Här ett post scriptum till mitt föregående inlägg, som på sätt vis handlade om den närsynthet (eller ska man kanske kalla det långsynthet) som förbiser de egna, närbelägna sevärdheterna.
Som alla andra beundrar jag de paradisfåglar och andra exotiska fåglar som man ibland stöter på i glansigt färgtryck eller i tv. Deras prakt är nästan chockerande för ögat och det är lätt att associera dem med det som exklusivt hör till den tropiska världens annorlunda flora och fauna.
Men om man en kall och solig påskdag kisande strosar omkring i det det starka ljuset vid en åkant eller en småbåtskaj i det nordliga land vi bebor och verkligen tittar på fåglarna som spankulerar och lyfter, spankulerar och lyfter, finns det kanske anledning att modifera schablontänkandet.
Skrattmås och kajor, ja de kan ju varken konkurrera med färgprakt eller med näbbens eller stjärtens längd. Men vad ska man säga om de alltför vanliga ändernas fjäderdräkt i det intensiva vårljuset?
För övrigt såg jag samma dag vårens första skygga påfågelöga vid en stenmur.
Foto:EJ. (Klicka gärna för större bilder)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar