Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 22 juli 2009

I Emil Hagströms hemtrakter

Emil Hagström-sällskapet (se här) höll i år sitt årsmöte i Emils födelsebygd, i Sollefteå, Ångermanland, där en minnessten också finns uppsatt sedan ett antal år. I samband med mötet gjordes också en rundtur till de platser som förknippas med Emil och hans diktning, som ju till en inte ringa del hämtade inspiration från hembygden och barndomens fattiga livsvillkor.

Emil föddes 1907 i Nylandsån strax utanför Sollefteå och även om huset som syns på bilden förmodligen inte är hans barndomshem så är platsen i alla fall säkerställd. Det var förstås fint att få se denna miljö med ån som rinner i sluttningen en stycke nedanför huset, den miljö som jag genom mormor och mamma bara hört talas om och som också finns på mer än ett ställe i Emils diktning.

I Billsta fäbodar uppehölls sig också Emil om somrarna i tidiga år och de byggnaderna står kvar omgivna bland annat av sådana där barrträd med hängande skägglav som jag minns från barndomens lekar. Bättre mustascher än dessa fanns inte när man ville spöka ut sig.

Vyn över Ångermanälven är från Österåsen. Emil var ju en vagabond som under många år hanlade sig fram med olika tillfälliga jobb (även ett kortvarigt på Österåsens sanatorium) innan han kom till Stockholm och det bohemiska umgänget bland de så kallade Klara-bohemerna. Slutligen slog han sig ned i Österskär utanför Åkersberga och Roslagens natur blev ett annat frekvent motiv i dikterna. Men de norrländska ängarnas och vägrenarnas växtlighet från vandringsåren dominerar. I själva verket finns en stor del av den svenska floran nämnd i Emils diktning, hur stor vore roligt att någon gång kartlägga.

Blåklocka och hundkex/och fibblorna små/kransar den solvita/vägen./Tillsammans med dig/vill jag varsamt gå/lyckligen brydd och förlägen./ Molnen är vita/och vågorna blå/och svalan pilande/trägen.
Blåklocka är du/och hundkex är jag./Så ville vi ty oss nära./Men aldrig jag får/din daggiga kalk,/hur träget jag vill den begära./Blåklocka du och/hundkex jag,/och stenbräckan kan/något oss lära.
Blåklocka är du/och hundkex är jag/på skördanden väntar/vi båda,/då lien skall gå/en högsommardag/och mejarens möda/skall råda./Vajande strå och/famnande kalk,/snart frost skall/hösten bebåda.
(Ur "Gröna kransar och röda band", LT.s förlag, 1951)

fredag 17 juli 2009

Semestertider. Hälsa på.



Jag har vistats en tid i övre Norrland, närmare bestämt i Västerbottens och Ångermanlands sköna dalar. Vädret typiskt sommarsvenskt, det må erkännas, även om många med mig tyckt att det kunnat räcka med hälften av den beskärda delen kyla och regn.

I det ständiga svenska samtalet om semestervädret kan man, om man är en smula optimistiskt lagd, alltid inflika att det ju trots allt blir så grönskande grönt tack vare detta regnande. Och att man blir så välsignat glad när det väl skiner upp och termometern raskt stiger ända upp mot 20-gradersstrecket.
Ett sådant interludium i gråvädret skedde en kväll just den enda dag jag kunde göra sällskap med min bror och brorsdotter till Lillträsket för att fiska. Aborre och gädda bor i stort antal där i vassruggarnas närhet, det är om inte allmänt så i varje fall för initierade välbekant. Sjön ligger ensligt i skogen, tre, fyra hundra meter från farbar väg, och besöks endast av ett fåtal personer, varav de flesta knappt orkar ta sig dit längre.

Ekan östes på veckans regn innan den sköts ut över det stilla vattnet. Förväntningarna en liten kittling i mellangärdet. För min del var det längesen sist.

Solen sjönk och fick den omgivande skogens tallstammar att glöda, himlen molnfritt ljusblå även vid dryga tiosnåret, näckrosor knoppades i det mörka, småningom helt spegelblanka vattnet. Ett svanpar lyfte mödosamt mot en ensligare vik men annars var det så tyst att man hörde myggen sjunga.

Nej, gammelgäddorna var inte på hugget, och om sanningen ska fram inte de yngre heller. Endast småabborrarna var som alltid lättlurade och fick i de flesta fall återgå till mörkret under båten. Men vad gjorde det, när klocktiden under några timmar stannade i ett vaggande nu.
Jag brukar beskriva mig själv som en stadsmänniska, dock med en i grunden obeveklig dragning till naturupplevelser av detta slag. Jag förstår därför den som är beredd att betala stora pengar för en kväll som denna, låt vara att de flesta då vill kunna räkna med ädlare fisk än den vi hoppades på. Jag förstår att nästan gratis tillgång till upplevelser som denna är ett viktigt argument för dem som flyttar "hem" till skog, sjö och fjäll.

Och vi som har kvar någon vän eller släkting att hälsa på i sådana trakter kan bara skatta oss lyckliga över detta.