 |
| Edith Piaf på Olympia, Paris, Foto: Paris Match. Francois Page. |
Det är inte bara Frank Sinatra som fyller 100 år i år. En annan av förra århundradets stora artister - Edith Piaf - gör också det. Hon dog många år tidigare än Sinatra men är på samma sätt en ikon i den västerländska populärmusikens historia, och då främst på den här sidan av Atlanten.
Den mänskliga rösten är det märkligaste musikinstrumentet av alla. Rösten är nog egentligen lika avslöjande som blicken, om vi bara inte av födsel och ohejdad vana och i våra medvetna föreställningar vore så dominerade av synsinnet.
Richard Wolff påminde oss om Piafs storhet i en intim show helt ägnad henne som Sveriges television sände i lördags. Han vävde samman sin familjs och sin egen fascination för denna sångerska, som även genom sitt livsöde, sin utsatthet i barndomen och sitt hektiska och självförbrännande liv, fortfarande väcker intresse och gripenhet.
Men det märkliga med Piaf är att man inte behöver veta ett dyft om hennes liv för att fångas av hennes sång. Så är det med de riktigt stora artisterna. Jag tror att det är så enkelt att allt finns där kondenserat i rösten, som på en och samma gång vittnar om sårbarhet och urkraft. En intensitet av det slag som gjort denna och några få andra röster bestående genom generationerna.
Jag kan själv vittna om detta. Redan som barn stötte jag på en handfull gudabenådade sångare som för alltid stannat kvar inom mig. Edith Piaf var en av dem, Mahalia Jackson, Jussi Björling och Einar Ekberg några andra.
Jag minns inte så noga omständigheterna kring mötet med Piaf mer än att det skedde i en skolsal under en musiktimme, om det nu var via en skiva eller via SR:s skolradio som fanns på den tiden. Jag minns att "Milord" tog min själ fullt och helt, en inte alls märkvärdig visa men som denna kvinna med den metalliska glansen i stämbanden, det snabba vibratot, de rullande r:en och, inte minst, den dramatiska instinkten, kunde upphöja till stor konst.
När jag sedan fick lyssna till "Non je ne regrette rien", "Hymn a l´amour" och andra kärlekssånger hörde det pubertala barn jag var en människa som likt en ensam ombord på en flotte kastade sig ut på havet och lät sig föras av vindarna, och det fanns både revolt, övergivenhet och längtan åter till stranden i den rösten. Men så länge den bar och i sig rymde all livserfarenhet och uttryckskraft betydde den i nuet allt. Och sannerligen att den svepte med sig allt.
