pascal Rogé är andra tillförlitliga interpreter. Samtliga finns på Spotify.
Hela "Relache" finns tillgänglig på Youtube, och fantastiskt nog finns filmdelen också (här) jämte den musik som alltså var tänkt som en annorlunda mellanakt. Medverkande är förutom Erik Satie bland andra Francis Picabia, Man Ray och Marcel Duchamp.
Bilderna visar Erik Satie. Överst: porträtterad av Jean Cocteau
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar