Som den beundrare av
Lars Gustafssons författarskap jag är, beställde jag hans aviserade nya diktsamling i förväg för att få den så snart den fanns tillgänglig. Jag fick den i veckan som var.
När jag började bläddra i "Elden och döttrarna", som den heter, tyckte jag mig något förbryllad känna igen det mesta. Visserligen står det "valda och nya dikter" på omslaget, men jag tänkte ändå först att igenkännandet berodde på att en del nya dikter publicerats i andra sammanhang (som i ett appendix i Michael Krügers urval av hans dikter, i Expressen eller i Gustafssons egen blogg). Men det som i baksidestexten beskrivs som "hans nya, inneslutande och kompletterande bok" betyder helt enkelt att det är en reviderad och utökad utgåva av hans förra diktsamling ("Om begagnandet av elden" från 2010) där nu ett tiotal dikter tillkommit, några omplacerats i de olika avdelningarna och några andra utmönstrats. Enligt baksidestexten är förklaringen att nya dikter "fortsatt att komma, att pocka på sin plats i den förra samlingens fruktbara men ännu inte avslutade sammanhang".
Vad ska man säga om detta? Ja, jag tackar och tar emot, men undrar stillsamt om de nya dikternas samhörighet med den tidigare samlingen verkligen är så stark att de motiverar en nyugåva där flertalet dikter redan nått den trogne läsaren för bara ett par år sedan. Hur som helst är det en vacker bok som ofta nog påminner om Gustafsson som en av de allra främsta i modern svensk poesi. De båda dikter som inleder boken, och som hör till de nya, är mycket bra och kanske de som i första hand föranlett författaren och förlaget till nyss nämnda operation. Den allra första - "Haren" - är en lika ömsint som illusionlös beskrivning av mötet med en blind hare och den natur som diktaren med rätta vägrar att beteckna som god.
En ny avdelning med prosadikter - "Tre uppfattningar om helvetet" - finns också med, där ledan vid ett par samtidsfenomen formuleras jämte en skildring av tunnelbanan som en stationslös, närmast piranesisk labyrint, där föraren stressas av signaler framåt och diffusa hot inifrån mörkret bakåt. Den helvetiska samtiden kan dessutom bestå i att drunkna i det allt trivialiserande larmet under bokmässan eller i en enerverande röst i valdebatten som mal på med bisarra förebråelser som omöjligen går att försvara sig mot.
Annars är det alltmera sent på jorden hos Lars Gustafsson. Alls inte i någon apokalyptisk mening utan mera som hos en äldre man som bland lindarna begrundar tidens gång och de övergivna tingens patina. En kosmisk dimension gör sig gällande i flera av dikterna. En mycket avlägsen sols ljus som efter två miljoner år når mörtens öga i den svarta sjön erinrar om den stora ödsliga tystnad som råder i jagets frånvaro i både de små och de ofattbart stora rummen. Det finns ingen Gud med omsorg om haren eller sparven, det finns inte heller någon mening utöver den vi händelsevis skapar åt oss själva. Men det finns en mystik som förlorar sig i såväl primtalens successivt allt avlägsnare oåtkomlighet som i den lyfta åran över det stilla insjövattnet.
En hyvels minne säger oss att vi inte kan hyvla oss under tingens yta ("Så länge som tinget är kvar är det yta"). Ändå talar poeten om världar i pluralis, ungefär på samma naturliga sätt som han talar om liv i de skilda elementen, i juni månad och i oktober, i dröm och i vakenhet.
Bättre än som i slutet av den underbara dikten "Mörten bär sitt namn med tystnad" kan knappast livets gåtfulla likheter och skillnader beskrivas:
De simmande var ett annat, ett främmande folk
och ändå lika verkliga eller overkliga som jag.
Där dessa kunde leva kunde inte jag
och omvänt, kroken i käken
nätmaskans snitt över ryggfenan
måste ha gjort fruktansvärt ont
och de bar det med tystnad
den tystnad som är denna världen egen.
Mörten bär sitt namn med tystnad
och skall aldrig veta vem han var.
Så när allt kommer omkring, som uttrycket lyder, har omläsningen av den förra diktsamlingen i denna nya och utökade form faktiskt gett mig en fördjupad kontakt med Gustafssons senaste diktning. En del av de korta, till synes enkla dikterna, mättas av sitt sammanhang och öppnar sig så smått först efter upprepad läsning. Fortfarande undrar jag till exempel vad "Den gula bilen" egentligen handlar om. Jag anar det, men vill ännu inte formulera mig om det. Kanske är det inte ens nödvändigt.
Bilden: Hare, 1502 av
Albrecht Dürer (som också är omslagsbild på Lars Gustafssons diktsamling)