Rösterna och musikhistoriens häftigaste samlag

Lördag 29 januari 2022 kl 15.00. Plats: Stora salen

Medverkande
Kungliga Filharmonikerna
Karina Canellakis dirigent
Heidi Melton sopran
Katarina Karnéus mezzosopran
Stefan Vinke tenor
Raimund Nolte baryton
Franz-Josef Selig bas

Musiken
Richard Wagner Akt II ur Tristan och Isolde

Nog för att jag länge betraktat Wagners "Tristan och Isolde" som om inte det största så i alla fall ett av operakonstens allra största verk. Glad blir man när man så tveklöst som i lördags i Konserthuset, Stockholm, kan bekräfta att värderingen står sig. Efter att än en gång ha drabbats av den överväldigande prakten och kraften i denna musik kan man bara kapitulera.

Det var visserligen en konsertant version av endast den andra akten vi fick ta del av, men det kompenserades av att man kallat in fem sångare av internationell toppklass och att Filharmonikerna, under ledning av den unga och redan mycket framgångsrika Karina Cannelakis, som vanligt visade en kompetens som inte lämnar något i övrigt att önska. 

Operakonst konsertant? Ja, men i det här fallet är det trots allt inte så mycket man går miste om eftersom dramat i så hög grad ligger i själva musiken, detta orkestrala överdåd där den glödande sinnligheten gång på gång laddar ur i ren extas. Librettons ord talar högstämt till Natten och den eviga kärleken i livet och i döden, medan musiken återger det som måste vara musikhistoriens häftigaste samlag. Lyssna bara till duetten när Tristan äntrar scenen och möter Isolde: "Isolde, Geliebte! - Tristan Geliebter!" Båda sköljs med i orkesterns pumpande böljegång och uppgår i varandra - "dein-mein, mein-dein". Och några minuter senare följer det ljuvliga lugnet i bönen till Natten: "O sink hernieder, Nacht der Liebe".

När hörde vi senast en ung Wagnersopran med stålblanka röstresurser av en art som gett recensenter erinringar om Birgit Nilsson? Ja, det är högt beröm, men faktum är att det inte bara var Heidi Melton som glänste denna eftermiddag. Jag rös av välbehag inför den brunnsdjupa klangen i Franz-Josef Seligs bas, de övrigas insatser inte att förglömma.

Det kan förstås inte hjälpas - begäret efter första och sista akten väcktes. Tänka sig att få se och höra dessa sångare i en helaftonföreställning. 

För den som missade eller vill återuppleva konserten ges ett strömmat tillfälle söndagen den 6 februari kl. 19.00 via Konserthuset Play.

Foto: Konserthuset, Stockholm. (Bilden är klickbar!)

"K" och "F"

I julveckan gick jag i bokhandeln och letade julklappar. Främst var jag ute efter en bok om hundens kommunikation till G., men jag lämnar sällan en bokhandel utan en gåva till mig själv också. 

Det var när jag stannade till framför ett bord med den senaste pocketutgivningen som ögonen föll på Katarina Frostensons dagboksliknande anteckningar från hennes och makens ("kulturprofilen") tillvaro under massmediedrevet mot dem och mot Svenska Akademien, det som resulterade i hennes uteslutning ur Akademien och rättegång och fängelsestraff för makens del.  I likhet med det mesta av annan självutlämnande rapportering om en period i författarens liv hade jag tänkt undvara även Frostensons. Men efter en stunds bläddrande i "F" fann jag den så pass intressant att jag även plockade med mig "K", den första delen. (Den tredje delen, "A", fanns ännu inte i pocket).

Det är ett överraskande rikt innehåll man får ta del av - ett stridbart försvarstal förvisso, men väldigt mycket mer än så. Det är ett vittnesbörd, inte bara om att vara utsatt för det hon själv uppfattar som falska anklagelser och ett massmediedrev utan like, utan även om den bildade människans överlevnad genom läsande och skrivande, genom umgänget med ovärderliga vänner bland de döda och även några kvarvarande bland de levande. Kort sagt genom tillgång till ett ansenligt kulturellt kapital i form av ett antal husgudar som hon under livets gång tillägnat sig och kan återkoppla till. 

Som den framstående författare hon är lyckas Frostenson effektivt blanda essäistisk reflektion, lyriska stämningsbilder och realistiska skildringar av den turbulens som en delvis ny och annorlunda vardag försatte henne i. Akademibråket och dess följder styr tankar och stämningar mot de valfrändskaper hon åkallar. Men innehållet höjer sig över den stridsskrift som texten styckevis samtidigt är. Beskrivningen av ett kulturklimat förstärkt av väckelserörelser av typen "me too" äger givetvis giltighet utöver det aktuella fallet:

"Och jag ropar: Ta oss ut ur den trånga stöveln! 
Bort från en fördömande tid präglad av

den enhälliga andan, med  sin vilja att tillhöra

och den skräck för att avvika som detta föder.

Där "friheten" är att gå upp i en rörelse, att ingenting vara

utanför den, att vilja ge upp sig själv, att slippa tänka"

("F", s. 138)

Ett nytt ord på k har jag lärt mig. K som i kabal: hemlig sammansvärjning, komplott. 

På F finns det fler, mer välbekanta ord. Förutom författarinnans efternamn finns f som i färd, fängelse, frihet, Frankrike. Framför allt f som i fall(et). Falla; även falla för frestelser.

Apropå det sistnämnda tas förvisso den älskade maken i försvar, dock utan att framställas som Guds bästa barn. Någon blind förnekare av hans eskapader är hon ingalunda, det är tanken på honom som våldsman som hon med hetta vänder sig emot.

Ja, jag märkte hur mina sympatier växte ju mer jag läste, och inte bara på grund av den språkligt och litterärt sett överlägsna framställningen. Jag njöt såväl av sinnligheten och sorgsenheten som de vreda utfallen mot de "flockvisa hatarna", de kränkta och hämndlystna megärorna, knytblusrevolutionärernas kabal och den nymoralistiska korsfararmentaliteten i DN Kultur. 

Jag tänker följaktligen skaffa mig del tre också. Den lär visa ännu mer av den förra Frostenson, poeten och frankofilen som offrades så att Svenska Akademien skulle kunna överleva.

Vargmötet

Kerstin Ekmans nya "berättelse" - hon kallar den så - tilldrar sig i norrländsk skogsbygd, mer exakt norra Hälsingland, och spinner några trådar kring jaktseder, glesbygd och åldrande. "Löpa varg" heter boken, och den handlar om Ulf, en äldre man som lämnat arbetslivet och sina förtroendeuppdrag och som nu inför 70-årsdagen börjar reflektera över sig själv och sitt liv som jägare och skogsägare.

Han har en gammal grönmålad husvagn uppställd vid myrkanten på ett av sina skiften, dit han ibland drar sig undan med liten matsäck, bössa och hunden Zenta. Det är inte längre så mycket fråga om jakt, mer av betraktande av djur och natur under stilla begrundan.

En vinterdag påträffar han i husvagnens närhet ett halvätet kadaver av råbock och kan som den erfarne jägmästare han är konstatera att det är varg som varit framme. En stund senare får han inifrån vagnen syn på gråben, eller Högben, som han vill kalla honom, när han kommer ut ur skogen och ställer sig och blickar ut över myren, vädrande och på sin vakt. 

Ulf riktar kikaren mot det ståtliga djuret som gör ett mäktigt intryck på honom. Det blir ett möte som triggar den gamle jägarens inlevelse, vidgar medvetandet om en annan levande varelses tillvaro på ett sätt som efteråt, med tanke på den pågående licensjakten, gör honom lätt illamående.

Att berätta blir inte lätt; inte ens för hustrun Inga, språklärarinnan, förmår han hitta orden. Ulf behåller upplevelsen för sig själv. Men när han öppet reagerar mot varghatet i jaktlaget inser han att han i och med detta också avsagt sig jaktledarskapet. Konflikterna kring vargjakten, den lagliga såväl som den olagliga, ger också Ekman tillfälle att bygga en spänningsladdad intrig med en oväntad upplösning som komplicerar bilden.

Det åldrande paret Ulf och Inga är mycket trovärdigt skildrade i deras vardagliga bestyr. När Inga undrar hur maken mår, när hon förstår att han har för lite att göra och försöker uppmuntra honom att ta itu med jaktjournalerna, uppstår en dialog som redan på sidan 30 på ett mästerligt sätt antyder kärnan i den gamle jägarens omprövning av delar av sin tillvaro:

"Vad fan ska man läsa om alla man dödat för?

Hon var tyst en lång stund. Sen sa hon:

Alla?

Javisst, sa jag. Varenda jävla hare.

Du sa alla.

Jag visste inte riktigt vad hon menade så jag teg.

Förut skulle du ha sagt allt.

När hon försvunnit ut i köket satt jag och vände orden i hjärnan. Hon hade rätt. Det var stor skillnad på att säga alla man har dödat och allt man dödat. Allt man har skjutit skulle det förresten heta."

 

Att gå i kylan

Werner Herzog har alltid haft en given plats i mitt eget fiktiva vaxkabinett, avdelningen för de sköna konsterna. Såväl hans spelfilmer som de egensinniga dokumentärerna vittnar om ett genomgående intresse för excentriker och smått bisarra projekt som utmanar kutymen och vårt insnävade "sinne för realiteter". Vilket jag funnit både roande och tankeväckande på ett sätt som i någon annans gestaltning troligen tvärtom hade lämnat mig likgiltig och avfärdande. 

Mindre känt är att Herzog som redan etablerad filmskapare även debuterade som författare, närmare bestämt med dagboksanteckningar från en fotvandring som företogs 1974, publicerades 1978 och översattes till svenska 1980 (av Madeleine Gustafsson), samma år som jag själv köpte och läste den. Under gångna decembers köldknäppar kom jag att tänka på det tunna häftet och dess titel: "Vom Gehen im Eis" ("Att gå i kylan - München - Paris 23.11 till 14.12.1974", Norstedts, Panterserien)*. Den föreföll mig i all enkelhet så träffande, så adekvat, att den fick mig att sticka emellan med en omläsning av de jämnt hundra sidorna.

Herzog skriver i förordet att han från början inte hade någon avsikt att publicera dessa noteringar från den tre veckor långa vandringen, vars syfte var att uppsöka Lotte Eisner, en mentor till honom som låg svårt sjuk, troligen döende, i Paris. Att hon skulle dö fick bara inte ske:

"Jag tog en jacka, en kompass och en sjömanssäck med det nödvändigaste. Mina kängor var så starka och nya att jag litade på dem. Jag gick rakaste vägen till Paris, i den fasta förvissningen att hon skulle förbli vid liv om jag kom till fots. Dessutom ville jag vara ensam med mig själv.."

Jag läser och blir på nytt efter alla dessa år engagerad av den melankoliska skildringen av den fysiskt och psykiskt mödosamma vandringen i mestadels bedrövligt väder med regn, hagel och snöstormar. 

Författaren/jaget tar ut kompassriktningen och fortsätter oförtrutet längs vägar och stigar, tar ibland genvägen genom en skog eller "över våta, smackande ängsmarker", passerar noga namngivna byar och trista industriorter och noterar allt det som låter sig beskrivas i den sinnesstämning, det associationsflöde som behärskar honom. 

Han rastar i någon "takförsedd busskur av grovt obetsat virke" och betraktar broderligt korpen som sitter ihopkrupen på ett tak "orörlig och frysande, ensam och tyst i en korptanke". Kontakterna med andra människor är fåtaliga och flyktiga.

"Fortfarande droppar det från granarna ner på barrmattan. Det ångar om mina lår som på en häst. Kuperat landskap, mycket skog nu, allt är så främmande för mig. Byarna spelar döda när man närmar sig."

Han övernattar ibland på något värdshus, ibland i en hölada eller våldgästar med minsta möjliga åverkan ett fritidshus eller en husvagn.

"Därinne rester från en festmåltid, det kan inte vara länge sen. En kortlek, ett urdrucket ölglas, kalendern på november. Därute är storm, därinne möss. Så kallt det är!"

Vandringen är tröttande, intill döden tröttande. Han förser sig med plåster, sårsprit och salvor mot värkande och såriga fötter, ben och ljumskar. Ensamheten tär, blickarna han möter inger ovisshet om det egna självet, ovisshet om vem de mötande egentligen ser när de betraktar den främmande figur de har framför sig.

Iakttagelser av djur och natur, väder och vind, banala händelser och märkvärdiga, blandas med fantasmagorier och vilt flygande tankar. Ibland också tvivel om det meningsfulla i detta gående: lever ännu Lotte Eisner, hon som han på detta närmast botgörande sätt hoppas kunna hålla vid liv? 

Hela företaget har karaktär av utmaning och existentiellt äventyr. Jaget är dock inte på jakt efter sin kärna, sin sanna natur eller något annat dylikt; texten är välgörande fri från autenticitetjargongen, för att låna ett begrepp från Adorno. Snarare är det fråga om en vandrande poet drabbad av det tvingande behovet av rituellt handlande.

 

"Det finns inte ett blad på det våta trädet, bara våta äpplen som inte vill falla. Jag plockade ett, det smakade surt men det gav saft mot törsten. Äppelskrotten kastade jag upp i trädet och äpplena föll som regn. När äpplena hade lugnat sig igen och låg stilla på marken tänkte jag, det finns ingen som kan föreställa sig en trakt så övergiven av människor. Detta är den mest övergivna dag, den mest övergivna av alla. Då gick jag fram och skakade trädet, tills det var alldeles tomt. In i tystnaden trummade äpplena mot marken. När det var slut störtade en oerhörd tystnad över mig och jag såg mig omkring, och där fanns ingen. Där fanns bara jag, ensam. Vid en övergiven tvättstuga drack jag en slurk vatten, men det var senare."

Ja, det är en läsvärd text med god hållbarhet. Vandraren når sitt mål, och väl framme hos Lotte Eisner ber han henne öppna fönstret i den fasta - eller möjligen euforiska -  förvissningen att han nu sen några dar kan flyga. 

Foto: EJ.

*Jag ser att den här boken för ganska precis ett år sen utkommit på nytt, nu på Bokförlaget Faethon.