Ja, vad ska man säga så här dagen efter. Efter att ha suttit i Royal-biografens fåtölj i cirka fyra timmar (inklusive pauser) och överväldigats av en samlad röstprakt som söker sin like. Av sångare som trots sin allmänt erkända status som världsartister ändå lyckas överträffa ens förväntningar.
En sceniskt i och för sig inte märkvärdig uppsättning av en mindre känd opera av den alltid förtrollande mästaren Verdi. Men yttre ramar är mindre betydelsefulla när det sjungs och spelas och skådespelas som om det gällde livet, som om enda räddningen mot det förbannade ödet, den oundvikliga döden, vore att sjunga sig in i evigheten. Vilket ju fantastiskt nog medges i opera.
"La forza del destino", en opera om komplicerade relationer med alla klassiska ingredienser: förbjuden kärlek och oförsonliga familjekonflikter, skuld och botgöring, vänskap och fientlighet, gyckel och dödligt allvar. Just denna för Verdi typiska brygd av starka känslor kom till maximalt uttryck i gårdagens direktsända föreställning från ROH Covent Garden.
De tre huvudrollerna var besatta med några av världens för närvarande bästa sångare. Jonas Kaufmann (som Don Alvaro; Leonoras älskare), vars barytonala tenor klingade lika glansfull som alltid, den här kvällen också med en styrka som på ett sällsamt sätt matchades, för att inte säga utmanades, av kvällens stora överraskning, nämligen den franske barytonen Ludovic Tézier (i rollen som don Carlo di Vargas; Leonoras hämnande bror). Vilka mäktiga röstresurser har inte den mannen begåvats med! Duetterna mellan dessa båda, först under falska identiteter som broderligt vänsälla, sedan (efter avslöjandet) som våldsamma fiender, sammansmälte i helt berusande samklanger.
Och så då kvällens primadonna Anna Netrebko (i rollen som Leonora), på vilken jag inte riktigt visste hur högt jag skulle ställa mina förväntningar, om sanningen ska fram. Jag har visserligen hört henne i flera utmärkta inspelningar, men aldrig i verkligheten.
Min försiktiga skepsis kom snart rejält på skam. I presentationen av operan (se den ovan anvisade länken) är hon kaxig nog att påstå att Verdi är underbar för den som behärskar den nödvändiga tekniken, annars livsfarlig - någonting i den stilen. Och hon har ju rätt! Att hon själv är en av dem som verkligen vet vad hon både talar och sjunger om är ovedersägligt. Dessutom tyckte jag om hennes scenframträdande; hon har som sagt den teknik som möjliggör koncentration på uttrycket både i höjden och på djupet. Därtill en utsökt känsla för dynamik och egaliserad frasering som är nyckeln till allt emotionellt laddat musicerande.
De två mest anslående ariorna i denna opera är Leonoras, dels "Pace, pace, mio Dio" mot slutet, dels i första akten den lika gripande bönen till jungfru Maria, "Madre, madre, pietose vergine". Publikjublet som mötte henne efter denna aria var verkligen välförtjänt.
Det finns förstås mycket mer att säga om denna som helhet mycket minnesvärda föreställning. Jag har här koncentrerat mig på sångsolisterna och vill till sist nämna ytterligare en. Det var fint att på nytt få se och höra den store italienske basen Feruccio Furlanetto i rollen som patern i klostret. Djupet i den basen är närmast rysk, skulle jag vilja påstå. Hans närvaro bekräftade att man i den här uppsättningen inte sparat på ansträngningarna att hitta de bästa även i de mindre rollerna.
PS: För den som vill ta tillfället i akt och se denna opera erbjuds en möjlighet i form av den inspelade reprisen den 8/4, på en bio som kanske finns nära dig. För en plats i salongen i London under någon av de återstående utsålda föreställningarna lär man på svarta börsen få betala fyrsiffriga belopp, eller ungefär vad en begagnad småbil kostar. Att den moderna tekniken medger att man för lite drygt ett par hundralappar kan få delta på lite andra premisser, är minst sagt tacknämligt.
Bilden visar Josef Kaufmann och Anna Netrebko i La fora del destino. ROH. Foto: Bill Cooper
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar