Ersättaren

Grigory Sokolov kunde inte komma. Den trogne stockholmsgästen måste för andra året i rad ställa in sin pianoafton i Konserthuset, och man börjar bli smått orolig för hans hälsa. En ersättare skulle sökas med kort varsel, berättade konserthuschefen, och det blev ingen mindre än Angela Hewitt, den kanadensiska pianisten som senast i P2:s CD-revyn igår inhöstade fint beröm för sin nya skiva med Gabriel Faurés musik.

Hon hade just kommit hem efter en turné i Japan och Australien och inte hunnit just mer än stoppa tvätten i maskinen när han ringde. Ändå lovade hon omedelbart komma. Mindre kända artister brukar ju annars vara de som kallas in och som tar chansen när berömda kolleger får förhinder. De redan berömda brukar vara måna om att vårda sina fåtaliga luckor i kalendern.

Det kan inte ha varit många av dyrkarna av Sokolovs pianokonst som i besvikelse löste in sina biljetter i väntan på en utlovad konsert senare. Salen var väl besatt, och ett program med giganterna Bach och Beethoven i stället för giganterna Schubert och Chopin kan väl gå på ett ut. Därmed givetvis inte sagt att Sokolov är utbytbar; det är ingen prominent pianist och strängt taget ingen annan heller.

Hewitt har inte minst gjort sig känd för sina Bach-tolkningar, och Beethovens sonater har hon också ägnat flera inspelningar under senare tid. Bach-styckena var de som gjorde starkast intryck på mig denna kväll, alltifrån det virtuosa preludiet i Engelsk svit, nr 6 till extranumret, som jag aldrig hört förut - Sinfonia i D-dur ur kantat nr 29 i ett arrangemang för piano av av Wilhelm Kempff.

Hewitts spel är mycket distinkt, vilket är utmärkt i Bach, och vid behov kraftfullt, vilket ställvis givetvis är befogat i Beethoven. De dynamiska kontrasterna i Beethovens näst sista sonat, nr 31 i Ass-dur, blev möjligen här och var i mesta laget. Men visst, Beethovens rykte som oregerlig titan legitimerar väl att man stundom låter strängarna dåna under hamrarna, också med en och annan metallisk biklang.

Det blev allt som allt en fin afton i den stora pianomusikens tecken. Jag köpte med mig Fauré-skivan och fick den signerad också. Efter att ha lyssnat till den kan jag konstatera att CD-revyns omdömen inte var i överkant. Hewitt älskar uppenbarligen även fransk musik, vilket den som skriver det här sedan länge också gör. Här får man noga utvalda stycken som presenterar Fauré i sin hela utveckling och bredd, och det är nog de bästa versionerna av denna musik jag hört någonsin.

Till sist. På Angela Hewitts hemsida kan man läsa följande:
"A taxi driver in Atlanta, Georgia, once asked me what I did for a living. When I told her she replied: ´That sounds relaxin´".

En kommentar så aningslöst god som någon till ett liv i den pianistiska världseliten.

Här kan man läsa Angela Hewitts egna kommentarer kring sitt turnerande.
Och här finns hennes egen redogörelse för omständigheterna kring en noggrann instudering av Bachs sena mästerverk Die Kunst der Fuge.
Den sjätte engelska sviten har tydligen följt Hewitt alltsedan debutskivan 1985. Det porlande preludiet finns att lyssna till här från den skivan.

Hermes - budbäraren

I mitt barndomshem fanns en liten skrivmaskin i en för tiden mycket elegant och modern design. Min far var i behov av en sådan inte bara för predikoutkast och korrespondens utan även i sin egenskap av redaktör för en provinsiell tidskrift som hette Norrländsk Pingst.

Han höll inte alltför hårt i den där maskinen. Jag lärde mig snabbt det rätta trycket på tangenterna, som var ett annat än på kammarorgeln eller på pianot, och fann ett stort nöje i att författa korta texter som i denna form såg ut som någonting i tryck, som på riktigt.

Maskinen hade ett namn: Hermes Baby. Namnet kunde uppfattas som att den var särskilt lämpad för barn, men i själva verket syftade baby på det låga och smäckra formatet som med det tunna plåtchassit, locket och handtaget gjorde den till ett utmärkt ressällskap. Den var made in Switzerland, vilket visade att schweizarna inte bara tillverkade gök- och armbandsur.

Papperet, Lessebos vattenstämplade om det var sista renskrift, sattes omsorgsfullt bakom valsen och vreds fram så att raderna skulle hamna helt vågrätt. Skrivandets knatter, typernas hamrande mot färgbandet, det automatiska matandet bokstav för bokstav fram till det lilla plinget som varnade att raden var nära slutet. Spaken på valsens sida med vilken man tryckte fram nästa rad eller till nytt stycke. Avstavningen av långa ord. Det slitna färgbandet som till sist måste bytas och fröjden över den djupa svärtan som den nya rullen avsatte. Kalkerpapperet i mörkt blålila om man ville ha kopia, vilket även fordrade ett lite bestämdare tangenttryck.

Vad fanns att skriva om? Fantasin kunde sina utan att lusten till skrivandet upphörde. Jag beklagade mig för mamma och bad om förslag, så som uttråkade barn gör: "Jag vet inte vad jag ska skriva!" - "Hitta på nåt eller skriv om nåt som du varit med om!" - "Men vad då, jag vet ju inte!" - "Du kan väl skriva om ekorren hos morfars?"

Jag skrev om ekorren hos morfars och mycket annat. Och jag kunde givetvis tänka mig en framtid som författare. Ibland fick mamma berätta någon historia från sin barndom som den unge spökskrivaren sedan satte på pränt. Så var det exempelvis med historien om mannen som transporterade limpor per häst och vagn och vars häst blev skrämd och satte av i sken med limporna flygande längs landsvägen. En riktigt målerisk historia, minsann. Den har jag tyvärr inte kvar eller i varje fall ännu inte hittat i mina gömmor.

Det som finns kvar i ett brunt kuvert med påskriften "Barnskribent" är däremot en del gulnade tidningsurklipp med texter som jag lyckades publicera i "Dagens Ungdom" i tidningen Dagen. Under rubriken "Reportagespalten" skrev jag om mina upplevelser i en naiv tro att de skulle kunna intressera andra, eller med andra ord den tro som varje skribent och författare måste omfatta.

Historien om den halvtama ekorren som kom in genom fönstret, väntade sig mat ur morfars hand, bet honom i fingret och sedan sprang några varv runt matsalsbordet tillhörde dem som publicerades. En tidig bloggpost långt före bloggarnas tid.

(Foton lånade från nätet)

Ein deutsches Requiem

Utan särskild anledning tycks den här hösten bli en musikhöst fylld av dödsmässor för min del. Ena veckan Gabriel Fauré, andra Johannes Brahms, i Konserthuset respektive Berwaldhallen. Emellanåt även inspelningar av andra tonkonstens mästare som av olika skäl, eller egentligen ganska likartade, velat uttrycka sig i ett requiem. Och varför vill jag gärna lyssna?

Kanske för allvaret och för att det hos mig som hos så många andra finns en tidigt grundlagd resonans för denna typ av sakral musik. Variationen är dessutom stor, skönheten likaså, alltifrån Johannes Ockeghems 1400-tal (det tidigast kända requiet) till Benjamin Brittens 1900-tal. Nu senast har jag upptäckt att även Joseph-Guy Ropartz, en tonsättare jag mer och mer kommit att uppskatta, sent i livet komponerade ett ljuvligt stilla och meditativt requiem som borde kunna bli lika omtyckt som Faurés, bara fler fick upp öronen för det. (Hör här).

I Berwaldhallen höll Valerij Gergiev, SRSO:s hedersdirigent, i taktpinnen när radiokören, orkestern och solisterna - sammanlagt bortåt hundrafemtio personer - i torsdags intog scenen och de djupa bastonerna som inleder Brahms tyska requiem än en gång introducerades för en fulltalig publik.

Brahms bortsåg helt från latinet och den katolska mässformen och valde i stället själv några av bibelns allra vackraste texter för sin dödsmässa, texter som visserligen talar allvar om livets korthet ("en handfull dagar är allt du ger mig") och om allt kött som hö, men inte utan tröst och hoppfullhet. Vredens dag med skräckens domsbasuner finns inte här, vilket dock inte betyder att all dramatik försvunnit. När pukor och basuner brakar loss i detta verk är det för att förkunna den slutliga triumfen över döden, den mysteriösa förvandlingen av människan efter dödens vila. Ingen må således tvivla på att verket är genomsyrat av kristen uppståndelsetro.

Och de som ännu lever får ett tröstens ord från sopranen: "Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er". Ida Falk Winland sjöng det och det var himmelskt vackert, som för övrigt mycket i detta verk är. Inom parentes: Hur många fantastiska svenska sångerskor i den här världsklassen har vi för närvarande? Någon som räknat?

Gergiev ledde med sina sedvanligt fladdrande fingrar och sin framlutade auktoritet. Både precision och kraft kännetecknade tolkningen, ibland möjligen lite väl mycket av forte för att forte fortissimot skulle kunna komma till sin rätt utan skrällighet. Radiokörens insats var som vanligt imponerande och den våg av jublande bifall som mötte den vid applåderna var välförtjänt.

Ett tidigare inlägg om Brahms Requiem finns här.

Affischmakaren

Jag minns mycket väl det inspirerande i uppdraget. Jag anförtroddes att texta affischer och häfta upp dem på därför avsedda platser, inklusive det förhyrda skyltskåpet bredvid filmaffischerna på Folkets Hus. Rullen med vitt kraftigt papper, saxen, spritpennorna i olika färger och med olika bredd på filtspetsarna, den stora linjalen och blyertspennorna som till en början utgjorde hjälpmedel för linjer och disposition av texten på lämpligt antal rader.

Jag kan ännu känna den kittlande doften i näsan när pennan släppte tuschet och jag formade den första bokstaven i meddelandet som under mina bestämda handrörelser sakta växte fram på papperet och längst ned hälsade alla "Varmt välkomna!" Alltid detta varma välkomnande, som kunde stå i rött och vara understruket och slutligen skulle förses med utropstecken.

Jag fick förtroendet trots min ringa ålder eftersom jag aldrig hade några bekymmer med välskrivning i skolan utan tvärtom tidigt uppövade en skicklighet i den dekorativa skrivkonsten. Blyertsen blev snart överflödig, linjer och mått låg kvar i ögat och svårigheten att bibehålla stilstorleken raden ut var snart ingen svårighet längre. Ett uppläggningsprov, sedan gick det nästan som en dans.

Det fanns en glädje i att kunna bidra med något som var viktigt och räknades, men framför allt en glädje i själva hantverket, att med den breda filtspetsen åstadkomma skönskrift i en sorts hemmagjord gotiserande stil enbart genom att hålla pennan i samma läge i såväl lodräta staplar som i kurvatur och diagonaler.

Färgen kunde varieras om det gjordes måttfullt, som regel bara genom skuggningar i svart skapa illusionen av tredimensionalitet. Det gällde att få det så snyggt och anslående som möjligt, att med estetiska medel rikta uppmärksamheten på ändamålet: väckelsen till ett annat liv. Det gällde att locka "utomstående" inom hörhåll.

Få skulle hörsamma denna seriösa inbjudan, men många skulle passera och åtminstone kunna konstatera att det där, det var en riktigt snygg affisch.

Ett 30-tal Norrbottensevangelister 

vittnar och sjunger.

Lördag kl. 19.30

Söndag kl. 11.00 och 19.30

Varmt välkomna!

De allra flesta av dem som jag under dessa barndomsår annonserade torde sedan länge ha vittnat och sjungit färdigt. Och själv har jag sedan dess inte haft något egentligt bruk av min fordom erkända kompetens som affischmakare. Endast smärre hyllningsadresser till jubilarer, femtioåringar och uppåt, har aktualiserat denna min tidiga talang.

Men en gång i Peking blev jag stående länge vid en kalligrafins mästare som enbart med varierat tryck med penseln och lugnt svepande rörelser lät tuschet flöda över papperet i snirklande bågar av olika bredd. Ännu ett konstfullt tecken fängslade ögat och vittnade om liv. Om inte ett evigt så i alla fall ett långt liv. 

Bilden: Kinesiskt tecken för långt liv.

Joseph-Guy Ropartz´ höstskisser och nocturner

Jag spelar Joseph-Guy Ropartz. Och jag lyssnar till densamme, som trots att jag utpekat honom som en av de "bortglömda" finns hyfsat väl representerad på skiva och därmed också på Youtube och Spotify.

Jag hittade hans "Croquis d´automne" på IMSLP (musiksajten för mestadels utgångna noter), som lagts in där efter det att jag skrev om hans "Croquis d´été" tidigare i år. Passande inte bara för årstiden utan även för att flera av dessa stycken är spelbara för en begränsad hemmapianist som jag själv.

Häftet inleds med "Soir de Toussaint" (Allhelgonakväll), ett stillsamt begrundande melodi i högerhanden mot en dämpad ostinatofigur i vänsterhanden som alstrar en del spänning på grund av femtakten och små dissonanser och rytmiska förskjutningar. Det fortsätter med "Un Patre chant", och den prästen måste vi tänka oss glad och lycklig när han sjunger i den nyklassiska stil som med stigande ålder blev alltmer framträdande hos Ropartz.

Samma sak med tredje stycket, "Joyeuse Aubade", där Ropartz skisserar en solig höstmorgon fylld av liv och glädje, medan det fjärde, "Une enfant rêve" (en pendang till "Un enfant joue..." ur "Musiques au jardin"), har tydligare inslag av hans kärvare kromatiska tonspråk från tidigare år, dock i en rogivande 6/8-takt som man kan tänka sig återger förälderns blick på sitt barn som lugnats och kommit till ro. Slutstycket heter "Danse au Village" och är till följd av det snabba tempot och de hos Ropartz alltid återkommande små rytmiska finesserna i ömsom höger och vänster hand det svåraste stycket, trots att notbilden inte ser så märkvärdig ut.

Det man inte själv kan spela får man i stället lyssna till. Det finns ju gott om konsertpianister som efter ingående studier och med utomordentlig teknisk kapacitet kan förmedla vad de funnit i noterna. Vad gäller de nyss nämnda höstskisserna har jag inte funnit någon enda tillgänglig inspelning, medan däremot Stéphane Lemelins Ropartz-skiva bland annat innehåller de tre nocturnerna som jag jag också tycker mycket om, särskilt de två sista från 1916.

Utan att vara imiterande har den andra nocturnen klangliga likheter med några av de senare nocturnerna av Gabriel Fauré. Det handlar om modulationer av kromatiska skalor i ökande komplexitet och i Ropartz fall dessutom i frekvent förändrade taktarter. I grunden finns där en mycket ömsint och enkel melodisk tanke som varieras, visserligen ibland uppbrusande men snart åter stillnande i de eftersinnande klanger som är så vanliga hos såväl Ropartz som Fauré.

Den tredje och sista nocturnen är den originellaste. Klangvärlden är dock densamma och som så många gånger tidigare hos Ropartz är temat havet. Här möts lyssnaren av flödande, smått hypnotiserande svallvågor i form av vänsterhandens upprepade basfigur tillsammans med melodins subtilt rytmiska förskjutning i högerhanden. Det är lättlyssnat men ingalunda lätt att utföra - det enda pianostycke jag stött på som går i 21/16-takt (!).

Man kan lyssna till denna vackra musik här och här. För den som vill jämföra med Fauré rekommenderar jag hans trettonde och sista Nocturne, op. 119, som också finns på Spotify här.

Mina tidigare bloggposter om Ropartz finns här och här.

Två höstliga haikuer

Lönnlövsmattorna

frasande under min fot

Klockor i fjärran

Trädets mörka stam

reser sin egen skugga

Tecken i dimman

Foto: EJ

Dödsmässan

Vi närmar oss allhelgonahelg - en tid för gravvård och requier. Det finns åtminstone fyra dödsmässor som alla som lyssnar till klassisk musik känner till. Samtliga kommer man att kunna ta del av de närmaste veckorna, åtminstone om man bor i Uppsala eller Stockholm med omnejd.

Mozart, Verdi, Brahms och Fauré, där har vi kvartetten som dominerar programmen i konserthus och kyrkor. Intressant nog finns det en femte kompositör, ska vi kalla honom en uppstickare, som allt oftare förekommer i kyrkor med tillräckliga körresurser, nämligen Maurice Duruflé (1902-1986). Men i övrigt är det inte så många dödsmässor som framförs, även om det finns andra som borde få en chans. Luigi Cherubini tillhör definitivt de mycket sällan spelade (Beethoven hyllade hans requiem som överlägset Mozarts!), medan Benjamin Britten ("War requiem") i alla fall spelas ibland, inte minst i år på grund av 100-årsfirandet av hans födelse.

Dessutom finns ju en del äldre renässansverk för enbart kör, exempelvis Requiem av Tomás Luis de Victoria. Jag vill i sammanhanget också nämna sorgemässor av typen "La déploration sur la mort de Jehan Ockeghem" av Josquin de Prez, en underbar hyllning till en bortgången kollega.

Romantikens mastodontverk av det slag som Hector Berlioz och Antonin Dvorak levererade i genren stupar väl ofta på det uppbåd av resurser som erfordras. Där kommer Verdi förmodligen - och med rätta -att alltid gå segrande i konkurrensen.

Det kan tyckas lite märkligt att just dödsmässorna är den mest kända och älskade kyrkomusiken, åtminstone om vi ser till det större formatet. Ja, jämte fader Bachs passioner, förstås. Mozarts ofullbordade är möjligen det verk som fortfarande banar väg för andra. Och den som en gång lyssnat till dramatiken i Dies irae-satsen hos Verdi lär återkomma.

Som en motpol till Verdi kan man se Gabriel Faurés bidrag. Hans Requiem, op. 48 i d-moll bjuder inte på kyrklig operadramatik utan en mässmusik där bönen om evig vila närmast liknar en trösterik vaggsång, en berceuse in i den sista vilan. Det som riskeras i en sådan konception är att helheten kan bli alltför vilsamt enahanda, trots de sköna melodierna. Men skimret i den växlingsrika harmoniken uppväger i det här fallet frånvaron av rytmisk variation. Och naturligtvis måste även Fauré höja temperaturen i Dies irae, även om vredens dag hos honom snabbt övergår i stilla aftonskymning och änglasång "In paradisum".

Det som Radiokören och Uppsala kammarorkester gjorde av detta verk i Berwaldhallen igår bekräftade än en gång att den levande musiken alltid är den bästa när man på allvar vill bekanta sig med ett verk. Och dirigenten Peter Dijkstra tog inte bara fram nyanserna utan även den dynamik som faktiskt finns där. Inte för ett ögonblick blev det sömnigt eller långsamt. Med en kör som Radiokören kan man inte heller önska sig bättre precision och klangkänsla. Redan i slutet av Introitus fick jag en tår i ögonvrån av det så sällsamt och andlöst bortdöende pianissimot.

Fina solister var också på plats: Elin Rombo, en av våra många fina sopraner som gav Pie Jesu-satsen det säkra och välfraserade uttryck som mera sällan blir fallet med en gossopran. Och Luthando Qave, en ung värmande baryton som jag inte tidigare hört men gärna hör igen. Fauré skulle varit lika salig som publiken var över denna söndagskonsert, som i övrigt innehöll ett par av hans andra mest kända verk: Pavane, op. 50 samt ungdomsverket Cantique de Jean Racine, op. 11.

Låt mig till sist påminna om ett av mina favoritstycken för piano av Gabriel Fauré, nämligen nummer tre av nio Preludes, op. 103. Även det går i moll, i g-moll, och är ett exempel på Faurés mästerskap i de melankoliska klangernas värld, dock redan i det gränsland där i synnerhet några av de andra preludierna vittnar om den alltmer kärva polyfoni som blev kännetecknande för hans senare komponerande när hörseln börjat övergå i dövhet, det öde som han kom att dela med Beethoven.

På Youtube här finns preludiet i g-moll i en inspelning med Jean Martin. Och en alternativ tolkning i lite snabbare tempo av Paul Crossley här.

Foto: EJ (överst). Porträttet av Fauré är av Ernest Joseph Laurent.

Noveller i strykklass?

Överallt läser jag att novellen nu efter Nobelpriset till Alice Munro kanske kommer att uppvärderas och uppmärksammas efter förtjänst. Man säger att novellen är förbisedd, att den inte räknas som lika fin som "storebror" romanen, att förläggarna helst inte vill ge ut annan skönlitteratur än den som sorterar under beteckningen roman, åtminstone kortroman. Kort sagt skulle noveller stå i strykklass och läsas av nästan ingen.

Jag undrar om detta verkligen är sant. Det må vara att få utpräglade novellförfattare före Munro fått Nobelpriset. Endast Ivan Bunins namn hörde jag nämnas, men det finns naturligtvis några andra som borde nämnts i samma andetag, t ex Luigi Pirandello, Isaac Bashevis Singer, Ernest Hemingway och Pär Lagerkvist.

Jag undrar om vi som gärna läser skönlitteratur verkligen i första hand går igång på romanprojekt på minst 250-300 sidor. (För att nu inte tala om Knausgård-format, uppenbarligen framgångsrikt, men inte för antalet sidor, väl?). Det har ju dessutom något motsägelsefullt antytts att just kortprosan borde passa väl in i en tid med så mycket annat som pockar på uppmärksamhet och som gör att allt som kräver mindre av ens tid har fördel av just detta.

Nej, jag tror att det här pratet emanerar från en del förläggares dubier kring försäljningssiffror och möjligheterna att lansera ett författarskap. Varför korta i stället för långa berättelser då skulle vara ett aber återstår att förklara. Kritiker i allmänhet, eller inbitna läsare i allmänhet, betraktar knappast noveller som mindre intressant. Själv har jag under årens lopp läst lika mycket noveller och kortprosa som "stora" romaner, inte sällan med större utbyte av kortprosan.

Jag tänker inte bara på Anton Tjechov, den störste i genren. Förutom nyss nämnda Nobelpristagare erinrar jag mig på rak arm ett antal andra lysande författare av noveller och kortprosa: Edgar Allan Poe, Katherine Mansfield, Nikolaj Ljeskov, Joseph Roth, Guy de Maupassant, Robert Walser, Somerset Maugham, Hjalmar Söderberg, Jean Luis Borges, Julio Cortazar, Italo Calvino, Eudora Welty, Raymond Carver, Antonio Tabucchi, Willy Kyrklund, med flera, med flera. Och även de som är mest kända för sina romaner  - sådana som Fjodor Dostojevskij, Franz Kafka och Thomas Mann - skrev ju några av sina mästerverk i novellgenren. Därför borde man sluta tjata om novellen som en genre i strykklass. Eller förklara vad man egentligen menar.

Alice Munro stod ännu oläst på min läslista. Jag tackar Akademien för den avgörande puffen att börja läsa henne. Att det är fråga om noveller är inte avgörande, men i högsta grad både intressant och lockande.

Priset till Handke?

Inte för att jag tror att det blir så. Och inte för att jag begriper varför det inte redan blivit så. Men Peter Handke borde givetvis vara det namn som ständige sekreteraren nämner idag kl. 13.00.

Inte heller Milan Kunderas namn kommer att nämnas. Och inte heller där förstår jag varför han förbigåtts.

Något mer sannolikt är kanske att äntligen en holländare blir pristagare. Och då givetvis Cees Nooteboom.

En fullständig överraskning vore det om den franske poeten Philippe Jaccottet kom ifråga. Dock alldeles i sin ordning.

Därmed har jag återigen sagt vad jag tycker i denna fråga. Inget nytt alltså, bara det att jag inte behöver tjata om Tranströmer längre.


Foto: Wolfgang Zajc

Den fosforiserande ängeln

Ängeln var som änglar brukade vara, fast ändå av ett lite annat slag. Den här var inringad och utstansad i färglös plast, förmodligen i första hand tänkt för julgranen. Jag minns den från långt ner i min barndoms vinterkvällar när lampan släcktes och den plötsligt fick liv i mörkret och kastade ett ljusgrönt sken inte olikt norrskenet över den lappländska himlen.

I likhet med de änglar på kort som användes som bokmärken hade den vingarna uppfällda och armarna utsträckta till beskydd. Det kunde alltså vara en av dem som fångats just då den landar och håller sig diskret bakom små barn som leker nere vid bäcken eller våghalsigt tänker ta sig över forsande vatten på en slipprig spång. Eller så kunde det vara en budbärare med goda eller omskakande nyheter.

Under alla omständigheter var det "en Herrens ängel", det kunde man vara viss om.

Ängeln i plast tyckte jag om för dess magiska förmåga att utstråla grönt ljus. Trots att ljuset inte varade länge utan ganska snart tonade bort och ängeln därmed uppslukades av mörkret var den helt enkelt en förtrollande leksak. Den var gåtfullare än ficklampan som man själv kunde reglera med en knapp för av och på.

Varför varade inte ljuset? Kloka vuxna förklarade att någonting i själva materialet utgjorde hemligheten och att ängeln själv var beroende av ljuset, att den måste låna ljus från en lampa för att själv kunna lysa. Ändå kallades den för självlysande.

Så långt jag minns drogs inga teologiska växlar på detta. Mest blev den fosforiserande ängeln en tidig introduktion i fysikens nog så fantastiska värld, förutom ännu en påminnelse bland alla andra om den andliga.

Krakow tur och retur

Nyss hemkommen från en långhelg i den vackra staden Krakow lyser lönnarna här hemma som gigantiska fyrbåkar mitt på ljusa dagen. Även i Krakow var det höstligt kylslaget men skönt i solen och mycket folk i farten på Rynek Glówny, på spårvagnarna och i de kitschigt pråliga hästdroskorna.

Jag var där för tredje gången och har inget emot en fjärde; stan har mycket att bjuda av både konst och musik och goda rätter till mycket rimliga priser.

Vi hälsade givetvis på Cecilia Gallerani, även kallad "damen med hermelinen", så levande porträtterad av Leonardo da Vinci att man glömmer det där diskutabla om man kan tämja en hermelin eller inte. Symboliken lär ändå vara det betydelsefulla, enligt vissa innebärande att denna älskarinna till hertig Ludovico av Milano skulle vara gravid med hans barn. Tavlan finns numera på slottet Wawel, i sig är en sevärdhet med en inre borggård i renässans som med ens förflyttar en till de bästa av sådana i Italien.

De gamla stadsdelarna är välbevarade, Krakow undkom ju det andra världskrigets förstörelse, och som gammal före detta huvudstad har den fortfarande karaktär av kulturhuvudstad. När vi i taxin ut till flyget passerade Filharmonin och berättade att vi varit där på lördagens konsert började chauffören tala om Krzysztof Penderecki, Polens störste nu levande kompositör som i år fyller 80 och är hemmahörande i stan. En annan 80-åring, Bach-specialisten Helmut Rilling från Stuttgart, dirigerade dock under lördagen inget verk av Penderecki utan Felix Mendelssohns oratorium "Elias" i ett genomgående fint framförande med utmärkta solister.

Och på innergården av Collegium majus, en av stadens äldsta byggnader tillhörande Jagellonska Universitetet, fick jag hälsa på en annan gammal bekant, en av de största 1900-talspoeterna, Czeslaw Milosz (1911-2004).

Väl hemma tar jag ett tumgrepp i Milosz samlade verk och får upp en kort prosadikt med titeln "När månen". Och medan jag skriver detta lyssnar jag till Pendereckis "Credo" i en inspelning med Oregon Bach Festival Orchestra, solister och kör - och med Helmut Rilling som dirigent. Finns på Spotify här.

"När månen stiger upp och kvinnor i blommiga klänningar går ut och promenerar förvånas jag över deras blickar, ögonfransar och hela världsordningen. Det tycks mig att ur en sådan stark ömsesidig dragningskraft den slutgiltiga meningen till sist skulle kunna uppenbaras."

Foto: EJ (utom "Damen med hermelinen")