Dödsmässan

Vi närmar oss allhelgonahelg - en tid för gravvård och requier. Det finns åtminstone fyra dödsmässor som alla som lyssnar till klassisk musik känner till. Samtliga kommer man att kunna ta del av de närmaste veckorna, åtminstone om man bor i Uppsala eller Stockholm med omnejd.

Mozart, Verdi, Brahms och Fauré, där har vi kvartetten som dominerar programmen i konserthus och kyrkor. Intressant nog finns det en femte kompositör, ska vi kalla honom en uppstickare, som allt oftare förekommer i kyrkor med tillräckliga körresurser, nämligen Maurice Duruflé (1902-1986). Men i övrigt är det inte så många dödsmässor som framförs, även om det finns andra som borde få en chans. Luigi Cherubini tillhör definitivt de mycket sällan spelade (Beethoven hyllade hans requiem som överlägset Mozarts!), medan Benjamin Britten ("War requiem") i alla fall spelas ibland, inte minst i år på grund av 100-årsfirandet av hans födelse.

Dessutom finns ju en del äldre renässansverk för enbart kör, exempelvis Requiem av Tomás Luis de Victoria. Jag vill i sammanhanget också nämna sorgemässor av typen "La déploration sur la mort de Jehan Ockeghem" av Josquin de Prez, en underbar hyllning till en bortgången kollega.

Romantikens mastodontverk av det slag som Hector Berlioz och Antonin Dvorak levererade i genren stupar väl ofta på det uppbåd av resurser som erfordras. Där kommer Verdi förmodligen - och med rätta -att alltid gå segrande i konkurrensen.

Det kan tyckas lite märkligt att just dödsmässorna är den mest kända och älskade kyrkomusiken, åtminstone om vi ser till det större formatet. Ja, jämte fader Bachs passioner, förstås. Mozarts ofullbordade är möjligen det verk som fortfarande banar väg för andra. Och den som en gång lyssnat till dramatiken i Dies irae-satsen hos Verdi lär återkomma.

Som en motpol till Verdi kan man se Gabriel Faurés bidrag. Hans Requiem, op. 48 i d-moll bjuder inte på kyrklig operadramatik utan en mässmusik där bönen om evig vila närmast liknar en trösterik vaggsång, en berceuse in i den sista vilan. Det som riskeras i en sådan konception är att helheten kan bli alltför vilsamt enahanda, trots de sköna melodierna. Men skimret i den växlingsrika harmoniken uppväger i det här fallet frånvaron av rytmisk variation. Och naturligtvis måste även Fauré höja temperaturen i Dies irae, även om vredens dag hos honom snabbt övergår i stilla aftonskymning och änglasång "In paradisum".

Det som Radiokören och Uppsala kammarorkester gjorde av detta verk i Berwaldhallen igår bekräftade än en gång att den levande musiken alltid är den bästa när man på allvar vill bekanta sig med ett verk. Och dirigenten Peter Dijkstra tog inte bara fram nyanserna utan även den dynamik som faktiskt finns där. Inte för ett ögonblick blev det sömnigt eller långsamt. Med en kör som Radiokören kan man inte heller önska sig bättre precision och klangkänsla. Redan i slutet av Introitus fick jag en tår i ögonvrån av det så sällsamt och andlöst bortdöende pianissimot.

Fina solister var också på plats: Elin Rombo, en av våra många fina sopraner som gav Pie Jesu-satsen det säkra och välfraserade uttryck som mera sällan blir fallet med en gossopran. Och Luthando Qave, en ung värmande baryton som jag inte tidigare hört men gärna hör igen. Fauré skulle varit lika salig som publiken var över denna söndagskonsert, som i övrigt innehöll ett par av hans andra mest kända verk: Pavane, op. 50 samt ungdomsverket Cantique de Jean Racine, op. 11.

Låt mig till sist påminna om ett av mina favoritstycken för piano av Gabriel Fauré, nämligen nummer tre av nio Preludes, op. 103. Även det går i moll, i g-moll, och är ett exempel på Faurés mästerskap i de melankoliska klangernas värld, dock redan i det gränsland där i synnerhet några av de andra preludierna vittnar om den alltmer kärva polyfoni som blev kännetecknande för hans senare komponerande när hörseln börjat övergå i dövhet, det öde som han kom att dela med Beethoven.

På Youtube här finns preludiet i g-moll i en inspelning med Jean Martin. Och en alternativ tolkning i lite snabbare tempo av Paul Crossley här.

Foto: EJ (överst). Porträttet av Fauré är av Ernest Joseph Laurent.