Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 29 januari 2010

Att äta med ögonen

Jag kom igår sent in i ett teveprogram som visade sig vara en tävling om utmärkelsen Årets kock. Det fanns en jury på plats, och ett antal personer satt i direktsändning och smakade av rätter så där som är tämligen vanligt i tv numera. Den fryntlige jordbruksministern Erlandsson fanns på plats, och intervjuad om vad han tyckte svarade han att för honom synintrycket var mycket viktigt. Ja, givetvis smaken också, men han tillhörde dem som i hög grad "åt med ögonen", som ju uttrycket lyder. Naturligtvis en passande kommentar i ett teveprogram, även om jag inte tror att den gode ministern tänkte så utstuderat i stunden.

Visst, aptiten kan retas på många sätt, och jämte doft och smak bör inte synintrycket underskattas. Ändå kom jag att tänka på maträtter som inte ser mycket ut för världen men som likafullt smakar gudomligt. Jag behöver bara säga risotto.

Det krävs lite erfarenhet - och närvaro vid kastrullen - för att lyckas väl med en italiensk risotto. Samt att man iakttar vissa grundregler. För det första ser till att basen är ett rundkornigt ris av typen vialone eller carnaroli, med deras exceptionella förmåga att absorbera vätska. För det andra att man har en het god fond till reds, helst en som man själv kokat på de ingredienser som passar till huvudtillsatsen - skaldjur, svamp, en grönsak eller vad man nu vill välja. Den ovanligaste risotto jag själv lagat var på pumpa, då givetvis en grönsaksbuljong var basen.

Nu ska det här inlägget inte landa i ytterligare ett specifikt matrecept, eftersom jag antar att de flesta hemmakockar har minst en italiensk kokbok hemma som man kan konsultera. Åter till resultatet och dess bristande ögonfägnad, som på ett förvånansvärt sätt motsägs av dess konsistens, doft och smak. Det gäller bara att riskornen har kvar en kärna som ger tuggmotstånd och att rätten snarare är trögflytande än liknar julgröten. Det innebär att den måste bäras direkt från spisen till matbordet.

Jag beställde en gång på en liten restaurang i Venedig en risotto al nero di seppia där man också använt sig av bläckfiskens bläck. In kom en tallrik med flytande gråsvart risotto som sanningen att säga inte såg särskilt lockande ut. Den påminde närmast om min barndoms norrlandspölsa, fast jag alls inte vill ha något ont sagt om den - nu när dessutom Torgny Lindgren lyft den mot oanade kulinariska höjder i en av sina mest berömda böcker. Men smaken var långt från pölsans och rent ut sagt gudomlig. Jag såg med förtjusning ned i tallriken efter första tuggan.

Inte för inte är risotto i all dess rika variation den husmanskost som italienarna själva anser hör till det allra yppersta som italiensk husmanskost har att erbjuda. Och det vill inte säga lite.

torsdag 28 januari 2010

Sebald och spåren av kriget


I dagens DN skriver Madeleine Gustafsson en läsvärd artikel (tyvärr obefintlig på nätet och därför ej länkbar) om W G Sebald. Hon skriver som vanligt mycket tankeväckande, och lyckas ringa in en del av det egenartade hos ett av de absolut främsta författarskapen i samtiden, tyvärr hastigt och alltför tidigt avslutat 2001. Gustafsson menar att Sebald behandlar ärren i vår närhistoria (andra världskriget, Förintelsen) på ett sätt som endast vidrör det som existerar som ersättning och tomrum efter eviga förluster. Hon gör troligt att detta är den viktigaste drivkraften i hans författarskap, liksom upplevelsen av fiktionen som "det rum han drömt om, där all tid, och alla levande och döda, existerar samtidigt".- "Föresvävade honom kanske möjligheten att skapa en helt igenom fiktiv värld? Det hade jag gärna velat veta".

Ja, så är det nog, tänker jag och erinrar mig mina egna starka upplevelser av Sebalds verk. Då blir också resorna och strövtågen i olika landskap en del av umgänget med föregångarna, de levande döda. Essä, lyrik och reseberättelse i unik blandning gestaltar en existentiell belägenhet, en livskänsla som nog skulle kunna betecknas som modernt melankolisk.

Jag längtar redan till den första omläsningen av den första av hans böcker på svenska, den mästerliga Austerlitz.

söndag 24 januari 2010

Tores vitlöksgädda

Jag tillhör kategorin veckoslutsmatlagare. Det betyder att jag sällan ägnar stor omsorg åt middagarna under veckans arbetsdagar för att i stället satsa så mycket mera på helgerna, då tiden finns.

Fisk står allt oftare på menyn. Och trots alla restriktioner finns numera matfisk i en rätt stor mångfald med sinsemellan ganska olika smaker. Det växlar också över tid vad som anses vara riktigt smakfull fisk och vad som mera är att hänföra till skräp och endast för katten. Nya fiskar dyker också upp, hitfraktade med flyg från Medelhavet och ännu längre ifrån. Häromveckan kunde jag till exempel inte motstå en sea bream som till min förvåning låg på is i fiskdisken och vädjade till mina mediterrana känslor.

Gäddan är en fisk som man inte vågar bjuda vem som helst på. En del har som barn kämpat med dess skrämmande y-ben, som naturligtvis ingen människa vill ha i halsen. Andra tycker inte att den smakar lika gott som lax, forell, tunga eller annan "fin" fisk. Och medan abborren har fått viss upprättelse så hör gäddan fortfarande till den dubiösa delen av sortimentet. Inte hjälper det heller att fransmännen uppskattar denna fisk så till den milda grad att de importerar i stort sett så stora mängder de kan få från vårt land, enligt vad jag hört. De behöver den till sina queneller.

Trots allt kan jag ibland numera finna gädda i min ICA-butik. Det hände i fredags, och jag slog till. I bakhuvudet hade jag ett gammalt recept som fick snålvattnet att rinna till vid bara tanken, trots att det var åratal sedan sist.

Efter idogt bläddrande i gamla mattidskrifter fann jag receptet. Jag hade markerat det med fem stjärnor av fem möjliga, och det visade sig vara en alldeles riktig värdering. Jag tänkte nu dela med mig av teorin (receptet) för det som i praktiken visade sig vara just så gudomligt gott som jag mindes det. Vem som är Tore torde inte vara förborgat för någon som nått mogen medelålder eller mer. Med hänsyn till eventuella yngre läsare bör jag väl nämna hans efternamn: Wretman.

1-1½ kilosgädda, (mindre om bara kroppen anrättas)
20 vitlöksklyftor
50 g smör
1 knippa persilja
flera kvistar timjan (eller 2 kryddmått torkad)
1 dl balsamvinäger
några lagerblad
salt och peppar
Såsen:
steksky
1½-2 dl tjock grädde
50 g smör

Gäddan rensas och fjällas. Den gnids sedan in med salt.
Vitöksklyftorna ansas, men det tunna skalet kan vara kvar.
Gäddan fylls med vitlök och kryddor samt hälften av smöret. Den peppras sedan och ställs på "magen" i en trång, smörad form med resterande smör i flak över ryggen.
Sätts in i 225 graders ugn och öses flitigt under 30-40 minuter.
Efter ungefär halva tiden tillsätts balsamvinägern. Fortsatt ösning.
När gäddan är stekt förs den över på varmt fat och hålls varm, medan såsen tillagas.
Stekskyn silas och grädden tillsätts (men de bakade vitlöksklyftorna sparas som garnering). Reducera till ungefär hälften. Blanka av genom att vispa i smöret. Smaka av med salt och peppar.
Servera med pressad potatis och en salladsblandning.
Om du är någorlunda insatt i gäddans anatomi så är det inte så svårt att hjälpa de fåkunniga matgästerna med att eliminera benen.
Och ett passande vitt vin till ett högst överkomligt pris är det genom åren alltid lika tillförlitliga Casal di Serra.

fredag 22 januari 2010

Fredag eftermiddag


Fredag eftermiddag. De nödvändigaste av veckans plikter fullgjorda. Brygger mig the av en sort - Assam Mokalbari - som nyligen övertygat mig om att Indien inte bara har Darjeeling om man vill ha något extra. Och något lite extra vill man gärna ha en fredag eftermiddag.
Frans Schreker i cd-spelaren. Der Ferne Klang. Tillbakalutad vid läslampan bläddrar jag bland prosadikterna av en av mina svenska favoritpoeter: Marie Lundquist. Jag har under veckans bussresor läst hennes Monolog för en ensam kvinna (Bonniers, 2005) som alltför länge blivit liggande i traven oläst. Där inte bara tangerar utan övergår prosadikten i epiken, men berättelsen är tät och lyrisk och vidrör det ensamma uppsökandet i minnet av en mor som tog sitt eget enda liv.
Och jag bläddrar som sagt i tidigare prosadikter. Fastnar för en ekfras med titeln Röd turban:

Jag läste någonstans att en av de företeelser som män fann mest mystifierande med det motsatta könet var kvinnors till synes medfödda förmåga att konstfullt linda en stor frottéhanduk runt sitt våta hår, omedelbart efter uppstigandet ut badet. Hans kvinnlighet, kanske är det den jag känner igen mig i, den i vecken dolda och den uppenbara. Och lågan av den röda elden som kastar sig däremellan. Skärskådan kan man också kalla det, genom sex sekel. Det är han som betraktar mig. Inte tvärtom, som det borde vara på en plats som National Gallery. En krigarblick. Och ändå: dessa sluttande axlar, denna avsaknad av hår på ögonlocken. Redan svept stiger han fram ur mörkret. Det röda sidenet genomdränkt. En blomkalk är han, en brun stjälk under färgens prunkande överflöd och ansiktet blekt av frömjöl. En gång kommer lindorna att falla av honom, sakta och eftersinnande, som tulpanen släpper sina blad på duken, ett efter ett.

(Ur En enkel berättelse, Bonniers 2002)
Bilden: Jan van Eyck: Man i röd turban

tisdag 12 januari 2010

Elektra

Stockholmsoperans föreställning av Richard Strauss´opera Elektra är en upplevelse som jag tillönskar alla operaälskare. Den ges tyvärr bara ytterligare en gång nu på lördag, så det gäller att ligga i efter de enstaka biljetter som fortfarande kanske kan uppbringas.

Strauss musik är en märkvärdig blandning av smäktande ljuvlighet (Rosenkavaljeren; Vier letzte Lieder), maffiga tonkaskader (symfoniska dikter av typen Also sprach Zarathustra) men också tidig modernistisk komplikation (stora delar av Elektra). Personligen har jag inte i alla stycken varit så förtjust i Strauss musik. Men man kan inte komma ifrån att han står för några odödliga mästerverk, och att han alltid var en mästare på att behandla orkestern råder det inget tvivel om. Man har sällan eller aldrig tråkigt i hans sällskap - och definitivt inte i denna opera om hämndens fatalt förlösande verkan.

Och även i denna brutala opera, som givetvis kräver en brutal musik, bryter melodikern Strauss fram i lyriska partier av oanad skönhet som i denna inramning får desto starkare verkan. Så till exempel i mötet mellan Elektra och brodern Orestes, eller i partier med systern Chrysothemis - här sjungna av den imponerande Emma Vetter, en av stockholmsoperans mindre kända sångerskor som rimligen har en lysande karriär framför sig.

Även om detta är den första Elektra jag ser, och alltså inte har några jämförelser att komma med, vill jag påstå att paret Staffan Valdemar Holm/Bente Lykke Möller som regissör respektive scenograf och kostymör har åstadkommit en dramatiskt sett mycket effektfull föreställning. Den är så pass bra att man emotionellt inte kan värja sig mot att dras med i handlingen, vilket är det enkla och avgörande kriteriet för en riktigt bra operaföreställning. I det här fallet bör man också notera libretton, som skrevs av den store diktaren Hugo von Hofmansthal, med vilken Strauss samarbetade i ett flertal av sina operaverk.

Hovkapellet spelar dessutom utmärkt under den italienske dirigenten Pier Giorgio Morandi. Detta är ju en hysterisk historia där raseriet sällan tar paus och där följaktligen Elektras hämnd på modern (för moderns och hennes älskares mord på fadern) kräver god fysik och enorma röstresurser. Man förstår varför detta blev en av Birgit Nilssons paradroller. Jag hade stora förväntningar på Katarina Dalayman, men hon var för kvällen utbytt (sjuk?) så huvudrollen sjöngs av en bulgarisk sopran: Iordanka Derilova, som av uppgifter på nätet att döma är inne i en snabbt stigande karriär. Hon sjöng bra och hade också förmågan att agera på det sätt som inte minst är nödvändigt i slutscenens extatiskt triumferande vansinnesdans. På Youtube finns slutscenen med denna Derilova i en upptagning från en annan föreställning. Se och hör här:

torsdag 7 januari 2010

Insnöad


Storhelgerna är förbi och den vintriga vardagen vidtar. För min del har det varit en tid av i första hand läsning, eftersom jag vistats i det inre av Ångermanland i ymnigt snöfall och kyla ned till -23 grader. Mjölkvit himmel, vita drivor, snötyngda granar och här och var översnöade fordon.

Vitt, vitt, vitt. Det påminde mig om barndomens vintrar som såg ut som så. Jag lärde mig då en schablon för hur man tecknar vintermotiv med granar, med grenverk som på tyngande slokaxlar bar droppformade snödrivor .


Avkopplad, ej uppkopplad, ja, faktiskt även mobilt urkopplad, fanns det inte så mycket annat än böcker och korsord att ägna sig åt. Teve visserligen, men där bjöds inte mycket att minnas, frånsett vacker sång av Peter Mattei och Lisa Nilsson före nyårsaftonens tolvslag.

Jag läste en blandning av skönlitteratur, poesi och essäistik, ibland faktiskt alltsammans i en och samma bok. Peter Handbergs "Släpp ingen levande förbi" (tack för tipset, Thomas Nydahl!) var en lång, spännande och välskriven berättelse om det delade Berlin och de många mord på egna medborgare som DDR gjorde sig skyldigt till vid den "antifascistiska skyddsvallen", dvs muren. Handberg, delvis uppvuxen i Berlin, är en driven stilist som blandar självbiografi, resedagböcker med inlevelsefull beskrivning av många av de flyktförsök som efter murens fall och arkivens öppnande avslöjar dolda sanningar om en mängd unga människors livsöden, de vilkas enda önskan var att få lämna ett nationsfängelse. Synd bara att ett så stort förlag som Natur och Kultur inte kan kosta på sig en mera omsorgsfull korrekturläsning. Visserligen en petitess i sammanhanget, liksom även det journalistiska otyg som tydligen också en så driven skribent som Handberg drabbats av, nämligen utelämnandet av infinitivmärket att. Jag för min del kommer inte att upphöra att irritera mig och anmärka på detta.

Med i väskan hade jag också Albert Camus´Myten om Sisyfos, som ju är en samling filosofiska essäer av bästa sorten. Jag har läst dem förut, men det var länge sedan och jag hade glömt hur tät och vacker dessa texter om det absurdas konsekvenser är både till form och innehåll. Omöjliga att läsa utan en förstrykningspenna till hands. Obevekliga i sin strävan efter en klarhet som de själva ifrågasätter möjligheten av. Vi är dömda till en fruktlös längtan efter en meningsskapande enhet i tillvaron som den omöjligen kan tillhandahålla, en längtan efter en absolut kunskap som kan sluta klyftan som tillvaron öppnar för oss när vi blir medvetna om oss själva och vår kunskaps begränsning och tillfällighet, kort sagt när vi blir varse det absurda.

Nog är dessa tankar minst lika aktuella idag som på fyrtio- och femtiotalet, när fortfarande så många flyr in i fundamentalistiska trossatser av olika slag, det må vara religiösa eller vetenskapliga - eller värst av allt: den pretentiösa föreningen av bådadera. Kan man för övrigt tänka sig en mera elektrifierande upptakt än den inledande satsen i denna bok: "Det finns endast ett verkligt allvarligt filosofiskt problem: självmordet". Eller en mera lysande avslutning: "Man måste tänka sig Sisyfos lycklig"?

Nej, självmordsbombarna har inget paradis att vänta. Andliga förförare har berövat dem det enda liv de äger. Revolten mot döden ger däremot livet dess värde: "Utsträckt över en hel livstid återställer den existensens storhet".

Ja, och så var det då poesin. Två tidigare nobelpristagare fortsätter att fascinera mig. Det var ju ett tag sedan en poet senast belönades, närmare bestämt 1996 och Wislawa Szymborska. Hennes senaste diktsamling - "Här" - kom i höstas på svenska i Anders Bodegårds översättning. Jag har läst dessa dikter flera gånger i höst och senast återigen nu i trettonhelgen. Ett tunt häfte med mycket hög specifik vikt. En förunderligt precis vardaglighet som skapar en existentiell svindelkänsla genom poetens sätt att behandla tid och minne. Påminner faktiskt en del om Werner Aspenströms poetiska universum.

Livet på jorden betalar du inte dyrt.
För drömmar, till exempel, inte ett vitten.

För illusioner först när de är förlorade.
Före innehav av kropp, endast med kroppen.


Sist också "Vattenpasset" av Seamus Heany (Natur och Kultur, 2002 - översatt av Ole Hessler), också han ofta upptagen av vardagsbilder och föremål, ofta hämtade djupt nere i barndomen. En del dikter hyllar kolleger och föregångare. En av dem har titeln "M."

När den döve fonetikern lät handen vila
på den kupol som den talandes hjässa utgör

kunde han särskilja olika diftonger och vokaler

utifrån vilket ben som vibrerade av ljudet.

En jordglob slutar snurra. Jag lägger handflatan

mot en kontur kall som permafrost

och tänker mig en axel brumma och det stadiga
fasta ljudet från Osip Mandelstams ryska.

Foto: EJ