Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

lördag 31 december 2016

Inför det nya året - en dikt av Osip Mandelstam



Jag satt häromdagen i min läsfåtölj och bläddrade i "Rosen fryser i snön", ett urval dikter av den ryske poeten Osip Mandelstam (W&W, 1976, i Hans Björkegrens översättning). Jag brukar med ojämna mellanrum återvända till hans diktning och blir av någon anledning alltid överraskad av hans förmåga att fånga mig med ett ett innehåll som varje gång ter sig på en gång mångtydigt och skarpt och oberoende av dagshändelserna alltid giltigt. 

Läs - och hoppas på ett Gott Nytt År!

Täckta av bladguld glänser
skogarnas juleträd
Ur alla buskar spanar
kusliga leksaksvargar

O mitt profetiska vemod
stillsamma friheten min -

och det livlösa firmamentets
evigt skrattande kristall
                                        1908

Bilden: Carolina Rediviva, december 2016. Foto: EJ

fredag 30 december 2016

De bästa violinkonserterna



Näst pianot har violinen den dominerande ställningen som soloinstrument i den klassiska musikens konserter. Om man vill lista de allra bästa violinkonserterna hamnar man i samma sits som med pianokonserterna - det kommer inte att bli särskilt originella val på en tiolista. De största tonsättarna har ju alla bidragit med åtminstone en konsert som man inte kan undvara. 

Jag envisas ändå med ännu en lista och lägger (som tidigare) till ytterligare några kanske mer kontroversiella val, där en mer personlig smak fäller utslaget i det stora urval som finns och som jag givetvis inte överblickar. Som vanligt är listan utan rangordning, och med bara ett verk från vardera tonsättare.

Bach: Violinkonsert nr 1 i a-moll, BWV 1041
De tre konserterna BWV 1041-43 är likvärdiga men jag väljer den i a-moll, främst för att det egenartade och gravitetiskt framskridande andandet förtjänar särskild uppmärksamhet. Violinens spröda tonslinga svävar över orkesterns tunga steg och förmår här och var lyfta och hålla den betryckta själen vid liv. Som i sista satsen gör sig fri utan illusioner. Bachs inventioner vet inga gränser.

Mozart: Violinkonsert nr 3 i G-dur, K 216.
Av Mozarts fem violinkonserter står valet mellan de tre sista som alla bjuder på essensen av hans ungdomliga snille. Femman är väl den som oftast snurrat på min skivtallrik, men numera framstår trean alltmer som det verkliga mästerverket, inte minst för det vilsamma Adagiot, en den ljuvaste vaggsång där orkestern kreerar rollen av den ömt inbäddande modern och med violinen på väg mot tystnaden. Isabelle Faust tillsammans med Il Giardino Armonico har nyligen kommit med en inspelning som återger detta på allra bästa sätt.

Beethoven: Violinkonsert i D-dur, op. 61
Det här verket blev ju ingen succé under Beethovens egen livstid, men har sedan fått all tillbörlig upprättelse. Den Beethoven vi möter här är den lyriske melodikern som definitivt lämnat den heroiske kämpen hemma. Mellansatsen finkänsliga dialog mellan solisten och orkestern andas idel älskvärdhet, en ljuv romans fjärran från Kreuzersonatens hetsiga passion, som sedan nästan omärkligt övergår i sista satsens snabba och lyckliga rondo. 

Mendelssohn: Violinkonsert i e-moll, op. 64
Förmodligen den mest populära violinkonserten av dem alla. Och vem kan motstå denna lycka som tillkännages från allra första början, som lugnar sig i mellansatsen melodiska sötma och som fullföljs i sista satsens sprittande och medryckande elegans. Mendelssohn ses lite över axeln ibland, men det ska man noga akta sig för. Han har tveklöst skapat några bestående mästerverk av vilka detta är ett.

Brahms: Violinkonsert i D-dur, op. 77
En med Beethoven besläktad konsert, i samma dur och samma lyriska anda. Bara snäppet ännu vackrare. Brahms kände sig på osäker mark som den pianist han i grunden var. Men han tog goda råd från Joseph Joachim och ingen kan säga annat än att han lyckades lägga ännu ett av musikhistoriens stora verk till sin opuslista. Inget bländande virtuoseri, utan återigen denna melodiska värme med vars hjälp den borne romantikern gång på gång lyckas överlista sig själv och sin självkritik.

Sibelius: Violinkonsert i d-moll, op. 47
Jag vill påstå att detta är Sibelius främsta verk, symfonierna inräknade. Så bra är den här konserten att den på alla sätt och vis gör skäl för beteckningen symfoniskt mästerverk. De lysande solistiska insatserna till trots har orkestern en lika betydande roll för helheten. Den har också ett huvudtema som är något av det smärtsamt vackraste som skrivits för en violin, omgivet av vinternattens mystik med dess ödslighet och gnistrande snö under flammande norrskenshimlar. Ja, frågan är om inte den här konserten rent av utgör den nordiska musikens höjdpunkt. 

Bartók: Violinkonsert nr 2, Sz 112
Naturligtvis måste Bartóks andra violinkonsert beredas plats här. Även om jag på senare tid på allvar upptäckt den första är det ändå den andra som förblir nummer ett. Ända från start en underbart rik musik som man aldrig tröttnar på. Blixtrande infall och melodier som känns som nya eller bara avlägset bekanta. Andante tranquillo, mellansatsen, är en sekulär andaktsmusik som under en nattlig himmel även rymmer en del drömlika besynnerligheter. I sista satsen släpper både bondfolk och björnar sig lösa i fartfyllda danser mitt bland några häpna, blygt avvaktande violer, medan bymusikanterna av och till drar några burleska skämt. 

Berg: Violinkonsert
Detta allvarsamma verk tillägnat minnet av en bräcklig ängel (Alma Mahlers dotter Manon Gropius) visar vad den nya wienskolan kunde åstadkomma i en av det moderna, delvis tolvtonsstränga tonspråkets bästa stunder. Visst finns här rättmätig vrede, men mest en sorgesamt svidande skönhet och det sublimaste av slut, där allt stiger och upplöses i eteriskt ljus. En höjdpunkt i 1900-talets instrumentalmusik. Isabelle Faust och Orchestra Mozart med Claudio Abbado kom med en lysande inspelning för några år sedan som anbefalles varmt.

Sjostakovitj: Violinkonsert nr 1 i a-moll, op. 71
Den här konserten upptäckte jag när den spelades av Maxim Vengerov med Rostropovitj som dirigent för LSO nån gång på nittiotalet. Skälet till att jag väljer den framför Prokofievs första, som fanns på samma skiva, är dess båda mellansatser - ett fullständigt vansinnigt scherzo, en danse macabre när den är som värst eller bäst, samt den följande passacaglian. Konserten som helhet ger prov på Sjostakovitj när han är till sin fulla fördel - en blandning av skört och sorgligt, grimaserande och vilt.

Walton: Konsert för violin och orkester
Innan tiolistan fyllts må det vara mig tillåtet att framhålla ett mindre känt och klart underskattat verk. William Waltons bidrag behöver kanske några koncentrerade lyssningar innan dess kvaliteter uppenbaras. Men dess associativa vandring i ett musikantiskt paradis är behagligt utmanande (och lite som att promenera runt i hans prunkande och delvis vilda medelhavsträdgård på Ischia). Sedan kommer man gärna att fortsätta med violakonserten, ja, och cellokonserten... Upptäck Walton! (Jag har skrivit mer utförligt om den här konserten här).

Så till några övriga konserter, av vilka någon, t ex Nielsens eller Prokofievs, en annan dag förmodligen skulle tränga sig in och maka undan någon annan på tiolistan.

Bruch: Violinkonsert i nr 1 i g-moll, op.26
Här har vi en nära släkting till Mendelssohns konsert - och faktiskt snudd på lika populär. Vilket är fullt begripligt. Det som snarare är lite underligt är att en kompositör som Max Bruch inte fått mera genomslag för sina övriga kompositioner. Själv ansåg han att hans tredje violinkonsert var lika bra som den första, och det kan man kanske hålla med om. Symfonierna skäms sannerligen inte heller för sig. Genomgående virtuos och klassiskt romantisk musik, men det var första violinkonserten som blev hans lyckokast.

Nielsen: Violinkonsert, op. 33
Javisst, det finns ännu en stor nordisk violinkonsert som borde uppskattas av många fler än bara violinister. Här bjuds ju helt underbar musik, och än en gång bekräftas att violinen lockar fram de lyriska sidorna hos snart sagt varje kompositör som tar sig an instrumentet. Nielsen är stor, vilket skulle bevisas!

Prokofjev: Violinkonsert nr 1 i D-dur, op. 19
Här öppnar Prokofjev med en förälskad melodi som lär spegla en kärleksrelation han hade vid kompositionstillfället. Hela konserten är - återigen med en violin! - nog det mest lyriskt intagande verk som denne ibland så kärve och sarkastiske tonsättare åstadkom. Scherzot briljerar med lite mustig bornyr, men i det stora hela handlar det om den klassiske Prokofjevs strövtåg i lustgården. Ja, jag beklagar verkligen att den här konserten inte fick plats bland de tio. 

Schumann: Violinkonsert i d-moll
Schumanns sista orkesterverk har gjort en lång och krånglande resa fram till den relativt nyliga renässans som verket fått sen 90-talet. Det är givetvis nonsens att påstå att den här konserten skulle vara sämre än något annat verk av honom bara för att han mot slutet av sitt liv drabbades av psykisk sjukdom och bland annat trodde sig kunna nedteckna musik på diktat från vänner bland de döda (Mendelssohn och Schubert). Att Schumann inte förlorade sin musikaliska genialitet talar inte minst den mäktiga inledningen för, där en rent symfonisk ambitionsnivå kommer till uttryck och som också fullföljs i sista satsen. Allt talar för att Schumanns violinkonsert nu etablerat sig i spelprogrammen för att stanna där.  

Dvôràk: Violinkonsert i a-moll, op. 53
Dvôràk komponerade den bästa konserten för cello någonsin, vilket möjligen gjort att den för violin kommit lite i skymundan. Varför det nu skulle behöva vara så. Har man en gång lyssnat till den här konserten är man nog benägen att återkomma, i varje fall om man inte har något emot avväpnande romantik. Lättlyssnat är inte nödvändigtvis ett förklenande omdöme, och det gäller om någon denne kompetente tonsättare vars skickliga handlag med såväl symfonisk musik som verk för mindre besättning är beundransvärd.

Britten: Violinkonsert i d-moll, op. 15
Melankolin i den här konserten (i synnerhet i första och sista satsen) är av det bitterljuvt uthärdliga slaget, och den måste listas här för den brittenska skönhetens skull. Det är den enda violinkonsert jag känner till som tar upp tävlan med Alban Bergs vad gäller den serena och intill tystnad utdragna höjdtonen i slutet. Jag har den senaste tiden mest lyssnat på Vilde Frangs inspelning från i år, och jag kan försäkra att den här konserten växer med varje lyssning. 

Szymanowski: Violinkonsert nr 1, op. 35
Orkestrala klangorgier till en ädelt gnistrande violinstämma är vad denne polske impressionist tillhandahåller. Det är utan tvekan en lysande konsert och det finns en inspelning med Christian Tetzlaff och wienfilharmonikerna under Pierre Boluez som borde kunna övertyga den till äventyrs misstrogne.

Inalles sjutton violinkonserter. Därmed överlåter jag till läsaren att själv eventuellt fullfölja listan upp till tjugo med någon eller några favoriter som jag förbisett eller kanske inte har lika höga tankar om som dem här ovan.

Bilden: Jascha Heifetz

fredag 23 december 2016

God Jul!




Francis Poulenc är en av 1900-talets största kompositörer av körmusik, det är kanske lätt att glömma.

Flera av hans körverk har texter av Paul Eluard, bland annat det berömda "Figure Humaine". Så också ett annat med titeln "Un soir de neige". Även om snön förmodligen uteblir denna julhelg i stora delar av landet så är det en för årstiden passande musik. Många snöiga vinternätter lär inträffa en tid framöver. 

Särskilt den tredje av dessa fyra dikter - "Bois meurtri..." - har fått mig att rysa av välbehag i denna tonsättning, samtidigt som jag tvingats öva upp något lite av min stapplande skolfranska.

Jag vill önska God Jul till alla mina läsare med denna vackra körmusik! Och blir ni gripna så fortsätt gärna till Poulencs "Fyra motetter till jul" också.

måndag 19 december 2016

Italiensk melodramatik


Foto: Morgan Norman

På Kungl Operan ges nu för första gången i Sverige Umberto Giordanos "Fedora" från 1898, en av dessa sällan spelade operor som en gång i tiden var mycket populär. Giordano hör till de operakompositörer som är känd för en enda opera som fortfarande spelas, nämligen "Andrea Chenier". För mig har han hittills mest bara varit ett namn, en i raden av italienska "verister" av vilka det onekligen finns några respektingivande verk, och därför bänkade jag mig i lördags med nyfikenhet och förväntningar på skönsång och italiensk operadramatik.

Det är en klassisk operalibretto om kärlek, svek, mord och hämndbegär. Fedoras hemliga kärlek Vladimir, en tvivelaktig kvinnokarl och son till polischefen i St Petersburg, mördas i ett svartsjukedrama. Fedora, som är ovetande om sin älskares svek, vill ta hämnd på den misstänkte mördaren, greve Loris, som flytt undan rättvisan till Paris, dit även Fedora beger sig för att snärja honom. I salongslivet möts de båda och attraktionen dem emellan leder till att Loris erkänner att han är mördaren, vilket hon då rapporterar till de ryska myndigheterna. I ett senare möte får Fedora klart för sig hela sanningen - om Vladimirs svek och Loris verkliga skäl till mordet. 

I ömsesidig kärlek bryter de upp från Paris och installerar sig i en lantlig idyll i Schweiz. Fedoras angivande av Loris leder emellertid till att hans bror fängslas som medbrottsling och dränks i cellen, vilket i sin tur föranleder moderns död i ett slaganfall. När Loris nås av dessa besked riktas hans hämndkänslor mot den spion som rapporterat hans erkännande med dess dödliga konsekvenser. Han anar ännu inte att Fedora är den som ligger bakom angivandet, och hon försöker förtvivlat blidka Loris vrede mot den som röjt honom. Mer än så ska inte avslöjas här, men givetvis slutar det så som anstår en äkta operamelodram. 

Puccini har nämnts som jämförelse, men musiken når trots allt inte den nivån. Även om den är både dramatisk och melodiös har den inte den där feta orkesterklangen och de många oemotståndliga melodierna som Puccini var en mästare på att leverera med nästan inga transportsträckor alls. Instrumenteringen är tunnare, om än omväxlande lyrisk och dramatisk precis som sig bör. Dramaturgiskt har operan en svacka efter den effektfulla inledningen, men hämtar sig i andra aktens slut och fortsättningsvis. Om inte förr så går man i sista akten på knock med den här uppsättningens överlag eminenta sångare, och då särskilt i huvudrollerna: den litauiska dundersopranen Asmik Grigorian (bilden ovan) och den italienske tenoren Andrea Caré

Grigorians röst kan i en handvändning gå upp i volymer som hotar spräcka lampglasen i salen. Den är samtidigt utsökt egaliserad och krämigt fyllig i hela registret och i alla styrkegrader. Med lite mer av skådespeleri kommer hon att gå hur långt som helst, och tydligen har hon redan erövrat ett flertal av Europas största scener. 

Regin är av Christof Loy, som återkommer med sin vurm för filmprojektioner för att belysa händelserna från flera rum och vinklar samtidigt. Kungliga Hovkapellet gör som vanligt bra ifrån sig under Tobias Ringborgs ledning. Allt summerat var det en lyckad afton i den framsjungna melodramatikens värld, där framför allt de nämnda solisterna och hovkapellet visade den här operan den uppmärksamhet den förtjänar.

onsdag 14 december 2016

Blek låga



Jag utmanas av Vladimir Nabokovs författarskap. Vad rör sig under ytan av obesvärad lekfullhet och stilistisk förfining? Ju längre jag kommer i "Blek låga" (Bonniers, 2002, i briljant översättning av Caj Lundgren) desto tydligare känslan av att den observanta beskrivningen av vår galna och förtrollande värld är försök att rädda åtminstone något av det goda som hotar att försvinna i bleknande minnen och mörker. Det man lämnas med är känslan av förgänglighet parad med häpnad över skönheten och den möjligen gudomliga komedin, förundran över regnets, vindens och växtlighetens påtaglighet medan vänner, poeter och regenter dör och förpassas till glömskan. 

Eller i undantagsfall förvandlas till mångtydig historia i ett antal fotnoter.

Med andra ord det notoriska slöseriet; det naturliga i att varje människas samlade värld är dömd på förhand.  

"Pale fire" heter originalet vars svenska titel jag av någon konstig anledning haft svårt att rätt återge. Den har inom mig framkallat bilden av en ljussvag men ändå brännande och tydligt blåtonad eldslåga, vilket gjort att jag letat efter orden och döpt om den till "Blå eld" och annat liknande. Sedan läser jag att titeln anspelar på en fras hos Shakespeare om månen som tjuvar ljus från solen. 

"Blek låga" visar sig dessutom vara en trefaldigt relevant titel på en bok som, förvisso utgiven av Nabokov, rymmer dels en lång dikt med denna titel skriven på parrimmad jambisk vers av en nyligen ihjälskjuten amerikansk poet, John Shade, dels en utförlig kommentar till denna dikt av en viss Charles Kinbote, skaldens vän, beundrare och uttolkare, som dessutom står för förordet till utgåvan. Naturligtvis är det i rollen som litterär skälm som Nabokov uppträder här. 

Kinbotes kommentar till Shades dikt artar sig till en omfattande och detaljerad redogörelse för hans egen relation till poeten och dennes hustru, en bekantskap som uppkom i samband med att Kinbote hyrde ett hus som gjorde honom till spionerande granne med nära nog full insyn i poetens förehavanden. Dessutom blandar Kinbote in sig själv på ytterligare ett sätt genom en berättelse med mytiska drag om omvälvande händelser i ett nordiskt land, hans hemland Zembla, där kung Karl den Avhållne är på flykt undan sammansvurna revolutionärer. Vi får även följa den pistolbeväpnade mördarens jakt efter kungen.

Romanens kärna, den fyra sånger och 999 rader långa dikten, fullbordad så när som på sista raden, framstår i kommentaren som ytterst beroende av Kinbotes eget inflytande, direkt genom umgänget med poeten och indirekt genom den självsvåldiga tolkning han gör i strid med andra lika parasitära uttolkare. Dikten är i sig en märklig prestation, ett rimmat verk i Robert Frosts anda fast mer modernt ironiskt (och mycket skickligt översatt till svenska). Dess i grunden existentiella teman kretsar kring dotterns självmord, döden och ett diskutabelt hädanefter, vilket kommentarsdelen tar hand om i form av delvis distraherande utvikningar och besynnerliga länkar till den landsflyktige kungens och hans mördares öden och äventyr.

Identiteter osäkras och tidsplan kopplas på ett sätt som gör att man med fog kan se den här romanen (som utkom 1962) som en föregångare till det som sedermera kallats postmodern metafiktion. Infallsrikedomen och utvikningarna överlåter en hel del arbete till läsaren; det går inte att läsa de här texterna utan full koncentration.

Nog är Kinbote huvudpersonen, ett mångfacetterat, inbilskt och inte enbart smickrande självporträtt. Förvisso döljer han sig även bakom den avhållne kungens identitet. På sätt och vis också poeten Shades - eller hur man nu ska se på den misslyckade erövringen av hans dikt? Inbilskheten punkteras till slut.

Jag funderar över vad det är som gör mig så betagen i Nabokovs prosa. Det språkliga och estetiska finliret? De satiriska giftigheterna mot allsköns dumhet och ideologisk fixering (en nypa förstucken moralism, men bara så där i förbifarten)? Det dubbelbottnade i lekfullheten mot en fond av visserligen ironiserande allvar? Jag prövar formuleringar som hela tiden ter sig otillräckliga.

"Blek låga" läser jag till sist som ett uttryck för Nabokovs egen livshållning: hellre återskapande fiktion om livets mysterier än förnumstig teori, hellre mångtydighet än entydighetens desperata fantasilöshet. Konsten som konsten att se världen på gott och ont i smått och stort, glimtvis förljuvad av skrattets och skönhetens försonande närvaro. 

Den bleka lågans betydelse ser jag bara antydd en enda gång - i förordet. Där hävdar Kinbote att han en gång blev vittne till hur poeten eldade upp en bunt utkast i "sopförbränningsugnens bleka låga". Därmed indirekt erkännande att han inte hade tillgång till allt, inte heller om sig själv.

måndag 21 november 2016

Wienklassikernas sista pianosonater



Pianisten Andras Schiff krönte sitt gästspel i Stockholms Konserthus förra veckan med söndagens recital med alla de stora wienklassikerna på programmet. Idén att presentera Haydns, Mozarts, Schuberts och Beethovens sista pianosonater i en och samma konsert kan tyckas lika snillrik som självklar, särskilt om man som Schiff sedan länge är djupt införstådd med dessa verk. 

Sista pianosonat betyder, förutom i Schuberts fall, inte att det är ett sista eller nära döden-opus i respektive tonsättargärning. Men det är i samtliga fall mogna verk, det sista i raden av ett stort antal från vardera tonsättare i just denna genre. Det är fascinerande att tänka sig att samtliga tillkom inom en tidrymd av trettionio år 1789-1828. 

Haydns sonat i Ess-dur HXVI 52 är fylld av surpriser och kreativa infall. Man undrar vad som döljer sig i de egendomligt hesiterande steg som präglar mellansatsen. Enklare då i sista satsens presto att föreställa sig farfar Haydn ropa in barnbarnen på en lek i flygande fläng, en lek som nog får dem att till sist upphetsade skrika av förtjusning.

Mozarts sonat i D-dur KV 576 innehåller framför allt ett underbart Adagio som kan vara lite klurigt att hitta ett komfortabelt tempo i som håller hela vägen. Jag har hört många inspelningar med olika val och de har varierat mellan drygt fem minuter ända upp till sju minuter, vilket är en stor variation på ett så pass kort stycke. Schiff lutar åt det snabba hållet redan i sin inspelning från början av 80-talet, och så även nu. Det är knappast Adagio, men jag förstår och accepterar hans val ändå, trots att tempot snarast känns som allegretto, särskilt när triolerna kommer in. 

Aftonens två största nummer var givetvis Schuberts mästerverk i B-dur, D 960 och Beethovens märkliga, tvåsatsiga trettioandra sonat i c-moll, op. 111. Vad finns då mer att säga om denne gudabenådade Schubert som i rätta händer (till exempel Schiffs) får en att bara förstummad tacka och ta emot. Jag har skrivit om det här stycket förut (i samband med en likaså minnesvärd konsert med Paul Lewis, här) och jag vidhåller att i synnerhet andra satsens Andante sostenuto är något av det mest sublima som pianolitteraturen kan uppvisa. Oändligt melankoliskt, men samtidigt gåtfullt trösterikt, som när krampen släpper vad än den kan tänkas handla om. Men även den långa första satsen gavs en innerlig tolkning av Schiff som gjorde att man fick tillfälle att med repriserna uppfattade de dynamiska nyanserna han lyfte fram. Allt som allt ett storartat framförande som gjorde mig euforisk.

Sist Beethoven, och även här imponerade Schiff med ett både kraftfullt och nyanserat spel. Det är precis vad som krävs i denna skiftesrika musik med flera kulminationer. Arietta är beteckningen på den sällsamma sista satsen - en liten sång, jo jag tackar jag. Visserligen börjar den som en stilla bönepsalm, men variationerna som sedan följer är ju inte sprungna ur vilket temperament som helst. Man sitter omväxlande andlös av de ömtåliga diskantdrillarna och uppjagad av det stigande mullret när flygelns alla orkestrala krafter utmäts. 

Stor musik från en stor artist. En konsert jag sent kommer att glömma.

fredag 18 november 2016

Två citat från Pnin av Vladimir Nabokov



"Med vaktmästarens hjälp skruvade han fast en pennvässare på sidan av bordet  - detta tillfredsställande, högst filosofiska redskap som låter som "ticonderoga-ticonderoga" då det tuggar i sig den gula lacken och det kära träet, och slutar i en sorts ljudlöst snurrande, eterisk intighet på det sätt vi alla en gång skall."
___ ___ ___

"Från en paviljong som var halvt övervuxen av akacior hördes brottstycken av ett häftigt meningsutbyte mellan professor Bolotov som undervisade i filosofihistoria och professor Chateau som undervisade i historiefilosofi. "Verkligheten är varaktighet", hördes en röst - Bolotovs - dundra. "Inte alls!", utbrast den andra. "En såpbubbla är lika verklig som en fossil tand". 
___ ___ ___

Citaten hämtade från "Pnin" av Vladimir Nabokov, sid. 68 respektive sid. 117 (Norstedts, 2000, i översättning av Aris Fioretos).

torsdag 17 november 2016

Lektor Pnin anmäler sig - och jag honom



Jag läser vidare i Vladimir Nabokovs rika produktion. "Pnin", en roman han skrev när "Lolita" var färdig men ännu inte utgiven, har jag i två upplagor. Den jag nu läst är nyöversättningen (med efterord) av Aris Fioretos (Norstedts, 2000), men någon gång i slutet av nittiotalet hittade jag antikvariskt den tidigare svenska utgåvan, som kom 1958 (originalet är från 1957). Jag påbörjade läsningen men avbröt mig, så där som man gör ibland när man har för många järn i elden. 

Den här gången har jag läst till slutet och det har jag åtminstone delvis den fina översättningen att tacka för. Minst halva behållningen av att läsa Nabokov består i hans språk, som det måste vara en utmaning att översätta (se mitt PS nedan). Han får ofta mycket sagt i en enda mening och är på så vis inte heller speciellt lättläst. Krävande, men samtidigt lustfyllt underhållande, skulle jag vilja säga.

Huvudpersonen i den här romanen är en ryskamerikansk lektor i ryska språket vid ett mindre universitet på amerikanska östkusten, och tiden är femtiotal. Han heter Timofej Pnin och har flytt först leninismen och sedan hitlerismen. Karakteristiken av honom är, liksom den av flera andra av hans kolleger, obarmhärtig men ändå inte utan sympati. Han är en udda person, en sorts godhjärtad antihjälte i uppenbar avsaknad av tilldragande yttre. Hans eftergifter åt den amerikanska klädstilen snarare understryker än döljer hans bortkomna skepnad: den kala, brunbrända flinten, de hornbågade glasögonen, den apliknande överläppen, potatisnäsan och en atletisk kropp som ("tämligen snopet") slutar i ett par spindelben och "små, nästan feminina fötter". 

Mitt referat lånar här en del av Nabokovs ironiskt lättsamma, ibland komiskt satiriska, sätt att beskriva folk och umgänge i den akademiska New England-miljön med dess betydande inslag av emigranter. Han begagnar sig inte av någon stor yttre dramatik; det får räcka med att Pnin till exempel hamnar på fel tåg på väg till en gästföreläsning, eller inviterar ett antal av sina intriganta kolleger till en bjudning i sitt nya hem. Berättelsen vilar inte på ett linjärt förlopp utan presenterar snarare scener ur Pnins exiltillvaro med blixtbelysande återblickar på en svunnen tid.

Stilen är en märklig kombination av vass kommentar och precis lyrik. (I så måtto kan han påminna om den sarkastiske och lyriske Prokofiev, om en sådan drastisk koppling till musik får göras). Han pendlar mellan närgånget detaljstudium och den kyliga distans som följer av ett desillusionerat genomskådande av mänskligt samspel. Återgivningen av en till synes vardaglig händelse i nuet kopplas strax till en episod i det förflutna, vilket sker genom de upprepade händelser i livet som Nabokov försöker påvisa, ett slags déjà vu fastän för sanna och verkliga händelser. Så låter han till exempel en ekorre dyka upp i berättelsen på flera ställen och härleder också engelskans squirrel till två grekiska ord med den sammantagna betydelsen "skuggsvans". Lek med ord och uttryck, i det här fallet även med ryska termer och Pnins brutna engelska, ingår också som ett element i denna noggranna prosa som både förvånat och förtrollat mig.

Att Nabokov lyckas väcka så mycket intresse för denne lågmälde lektor är bevis nog för hans storhet som författare. Pnin är ju något av en motpol till den elegante och samvetslöse förföraren Humbert Humbert i "Lolita". Det stora är att Nabokov inte bara beskriver en tafatt och smått löjlig figur som utnyttjas av exhustrun, blir förbigången i tjänsten och föremål för andras skämtsamma imitationer, utan även gestaltar en människa med erfarenheter av livets onda och goda, där sinnliga minnen av barndomens ryska och baltiska somrar och en ungdomsförälskelse - den vackra Mira som dog i Buchenwald - framstår som just så ljuva och smärtsamma som de var och är, också i ljuset av tillvarons senare "skuggsvansar".

Det här är den sortens bok som när man har slagit igen den lever kvar inom en som en lustfylld oro.Och som man helst omedelbart skulle vilja börja om med i känslan av att där fortfarande finns mycket mer att hämta.

PS. I Aris Fioretos´ insiktsfulla efterord finns en uppgift som gjorde mig häpen. Han skriver där att den förra översättningen på grund av sin undermålighet drogs in och makulerades efter krav från författaren via juridiska ombud. En del hann dock ut på marknaden och såldes, närmare bestämt 1005 exemplar. "Ett eller annat går ännu att uppbringa på antikvariat, men kostar", skriver Fioretos och berättar vidare att ett par exemplar av den indragna upplagan från 1958 har sålts i New York för 1000 dollar per styck! Detta sägs alltså i den utgåva jag läst med tryckår 2000. Undrar just om det priset fortfarande står sig. I så fall är det väl ett ovanligt exempel på att man ovetande ibland kan göra lönsamma investeringar även på ett bokantikvariat (se bildbeviset ovan!).

Foto: EJ

fredag 11 november 2016

Resor i fantasin och verkligheten



Jag kan ha varit elva eller tolv år när jag av en kompis som var lite äldre tipsades om att man kunde skriva brev till olika länders turistbyråer i Stockholm. Man kunde beställa hem påkostade broschyrer och fina kartor alldeles gratis. Hemma hos honom såg jag bevisen: buntar av material i vackert tryck på bästa papper, broschyrer med praktiska anvisningar och framför allt bilder som skulle locka resenärer till London, Spaniens solkuster, grekiska öar, schweiziska alper, New York och Niagarafallen.

Jag tyckte mycket om geografi i skolan, älskade blindkartor där floder, sjöar och berg skulle anges och tyckte om den där barnsliga matematiken kring högst, störst och längst. USA vann ju oftast, men min vurm för de där förenta staterna berodde inte bara på Empire State Building och annat som där och då var biggest i the world. 

Att med posten få stora bruna kuvert med ett sådant fantasieggande innehåll var stort. Ingen kunde ju ana min ålder när jag på pappas Hermes Baby formulerade mig så vuxet och formellt korrekt som möjligt:

Till
Schweiziska Statens Turistbyrå
Stockholm

Emotser tacksamt broschyrer, kartor och annan information om Schweiz inför planeringen av en resa.
Tack på förhand!

Einar Jakobsson
Badhusgatan 2
Malmberget

I synnerhet ordet "emotser" minns jag som viktigt; det användes ju så långt jag förstod bara i liknande sammanhang och maskerade effektivt avsändarens ålder. Det där om resplaner var väl en lögn så pass oskyldig (och okontrollerbar) att man kunde tillåta sig den utan allvarliga samvetsförebråelser. 

Som ung norrbottning imponerades jag av de soliga bilderna av Mont Blanc, Matterhorn och Grossglockner. Fjäll fanns i min närhet, men alper var något annat. Eftersom jag ritade och målade mycket och hungrade efter nya motiv gjorde de schweiziska och österrikiska broschyrerna särskilt intryck. Dundret i fonden rakt utanför fönstren från Badhusgatan hade jag redan målat så många gånger att jag behövde något nytt och mer dramatiskt. Än idag skulle jag kunna rita konturen av detta lågfjäll i blindo. Dundret - 823 m.ö.h. - finns kvar men från Badhusgatan kan det inte längre ses. Som åtskilliga andra gator försvann den i Gropen.

Min far hade en jordglob som lampa på sitt skrivbord. Även han reste i fantasin, däremot mycket begränsat i sinnevärlden. Dagens överflöd av information via nätet var inte ens science fiction då, men stimulerande reseskildringar fanns och missionärernas rapporter likaså. Hans drömmar gick dock åt ett annat håll, originellt nog till Island och Spetsbergen, vilket han knappast delade med övriga familjen. 

"Sveriges kommunikationer" (SJ:s informations-rika tidtabellskatalog) var en spännande publikation som ofta låg på pappas skrivbord. På den tiden fanns också rundtursbiljetter som medgav ett antal uppehåll på resan. Minnen av tågresor har jag sen tidig barndom, av flygresor inga alls. Som familj gjorde vi även ett par långresor i bil till släkten i södra Sverige. Aldrig dock utanför landets gränser.

Jag har sedan med åren blivit tämligen berest, åtminstone i Europa, och inspirationen kan nog härledas till geografilektionerna, broschyrerna och min far, vars verkliga och orealiserade resor inte minst handlade om att tänka ut dem. 

Jag kom att tänka på allt detta i samband med att jag drömde mig bort - via nätet, kartor och ett sparat nummer av Bell´Italia - till Puglia och Basilicata, där jag ännu inte varit trots oräkneliga Italienresor. Klacken och hålfoten vore fint att få besöka. Bilderna från Bari, Matera, Ostuni, Otranto, Lecce och Taranto är lika lockande som de som en gång den italienska turistbyrån levererade i min barndom. Svårt blir att välja i sinnevärlden, då man ju inte kan hinna allt. Men fram till beslut om förverkligande kan man alltid ägna sig åt fantasifull planering.

måndag 7 november 2016

De bästa pianokonserterna (2)



Pianokonserten har hållit sig som en stabil konstmusikform genom århundradena. Faktiskt mycket bättre än symfonin. Följaktligen finns en enorm ansamling som nog ingen kan överblicka. Mitt urval till en 10-bästalista häromdagen kräver dock, tycker jag själv, en uppföljande komplettering med ytterligare tio. Den följer här.

Kanske ett onödigt påpekande men ändå: Det kan hända att här finns konserter som jag inom en nära framtid skulle vilja byta ut mot andra - till följd av nya upptäckter eller sådant jag för tillfället glömt. Ett urval är alltid subjektivt och subjektiviteten undergår ibland förändring.

C P E Bach: Konsert för två pianon och orkester i F-dur, Wq.46
Den av Bach-sönerna jag känner bäst är Carl Philip Emanuel, och han är ingen tonsättare man kan vifta bort som minor, inte heller i det här sammanhanget. Just konserterna med piano/klaver har jag ganska nyligen upptäckt, och det är främst tack vare Michael Riesche och Kammersymphonie Leipzig. På tre cd-skivor har de visat varför den här musiken äntligen måste få den fulla uppmärksamhet den förtjänar. Jag väljer konserten för två pianon, men kunde också ha valt exempelvis Wq. 23 i d-moll. Lyssna till den intrikata polyrytmiken som dyker upp i första satsen, till det ömsint gravitetiska Largot, och sist det luftigt dansanta Allegrot och du kommer att omfamna den här musiken lika motståndslöst som jag.

Haydn: Pianokonsert i D-dur, Hob. XVIII:11
Det råder oklarhet kring vilka av de elva klaverkonserter som satts på Haydns konto som verkligen är hans. Tre av dem, de som brukar framföras, är dock konfirmerade som äkta vara. Bland dessa tre vill jag lyfta fram den i D-dur. Det är fullödig wienklassicism med den där kreativiteten som man kan räkna med hos Haydn, även om han inte i den här genren når upp till det bästa hos Mozart. Vissa partier låter dock som att det lika gärna kunde varit Mozart vid fjäderpennan. Sista satsens livfulla Rondo all´ungherese visar Haydn på hans mest uppsluppna humör. Jean-Efflam Bavouzet och Manchester Camerata har gjort den bästa inspelning jag känner till (Chandos).

Mendelssohn: Pianokonsert nr 1 i g-moll, op. 25
Någonting con fuoco (med eldighet) får gärna komma med i den här samlingen, en eld som redan från start flammar upp av underblåsande vind. Psalmtonen i Andantet gillar jag också, så därför den första konserten. Och så sista satsen, som liksom i romantiskt övermod kastar sig i sadeln och drar iväg i sporrsträck för att hinna - ja, före vem eller vad? Lycklig musik med självförtroende. Lyckan må alltid riskera att framstå som banal, men den okomplicerade treklangsharmoniken hos Mendelssohn har jag med åren mer och mer bejakat. Han har alltid funnits där med sin klarhet och sina Lieder ohne Worte. Så även här.

Chopin: Pianokonsert nr 1 i e-moll, op. 11
Jag hör till dem som inte bryr sig ett skvatt om invändningarna mot Chopins föregivet bristande handlag med orkestersatsen i sina enda orkesterverk. Vad är det för fel på den fem minuter långa orkesterintroduktionen här? Och orkestern tjänstgör fortsättningsvis utmärkt som ackompanjemang till solisten. Att pianot spelar huvudrollen bör inte förvåna när vi har att göra med Chopin och den av de båda konserterna jag föredrar: den första (som ju kronologiskt är hans andra). När Krystian Zimerman någon gång strax före sekelskiftet kom med sin lysande inspelning tillsammans med Polish Festival Orchestra tystnade alla reservationer - i varje fall minns jag det så. Naturligtvis är detta en underbar pianokonsert.

Liszt: Pianokonsert nr 1 i Ess-dur, S 124
Även om jag aldrig på allvar drabbats av lisztomanin erkänner jag hans snille och njuter honom i lagom doser, inte minst den åldrige abbotens märkvärdiga innovationer. Naturligtvis skulle tidsresan till en seans med denne pianoförförare vara en upplevelse jag inte skulle tacka nej till. Han fick då gärna framföra den första av sina båda pianokonserter, och jag skulle vara beredd att stötta den dånande dam som satt bredvid mig. Kanske skedde det i mitten av Adagiot, när han låter en stöt gå genom den drömmande lyssnaren. Nå, allvarligt talat, eftersom Svjatoslav Richter och Londonsymfonikerna under Kirill Kondrashin väckt Liszts magi till liv på en klassisk inspelning, kan jag nöja mig med den.

Skrjabin: Promethée, Le Poème du Feu, för piano och orkester, op. 60
Han komponerade visserligen det som skulle kunna ses som Chopins tredje pianokonsert (op. 20), den excentriske Skrjabin som i yngre dar stod stadigt med åtminstone ena benet hos Chopin. Men i det här verket (från 1910) är han fullt utblommad som sig själv, vilket betyder avantgardistisk musik i dissonanta (men sällan osköna!) klanger, som han med sin synestesi också färgsatte för en ackompanjerande ljusorgel. Den här musikens förhärligande av mystiken slutar i en extas lika överväldigande som den i hans poem med just den beteckningen.

Sjostakovitj: Pianokonsert nr 1 i c-moll, op. 25
Här möter vi för ovanlighetens skull den annars så ofta plågade Sjostakovitj på riktigt gott humör. Det hela blev snudd på en dubbelkonsert; den kallas ju också Konsert för piano, trumpet och stråkorkester. Men trumpeten har mest att göra i sista satsen så det är ingalunda fel att kalla detta en pianokonsert, och en mycket underhållande sådan. Stycket lär vara fyllt av en hel del "stöldgods" eller citat från både klassikerkolleger och folkmusik, vilket bidrar till det lättlyssnade, bitvis nästan trallvänliga draget. Men vad gör det när musiken samtidigt har en komplexitet i både klang och rytmik som tillfredsställer även kräsna öron.

Poulenc: Konsert för två pianon och orkester i d-moll, FP 61
Här har vi honom, gamängen kallad, med sitt direkta, charmanta tilltal, som kanske snarare borde beskrivas som en seriös man som inte blygdes för sin fäbless för jazz och music hall. Mozart älskade han också, vilket tydligt märks både i denna dubbelkonsert och i en senare med bara ett piano. Jag väljer den dubbla för dess musikantiska lyster och det dialogiska samspelet, även det med slagverk och blåsare. I mellansatsen direktciteras ett tema från Mozarts d-mollkonsert, och i sista satsen briljeras det med klanger från både öst och väst. Jag har alltid gillat honom skarpt, den gode Francis, och misstänker att han är en större tonsättare än de flesta tror.

Lutoslawski: Konsert för piano och orkester
Denne polacks enda pianokonsert är ett verk som står kvar i den melodiska traditionen, även om det är modernismens tonspråk vi hör. Det är den sortens musik som visserligen kräver koncentration men som när man väl är inne i den ger riklig belöning. Den är ställvis mycket dramatisk, men förmedlar också i andra avsnitt ett besinnande lugn. Hör bara de inledande minuternas diskantglitter i pianot, som sedan återkommer. Eller notera hur ett slags oväder successivt byggs upp och urladdningarna blir oundvikliga. Hör tystnaderna och de eftersinnande kommentarerna i tredje satsens largo. Ja, här finns gott om sofistikerade klanger som jag vill påstå bildar mycket vacker musik.

Schnittke: Konsert för piano och stråkorkester
Till sist ännu ett verk som kräver ett visst mått av tolerans för den moderna musikens uttrycksformer. Detta oindelade stycke från 1979 må vid en första lyssning framstå som ömsom attraktivt och ömsom påfrestande i sin extrema blandning av starka, täta ljud och glesa, svaga. Verket innehåller flera kulminationer av närmast klusterbetonat brus som samtidigt på något underligt sätt tycks tonalt, och däremellan serena klanger hämtade från den ryska ortodoxins värld. Jag kan inte finna det annat än i högsta grad fascinerande. Jag tror rent av att det kan röra sig om ett förblivande mästerverk. Paret Postnikova (piano) och Rozhdestvensky (dirigent) med London Sinfonietta har gjort en fin inspelning av verket, men på Youtube kan man också lyssna till en inspelning med Marc André Hamelin, där man samtidigt kan följa med i pianonoterna.

Och vad fick inte plats? Mycket - också av flera andra stora tonsättare, t ex Dvorak, Grieg, Tjajkovskij, Britten, Martinu, Schönberg, Reger, Glazunov, Rimskij-Korsakow, Lyapunov, Stenhammar... Jag känner mig utmanad att lyssna mer till åtminstone några av dem som jag ännu inte ägnat tillräckligt många lyssningar. 

lördag 5 november 2016

Allhelgonatid - tid för ett requiem



Mörk är november och gravljusens lågor flämtar på kyrkogårdarna. Kyrkor med goda resurser inviterar till sammankomster med sakral musik, tiden för dödsmässor är inne. Julmusik av Bach och Händel är störst men i allhelgonatid hör ett requiem, gärna Mozarts, till det som kan locka en betydande del av den sekulariserade svenska allmänheten till kyrkan

Mozart först och främst, och sedan Fauré, Verdi och Brahms, även om de båda sistnämnda som regel kräver konserthusens resurser. Bland övriga - som av olika skäl mera sällan framförs - kan nämnas Cherubini, Duruflé, Britten, Dvorak, Berlioz, Pizzetti, Reger, Howells, Zelenka, Bomtempo, Hasse, Ockeghem, de la Rue, Schnittke, Olsson, ja, i själva verket finns det fler än man tror. En del bygger på den katolska mässan, andra på bibeltexter eller dikter. 

Skivor finns ju alltid att tillgå, liksom musiktjänster via nätet. I år har jag lyssnat in mig på Alfred Schnittkes (1914-1976) Requiem, som i stort är trogen dödsmässans ritual. "Polystylisten", som han själv kallade sig, komponerade musik i de mest skiftande stilar och uttrycksformer. Ibland enkel och ibland komplex, ibland modernistisk och ibland i "gammal stil". 

Hans requiem tillhör otvetydigt modernismen och är komponerat för blandad kör, solister och en ensemble som huvudsakligen består av slagverk, orgel, piano, bas och gitarr, (en elgitarr!). Vissa delar är dramatiska, särskilt Kyrie och Credo (som har ett truminslag som kan förefalla out of place) medan andra - som Lacrimosa, Sanctus, Benedictus och Agnus Dei - är lyriska med huvudsakligen kör och solister i regelrätt skönsång. Dit hör också inledningens Requiem aeternam som även avslutar verket.

Ju mer jag lyssnar desto mer fångas jag av den här mässan. Den beskriver väl hela det känsloregister som erinran om våra döda och vår egen dödlighet väcker. Den inspelning jag fastnat för är den som avbildas ovan. Radiokören och de fina solisterna under ledning av Tönu Kaljuste är verkligen goda ambassadörer för den här musiken.

tisdag 1 november 2016

De 10 bästa pianokonserterna




Det här med att utse de 10 (eventuellt 20) bästa musikverken i olika sättningar roar mig faktiskt. Det blir ett sätt att erinra sig stora musikupplevelser, och varje ställningstagande tvingar fram överväganden och förnyad lyssning. 

Även om listorna mera sällan blir originella kan de i bästa fall även för andra bli påminnelser om vad som finns, och stimulera tankar om vilka verk man själv saknar eller eventuellt skulle vilja stryka. 

Beträffande pianokonserter var jag rätt säker på att 10-listan inte skulle innehålla några överraskningar för någorlunda initierade lyssnare, särskilt som jag inte ägnar mig åt rangordning. Men här saknas i alla fall ett par populära konserter som alltid brukar listas, nämligen Griegs och Tjajkovskijs, så det finns med all säkerhet de som inte samtycker. 

Även i det här fallet blev det helt nödvändigt att utöka listan med tio ytterligare verk, med möjligen fler oväntade inslag. Som vanligt har jag velat försäkra mig om en spridning genom att tillåta endast ett verk per tonsättare.

J S Bach:  Pianokonsert nr 1 i d-moll, BWV 1052
Bachs pianokonserter hör inte till det mest kända i hans omfattande verkförteckning där så mycket annat, inte minst klavermusik, står i förgrunden. Bland dessa fem underbara konserter väljer jag den första, för den dansanta swingen i första satsen och det lyriskt majestätiska Adagiot i andra. Ja, och givetvis också för den tredje och sista satsens smittande glädjefnatt som fullbordar ett fullödigt verk. Jag fick förnyad kontakt med dessa konserter häromåret i och med Gewandhausorkesterns inspelning med Riccardo Chailly som dirigent och Ramin Bahrami som solist. Bättre talan för den här musiken finns inte.

Mozart: Pianokonsert nr 17 i G-dur, K. 453
Att välja endast ett av Mozarts många starka bidrag till denna genre kan, åtminstone för Mozartälskare, kännas helt omöjligt. Mitt val måste ändå bli nr 17 bland de 27. Här möter oss en olidlig skönhet och lätthet som döljer vilka svindlande djup som helst. Bara det som ryms i de stoppande pauserna i det innerliga Andandet är ju helt förkrossande. Och visst är det Papageno som sticker upp huvudet i sista satsens huvudtema? Även här har jag en inspelning som jag gärna återvänder till, nämligen den med Piotr Anderszewski och Scottish Chamber Orchestra. Jag lyssnar på nytt - och nej, jag tvekar inte längre: det här är Mozart i högform i ett format där han ofta gjorde sitt bästa.

Beethoven: Pianokonsert nr 4 i G-dur, op. 58
Jo, jag vet förstås att femman, "Kejsarkonserten", är den populäraste och mest spelade av Beethovens fem pianokonserter, men jag har aldrig förstått varför. Den är naturligtvis på intet sätt undermålig, men både trean och fyran är ju så mycket bättre. De bombastiska inslagen och de upprepade löpningarna i femman kan aldrig få mig att lyssna så som jag tvingas göra i fyran, med dess troliga inspiration från den nyss nämnda konserten av Mozart. I Andantet försiggår en märklig dialog mellan stråkarna och pianot som börjar med pianots försynta, ja undergivna tema, näpst av hotfullt dominanta tongångar från stråkarna. Gång på gång upprepas detta. Slutligen dämpas stråkarna och pianot får väl sägas avgå med segern i så måtto att det inte låtit sig tystas. Är det kanske fråga om Orfeus i musikalisk kamp mot furiernas välde, så som en på 1800-talet vida spridd tolkning ville ha det?

Schumann: Pianokonsert i a-moll, op. 54
Om jag nu förbigår både Tjajkovskij och Grieg är det inte för att jag ogillar romantisk pianomusik, tvärtom. Schumanns konsert har jag alltid haft ett gott öra till och jag väljer honom även före Mendelssohn och Chopin, som får nöja sig med var sin konsert på den kompletterande listan. Första satsens ljuva huvudtema varieras utsökt i en musik som är mycket schumannsk i sin pendling mellan ömsinthet och upprördhet och med inslag av sprudlande lycka. Grieg försökte göra något liknande, men nej han nådde aldrig upp till förebilden. Svjatoslav Richter får mycket gärna sitta vid klaviaturen, men det finns många andra fina inspelningar också.

Brahms: Pianokonsert nr 2 i B-dur, op. 83
Upphöjt lugn, även inför en och annan passerande stormby, kan sägas vara ett kännetecken för den mogne Brahms, så också i den här väldiga pianokonserten. Ett ensamt horn i fjärran, som i början av första satsen, eller ett serent cellosolo, som i inledningen av andantesatsen, visar att vi har att göra med en konsert så stor och rik på symfoniskt välljud att inte bara pianot utan även andra instrument utan vidare kan beredas solistutrymme. När väl pianisten tar vid i detta andante som kan få vilket förhärdat sinne som helst att vekna, sker det till så spröda toner att man håller andan - tills musiken blommar ut för fullt, det subtila samspelet mellan orkestern och solisten firar triumfer och cellon slutligen återkommer i dialog med pianot och orkestern. En konsert i ordets rätta bemärkelse!

Rachmaninov: Pianokonsert nr 2 i c-moll, op. 18
Min första LP-skiva med klassisk musik köpte jag som barn med den här musiken och Van Cliburn som solist. Det får avgöra valet mellan den andra och den tredje konserten, där den senare är den jag numera oftare lyssnar på. Det är inte bara fråga om bländande virtuositet, det är helt enkelt bra musik som är både medryckande och innehållsrik. Jag har på äldre dar generellt uppvärderat tonsättaren Rachmaninov, han som var den kanske störste pianisten någonsin. Den här pianokonserten är väl jämte Tjajkovskijs i b-moll den mest kända och älskade av alla, och för min del råder det inga tvivel om vilken rysk pianoromantik jag föredrar. (Se även nästa val!)

Medtner: Pianokonsert nr 2 i c-moll, op. 50
Nikolai Medtner, rysk pianist och tonsättare, var god vän med Rachmaninov och större delen av sitt liv bosatt och verksam i England. Deras musik klingar likartat, även om Medtners inte alltid är lika omedelbart tillgänglig. Medtner skrev en stor mängd fantastisk musik för piano, dock endast tre verk med orkester. Den andra pianokonserten tillägnades Rachmaninov, som i sin tur dedicerade sin fjärde till Medtner. De tre satserna har beteckningarna Toccata, Romanza och Divertimento. Det är antimodernistisk musik, melodisk och klassiskt briljant, där särskilt mellansatsen torde ha förutsättningar att bli lika uppskattad som det bästa hos den mer berömde vännen och kollegan.

Prokofjev: Pianokonsert nr 3 i C-dur, op. 26
Lika bra att på en gång nämna den tredje ryssen, och samtidigt lämna romantiken. Av Prokofjevs fem konserter är den tredje den allra eldigaste och skönaste, den som visar denne tonsättares hela register och musikaliska karaktär. Få om ens någon kan som Prokofjev förena sarkasmer och dissonanta utbrott med den finkänsligaste lyrik. Man hisnar över rasande tempi för att i nästa moment förflyttas in i ett solmättat landskap svept i skira slöjor. Variationerna i andra satsen visar fantasirikedomen hos denne tonsättare, som sällan går i redan upptrampade spår. Det här måste vara en av 1900-talets höjdpunkter när vi talar om konserter, och jag menar alla kategorier.

Bartók: Pianokonsert nr 3 i E-dur, Sz. 119
Ett av Bartóks allra sista verk, där de sista sjutton takternas orkestrering fullbordades av en vän utifrån Bartóks noteringar. Min ungdomliga Bartók-vurm hade en utgångspunkt i denna vackra musik, som aldrig släppt taget om mig sedan dess. Musiken är mer "klassisk", mindre atonalt kärv än tidigare, och jag brukar rekommendera den här konserten till dem som annars har lite svårt för annat av Bartók. Andra satsens koral bär beteckningen Adagio religioso, men det är nog fortfarande den sekuläre mystikern som talar, han som sökte sig till småkrypens mikrokosmos och till den nattliga naturens fågelrörelser och stjärnstoft. 

Ravel: Pianokonsert nr 1 i G-dur, M. 83
Den här konserten har det mesta av förföriskt tilltal i sig: jazziga rytmer, läcker harmonik, impressionistisk lyrik och - typiskt nog - en pisksnärt som effektfull start. Den långa och dröjande solovandring som pianot gör i inledningen till Adagiot är verkets signum, det man bäst bevarar i minnet. När sedan eleganten Ravel lägger till flöjten på höjden och rullar ut en matta av stilla träblås och stråkar som successivt får stiga i volymstyrka, ja då har han redan avväpnat varenda kritiker. Sista satsens skickligt koordinerade fyrverkeripjäser avfyras på knappa fyra minuter till publikens stora förtjusning.

Jag får som sagt återkomma med de pianokonserter som inte fick plats här bland de första tio.

fredag 28 oktober 2016

Ank-haren som tankedikt



Det finns en perceptuell illusion eller paradox som kallas ank-haren och som bland annat blivit känd för att Ludwig Wittgenstein använt den i ett filosofiskt resonemang om att se att och se som

Jag ska inte fördjupa mig i hans tankegång närmare än så. Skälet till att jag visar bilden här ovan är att jag upptäckt en italiensk poet, Valerio Magrelli, som också knutit an till den här bilden i en diktsvit som ingår i ett urval av hans poesi som kommit på svenska i Lars-Håkan Svenssons översättning (ellerströms, 2016).

Magrelli visar sig vara en intressant tankediktare, det vill säga en som inte bara centrallyriskt registrerar känslor och stämningar, utan även reflekterar kring kunskap och existentiella villkor i det som möter oss som sanningar och villfarelser. Det betyder inte att han endast vänder sig till intellektet, men han vill med ett ibland enkelt och distinkt, ibland mer högstämt lyriskt språk beskriva delar av verkligheten som kanske inte så ofta brukar behandlas poetiskt. Vilket gör att jag när jag läser dessa dikter finner att något blir beskrivet på ett nytt, intresseväckande sätt.

Vi ser två i en. Vi ser antingen ankan eller haren, först ankan, sedan haren, men kämpar förgäves med att få syn på ank-haren. Magrelli försöker trots allt att betrakta den som en individ och diskuterar skuld och oskuld, likgiltighet och ansvar i den dubbelhet som vidlåder denna dissocierade figur, som inte ens i det ögonblick den själv ser sig i spegeln skulle se sig vara båda. Det är alltså temat Janus-ansiktet, dr Jekyll, det dissocierade tillståndet och vår egen bristande självkännedom Magrelli vill åt.

Sådana monster känns inte vid
sin monstruösa sida
förutan vilken självinsikt inte är möjlig.
Ankans grymhet hör till haren
som faktiskt inte av en slump ser åt andra hållet.

Ank-haren förfogar över två världar men var bor den, var är den hemma? Och poeten skräms av att "samtalets heliga liturgi" plötsligt en dag omintetgörs "när haren visade sig för mig / och svarade då jag talade med ankan". Switch over. Allt utspelar sig i ett undermedvetet som befinner sig på samma plan, i samma gestalt utan djupdimension.

Jag har kommit till följande slutsats:
ondskan behöver spelrum,
man kan inte göra allting hemmavid.
Man behöver en tillbyggnad, ett alias, en dubbelgångare,
åtminstone ett meta-jag
(den mumifierade mamman i Psycho).
Man behöver haren, delegatdjuret,
en bärbar syndabock
som kan bära brottets tyngd.
Det är bara en fråga om utrymme,
om att bereda plats för likgiltigheten.

Magrelli drar med sig läsaren i en tankelek som i sitt fantasifulla allvar onekligen är utmanande. Sådan kan den goda poesin också vara.

måndag 24 oktober 2016

Sokolov i tonarten C, dur och moll



Han kommer troget åter, den store pianisten. Och själv är jag alltid där på plats, om jag inte är sjuk eller bortrest en lika trogen åhörare varje år. Vi känner honom nu, trots att han aldrig yttrat ett ord. Vi känner förväntningarna när vi slår oss ned i fåtöljen och ser flygeln framrullad mitt på scenen. Snart ska ljuset dämpas med fokus på just den. Sorlet tystnar och vi väntar. Snart ska dörren till höger öppnas och vår vän Grigory ska börja promenaden de sexton stegen fram till den svarta flygeln, sedan buga sig, kasta frackskörten bakåt över pianopallen, sätta sig och genast lyfta händerna. Om något ögonblick stannar all annan tid än musikens egen.

I år annonseras Mozart och Schumann, och vi vet att åtskilligt mer finns i det otryckta programmet. Han spelar i ett sträck utan onödiga avbrott för applåder ända fram till paus - Mozart först. Sonata facile i C-dur, KV 545, Fantasi i c-moll, KV 475 och Sonat i c-moll KV 457. Varenda ton så välbekant, och ändå blir musiken som framvaskad, som att man hörde den med skärpt hörsel med dessa hans små accenter och egna fraseringar.

Han reser sig, bugar i riktning framåt och bakåt och så börjar promenaderna igen, lugna steg ut och in genom dörren, men givetvis inga extranummer ännu.

Schumanns Arabesk, op 18 och Fantasi, op 17, båda i C-dur. Arabesken som omväxlande en sirlig bladslinga och en kraftfullare akantusvariant i musikalisk form. Kärleksmusik, med romantiska hälsningar från Robert till Clara även i de växlingsrika fantasierna i op 17. Nu hör och ser vi den väldige pianisten utnyttja alla flygelns redan noggrant undersökta resurser, och förundras över vad som måste vara en del av hemligheten med honom. Anslaget - att han genom sitt ytterligt delikata anslag uppenbarligen förfogar över alla nyanser i världen. Hur kan ett dånande basackord plötsligt avlösas av ett i bomull i samma låga register? Denna teknik tillsammans med en minutiös läsning av musiken gör honom till den mästare han är.

Applådåskorna och bifallsropen, hur mycket berör de honom? Vi känner Grigory men vi vet ändå så litet om honom, vet bara att han tycks leva med och för musiken. Han håller sig till ritualen: vandringarna och bugningarna börjar på nytt i och med extranumren, de alltid lika generöst tilltagna. Den här gången sex stycken, varav fem ur Schuberts Moment Musicaux. Det blir nästan ännu bättre med Schubert, och vi undrar hur det kan vara möjligt. 

Det är en mycket märklig pianist vi än en gång har lyssnat till, men ingenting överraskar oss egentligen. Vi känner Grigory och bryr oss noga taget inte om vem han är. 

Romeo et Juliette



Ibland känns det påkallat att hävda det fullt berättigade i att överlämna sig till romantiken, utan reservationer och förbehåll. I synnerhet om det handlar om Robert Schumann, Hector Berlioz och Richard Wagner. Varför? Just bara för att behållningen är så stor. För att genier finns i olika epoker, och detta att känna sig smått skamsen över sin hejdlöst romantiska sida bara är fånigt. Man kan faktiskt ena dagen stilla sina skönhetsbehov med Bach och nästa i stället vända sig till den oformalistiske programmusikern och orkestertjusaren Berlioz. 

En som uppenbarligen håller med mig är SRSO:s tioårsjubilerande dirigent Daniel HardingBerlioz är så mycket mer än bara Symphonie Fantastique, det verk som väl ingen kan motstå. Därför är det roligt att Harding plockat upp ett verk av honom som sällan hörs i våra konsertsalar, nämligen körsymfonin Romeo et Juliette. Berlioz skriver i sin självbiografi att det är ett svårt verk att framföra, bland annat för att det kräver så mycket resurser och repetition. Han menade att det var otänkbart i London (då i första halvan av 1800-talet), eftersom musikerna där inte gavs de rätta förutsättningarna.

I Berwaldhallen i lördags fanns ingen brist; Berlioz i sin himmel torde ha nickat belåtet. Verket är berättande, ty det är ingen opera det är fråga om. Det berömda kärleksparet från Shakespeares drama får sin historia huvudsakligen skildrad i musik, med stöd av sångtexterna som här framfördes av den förträffliga Radiokören och de lika strålande solisterna (Virgine Verrez, mezzosopran, Andrew Staples, tenor, och inte minst - den kraftfulle barytonen Christopher Maltman som broder Laurentius, finalens försoningspredikande präst). 

Jag förstår att Berlioz var nöjd med den nästan tjugo minuter långa Scène d´amour-satsen som han själv pekat ut som något av det bästa han skrivit. Jag förstår också varför Wagner - som satt i publiken vid uruppförandet i Paris - tog starka intryck av den hypnotiskt framvällande musiken och sedan, när han själv var klar med Tristan och Isolde, skickade partituret med en hälsning till den Berlioz som komponerade Roméo et Juliette. Den som inte blir betagen av den här trånsjuka musiken har nog föga begrepp om förälskelsens ljuvlighet och plåga. Så även om inte allt i detta omfattande verk når romantikens höjder är det tillräckligt mycket som gör det. 

Kärleksscenen följs av ett formidabelt scherzo ägnat sångfén, drottning Mab, som också bjuder på en orkesterkolorit som väl aldrig dittills hörts annat än från Berlioz själv. Den som vill distansera sig från romantisk svulstighet kan då under alla omständigheter luta sig tillbaka och njuta av häxmästaren i orkesterklang - Hector Berlioz.


Bilden: Hector Berlioz. Etsning av Alphonse Legros

lördag 22 oktober 2016

Lars Gustafssons sista dikter



Den vemodiga tonen från den äldre herr Gustafsson känns igen i hans sista dikter, som passande nog utkommer när höstens brandgula, frasande löv fyller rännstenen och täcker parkernas gräsmattor. Minnenas värld och konfrontation av intighet - kanske kan man sammanfatta innehållet så. 

Minnen från en annan tid i Västmanland och världen, men som fortfar att återuppväcka tillvarons mysterier. Dessa mysterier som kan vara gömda i det tingliga hos ett bortglömt verktyg, en gammal almanacka eller en trädgårdssoffa där någon en gång satt som inte längre finns. Deras pendang är tingen utan "hemort", de som bara kan existera som tänkta. 

Gustafsson sökte gliporna, sprickorna, mellanrummen, i hopp om att där skulle skymta något av det annars oåtkomliga. Han hyllar i en av dikterna det svenska alfabetets tjugoåtta bokstäver, men glömmer inte den ovärderliga tjugonionde - den tomma bokstaven som skiljer orden åt. På samma sätt: det rena, tomma rummet, befriat från materien, ett sömnlöshetens påfund.

Under läsningen kom jag att tänka på en bok med essäer som han gav ut på 80-talet med titeln "Stunder vid ett trädgårdsbord". Trädgårdsmöbler förekommer flera gånger även här, och reflektionerna hör på ett gustafssonskt sätt naturligt samman med dem. Ingenting hindrar att ett lovtal till sommaren och verandans korgstolar - som "stillsamt talar med varandra" när de just lämnats för den iskylda snapsen som väntar inomhus - typiskt vindlar iväg långt från verandan och hamnar i ett strindbergskt sekelskifte med ljudet från järnbeslagna hjul mot kajens ljusa stenar. Tidsplanen existerar jämsides, bara "ögonblicket som det enda verkliga" avfärdas som ett solipsistiskt misstag med argumentet att det utesluter kontakten med andra, omöjliggör kyssen. Som tar tid.

Jag som läst Gustafsson i mer än fyrtio år känner igen den där karakteristiska växlingen mellan filosofisk abstraktion och högst påtagliga sinnesiakttagelser, mellan sekulär mystik och anekdoter från hembygden. Dikter som ibland kan te sig väl enkla visar sig ha en fördröjd effekt och rymma en gåta som uppstår först efter omläsningar.  

Samlingens sista dikt - "Epilog för de rådlösa" - är den allra vackraste, samtidigt som den har bottnar som kanske inte omedelbart ger sig tillkänna, som endast låter sig anas. 

Dikten kräver trots sitt enkla tilltal en stunds eftertänksamhet i någon trädgårdsmöbel, eller nu när hösten kommit vid ett bord i något stilla rum. Eller vad sägs?

Kom trötta gamla kropp
kom trötta själ!
Oss leder lyktans svaga sken
från rum till rum.
Men av den verklighet vi fann
är denna trappan som vi ser
dock en helt försumbar del.

Någon lämnar rummen bakom sig. Men vart leder trappan, den man egentligen kan bortse från? Ut ur tiden?

Lars Gustafsson: Etyder för en gammal skrivmaskin (Bonniers, 2016). 


fredag 21 oktober 2016

Himmelsskivan och Luthers dödsmask



Sachsen och Sachsen-Anhalt är Lutherland. Man behöver bara läsa kartan för att förstå det. Wittenberg heter inte bara det utan Lutherstadt Wittenberg. Dit kom jag dock inte på den här resan. 

Vi valde i stället ett par dagar i Halle, främst för att bese den berömda Nebraskivan, den astronomiska himmelsskivan från 1 600 f Kr. Den finns att beskåda i Landesmuseum für Vorgesichte, där man i övrigt finner en rikedom av föremål från förhistorisk tid, bland annat skelettet av en jättemammut och utgrävda stenåldersgravar med skelett i bibehållen placering.  

Himmelsskivan med sina endast 32 cm i diameter har en sällsam aura där den står inglasad och upplyst i ett i övrigt nedsläckt rum, en aura som givetvis inte bara har med skönheten utan även åldern att göra. Tolkningen av vad vi ser ter sig både omedelbar och mycket svår, vilket naturligtvis bidrar till fascinationen. 

Att det handlar om himlavalvet står utom tvivel; ingen kan se annat än sol, måne och stjärnor på denna förmodade kalender, möjligen tillkommen för att stipulera årstid och tidens växlingar. Men det finns mer på skivan, och man undrar hur mycket säker kunskap vi kan få om betydelser och den praktiska användningen. Är det ett rituellt laddat föremål? Bär det exakta antalet stjärnor (32) på ett budskap, och är den där ansamlingen av sju stjärnor tillsammans verkligen en återgivning av Plejaderna?

Jag köpte ett häfte där både arkeologer och astronomihistoriker redovisar grunderna för slutsatser och försiktiga hypoteser. Att det är ett skepp som seglar i horisonten i skivans nederkant är trovärdigt, inte minst när man kan hänvisa till sådana bilder från andra gamla kulturer som den egyptiska. Men vad är det för guldramar (där den vänstra saknas) som pryder cirkelns sidor? Och vad står perforeringen i ytterkanten för?

Skivan har en spännande fyndhistoria också. Det var ett par skattletare utrustade med metalldetektorer som fann den i juli 1999. Därefter passerade den några ägare på den illegala marknaden innan den beslagtogs, rengjordes på professionellt sätt och blev museiföremål. Nu glimrar guldet och bronsen bortom den flertusenåriga korrosion som den täcktes av.


Halle har en gammal vacker stadskärna med ett torg där Marktkirche dominerar bilden med sina fyra torn och en fristående kampanil. Här är det inte Bach utan Händel som står staty, eftersom det är hans födelsestad. Ett musikmuseum med hans namn finns också, dock inte lika roande och intressant som Mendelssohn Haus i Leipzig


Ytterligare en sak ville jag gärna se. Jag visste att man kunde be damen som säljer souvenirer inne i kyrkan om att låsa upp ett rum där Luthers dödsmask förvaras, preparerad och inglasad. Och, som det visade sig, inte bara hans ansikte utan även händerna, och i ena hörnet dessutom en enkel predikstol i trä som han sägs ha predikat från. 


Han ser ut som någon man skrämmer barn med. Smått makabert, och kanske det närmaste man kan komma ett protestantiskt reliktänkande, om än bara i avgjuten Madame Tussaud-form. Jag påmindes om den gången jag defilerade förbi den vaxartat balsamerade Mao i glaskistan i palatset vid Himmelska fridens torg i Beijing. 

Nåväl, är man i Lutherland med dess talrika statyer av högst densamme, får man väl inse att även dödsmaskens utställande kan ha ett berättigande. I synnerhet som hans verkliga utseende då kan korreleras med statyernas mer tillrättalagda. Om hans betydelse råder ju inga tvivel. 

Och snart är det Luther-jubileum med självaste påven som gäst i vårt eget Lutherland.

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)
(Bilden överst av Nebra-skivan är ett lån från nätet)