Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 29 april 2020

P O Enquist 1934-2020



Ännu en av de stora som funnits med sedan man var ung är borta. En av dem vars författarskap framstod som omistligare ju fler decennier som gick, med i synnerhet några enastående romaner som man läste när de kom och sedan i flera fall återvände till, alltid med känslan av att de var ännu bättre än man mindes dem.

Det var för min del inte bara det att han ständigt återkom till sitt ursprung, till miljöer och livsfrågor som också var mina och därför på ett särskilt sätt engagerande. Hans Västerbotten var närmast identiskt med min mors och mina morföräldrars, det som också var min egen barndoms sommarland. Och mentaliteten i den låg- och frikyrkliga fromhetens bönhus och kapell var lika välbekant för mig som för den Per Olov som präglades av uppväxten i det berömda gröna huset i Hjoggböle - med bönhuset nästgårds. 

Men det var inte bara det, utan också det mästerliga språket, det som genomgått ett otal bearbetningar och slipats så att det till sist tangerade den ädla valör som väl bara hans kollega från lite längre inåt landet uppnådde -Torgny Lindgrens. 

Jag sitter på landet utan tillgång till hemmabiblioteket och tänker efter. Och noterar då helt enkelt de verk av Enquist som jag minns bäst.

Bland 60-talsböckerna är i mina ögon "Magnetisörens femte vinter", historien om helbrägdagöraren från Mozarts tid, den främsta, trots att "Legionärerna", den berömda dokumentärromanen om baltutlämningen, hör till samma decennium. Den senare kom jag aldrig riktigt igenom måste jag erkänna, men det är också en av hans många böcker jag nog borde ge mig i kast med på nytt.

Från och med "Musikanternas uttåg" var jag fast. Skildringen av folkrörelsesverige börjar här med arbetarrörelsen och den spännande konfrontationen mellan från Stockholm utsända gudlöshetens apostlar och de lokala arbetarna och deras gudfruktighet. Här finns också de drastiska historierna med dialektala inslag som närmast blivit tradition i den västerbottniska prosan. Den som något känner till skelleftemålet kan ju inte annat än njuta av den pubertala klådan i ett uttryck som "tjåla in pelln". 

Sedan får både idrotten och väckelserörelsen var sin avhandling i "Sekonden" respektive "Lewis resa". Mer om den senare följer. Först vill jag bara nämna de märkliga och estetiskt fullödiga kortromanerna "Nedstörtad ängel" och "Kapten Nemos bibliotek", vilka på ett säreget sätt vidrör några av livet-döden-kärlekens smärtpunkter, bland annat i form av bortbytingens och monstrets drabbande livssituationer. Enquist räds här inte att uppsöka det skrämmande och frånstötande i försöken att frilägga villkoren.

I början av det nya milenniet kom så den stora romanen om den svenska pingströrelsens framväxt och det ömsom broderliga ömsom stridiga förhållandet mellan dess två dominerande gestalter, ledaren Lewi Pethrus och författaren Sven Lidman. 

Jag minns att när jag hörde talas om den var lika lockad som överraskad av ämnesvalet. Vid närmare eftertanke var det givetvis bara logiskt; ingen av våra främsta författare var bättre skickad än Enquist att göra något intressant av det ämnet. Han hade sina rötter i de folkliga väckelsernas andlighet, han drogs till historiska gestalter och det dokumentariska, och han tvekade inte att ge sig i kast med ett omfattande forskningsarbete som grund för romanskrivandets gestaltningar. 

Skälet till att han valde just pingströrelsen var enligt honom själv att den erbjöd stor dramatik och att han dessutom var nyfiken på sin författarkollega Sven Lidman. Under resans gång försköts emellertid fokus från Lidman till Pethrus; den senare blev genom sin person och sitt ledarskap den intressantare. 

Ofrånkomligen upplevdes "Lewis resa" också som något av ett erkännande av pingströrelsens eget folk. Det kunde jag konstatera när jag efter flera decenniers bortavaro besökte den litteraturafton med Enquist som hölls i den stora funkisaula som Filadelfiakyrkan i Stockholm utgör. 

Kyrkan var praktiskt taget fullsatt, vilket innebär minst ett par tusen personer. Och den värme som strömmade mot Enquist den gången måste ha känts som något extra även för en författare som han, redan så rik på framgångar. Pastor Stanley Sjöberg intervjuade, och även de kontroversiella frågorna om andlighet och sexualitet, som Enquist besvarade på sitt vanliga milt ironiska sätt, utlöste applådåskor. Jag måste erkänna att jag satt där smått konfunderad över vad jag såg och hörde. 

Jo, "Lewis resa" hör definitivt till böckerna jag vill läsa om. Och "Ett annat liv", självbiografin, likaså. När den kom satt jag i en annan välfylld aula, nämligen Uppsala universitets, och lyssnade återigen till hans svar på frågorna om det han skrivit, bland annat om uppväxten och den stränga andligheten. Humorn får man inte glömma; den visade sig då och den glimtar fram också i texternas plågsamma och mörka delar. Eller vad sägs om följande rundgång: Vad göra när man inte har syndat eller gjort nåt styggt som man behöver be om förlåtelse för? Man får ljuga ihop nåt, som i och med det blir anledning till just bön om förlåtelse. 

Det finns fler böcker än dessa jag skulle kunna nämna, men stannar slutligen vid hans sista - "Liknelseboken" - en intrikat sammanfattning av hans tematik i en form som kan liknas vid utläggningen av korten i en egenhändigt skapad kortlek. Något facit gives icke, men inte för inte kallas den en kärleksroman. Ett nytt självbiografiskt kort spelas ut i form av den femtonårige pojkens förlorade oskuld med hjälp av en besökande femtioårig kvinna, vilket sker i en numera berömd scen på ett kvistfritt furugolv. Enquist hade modet att även skildra ett sådant möte som något annat än ett övergrepp.

Det går sällan att sammanfatta ett författarskap i någon enkel formel, men nog finns det återkommande teman hos Enquist som handlar om den mångfacetterade kärleken, om nåd och försoning - om kända och okända människoliv och inte minst deras som var lite eljest, som inte var "gjutna i ett stycke", som bar på gåtor som aldrig till fullo låter sig tydas.  

Jag har inte ordat något om mångsidigheten hos Enquist, som ju skrev allt utom poesi. Jag vill i alla fall nämna ett verk av dramatikern, även om jag inte har samma överblick i det avseendet. "I lodjurets timma" såg jag i en uppsättning på Dramaten för några år sedan, och det blev en oförglömlig upplevelse. Om den föreställningen och om den sista romanen har jag tidigare skrivit (sök Enquist i sökfunktionen här intill).

fredag 24 april 2020

Humlor, studenter och ett par goda böcker



Vårvärmen kom till sist och de kalla vindarna drog bort. Under eftermiddagsturerna med Alice går hon gärna med nosen i marken medan husse bländas av det gnistrande ljuset i björkarnas späda lövverk. Än en gång årstidsväxlingens mirakel - eller naturen "häftad i grönska", som poeten så sanningsenligt uttrycker saken.

I Ekonomikum-parken har humlor och studenter vaknat till liv. Humlorna flyger lågt och lite yrvaket vingligt, medan de lättklädda studenterna vimlar i gräset som vore det vilken vänlig vårdag som helst. Umgänget sker flockvis kring kubbspel och annan distraktion som om de redan erövrat den immunitet som ställs i utsikt en gång när flertalet av oss på något sätt redan drabbats.

Energitillförseln behövs, men sinnesnärvaro är också av nöden. Det talas om tester av olika slag, och vi anar att hälsomyndigheterna nu inser att det mer och mer handlar om Testet framför andra, nämligen det på vår uthållighet, vår outtröttliga tålmodighet.

Jag lämnar solen och de osårbara i parken för inomhuslivet, ger Alice ett ben att gnaga på och återgår till läsningen av det som kom med posten häromdagen. Cees Nootebooms dikter och essäer är helt enligt förväntan mycket bra. Jag återkommer, men först här ett smakprov.

Mellan detta och döden
en tid för tankar som ingen
tecknat ned, skam med vit krita
på griffeltavla, mitt namn förlöst
från sina bokstäver, tomt
som ett läte.

Elfenben och juveler,
allt var mig bekant, min vålnad
försvinner i ett tidsveck. 
inget lämnar jag kvar, finmalen
mellan dagarnas grus
med stenar och snäckor,

en prins utan ord
i en väv
spunnen av intet.

Ur dikten "I landsflykt"
Cees Nooteboom: "Ljus över allt" (Edda, 2019).

Foto: EJ.

fredag 17 april 2020

Musique pour le plaisir




Jo, det var det här med fransoserna och den kammarmusikaliska esprin, exemplet Jean Francaix (1912-1997). Jag nämnde honom i mitt förra inlägg och jag har för mig att jag även tidigare skrivit om honom, men det var nog för länge sen på min förra blogg. Om inte så borde jag det, i varje fall nämna ett av hans allra sista verk, pianostycket "Nocturne", ett mycket vackert stycke.

Men här och nu vill jag peka på ett annat verk, nämligen oktetten för stråkkvartett, bas, klarinett, fagott och horn. Jag är övertygad om att fler än jag kommer att förföras av den här luftiga och lekfulla musiken, så fylld av musikantisk - ja, espri

Den börjar stilla och lugnt med en tankfull melodi, det tema som tonsättaren laborerar med och som kommer att dyka upp i olika klangliga och rytmiska förklädnader. Strax drar det iväg i allegrissimo, en lite ovanlig beteckning i den terminologi som i musikens sköna värld av hävd (och passande nog) är italiensk.

Tillåt en liten utvikning. Allegro betyder som bekant livligt, och med den absoluta superlativformen -issimo blir det då mycket livligt, eller på vardagssvenska jättelivligt. Varför Francaix inte i stället rätt och slätt valde presto (snabbt), som ju innebär en förstärkning i förhållande till allegro, kan man ju fundera över om man finner sådana subtiliteter intressanta. Ett mellanläge var väl vad han åstundade; ett av flera tecken på det finlir som också utmärker styckets instrumentering.

Nåväl, det rör sig om en både kontrastrik och fartfylld musik som sedan i scherzot fortsätter i samma friska tempo. Vem kan motstå de eleganta kvickheter som tonsättaren serverar här? Fagottens småskrockande, klarinetten (som ju klingar på ett sätt i det högre registret och ett annat i det lägre) tutar och kvintilerar, det milt pockande hornet kallar och de ömsom knäppande, ömsom susande stråkarna bildar snabbt skiftande bakgrunder. Det var den här satsen jag på en gång föll pladask för. Så lättlyssnat och samtidigt intrikat, det som bara en mästare klarar.

Andantet är ett vilsamt mellanspel, inte lika märkvärdigt som de övriga satserna.

Sista satsen är en vals som lite på samma sätt, om än kanske inte lika tvetydigt, som Ravels La Valse går till överdrift i den wienska balsalen; det uppklädda och galanta lättas upp av franskt skämtlynne, eller kanske är det bara den salongsberusade glädjens excesser. Men, men... här finns inbromsningar och en del lätt gnisslande inslag också, ett delikat balanserande av ljus och skugga.

Musik som livsluft, för dess egen skull. Musik att avnjutas på ungefär samma sätt som under vårpromenadens möte med blommande träd och marker. Bara ens uppmärksamhet fordras.

Youtube-länken ovan visar en grupp eminenta musiker som under Festival Mozaic i Californien i augusti förra året spelade den här oktetten alldeles förnämligt, enligt min mening.

lördag 11 april 2020

Jon Fosses hundliv



Jag har nu genom Jon Fosses försorg lärt känna den gamla ensamma hunden Webster, läst om hans äventyrliga utbrytningsförsök, hans rymning från sin gamla matte Oline med den skvalpande magen, och om hans lyckliga återkomst. 

Webster tar tag i sin situation, som det numera brukar heta, eftersom han inser att han snart blir för gammal och inte kommer att kunna förverkliga sin dröm om att se havet, kanske inte heller kunna undsätta den vitkrulliga lilla hundtösen som ropar på hjälp i skogen. 

Webster hamnar hos långhåriga hunden Andersson i källarbaren Ensamma hundars frid. Men eftersom Andersson varken kan erbjuda mat eller dryck ger de sig ut tillsammans för att skaffa fram vad som behövs, såväl för deras egna hungriga magar som för att kunna locka den stroppiga Alise till baren. 

Nere vid hamnen finns havet och Alise, men med maten är det fortfarande sämre beställt. Alise gör dem sällskap men ger sig genast av när hon märker att hunden Andersson än en gång lurats; baren har inget att erbjuda. 

Den gamla ensamma hunden Webster föreslår då att den till en början blängande, långhåriga hunden Andersson följer honom hem till gamla Oline, där de nog båda kan förses med både mat och omsorger. Andersson väljer dock att i stället försöka leta rätt på Alise, och Webster blir nu den verkligt ensamma hunden som irrar runt på gatorna saknande sin gamla matte med den skvalpande magen. 

Så kan den första och längsta av de tre berättelserna i "Hundmanuskripten" (Bakhåll, 2019) i korthet sammanfattas. De är berättelser i sagoton, antropomorfa och konsekvent hållna i några namngivna hundars perspektiv. Vilket naturligtvis samtidigt på ett naivistiskt sätt speglar och belyser de tvåbenta varelsernas omständigheter och villkor, just så som det gör i fablernas värld. 

Den andra berättelsen beskriver hur det gick till när fjordhunden Olav och hans bekant, skogshunden Bård, mötte de fina stadshunddamerna på besök i deras vackra hembygd.

Sist handlar det om skeppshunden Haktor, som till sin förfäran får höra att han inte längre kommer att vara enda hunden ombord på kapten Marelds fraktskuta, eftersom kaptenen bestämt sig för att hämta hem en tik, Loliletta, och slå sig på hundavel. 

Den blandning av situationskomik och ömsint identifikation som Fosse odlar i dessa berättelser märks redan i subtila detaljer som exempelvis rubriceringen av de tre historierna: Nej, åh, nej; Oj, oj, oj; Aj, aj aj.  Sin vana trogen använder Fosse även i dessa texter omtagningar som stilmedel, vilket bidrar till den precisa, musikaliska prosan. För den goda översättningen svarar Christian Ekvall.

Jag kommer i skrivande stund osökt att tänka på kammarmusik, trots att det här bokstavligen rör sig om manuskript. Vore det fråga om partitur skulle titeln kanske kunna vara "Trois bagatelles" eller "Divertissement". Man bör dock alltid observera risken för missbedömningar till följd av den sortens beteckningar. Trots vinken om lättsam underhållning kan de visa sig rymma oanade kvaliteter. 

Även "manuskript" låter i det här fallet mer anspråkslöst än vad det visar sig vara. Jag tyckte mycket om den här ovanliga boken.



- Jag har tidigare skrivit om en bok av Jon Fosse här.
- Den musik jag närmast associerade till var Divertissement för olika instrumentgrupper av Jean Françaix. Men också Divertimento av Béla Bartók och stycken av Mozart under samma beteckning.
- Bilderna visar vackra, intelligenta och livfulla Issa, vår hund av rasen Prazsky Krysarik, död den 28 augusti 2019, i kärleksfullt minne bevarad. Foto: EJ.

onsdag 8 april 2020

Tomás Luis de Victoria: Requiem



Musik en påsk som denna, vad väljer man? När vi timme för timme underrättas om antalet smittade och döda i en farsot utan botemedel som droppvis men mycket hastigt sveper över världen i ett oförutsägbart förlopp. 

Ett rekviem vore väl ett givet svar, åtminstone om vi tänker på kyrkomusik och alla döda. Kanske enklast då att gå till det säkra och hållbara, till det mest kända och älskade, till Mozart eller Fauré? 

Men varför inte ta ytterligare några steg bakåt i tiden, till renässansen och en kyrkans man, en spansk präst och tonsättare, som krönte sitt livsverk genom att omsätta sin tro och begåvning i ett rekviem för ärkehertiginnan Maria av Habsburg, kung Filip II:s syster och tidvis själv spansk regent, vars trotjänare - kaplan, organist och kapellmästare - han var under många år ända till hennes död. Jag tänker på Tomás Luis de Victoria (1548-1611). 

År 1603 ljöd för första gången hans sexstämmiga "Officium Defunctorum" (rekviemmässan i förening med några motetter) vid Marias väl dokumenterade, mycket ståtliga begravning i Madrid. Åtta år senare skulle Tomás Luis de Victoria själv vara död och begraven, dock utan stora ceremonier på en fortfarande okänd plats.

Men tro nu inte att de Victoria var någon obemärkt person under sin levnad, tvärtom. Han var född och uppväxt i Ávila och verksam i katedralen där under samma era som mystikerna Den heliga Teresa och Johannes av korset. Redan som ung visade han sina talanger som gossopran och organist, och genom kungen själv gavs han möjligheter att resa till Rom för vidare förkovran både teologiskt och musikaliskt. Med all sannolikhet hade han en hel del att göra med den store Giovanni Perluigi da Palestrina, vars befattning som lärare i liturgisk musik vid ett berömt prästseminarium han sedermera övertog.

Över huvud taget tycks han ha befunnit sig i omedelbar närhet av många berömda gestalter inom dåtida religion, konst och musik. Efter hemkomsten från Rom levde han under sina sista decennier gynnad och omhuldad av den ovan nämnda ärkehertiginnan i klostret Las Delcalzas Reales i Madrid. 

En annan av hans samtida - El Greco - hade på liknande sätt stora framgångar i Rom under en period innan han återvände hem till Spanien, i hans fall till Toledo. Huruvida de var bekanta eller ens möttes förtäljer inte historien.

Tomás Luis de Victoria förenade alltså sin prästerliga gärning med komponerande av kyrkomusik: mässor, responsorier och motetter, inga världsliga madrigaler. Mästerverket är dödsmässan, vars praktfulla körsats finner sin like endast i det bästa av Palestrina och Orlando di Lasso. 

Polyfonin väller fram liksom i ändlös böljegång, ofta med höga sopraner som melodibärande inslag. Musiken har, som någon påpekat, inte bara den serena skönhet som exempelvis möter oss hos Palestrina, utan också en starkare emotionell laddning till följd av dynamiken och en djärvare kromatik. Kanske är det just denna emotiva aspekt som väcker mina associationer till El Grecos sena måleri.

Jag har ett par favoriter bland de många fina inspelningar som finns. Den jag tycker bäst tillvaratar Victorias egenhet är ensemblen Tenebrae, ledd av Nigel Short (Signum, 2011). Den vårdar sig om den suggestiva dynamiken och uppvisar klangligt en sensualism som är helt bedårande. En fördel här är också att man på samma skiva får bekanta sig med Alonso Lobo (1555-1617), en mindre känd kollega till Tomás Luis de Victoria som han själv betraktade som sin jämlike. Inte utan orsak vill jag påstå, efter att ha hört Tenebraes tolkningar av Lobos vackra jeremiader. 

En annan kör som också lyckas särskilt bra med det här rekviet är KammerChor Saarbrücken under ledning av Georg Grün (Rondeau, 2011). 

Båda dessa inspelningar finns att lyssna till på Spotify.

Bilderna (uppifrån och ned)):
- Uppståndelsen, målning av El Greco
- Skivomslaget till Tenebraes inspelning av Tomás Luis de Victorias Requiem
- Porträtt av Tomás Luis de Victoria.

torsdag 2 april 2020

En vårrusig Sjostakovitj hyllar sonen på hans födelsedag



Musiken i Coronatider, behöver den vara av ett särskilt slag? Nej, jag tror inte alls på det. Ena dagen och stunden vill jag höra Erik Saties stillastående klanger, den andra något motoriskt vilt och upproriskt av Beethoven. Ena dagen något komplext och krävande, den andra något enkelt och lättillgängligt. Med andra ord är jag åtminstone i detta avseende fortfarande mig själv helt lik.

Jag har exempelvis nyligen med förtjusning lyssnat till Dmitr Sjostakovitj andra pianokonsert, op.102 i F-dur, komponerad 1957 till sonen Maxims 19-årsdag. Det är en förvånansvärt lättlyssnad musik av en tonsättare med rykte om sig som skapare av symfonier och stråkkvartetter i helt andra, kärvare tongångar. Jo, jag vet att han komponerade för film och annan mer underhållningsbetonad musik också. Men just den här konserten har tidigare gått mig oförmärkt förbi, till skillnad från den första för piano och trumpet som också den i huvudsak är populärt hållen. 

Här finns inte skymten av grubbel eller kamp med ödet, politiskt och existentiellt, utan snarare en vårrusig glädje av en art som väl alltid i konstnärliga sammanhang riskerar att ses som lite lättviktig. Men who cares? så länge man blir glad och samstämd med den tidiga vårblomningen i parken utanför fönstret. Vid sidan av pianot ingen trumpet som i den första konserten; pianot klarar själv de smattrande fanfarerna till sonens ära.

Dessutom har konserten en mellansats, ett Andante med romantiskt värmande stråkar som bakgrund, likt suset från tallkronor under pianistens skogspromenad. Finns där stråk av melankoli är de av det lättburna slaget.

På Spotify kan man lyssna till olika inspelningar av detta verk, bland annat en från mitten av 80-talet där Dmitr Jr spelar farfars verk till sonen Maxim, här i rollen som dirigent för Montreals symfoniorkester (se bilden ovan!). 

Allra helst lyssnar jag till en inspelning med Alexander Melnikov, inte minst för ljudets och orkesterns skull: Mahler Chamber Orchestra under ledning av Teodor Currentzis (Harmonia Mundi).