Ängeln var som änglar brukade vara, fast ändå av ett lite annat slag. Den här var inringad och utstansad i färglös plast, förmodligen i första hand tänkt för julgranen. Jag minns den från långt ner i min barndoms vinterkvällar när lampan släcktes och den plötsligt fick liv i mörkret och kastade ett ljusgrönt sken inte olikt norrskenet över den lappländska himlen.
I likhet med de änglar på kort som användes som bokmärken hade den vingarna uppfällda och armarna utsträckta till beskydd. Det kunde alltså vara en av dem som fångats just då den landar och håller sig diskret bakom små barn som leker nere vid bäcken eller våghalsigt tänker ta sig över forsande vatten på en slipprig spång. Eller så kunde det vara en budbärare med goda eller omskakande nyheter.
Under alla omständigheter var det "en Herrens ängel", det kunde man vara viss om.
Ängeln i plast tyckte jag om för dess magiska förmåga att utstråla grönt ljus. Trots att ljuset inte varade länge utan ganska snart tonade bort och ängeln därmed uppslukades av mörkret var den helt enkelt en förtrollande leksak. Den var gåtfullare än ficklampan som man själv kunde reglera med en knapp för av och på.
Varför varade inte ljuset? Kloka vuxna förklarade att någonting i själva materialet utgjorde hemligheten och att ängeln själv var beroende av ljuset, att den måste låna ljus från en lampa för att själv kunna lysa. Ändå kallades den för självlysande.
Så långt jag minns drogs inga teologiska växlar på detta. Mest blev den fosforiserande ängeln en tidig introduktion i fysikens nog så fantastiska värld, förutom ännu en påminnelse bland alla andra om den andliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar