onsdag 10 juli 2024
Johann Sebastian Bach - Chaconne in D minor, for solo violin, BWV 1004
torsdag 4 juli 2024
På landet i grönskan
Krönet passerat. Dagen när solen står som högst och ger oss den längsta dagen, är förbi. Den kom med livlig värma och jag har suttit på landet bland rosor, pioner och andra hastigt prunkande rabatter. Gräsmattan före klippningen beströdd av smörblomma, tusensköna och vitklöver. Aplarnas grenar alltmer nedtyngda av den växande frukten, medan vinbärsbuskarna vittnar om ett sämre bärår i år.
På värmeböljan följde en åskvädersdag till Doros stora förtvivlan. Han är skott- och åskrädd bortom allt det förnuft han naturligtvis saknar. Åskknallar, nyårsraketer och doktorspromoveringar gör livet outhärdligt för honom; helst vill han bara dra all världens väg i vantron att han kan springa ifrån helvetet. Det enda som hjälper något litet är att hålla honom tätt intill sig och med den likaledes tätt omslutande "åskvästen" på.
I ett obevakat ögonblick när vi trodde att knallarna var över, hördes ett förnyat muller i fjärran som inte undgick hans perfekt diskriminerande öron utan satte honom på språng utan hänsyn till våra kallelser. Han försvann snabbt ur vårt synfält och nu vidtog en orolig tid av väntan, av vankande och ropande, vankande och spanande, bort över betesmarkerna mot skogen och faran för att lon eller räven skulle få syn på honom. En flåsande utpumpad Doro som ett lättfångat byte - vårt inre skräckscenario. För att inte tala om lastbilarna på Hallstaviksvägen.
Tack och lov kom den moderna tekniken oss till undsättning. Via ett lokalt digitalt nätverk visade godhjärtade människor en bild på en hund som man hittat på Hallstaviksvägen. När vi hämtar honom beskriver de en lugn och snäll och tillgiven hund, vilket ju är alldeles riktigt.
Dagen efter sken solen igen och jag kunde avsluta läsningen av den bok jag haft som huvudsaklig lektyr denna midsommar. Det är återigen en bok av Cees Nooteboom, ännu inte översatt till svenska men som finns på engelska: "533. A Book of Days (Maclehose Press, 2021, översättningen av Laura Witkinson; det nederländska originalet kom 2016).
Det är en sorts dagbok, men enligt författaren själv ändå inte en i traditionell mening. Bäst torde innehållet kunna karakteriseras som litterär essäistik blandad med de iakttagelser som en öppet sinnad författare som Nooteboom kan göra utifrån de platser han för tillfället bevistar. Inte för inte är Nooteboom känd som en resenär som med sitt stora bildningsbagage förmår skildra det han möter som mer än bara rapporter eller reportage. Den här boken är tillkommen på två orter under en tidsperiod som anges i slutet: San Luis - Hofgut Missen - San Luis, 1 August 2014- 5 January 2016.
Nooteboom bor sedan flera decennier delvis på Menorca och den andra orten som nämns ligger i sydtyskland. De flesta naturiakttagelser han gör har med den mediterrana miljön att göra. Framför allt är det hans intresse för kaktusar som märks i den här boken, men i övrigt uppmärksammar han såväl de små sköldpaddornas och ödlornas gång på terassen som processionslarverna och deras giftighet. Om de senare visste jag tidigare intet, till exempel att de släpper sina ytterst tunna, giftiga små brännhår som flyger som pollen i vinden. (Se vidare, t ex här).
Det jag tycker om hos Nooteboom är hans mottaglighet och förmåga att förundras över både naturfenomen, konst och andra artefakter och sist men inte minst det som knyter an till läsefrukter. Undertexten inger känslan av existentiell svindel, det vill säga det som på ett eller anat sätt ökar tids- och livskänslan med dess ofrånkomliga inslag av tillfällighet och ändlighet.
Han fastnar för stenlagda gravkammare från okänd urtid lika väl som storspovens rop mot stjärnhimlen och Voyager I och II som efter mer än fyra decennier lämnat vårt solsystem för fortsatt färd ut i okänt mörker.
Beträffande det lästa berör han denna gång så olika författare som Max Frisch, Brecht, Borges och Gombrowics. Den sistnämndes begrepp omognad som ett slags ideal kopplas till popikonen David Bowie och dennes många skepnader som ett sätt att inte låta sig infångas och identifieras som en enda. Men kunde han undgå att åldras, och vem dog när Bowie dog?
Och vad om den stora världen? Den finns och den gör sig påmind. Om att lockas av att vända sig bort från världen och odla sin trädgård skriver Nooteboom följande:
"I do my best, but my garden is in the world, whether I like it or not. Curlews and Orion on the one hand, bodies floating in the water and men jumping onto moving lorries on the other." (sid, 173).
Och han erinrar sig en absurd historia när han en gång av ren nyfikenhet uppsökte ett kloster där nunnorna i sin cykliska tillvaro bakade kex till försäljning. Han ställdes där inför en lucka bakom vars glas en nunnas bleka ansikte dök upp; hon kunde se hans ansikte och möjligen något litet av världen bakom honom. På en bricka som sköt fram under luckan lade han pengarna och fick "a virginally packaged bisquits" i retur.
När han på kvällen efteråt tittar på tv slår det honom att han betraktar världen, att han är nunnan.
Foto: EJ (överst)