Snö och is och så lite Verdi

Snö, snö, snö och is. Vintern kom tidigt i år och verkar ha kommit för att stanna. Snösvängen hinner inte mer än skyffla undan det värsta från gator och trottoarer innan nysnön under natten bildar ett nytt täcke. Snövallar bildas i rännstenen och snöberg av nästan norrbottniska dimensioner skapas i hörnen av parker och parkeringsplatser.

Ovanligt länge har den fått ligga kvar, den inbäddande snön. Men under några dagars plusgrader slaskade den hastigt bort och snart återstod bara grusiga knölar och vattenpölar att parera för hundrastare, julklappsjägare och andra trafikanter. Det hann nätt och jämnt bli barmak och mörker innan ånyo blötsnö föll från en mjölkvit himmel och allt började om igen. Väderleken är ombytlig, ja hertigen i operan Rigoletto skulle kunna besjunga den på samma sätt som han, den cyniske kvinnojägaren, besjunger kvinnan. Jag återkommer till det.

Jag hörde kajorna välkomna tövädret. Deras skränande talkör kom som en kontrast till tystnaden som omgav den koltrast som kröp fram ur en häck en förmiddag när kylan var som strängast. Den stannade till framför Doro, burrade upp sig till en svart boll och promenerade sedan obekymrad vidare, förmodligen välgödd av maten från Biologiska Museets fågelbord.

Min stegräknare visar ett högre genomsnitt än någonsin, nu när matte varit konvalscent i rullstol. Han har sina trader och tolererar endast smärre avvikelser, vägledd huvudsakligen av sitt nyfikna väderkorn. Höjdpunkten är för honom mittpådagen-turen till Observatorieparken där han kan träffa andra hundar för lek och fritt och fartfyllt jagande.

Det ovanstående skrevs i förrgår, men beträffande väderläget - minus 10 grader denna julaftonsmorgon - är det som sagt lika obeständigt och nyckfullt som kvinnan enligt hertigen i den välbekanta arian La donna è mobile i Verdis opera Rigoletto. Jag såg den på Kungliga Operan häromsistens, därav denna lite udda association. 

Hertigen sjöngs av en ung italienare (Davide Giusti) som lustigt nog härmade salig Pavarottis översvallande manér vid mottagandet av applåderna. Glädjestrålande med armarna i skyn kastade han slängkyssar till allt och alla. 

Kvinnosynen är väl inte alldeles modern, men den här operan handlar ju främst om den förnedrade hovnarren Rigoletto (Karl-Magnus Fredriksson) som söker en hämnd som slår fel och som tragiskt drabbar hans älskade dotter Gilda (Elin Rombo). Det var en medryckande föreställning med utmärkta insatser av såväl nämnda huvudrollsinnehavare som kören och orkestern under ledning av den eldige amerikanske dirigenten John Fiore. En höjdpunkt i Verdis storartade operakonst är ju kvartetten när det drar ihop sig till ett avgörande i denna opera som även i övrigt består av ett pärlband av av färgstarka melodier. 

Jag vill önska alla  mina bloggläsare en fortsatt vit God Jul och ett Gott nytt år! Av en vän fick jag en påminnelse om den sköna rikedomen i Bachs Juloratorium, inte minst Sinfonian som inleder den andra delen. Jag vidarebefordrar den påminnelsen. Musik för liv och livsmod. 

Foto: EJ

Sångarfest från London

Ja, vad ska man säga så här dagen efter. Efter att ha suttit i Royal-biografens fåtölj i cirka fyra timmar (inklusive pauser) och överväldigats av en samlad röstprakt som söker sin like. Av sångare som trots sin allmänt erkända status som världsartister ändå lyckas överträffa ens förväntningar. 

En sceniskt i och för sig inte märkvärdig uppsättning av en mindre känd opera av den alltid förtrollande mästaren Verdi. Men yttre ramar är mindre betydelsefulla när det sjungs och spelas och skådespelas som om det gällde livet, som om enda räddningen mot det förbannade ödet, den oundvikliga döden, vore att sjunga sig in i evigheten. Vilket ju fantastiskt nog medges i opera.

"La forza del destino", en opera om komplicerade relationer med alla klassiska ingredienser: förbjuden kärlek och oförsonliga familjekonflikter, skuld och botgöring, vänskap och fientlighet, gyckel och dödligt allvar. Just denna för Verdi typiska brygd av starka känslor kom till maximalt uttryck i gårdagens direktsända föreställning från ROH Covent Garden.  

De tre huvudrollerna var besatta med några av världens för närvarande bästa sångare. Jonas Kaufmann (som Don Alvaro; Leonoras älskare), vars barytonala tenor klingade lika glansfull som alltid, den här kvällen också med en styrka som på ett sällsamt sätt matchades, för att inte säga utmanades, av kvällens stora överraskning, nämligen den franske barytonen Ludovic Tézier (i rollen som don Carlo di Vargas; Leonoras hämnande bror). Vilka mäktiga röstresurser har inte den mannen begåvats med! Duetterna mellan dessa båda, först under falska identiteter som broderligt vänsälla, sedan (efter avslöjandet) som våldsamma fiender, sammansmälte i helt berusande samklanger.  

Och så då kvällens primadonna Anna Netrebko (i rollen som Leonora), på vilken jag inte riktigt visste hur högt jag skulle ställa mina förväntningar, om sanningen ska fram. Jag har visserligen hört henne i flera utmärkta inspelningar, men aldrig i verkligheten.

Min försiktiga skepsis kom snart rejält på skam. I presentationen av operan (se den ovan anvisade länken) är hon kaxig nog att påstå att Verdi är underbar för den som behärskar den nödvändiga tekniken, annars livsfarlig - någonting i den stilen. Och hon har ju rätt! Att hon själv är en av dem som verkligen vet vad hon både talar och sjunger om är ovedersägligt. Dessutom tyckte jag om hennes scenframträdande; hon har som sagt den teknik som möjliggör koncentration på uttrycket både i höjden och på djupet. Därtill en utsökt känsla för dynamik och egaliserad frasering som är nyckeln till allt emotionellt laddat musicerande. 

De två mest anslående ariorna i denna opera är Leonoras, dels "Pace, pace, mio Dio" mot slutet, dels i första akten den lika gripande bönen till jungfru Maria, "Madre, madre, pietose vergine". Publikjublet som mötte henne efter denna aria var verkligen välförtjänt.

Det finns förstås mycket mer att säga om denna som helhet mycket minnesvärda föreställning. Jag har här koncentrerat mig på sångsolisterna och vill till sist nämna ytterligare en. Det var fint att på nytt få se och höra den store italienske basen Feruccio Furlanetto i rollen som patern i klostret. Djupet i den basen är närmast rysk, skulle jag vilja påstå. Hans närvaro bekräftade att man i den här uppsättningen inte sparat på ansträngningarna att hitta de bästa även i de mindre rollerna.

PS: För den som vill ta tillfället i akt och se denna opera erbjuds en möjlighet i form av den inspelade reprisen den 8/4, på en bio som kanske finns nära dig. För en plats i salongen i London under någon av de återstående utsålda föreställningarna lär man på svarta börsen få betala fyrsiffriga belopp, eller ungefär vad en begagnad småbil kostar. Att den moderna tekniken medger att man för lite drygt ett par hundralappar kan få delta på lite andra premisser, är minst sagt tacknämligt. 
  
Bilden visar Josef Kaufmann och Anna Netrebko i La fora del destino. ROH. Foto: Bill Cooper

Pace, pace, mio Dio med Leontyne Price

Jag går i spänd förväntan på morgondagens operaföreställning på bio. Direkt från Royal Opera House sänds Verdis "La forza del destino" (Ödets makt) med stjärnsolisterna Anna Netrebko och Josef Kaufmann i huvudrollerna och dirigenten Antonio Pappano i orkesterdiket. 

Ett av de stora numren i den operan är sopranarian "Pace, pace, mio Dio". När jag via Youtube lyssnar till några av de stora sångerskornas bidrag fastnar jag för ett konsertant framförande av Leontyne Price, den legendariska svarta operasångerskan som klev av operascenen redan 1985, men som fortfarande finns i livet, 92 år gammal. Filmen är suddig, men ljudet hyfsat och visar med all önskvärd tydlighet vilken fantastisk Verdisångerska hon var. Den mogna, fylliga timbren i hennes röst är rent gudomlig och inlevelsen och kraften i den slutliga förbannelsen finns där när den som mest behövs: slungas i höjden som ett glödgat spjut. 

"O, oblida öde!" - "Maledizione! Maledizione! Maledizione!" 

Rigoletto

Kungl. Operans uppsättning av Verdis "Rigoletto" har genomgående lovordats, och för min del kan jag bara instämma. Sofia Jupithers regi understryker på ett fint sätt den puckelryggige buffonens försvarslöshet inför den förbannelse som uttalats över honom av de som makten haver, närmare bestämt det hov i Mantova där han hankar sig fram som intrigant gycklare.

Rigoletto är en föraktad krympling, men alls inget dygdemönster utan snarare en elak och självföraktande änkling utan släkt och vänner. I Karl-Magnus Fredrikssons gestalt är han trots allt rörande mänsklig i sin tilltagande utsatthet.

Berövad allt utom dottern Gilda lejer han till sist en yrkesmördare för att hämnas sin arbetsgivare, den liderlige och maktfullkomlige hertigen, en hämnd som även den slår fel och gör att han förlorar det enda som återstår av värde i livet. Nästa offer för hertigens förförelsekonst är nämligen Gilda, som blir så hjälplöst förälskad i honom att hon blundar för hans svekfullhet och utan faderns vetskap offrar sig i hans ställe. 

Det är en ond saga, byggd på Victor Hugos pjäs "Le Roi s´amuse", i vilken Verdi såg kvaliteter värdig en Shakespeare. Verdi svingade som vanligt sitt trollspö över historien och försåg den med ett flöde av melodisk dramatik. Skönsång och häftiga orkestereffekter avlöser varandra utan longörer. Enkla slagdängor sätter sig direkt i minnet - eller vad annat kan man säga om "La donna è mobile"? - och varvas med ytterst raffinerade stämvävar.

Mot slutet kommer så den fantastiska kvartetten - inte bara denna operas utan en av operakonstens absoluta höjdpunkter vad gäller ensemblesång. Scenen är yrkesmördaren Sparafuciles värdshus där hans syster Maddalena utgör ännu ett förälskat lockbete för hertigen, och dit Rigoletto fört sin dotter för att visa henne dennes trolöshet. Fyra personer, var och en upptagen av sin egen situation, sjunger ut sitt sinnestillstånd för allt vad tygen håller. Vilket innebär motsatsen till det allmänna kackalorum man kunde tänka sig, ty detta är inte ett meningsutbyte utan en gestaltning i musik av hur olika världen kan te sig för var och en i det moment när deras fortsatta existens står på spel. 

Det är hertigen som inleder med sina självsäkra utgjutelser över kärlekens sköna dotter: "Bella figlia dell´amore". Han riktar sig till Maddalena, som förtjust småskrattande avfärdar hans uppvaktning, medan Gilda förtvivlad klagar över vad hon tvingas bevittna och pappa Rigoletto, fylld av hämndbegär, försöker övertala Gilda att överge alla förhoppningar och fly. Snacka om kontrapunkt; snacka om musik!

Det är som sagt en fin uppsättning och samtliga medverkande gör bra ifrån sig. Har man hört en del inspelningar av all världens stora sångare genom tiderna kan jämförelser lätt bli orättvisa. Förutom Karl-Magnus Fredriksson i titelrollen gör Ida Falk Winland en övertygande insats som Gilda. Den italiensk-amerikanske tenoren Leonardo Capalbo, som gör hertigen, har en vacker men inte "stor" tenor, vilket gör att han ibland tar i mer än hans röst räcker till för. Men det är en randanmärkning, och hovkapellet och kören leds av dirigenten Lionel Bringuier till en som helhet mycket se- och hörvärd operaföreställning.

Foto: Kungl Operan. Markus Gårder.

PS. Det finns på Youtube (här) en gammal inspelning av den berömda kvartetten med några av förra seklets största sångare i aktion. Hertigen av Mantova var en av Luciano Pavarottis stora roller, och här visar han sig i all sin glans tillsammans med en kättjefull Maddalena (kreerad av Isola Jones i ett dekolletage som man inte bör låta sig distraheras alltför mycket av), Leo Nucci som Rigoletto och sist men inte minst, Joan Sutherland som en sångligt helt makalös Gilda, om än till det yttre mest lik en gammal hagga som kunde varit pappa Rigolettos mor eller möjligen hustru. Men vad gör det när hon som sista ton sätter ett höga D som naturligtvis bringar publiken på fall. Det ska sägas att detta inte har någon täckning i Verdis partitur, men jag tvivlar på att han skulle haft något att invända.

Svartsjukan, tårpilen och bönen till jungfrun

Efter att på nytt ha sett Giuseppe Verdis Otello, den här gången på Stockholmsoperan, tänker jag på musiken som denne gudabenådade operatonsättare skänkte världen. Varje gång samma sak. Känslan av att det finns nog ingen som kam få en att hisna över både dramatik och innerlighet med en så förbaskat skicklig variation i klang, dynamik och skön melodik.

Operorna äro mångahanda, och bara för att man ständigt blir knockad av Verdi behöver man inte tycka mindre om Mozart eller Wagner. Om man riktar uppmärksamheten på vad Verdi gör med orkestern, inte minst i denna hans näst sista opera, så förstår man kanske en del av hemligheten med trollkraften i hans verk. Uppfinningsrikedomen är enorm. Än är det överraskande effekter, än ruvande varsel om ödesdigra ting som sakta men säkert tillåts brisera.

Otello är den enda opera jag vet där man utan ouvertyr kastas direkt in i handlingen med en våldsam åskknall och en storm som ger både kör och orkester anledning att satsa allt vad man har. Det gjorde också Hovkapellet under ledning av Alexander Vedernikov, så pass att även den som i likhet med mig var beredd på vad som ska hända sprätte rakt upp i fåtöljen.

Även i övrigt finns många kraftfulla partier i denna opera, väl motiverat av att den handlar om patologisk svartsjuka och dess våldsamma följder. Men som sagt, det vore inte Verdi om inte omväxlingen fanns där. Framför allt slutdelen av sista akten, när Desdemona har sin stora, förtvivlade stund för sig själv, visar på Verdis förmåga att spela direkt på de rätta känslorna. Patetik, men fullt berättigad sådan. I just den här föreställningen var kanske inte skådespeleriet fullt i klass med det musikaliska, men det är trots allt det sistnämnda som är avgörande.

Jag tänker på det avsnitt som börjar med den nostalgiska visan om tårpilen som sedan övergår i en stilla bön till jungfru Maria - och inte minst det som händer strax därefter. Då när orkestern ensam tar vid, medan Desdemona (här i Malin Byströms gestalt och i en mycket effektfull scen) sjunker ner vid ena väggen i sin sängkammare, dörren öppnas och en skarp ljusstrimma sveper över scenen och träffar henne. Otello har på den ondskefulle Jagos inrådan beslutat sig för att döda sin maka, men innan han visar sig i dörren understryker musiken alla våra onda aningar med dova kontrabasar och nervösa celli som upprepar en oroande figur, följd av ljusa stråkar och en klagande oboe innan orkestern brusar upp i svallvågor i den sorgsnaste andning. Chi e la?.... Otello? frågar Desdemona helt stilla och uppgiven, och sedan vidtar dramats kulmen i dialogen mellan de båda, med orkestern i tvära kast mellan pausering, återkommande melodiska figurer och fullt pådrag.

Nu har Verdi fått lyssnaren andlös och tårögd, restlöst berörd hur avlägsen handlingen än månde vara i tid och rum. Malin Byström, ännu en av dessa många övertygande svenska sopraner, intog scenen med både röst och personlighet. Det finns stål i den stämman, en styrka som i höga lägen blir nästan birgitnilssonsk, men som i just detta lyriska parti samtidigt ägde en bevekande värme. Jo, så är det, Verdi kräver både och.

Synd för er som läser detta, men jag såg sista föreställningen i söndags. Åtminstone sista för den här gången.

PS: På Spotify finns en mycket bra inspelning från 1961 med Herbert von Karajan och Wienfilharmonikerna där den sångerska jag jämte Maria Callas helst skulle velat se, nämligen hennes samtida, den lika fantastiska Renata Tebaldi i rollen som Desdemona. Otello sjungs av Mario del Monaco. Här börjar det slutavsnitt jag talat om.


Foto: Markus Gårder (Kristian Benedikt som Otello och Malin Byström som Desdemona på Stockholmsoperan)
Peter Knutson (Malin Byström)

La traviata

Jag tror nog inte att jag tar fel om jag påstår att La traviata är en av de fem populäraste operorna. Den har allt man kan begära: dramatisk och smittsam musik, bravurarior, en okomplicerad och melodramatisk handling och som alltid hos Verdi några tjusiga kör- och masscener. Allt detta och mer därtill.

Libretton bygger som bekant på Alexandre Dumas den yngres roman "Kameliadamen" och är fokuserad på denna parisiska kurtisans kärlekshistoria med en uppriktigt älskande Alfredo under hennes sista månader i livet. Huvudrollen är mycket krävande, inte bara sångligt utan även vad gäller det skådespeleri som fordras för att musikens emotionella laddning ska komma till sin fulla rätt. Violetta ska inte bara kastas mellan känslor av kärlekslängtan och frihetslängtan, allvar och lättsinne, hopp och förtvivlan, fördömelse och upprättelse, hon ska dessutom vara försvagad av sjukdom och dö i tuberkulos i en sista extatisk scen innan ridån faller.

Det har för min del blivit ett antal "traviator" under årens lopp. Trots det tvekar jag aldrig att boka biljetter till en föreställning närhelst ett tillfälle ges. Senast nyligen på Teatro Real i Madrid, som bjöd på en utomordentligt fin uppsättning med en italiensk dirigent som visste hur en verdiorkester ska låta. Hans namn är Renato Palumbo - ingen av de mest namnkunniga men en mycket duglig dirigent. Regi: David McVicar.

Men det namn jag först och främst vill nämna är hennes som sjöng Violettas roll den här kvällen. Ermonela Jaho från Albanien, var god lägg det på minnet! Här har vi en sångerska som inte bara är vacker och sjunger som en gudinna, utan dessutom uppvisar ett temperament och ett agerande på scenen som bara de bästa skådespelarna klarar. Mamma mia, vilken Violetta! När ett kastat vinglas sprids i tusen skärvor över scengolvet, lika som när höjdtonerna kännetecknas mer av uttryckskraft än ansträngning, ja då blir det musikteater när den är som bäst.

Foto: Fadil Berisha (från Jahos hemsida här)

En Maskeradbal på ort och ställe

Operan i Stockholm firar Verdi-jubileet med Maskeradbalen. Jag var där igår som passiv deltagare utan maskering.

Det är en historia särskilt väl lämpad att upprepas på själva platsen för det gamla spektakulära brottet. Vi är alltså i Stockholm, inte Boston, och Gustavo får i den här uppsättningen i regi av Tobias Theorell följaktligen behålla kunganamnet, eftersom det inte som på Verdis tid råder censur mot teatrala iscensättningar av sammansvärjningar och kungamord.

Verdi har ju tillsammans med sin librettist omvandlat den faktiska historien till ett svartsjukedrama med dödlig utgång. Kungen är svårt betuttad i sin trognaste väns hustru, det vill säga den gode men också ondskefullt hämndlystne Anckarströms Amelia.

Naturligtvis är det melodramatiskt i ordets uttryckliga bemärkelse, vilket innebär att både sång och spel måste laddas med italiensk brio för att komma till sin fulla rätt. Man får inte börja tänka på realismen i vad som utspelar sig på scenen utan måste ryckas med av den mäktiga musiken, som genom Verdis gudagnista förmår skildra de mest motsägelsefulla känslor med övertygande kraft.

Det dröjde ända fram till tredje akten innan det riktigt blev på det viset. Och det var framför allt den ryske barytonen Vladislav Sulinsky som bidrog till det i arian där Anckarström kokar av känslor inför Amelias svek. Klas Hedlund gör en i mitt tycke alltför nordiskt sval insats i kungens roll; även om han sjunger vackert brister det i kraft och intensitet. Lena Nordin som Amelia har däremot kanske inte den vackraste rösten men styrkan står henne alltid bi.

Hovkapellet skötte sig bra under ledning av en ung och för mig helt okänd, men uppenbarligen internationellt redan mycket välmeriterad dirigent: Kery-Linn Wilson. För den praktfulla scenografin och kostymeringen bör också Magdalena Åbergs namn nämnas. Alltför ofta blir alltför många uppsättningar nuförtiden extremt renskalade, så det känns helt riktigt att brassa på när det nu ändå är maskeradbal.

Jag vill till sist gärna länka till ett Youtube-klipp där den underbare italienske barytonen Giorgio Zancanaro i rollen som Renato (Anckarström) sjunger ett av de finaste avsnitten i denna opera: "Eri tu che macchiavi". Här saknas verkligen ingenting av den italienska glöd som ohjälpligt drar med lyssnaren i blandningen av sorg, ilska och hämndbegär.

Foto: Operan

Verdis Requiem

 

Messa da Requiem

Lördag 23 mars 2013 kl 15:00-ca kl 16:30
Stora salen

KUNGLIGA FILHARMONIKERNA
Dirigent Lawrence Renes
Eric Ericsons Kammarkör
Veronika Dzhioeva sopran
Susanne Resmark alt
Héctor Sandoval tenor
Orlin Anastassov bas

 

Verdi Messa da Requiem

När författaren Allesandro Manzoni dog 1873 blev Giuseppe Verdi så bedrövad att han inte ens förmådde närvara på vännens begravning. Sin agnosticism till trots ville han hylla honom med en dödsmässa, och på dagen ett år efter Manzonis död kunde Verdi själv dirigera mässan till sin högt värderade vän.

Det brukar sägas att detta är ett verk för operan snarare än för kyrkan. Och visst är musiken omisskännligt verdisk och därmed operalik, men bara för att den inte lämpar sig för mässans ritual saknar den ingalunda mässans innehåll. Det handlar ju i texten egentligen om en enda lång bön om evig vila och evigt ljus, låt vara interfolierad av domsbasunerna på vredens dag (Dies Irae).

Requiet är ett av Verdis mest populära verk, i första hand tack vare partier så dramatiska att den kan få den mest inbitne hårdrockare att blekna, inbillar jag mig. Jag tänker då i första hand på den återkommande Dies Irae-musiken med dess pukor, stortrumma och bleckblås som tillsammans med jättekör och full orkester brakar lös i vredesutbrott som nog saknar motstycke i musikhistorien. Men det ska också sägas att det här verket, som varje gång som helhet tar åttio minuter av ens liv i anspråk, innehåller partier som är ett under av stilla lyrik, inklusive de uppgifter som sångsolistkvartetten enskilt eller i olika kombinationer har. (Lyssna exempelvis till Ingemisco när Jussi Björling sjunger den!)

Igår eftermiddag hörde jag än en gång ett framförande av detta verk. Stockholms Konserthus var fullsatt med en ovanligt blandad publik och vår nye operadirigent Lawrence Renes dirigerade. Kort sagt var allt på plats, även musikaliskt. Renes sparade varken på råstyrka eller dynamik, och solisternas insatser, som ju är omfattande, lämnade inget övrigt att önska. Orlin Anastassovs kraftfullt sonora basröst vill jag gärna höra igen. Och särskilt den ryska sopranen Veronika Dzhioeva sjöng i den sista satsens Libera me med den innerlighet som krävs för att detta requiem trots mycken bländande dramatik till sist ska lämna en djupt gripen.

Sist men inte minst måste Eric Ericsons kammarkör (för dagen knappast av kammarkörformat) prisas. Vilken lycka för både dirigenter och publik att gång efter annan ha tillgång till en sådan kör av yppersta världsklass! Konserthuschefen höll inledningsvis ett vackert minnestal till nyligen begravne körmästaren Eric Ericson och tillägnade konserten honom.

Jag har tidigare skrivit om Verdis Requiem här.

Jago - den ondskefulle intrigören

Jag såg Metropolitans världsvida utsändning av Giuseppe Verdis opera "Otello" på biografen Rio i Stockholm i helgen som var. Verdi lockar mig alltid, och den här operan, en av hans allra fullödigaste, har jag bara sett på tv en gång för länge sen med Placido Domingo i titelrollen. Det här var ju också film och högtalare, men biosalongen gör ändå stor skillnad mot att sitta framför tv-rutan därhemma. Inte minst beträffande ljudet.

Det är faktiskt en ganska märkvärdig sak, detta amerikanska initiativ att sprida operakonsten till en jättepublik fjärran från de dyrbara platserna i det prestigeladdade operahuset i Lincoln Center, New York City. Det har ju också fått efterföljare så att det nu inte bara är Met som utnyttjar modern teknik för att dela med sig av föreställningar på det här sättet.

Libretton till "Otello" är en kondenserad variant av den shakespearska tragedin om svartsjukans härjningar i ett människobröst. Men den är dessutom ett drama om hänsynslöst ränkspel. Otello, den venetianske moren som utsetts till guvernör på Cypern, anländer till sin provins i en åskstorm, fysisk såväl som själslig, som vi utan ouvertyr kastas in i med kör och orkester i fullt pådrag. Maktstrider och avund betyder intriger, och den störste och ondskefullaste intrigören är Jago, på sätt och vis dramats huvudperson, även om offren för hans framfart - Otello och Desdemona - naturligtvis står i centrum för handlingen.

Otello sjöngs av Johan Botha, en tenor med en röst som imponerar men vars skådespeleri lämnar en del övrigt att önska. Detsamma brukade ju sägas om Luciano Pavarotti, vilken han mycket riktigt påminner om i yttre mått, så att säga. Att en sådan kroppshydda inte medger någon större vighet i förflyttningarna kan man förstå. Trovärdigheten i kärleksagerandet med Renée Fleming i rollen som Desdemona blev därefter. Frågan är hur man med svartsjukans demon härjande inom sig bäst ger uttryck åt denna nöd, mimiskt och fysiskt och framför allt mellan raseriutbrotten. I Verdis musik finns förstås nyanser som åtminstone delvis kan uppväga brister i agerandet.

Desdemona har tydligen blivit en av Flemings paradroller och här fick man höra henne när karriären möjligen just passerar krönet. Vilket inte innebär annat än att hon sjunger lika kristallklart och vackert som vanligt. Det råder inget tvivel om att hon hör till de främsta sopranerna för närvarande, och hennes insats mot slutet av sista akten i den kända "Salice, salice" gjorde även biografpubliken andlös. Denna sång till tårpilen, följd av aftonbönen inför sänggåendet strax innan det grymma slutet, utgör en stilla oas i denna annars så kraftfulla musik. Stråkar ruvar över stämningar av oro och sorg innan Verdi förlöser allt i den återkommande frasen "Cantiamo, cantiamo" (låt oss sjunga!).

Jago, den hänsynslöse psykopaten, framstod åtminstone i den här uppsättningen som den intressantaste rollfiguren. Mycket tack vare en ryslig gestaltning av en för mig helt okänd basbaryton, Falk Struckman. Hans inlevelse i en av operalitteraturens råaste självbekännelser, "Jag tror på en grym Gud", gav både röst och ansikte åt cynikerns hån av allt mänskligt rollspel: Efter allt gyckel och bedrägeri följer döden. È poi? È poi? (Och sen?). Döden är ett intet! Himlen en gammal kärringdröm!

Verdi - musikens trollkarl har än en gång talat i det emotionella registrets hela omfång! Denna opera, som på mer än ett sätt utgör ett kraftprov för sångarna, komponerades när Verdi var i 70-årsåldern och blev den näst sista i hans långa lista av mästerverk. För vissa sinar uppenbarligen varken energi eller kreativitet, för vissa synes åldern betydelselös.


Här kan man höra den berömda barytonarian "Credo in un Dio crudel" (och samtidigt se texten) med ingen mindre än den legendariske italienske barytonen Tito Gobbi (1913-1984).

Och här finns Renee Fleming med sången om tårpilen och Ave Maria från den aktuella föreställningen.

Foto: Ken Howard

En afton på Rom-operan

Rom-operan hör inte till Italiens mest prestigefyllda scener, men varför bry sig om det? Eftersom italiensk opera var den än spelas i Italien som regel är av mycket god klass spelar det där med störst, bäst och vackrast mindre roll. I den övertygelsen tvekade jag inte att skaffa biljetter till Verdis "Attila" förra söndagen, trots att bara dyra logeplatser fanns kvar. Ricardo Muti, numera hedersdirigent på stället, borgade också för att det kunde vara värt pengarna.

Jag hade aldrig hört denna tidiga Verdi-opera förut, varken live eller via inspelningar. Den visade sig vara omisskännlig Verdi med de kännetecken som jag lärt mig uppskatta som essensen av italiensk opera: ett drama där politiska och amorösa komplikationer personifieras och gestaltas i smittande melodier, snabba växlingar i orkestersatsen, glansfulla arior och - inte minst - mäktiga körpartier som kastar en bakåt med ilningar längs ryggraden. Smäktande koloraturer omväxlande med furiösa orkestertirader. Inga döda punkter, mestadels full fart framåt.

Det romerska motståndet mot hunnerkungen Attilas erövring av Italien är ämnet. Ska man köpslå med fienden (som den romerske generalen Ezio) eller försvara sig med våld och argan list (som hämndlystna Odabella)? Vilka allianser är möjliga, och vem kan man lita på om man misstänker svek från sin egen älskade (vilket är den romerske knekten Forestos bekymmer i förhållande till Odabella)? Huruvida titelrollen är huvudrollen i denna opera kan faktiskt diskuteras. Kvinnan som leder en motståndsgrupp av amazoner har en så central roll som hjältinna att operan lika gärna kunnat heta Odabella. Hon utnyttjar sin attraktionskraft på Attila, vilken så till den milda grad imponerats av henne att han föreslår giftermål och ordnar med bröllopsfest. Själv vill hon bara hämnas sin pappa som stupat i kriget, och Foresto är följaktligen svartsjuk i onödan.

Rollen som Odabella sjöngs i denna uppsättning av ryskan Tatiana Serjan, ännu en av alla dessa fantastiska sopraner som det uppenbarligen finns så många av att alla inte kan få den uppmärksamhet de förtjänar. I ett alldeles nyinlagt Youtube-klipp från denna uppsättning kan ni höra henne här, när hon redan i början av första akten mottar det svärd från Attila som sedan kommer att användas mot honom. Attila, en basroll, sjöngs av Ildar Abdrazakov, en ung ryss som redan sjungit på världens mest berömda scener. Även övriga roller var välbesatta av idel bel canto-sångare. Giuseppe Gipali i Forestos roll hade en vacker lyrisk tenor, om än volymmässigt inte alltid i paritet med vissa kraftfulla orkesterpartier. Och maestro Muti eldade på orkestern med den italienska glöd som ska till i sådana här sammanhang. En mycket lyckad afton på Rom-operan, alltså.

PS.
Så vad lyssnar man på efter hemkomsten från Rom om inte opera? Attila finns faktiskt även som helhet på Youtube i en äldre inspelning från La Scala med samme Muti som dirigent, men givetvis med andra medverkande. Hörvärd för den som har hyggliga högtalare kopplade till datorn, även om den bristande synkroniseringen av ljud och bild är litet störande. Finns här. Och även slutet av den aktuella uppsättningen finns märkligt nog som piratupptagning här, visserligen inte med det bästa ljudet, men ändå.

Foto: EJ

Arena di Verona

Jag har varit där förr och återvänder gärna. Närmare bestämt tre gånger, med många års mellanrum, har jag sett en operaföreställning på Arena di Verona. Och alltid Aida. Mer av slump än medvetet valt, men oavsett vilket är det ett bra "val". Just Aida är särskilt lämpad för ett gigantiskt sceniskt uppbåd i det fria. Den väldiga arenan möjliggör hundratals människor (inklusive några livs levande hästar) på scenen och en mångtusenhövdad publik bänkade på de lite obekväma platserna, som emellertid enkelt görs uthärdliga med de sittdynor som finns att hyra eller kan köpas på torget för en billig penning.

Första gången jag var där avbröts föreställningen på grund av åska och mäktiga skyfall. Den här gången gjorde drickaförsäljarna goda affärer i pauserna i den trettiogradiga värmen under en småningom stjärnklar himmel. Föreställningen började i skymningsljus 21.15 och var över först i mörka natten, kl. 1.00.

Man kan ha farhågor för bristande stillhet under en sådan utomhusföreställning. Det märkliga är att ytterst få ljud från de omgivande gatorna tränger in genom de väldiga murarna. Det enda som kan störa är ett eller annat passerande flygplan och de många onödiga blixtarna från den kameraförsedda del av publiken som av någon obegriplig anledning tror att de kan förbättra bilderna med blixt. De skriande tornseglarna lägger man bara märke till medan folk bänkar sig innan föreställningens början; de verkar respektera orkesterdikets företräde när det väl är dags för ouvertyren. Eller också har de redan stigit till de höga höjder där dessa märkliga vackertvädersfåglar tydligen tillbringar natten seglande i sömnen.

En mycket bra föreställning var det inte bara för den spektakulära uppsättningens skull, utan också för det rent musikaliska, för orkesterspelet och de utomordentliga sångarinsatserna under den energiske dirigenten Daniel Oren. Italienska sopranen Micaela Carosi i titelrollen var en för mig ny och angenäm bekantskap, liksom för övrigt motspelaren i rollen som Radames, Marco Berti. Båda är tydligen redan stora sångare på världens stora scener om man får tro nätets presentationer av dem. Båda har vackra röster, kraftfulla när det behövs men framför allt med den där bel canto-lystern och den italienska glöd som ska till för att Verdi ska komma till sin fulla rätt.

Och när Oren slår av det sista ackordet, alldeles innan applådåskorna bryter ut, prövar en man någonstans högt upp i raderna den utmärkta akustiken:

- Viva Verdi!

Foto: EJ (bilderna är klickbara)

Verdis Stiffelio i Stockholm

Jag såg igår Kungliga Operans föreställning av Verdis "Stiffelio" från en utmärkt plats på andra raden. De förväntningar jag hade och skrev om i vintras (här) infriades på det hela taget. Det här är en Verdi-opera som aldrig tidigare spelats i Sverige men som verkligen förtjänar den ökade internationella uppmärksamhet den fått under senare år. Handlingen - som i korthet återges här - skapade stora hinder i Verdis samtid, trots att musiken i långa stycken är av bästa Verdi-karat. En präst som är gift och vars hustru därtill är otrogen var alltför svårsmält stoff för dåtidens katolska publik. Och visst var detta ett både oväntat och ovanligt operaämne även för en Verdi som inte drog sig för att utmana invanda föreställningar.

Häromveckan rekommenderade Lars Sjöberg i CD-revyn (SR P2) en DVD-inspelning där Placido Domingo sjunger huvudrollen som den bedragne pastorn. Själv har jag en annan inspelning med José Carreras som också är se- och hörvärd. Med sådana jämförelser blir förstås utmaningarna för stockholmsensemblen stora, men Lars Cleveman och Lena Nordin i rollerna som pastorsparet måste ges överbetyg även om de inte alltid når upp till den italienska glöd som den italienske dirigenten (Pier Giorgio Morandi) manar fram hos Hovkapellet och Operakören, som gör en strålande insats. Med Verdi har man aldrig tråkigt, förutsatt att han spelas med italiensk brio. Det sker dessbättre i den här föreställlningen, som för övrigt vad gäller ljus och scenografi är snarast kalvinistiskt renskalad om än på ett mycket tilltalande sätt. Kören har som alltid hos Verdi en framträdande roll, och här sammanfaller den på ett självklart sätt med den återförsamlade menighetens uppgifter. Särskilt vid uppladdningen mot slutet och den stundande försoningen är körsången tillsammans med solisterna ett under av dramatisk skönhet. Kan avlyssnas på Spotify här:

http://open.spotify.com/track/2M0bJEf8WeAz1nbYkdv4wE

Vårens begivenheter

DN tipsade igår om vårens bokutgivning. Tyvärr hittar jag ingenting av det som utpekas där som hamnar på måstelistan, och lika bra är kanske det. Det finns så mycket ännu oläst av det som redan utkommit, nyligen och för länge sen.

Hur är det då med musiken och teatern? Halvårsvis brukar jag gå igenom programutbudet för i första hand Uppsalas och Stockholms scener, och pricka för det där oundgängliga som absolut inte, och det där andra som helst inte, får missas. Den listan brukar bli mer än tillräckligt lång.

Gästspelet i Stockholms Konserthus med Concertgebouw Amsterdam har jag redan säkrat biljetter till. Den 11/2 ges alltså en möjlighet att höra en av världens allra främsta symfoniorkestrar, för ett par år sedan i en kritikerenkät utsedd till den allra främsta. Mariss Janson dirigerar och Leif Ove Andsnes är solist i Brahms pianokonsert, nr 2. Dessutom Wagner och Richard Strauss på programmet.

Samma konserthus besöks av tre världspianister under våren: Andras Schiff, Lang Lang och Evgenin Kissin. De båda sistnämnda innebär fördyrade biljetter, för så ser marknaden ut just nu. För min egen del kommer jag att i första hand välja Schiff, som jag betraktar som den intressantaste av de tre.

Och för att nämna ytterligare ett gästspel så kommer Göteborgs symfoniorkester, som ju brukar räknas som Sveriges bästa, till Uppsala Konsert och Kongress den 13 april med sin unge dynamiske dirigent Gustavo Dudamel i spetsen. Stenhammars Serenad och Prokofievs femma står på programmet. Det blir säkert festligt och fullsatt.

I Berwaldhallen kommer vår egen nestor i dirigentfacket, Herbert Blomstedt, att leda Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören i bland annat Bruckners mässa i f-moll. Det sker dagen efter det att Amsterdam-orkestern varit i Konserthuset, så ibland packar sig evenemangen lite väl tätt för en stackars musikälskare.

Lägg därtill att en av vårens intressantaste kammarkonserter sker dagen därefter, den 13/2 i Konserthuset, då Midori (violin) och Charels Abramovic (piano) framför verk av Beethoven, Schubert och Cesar Franck.

Den 10 april ges Bachs Johannespassion i Berwaldhallen. Radiokören, igen. Och Drottningholms barockorkester. Nog för att Matteuspassionen är ett av Bachs (och musikhistoriens) största verk, men Johannespassionen hamnar lite orättvist skuggan, och det är därför glädjande att det tas upp inför påsken.

På teaterfronten har jag prickat för Moliéres Tartuffe på Stockholms stadsteater. Regi Tommy Berggren och med Dan Ekborg och Johan Rabeus bland de medverkande. På samma teater sätts också musikalen Paraplyerna i Cherbourg upp, vilket gör mig lite nyfiken eftersom musiken är av Michel Legrand. Regi: Alexander Mörk-Eidem. På Uppsala stadsteater ges Ibsens Gengångare som också skulle kunna vara sevärd.

Opera? För första gången sätts Verdis Stiffelio upp i Sverige och det sker på den förkättrade Kungliga Operan i kungliga huvudstaden. Vi får hoppas att den blir den succé som denna mindre kända opera av Verdi verkligen förtjänar. Jag har alldeles nyligen sett den i en dvd-inspelning från Covent Garden i början av 1990-talet (med José Carreras i huvurollen) och jag blev grymt imponerad. Verdi, som skrev ett trettiotal operor, varav många hör till själva inbegreppet opera, visar även i detta sällan spelade verk sitt mästerskap. Skälet till att Stiffelio inte i samtiden slog på samma sätt som Rigoletto eller La Traviata (som komponerades ungefär samtidigt) var bland annat censurproblem, och av någon konstig anledning har den inte heller förrän på senare år lyckats ta sig in på repertoaren.

Operan handlar om en protestantisk präst som efter en tids bortavaro kommer hem till en hustru som varit otrogen. Alla de musikdramatiska delikatesser som vi är vana att få serverade av trollkarlen Verdi finns med i de konflikter som uppstår mellan och kring pastorsparet. Verdi var ju humanist, ej troende, men det hindrade honom inte att utnyttja en kristen moralproblematik för att i operans laddade kulmen tvinga prästen tillbaka upp i predikstolen och läsa bibelstället om Jesus och äktenskapsbryterskan. "Den som är utan synd kaste första stenen..." Här har vi alltså ett nordeuropeiskt drama med något för en italienare så förbryllande som en präst som är gift, desslikes bedragen som äkta man och som till sist förlåter sin hustru. Svårsmält stoff kanhända, trots att musiken borde varit igenkännlig som den högoktaniga sydeuropeiska romantik det är fråga om. För vår tid är innehållet i sig givetvis inte särskilt anmärkningsvärt, vilket inte motsäger att dramat känslomässigt fortfarande äger sin fulla kraft och giltighet.

Jag håller tummarna för att Lars Cleveman och Lena Nordin i huvudrollerna kommer att kunna göra detta drama full rätttvisa. Den italienske dirigenten P G Morandi utgör ett slags borgen för att den rätta italienska glöden i orkesterdiket uppstår, med åtföljande smittoeffekter på uppsättningen som helhet.

Bilden: José Carreras som Stiffelio i Covent Garden-uppsättningen av operan Stiffelio, 1993.

Opera på bio

Opera på bio är ett relativt nytt fenomen. Inte så att det inte har funnits operafilm tidigare, för det har det ju. Jag minns till exempel Franco Zeffirellis filmatisering av Guiseppe Verdis La Traviata från 80-talet med Placido Domingo och Teresa Stratas i huvudrollerna. Och det jag särskilt minns den gången är en ung tjej som efter filmens slut, stödd mot sin killes axel, lämnade bion upplöst i tårar men samtidigt strålande av den där euforin som musik kan skapa när den vidrört något viktigt.

Direktsända operaföreställningar via länk (från Metropolitan i New York) blev dock möjligt först för ett par år sedan, vilket även ett antal svenska biografer anammade. I det kölvattnet har även färska inspelningar av föreställningar från världens stora operascener börjat visas på en del svenska biografer.

I måndagskväll bevistade jag således en föreställning på La Scala i Milano på Royal i Uppsala. Där visades Simon Boccanegra, en mindre känd Verdi-opera som återkommit starkt på repertoaren på senare tid. Vi var 10 personer utspridda i stora salongen, som är ett måste i sådana här sammanhang för akustikens skull. Urusel, för att inte säga obefintlig, annonsering tror jag är den viktigaste förklaringen till att så många presumtiva lyssnare missade detta tillfälle att se en av årets mest omtalade operauppsättningar. Placido Domingo i huvudrollen innebar premiär för den legendariske tenoren i hans övergång till barytonfacket, ett onekligen intressant sätt att kröna en redan makalös karriär genom ytterligare breddning av repertoaren. Bland övriga medverkande märktes den italienske basen Ferruccio Furlanetto i en viktig roll. Vi tänker ju vanligtvis på italienska operasolister som tenorer, och glömmer att vi sedan många år även har en av världens främsta basar från detta land. Jag gläds för övrigt åt att få (åter)se och höra honom live på Teatro Massimo i Palermo om en vecka.

Den här bioföreställningen höll verkligen vad den lovade. Daniel Barenboim dirigerade La Scalas orkester och kör, och även om denna opera inte innehåller några berömda arior så finns där som alltid hos Verdi ett antal underbara duetter och trior och - givetvis - mäktig körsång. Även den för mig okända tyska sopranen Anja Harteros sjöng vackert och egaliserat om än utan den emotionella laddning, den italienska glöd, som italienarna med rätta brukar kräva i operor av det här slaget.

Opera på bio är ett utmärkt initiativ som jag hoppas får en fortsättning utöver de resterande två tillfällen som är annonserade under hösten. Biofilmen kan aldrig fullt ut ersätta närvaron i operasalongen, men med dagens audio-visuella teknik och den koncentration som evenmanget i den släckta salongen automatiskt befordrar (till skillnad från tv-soffan), är den i alla fall en god ersättning, därtill till ett mycket billigare pris. Angående tekniken finns dock fortfarande en brist i de direktsända föreställningarna som måste åtgärdas, nämligen den att ljud och bild inte är perfekt synkroniserade. Och vad gäller filmerna skulle jag önska att man i biosalongen tänkte mer på en volyminstälning som är anpassad till den extrema dynamik som är fallet vid klassisk musik. Ett forte fortissimo riskerar att bli skärande eller skrälligt om volymen är alltför hög. Strävan måste vara att nå det naturliga akustiska ljudet, att i möjligaste mån eliminera det konstlade högtalarljud som annars tenderar att framträda i djup bas eller höga diskantlägen. Det är nämligen inte jämntjock arenarock det handlar om i det här fallet.

Bilden: Ferrucio Furlanetto och Placido Domingo i Simon Boccanegra på La Scala

Från Brahms sorger till Verdis häxmästeri

En fin musikhelg blev det, den senast gångna. Med början i fredags i Berwaldhallen, där Ricardo Muti dirigerade SRSO och Bayerska radions kör tillsammans med vår egen radiokör i Johannes Brahms oändligt trösterika Requiem.

Hösten är förgängelsens årstid. Inte bara Birger Sjöbergs Frida hamnar i sorg för sommaren och behöver tröst. Samtidigt med den melankoli som hösten försätter oss i innebär den en ny verksamhetsperiod som ofta bräddas av nya ambitioner och förhoppningar. En dödsmässa av ljusare slag, som inte ber för de dödas själar utan vänder sig till de efterlevande, det skulle bli Brahms bidrag i genren. Och att motvilligt hälsa hösten med ett sådant verk känns rätt och riktigt.

Brahms gick en bra tid i sina tankar på ett Requiem, vilket även vännen Schumann gjorde. (Schumanns Requiem var förresten utlovad i Berwaldhallens program om ett par veckor, men har tyvärr av okänd anledning utbytts mot en Schubert-mässa). När sedan både modern och Schumann dör tar Brahms tag i komponerandet på nytt. Han plockar bland bibeltexterna och desavuerar helt den katolska mässan, så protestant han är. Valet faller på några av bibelns allra vackraste textrader och han inleder således inte med "Kyrie eleison!" utan med Matteusorden: "Saliga är de som sörjer, de ska bli tröstade". Sedan följer även rader som dessa:

Människan är som gräset

och all hennes härlighet

som blommorna i gräset.

Gräset vissnar

och blommorna faller av. (1 Petr.1:24)

Bara en vindfläkt är människan,

som en skuggbild

vandrar hon kring.

Bara en vindfläkt

är skatterna hon hopar,

hon vet inte vems

de en gång ska bli. (Salomos vishet 3:1)

Som en mor tröstar sitt barn,

så skall jag trösta er. (Jes. 66:13)

Orden från Jesaja ingår i sats fem, där Brahms låter sopransolisten (i detta fall Miah Persson, en av våra många internationella stjärnsolister) mot körens bakgrund öppna himlen över lyssnaren. Och det är inte enda stället där det sker. Den andre solisten - Peter Mattei - får med sin allt mäktigare baryton stå för trosvissheten vid den sista basunens ljud, och kören fyller på i verkets mest dramatiska avsnitt, där jag föredrar att citera den tyska texten:

Tod, wo ist dein Stachel?

Hölle, wo ist dein Sieg?

Här får man väl säga att musiken raderar ut frågetecknen och sätter utropstecken i deras ställe.

Självklart trösterikt för den troende har detta Requiem genom sin innerlighet och sitt mäktigt skridande tonspråk även mycken "hugsvalelse" (jag gillar det gamla uttrycket) för den tvivlande. Särskilt när det hanteras så ypperligt som av denne Muti, en avmätt aristokrat både på och utanför pulten med total fokusering på musiken och så fjärran från showmanship, utanverk och bisaker man kan komma. Ibland är det befriande att läsa ett sådant arrogant svar som DN:s intervjuare fick när han ställde en fråga om Zlatan, nyligen värvad av Milan, apropå.... ja, vad? ... möjligen Mutis 19 åriga chefskap för La Scala: "Har du fler frågor som jag fullständigt skiter i?" Han är nu efter enträgen begäran från musikerna på väg att ta över den kanske främsta av de amerikanska orkestrarna: Chicago Symphony Orchestra.

Hur annorlunda med Giuseppe Verdi, musikens kanske främste häxmästare. I helgen direktsände STV2, liksom 148 andra tv-bolag världen över, den operaproduktion från Mantova som ville utnyttja Rigolettos faktiska spelplatser i denna norditalienska stad. Ett liknande projekt iscensattes ju på samma sätt för ett antal år sedan i Rom med Puccinis Tosca. Att så ge akt på naturalism i tid och rum ger förstås en mer filmisk direktkontakt med dramat och dess tre akter, som även i detta fall delades upp på två dagar vid olika tidpunkter.

Rigoletto är som bekant namnet på en puckelryggig gycklare vid Mantovas hov som hämnas sin herre, den promiskuöse hertigen, genom en förhyrd mördare, men som genom förvecklingar i stället får sin egen älskade dotter mördad och levererad i en säck. Placido Domingo, numera baryton, gjorde i huvudrollen en strålande insats och visade än en gång varför han under de senaste decennierna av de flesta operakännare hyllats som den främste (bland tenorer) i kraft av sin eminenta gestaltningsförmåga, inte bara skönsång. En mycket lyckad tv-satsning med idel stora artister och under musikalisk ledning av Zubin Mehta. Kommer säkert på dvd och kommer att ha en given köpare i mig.

Libera me

Den enda av årets Östersjöfestivalkonserter som jag åhörde på plats var Giuseppe Verdis Requiem, som satte punkt för festivalen denna gång. Jag råkade befinna mig i Stockholm i andra ärenden och kunde avsluta dagen med en promenad i riktning mot Berwaldhallen. Jag gjorde det i den glada förvissningen om att den musikupplevelse som väntade knappast kunde bli någonting annat än ryslig - förskräcklig och helt underbart ryslig. En dödsmässa är ju vad det är fråga om, och när Verdi på allvar tar itu med ämnet som en hyllning till den beundrade författaren Alessandro Manzoni så sparar han inte på krutet. Mässan blev ett drama som inte för inte har liknats vid ett operaverk med tanke på det väldiga uppbådet med stor orkester, stor kör och fyra solister. Någon lustigkurre har till och med betecknat detta som hans allra bästa opera, vilket nog ändå måste betecknas som en något missvisande överdrift.

Det finns i musikhistorien ett antal mycket olikartade tonsättningar av denna katolska gudstjänstritual för den bortgångna själens eviga frid. Johannes Ockeghem var tidigt ute i sitt 1400-tal, och hans version hör till en av den tidiga musikens allra ljuvligaste skatter. Mozarts Requiem är väl jämte Verdis och Gabriel Faurés de som är mest kända, och dessa tre verk hör märkligt nog också till de mest kända och älskade klassiska musikverken över huvud taget. Den meditativa lyriken hos Fauré, som ju utelämnar Dies Irae (vredens dag), utgör ena polen i en spännvidd som i den andra har Verdi och Hector Berlioz, den som i både styrkeuppbåd och kraftfulla effekter möjligen kan tävla med Verdi. Brahms´ underbara Ein deutsches requiem placerar sig väl någonstans däremellan. När man tänker efter är det kanske inte så konstigt att dessa dödsmässor blivit så kända och älskade; flera tonsättare har visat något av sin bästa förmåga i just ett sådant verk.

Den våldsamt stegrade fruktan som Verdi i Dies Irae-avsnittet låter orkestern tillsammans med kören välla fram är förvisso operamässig (morrande fagotter, rytande basuner, smattrande trumpeter och vinande stråkar skjuter ut tonkaskader som från en fyrverkeriramp!), och det har också frestat filmmakare till sound tracks ungefär på samma sätt som delar av Carl Orffs Carmina Burana också har missbrukats. Men verket är rikt på kontraster och kören har även flera partier av innerlig skönsång som uppgift. Det sägs att sista satsen, Libera me, var den katolska bön som berörde Verdi mest, och det var den han först komponerade i samband med tonsättarkollegan Rossinis bortgång. Den satsen innehåller embryot till verket som helhet, och när Verdi slutligen låter allt utmynna i sopranens lågmält dramatiska bön på samma ton om frälsning från den eviga döden, kommer till sist kören in med sitt instämmande i stilla pianissimo: Libera me, libera me!

Jag hörde detta verk live senast för några år sedan på samma plats, med samma orkester och samma kör. Den gången var det Manfred Honeck som dirigerade med andra solister, och samtliga gjorde sedan en formidabel succé under en turne i USA med samma program. Jag minns den konserten som kanske den bästa jag hörde med Honeck, den förre chefdirigenten för Radiosymfonikerna.

Även nu under Daniel Hardings ledning blev det en bra konsert, men i minnet framstår ändå den förra konserten som en starkare upplevelse. Kanske för att den katolske Honeck förlänade verket en starkare sakral prägel utan att för ett ögonblick mildra dramatiken, medan Harding mera litade till det mäktiga operamässiga fyrverkeriet. Under alla omständigheter är det ett verk som man, om så krävs, gärna tar en lång promenad, en besvärlig omväg eller gör en resa enkom för att lyssna till.

Tysklands vackraste röst och alla de andra

Nyligen hemkommen från Berlin plockar jag bland mina kamerabilder och märker att mycket helt riktigt handlar om musik. Vid spårvagnshållplatsen, i närheten av den av vänner hyrda bostaden i Prenzlauer Berg där vi bodde, stod ovanstående affischpelare med annonsen om Tysklands vackraste röst. Jonas Kaufmann är namnet och han tillhör operavärldens mest firade tenorer för närvarande. För bara ett par år sedan när jag hörde honom på Metropolitan i New York (i rollen som Alfredo i La Traviata) var han en för mig helt okänd sångare, som dock gjorde ett mycket starkt intryck både sångligt och som skådespelare. Karln är ju dessutom bildskön och passade utomordentligt väl i just den rollen.

Nu dök han upp även i verkligheten i samband med Tysklands 60-åriga Geburstag som råkade infalla i lördags och firades som en folkfest i Tiergarten från Brandeburger Tor och längs hela Strasse des 17. Juni fram till Siegesäule. I ena änden sjöngs traditionella tyska låtar i den omisskännliga stil som bland annat förutsätter en käck blåsorkesters käcka arrangemang. Oset från de tillfälligt uppsatta tälten skvallrade om korv på både längden och bredden och solen behagade stråla som om högsommaren redan var ett faktum.

I andra änden - mot Brandeburger Tor - tätnade folkmassan framför ett jättelikt podium där Staatskapelle Berlin under sin chefdirigent Daniel Barenboim framförde Beethovens nionde symfoni, den som genom slutsatsen och Schillers Ode an die Freude, blivit en symbol för det nya Europa och inte minst Tysklands enande i samband med murens fall då ju Leonard Bernstein uppförde samma verk på samma plats. Det har ju för övrigt om endast några månader gått 20 år sedan denna remarkabla händelse inträffade. I solistkvartetten denna gång fanns - ja, just det! - Jonas Kaufmann.

Det finns mer än en vacker röst i detta genommusikaliska Berlin som väl bara har London som tuff utmanare vad gäller rikedom i utbudet av opera och klassisk musik. Det delade Berlin utvecklade på vardera sidan av muren storartade orkestrar och scener som vid återföreningen kvarstått och nu ter sig som en mångfald av imponerande slag.

Biljetterna till Claudio Abbados konserter sålde slut på nolltid, men till en annan konsert med Felix Mendelssohns oratorium Elias - ett stort verk som jag faktiskt inte ens hade hört på skiva tidigare - fanns det biljetter. Även här ingår en solistkvartett och den sonore basbarytonen Thomas Quasthoff sjöng huvudrollen som Elias. Det är förstås i sig gripande att bevittna den mänskliga triumf som det innebär att en gravt neurosedynskadad människa som denne Quasthoff kan göra en sådan lysande kariär som han gjort.

Konserten hölls i Philharmonie, som uppenbarligen är ett väl utnyttjat konserthus. Philharmonisches Chor och Konzerthausorchester Berlin hann nätt och jämnt packa ihop och ge sig av innan Berlinfilharmonikerna och Abbado skulle inta scenen klockan halv åtta.

Ett återbesök på Staatsoper stod också på programmet. Denna gång med Giuseppe Verdis Maskeradbalen, versionen som utspelas i Boston, och alltså inte Stockholm med Gustav III som offer. Staatsoper är hemmadiket för Staatskapelle, som denna gång dirigerades av Philippe Jordan.

Iscensättningen var modern och framflyttad i tiden på det onödiga sätt som är alltför vanligt nu för tiden. En amerikansk nöjeslokal fick bilda bakgrund till samtliga akter, men det märkliga var att man snart utan större möda kunde bortse från detta. Verdi är alltid Verdi, en trollkarl av guds nåde, och med den smått fantastiska orkestern och de lysande solisternas insatser så blev det musikaliskt sett en av de bästa operaföreställningar jag bevistat på länge. I huvudrollerna som Riccardo och Amelia sjöng en ung polsk tenor vid namn Piotr Beczala respektive en amerikanska med det nordiskt klingande namnet Catherine Naglestad. För min del var det även denna gång fråga om idel nya bekantskaper som jag lägger på minnet fullkomligt övertygad om att vi här har med kommande storstjärnor att göra. Jag blir nästan tårögd på nytt när jag i skrivande stund tänker på klangen och intensiteten i dessa unga röster och det artisteri som bjöds denna kväll. Och därtill, som sagt, ett orkesterspel som var enastående bra.

Och i gathörnet nästa morgon spelade ett par andra musikanter...

... till ackompanjemang av försommarens fågelsång i alla lindar, kastanjer och plataner. Och de tyska konditorisparvarna var dubbelt så modiga som dem man ser på Fågelsången i Uppsala.

Torsdag i Stockholm

Första torsdagen i april. Starkt solljus och årets första riktigt värmande eftermiddagspromenad. Valde därför bort underjorden och gick hela vägen från Centralen till det sammanträde i norra Stockholm som återkommande föranleder tankar på hur man skulle kunna förlänga dagen med några underhållande kvällstimmar.

Promenerade även vägen tillbaka, med siktet inställt på Kungliga Operan. Slank in på Hedengrens, och blev förstås omedelbart av med en tusenlapp i denna snart den enda riktiga bokhandeln i Sverige. I fönstret låg W G Sebalds förstlingsverk som just utkommit på svenska. "Svindel. Känslor" heter boken, och jag ser att den i långa stycken handlar om Italien. Bättre läsning kommer det säkerligen inte att bli i vår. Väl inne bland böckerna hittade jag också en engelsk utgåva av Mahlers brev till hustrun Alma. Och ytterligare ett par böcker om musik.

Slog upp mahlerbreven på måfå och hamnade i en klagovisa om det oerhört tröttsamma och meningslösa i att färdas med tåg, skakande och insvept i koksrök. Ville genast väcka den gode Gustav till liv och göra honom sällskap i ett av nutidens komfortabla och snabbgående tåg, låt oss säga mot Amsterdam och Concertgebouw. Skulle då passa på att artigt ställa några frågor. Till exempel om andra symfonin och den naiva uppståndelsetron, om judiskt och kristet och de tvivel som marterar hjälten. Men även en fråga om vad han egentligen fick för hjälp av Freud under den där improviserade promenaden som de gjorde tillsammans? Det skulle han givetvis inte behöva gå närmare in på om det vore för känsligt med tanke på den inte helt okomplicerade relationen till den älskade Alma.

Fick en av de sista biljetterna till den sista föreställningen av Verdis Macbeth. Denne Verdi, som alltid beredd med de mest varierade musikaliska infall där orkestern (och inte minst i denna opera kören) trollar fram rysligt spännande kommentarer till solisternas insatser. Det handlar förstås om Shakespeares blodiga historia, om kampen om tronen och den åtrådda maktens sötma till priset av vansinne och ond bråd död. Rollistan presenterar längst ner övriga medverkande: andeväsen, häxor, budbärare, skotska ädlingar, mördare, soldater, barder.

Och orkesterackompanjemanget till lady Macbeths sömngångarscen är helt enkelt makalös.

Goda sånginsatser rakt igenom, härligt musicerande under en italiensk dirigent, men även scenografiskt och teatraliskt i huvudsak en fascinerande upplevelse. Lena Nordin sjunger inte direkt vackert, men med en råstyrka i stämman som närmar sig Callas´och som passar utmärkt till rollen som den hänsynslösa lady Macbeth. Barytonen Michele Kalmando (Macbeth) var en ny angenäm bekantskap, men störst av alla var basen, Jaako Ryhänen (som Banqou), som sjöng så hela salongen vibrerade i de lägre registren. Var kommer alla dessa stora basar från, om inte från vårt östra grannland? Tänker på Kim Borg, Martti Talvela och Matti Salminen.

Halv elva lämnar jag operan för dagens sista promenad i den svala vårluften. Sätter mig på det ganska bekväma tåget hem och börjar läsa Sebald, som på sin slingrande lyriska prosa inleder med att beskriva Stendhals ungdomliga äventyr i Italien i tidigt 1800-tal.