Ibland känns det påkallat att hävda det fullt berättigade i att överlämna sig till romantiken, utan reservationer och förbehåll. I synnerhet om det handlar om Robert Schumann, Hector Berlioz och Richard Wagner. Varför? Just bara för att behållningen är så stor. För att genier finns i olika epoker, och detta att känna sig smått skamsen över sin hejdlöst romantiska sida bara är fånigt. Man kan faktiskt ena dagen stilla sina skönhetsbehov med Bach och nästa i stället vända sig till den oformalistiske programmusikern och orkestertjusaren Berlioz.
En som uppenbarligen håller med mig är SRSO:s tioårsjubilerande dirigent Daniel Harding. Berlioz är så mycket mer än bara Symphonie Fantastique, det verk som väl ingen kan motstå. Därför är det roligt att Harding plockat upp ett verk av honom som sällan hörs i våra konsertsalar, nämligen körsymfonin Romeo et Juliette. Berlioz skriver i sin självbiografi att det är ett svårt verk att framföra, bland annat för att det kräver så mycket resurser och repetition. Han menade att det var otänkbart i London (då i första halvan av 1800-talet), eftersom musikerna där inte gavs de rätta förutsättningarna.
I Berwaldhallen i lördags fanns ingen brist; Berlioz i sin himmel torde ha nickat belåtet. Verket är berättande, ty det är ingen opera det är fråga om. Det berömda kärleksparet från Shakespeares drama får sin historia huvudsakligen skildrad i musik, med stöd av sångtexterna som här framfördes av den förträffliga Radiokören och de lika strålande solisterna (Virgine Verrez, mezzosopran, Andrew Staples, tenor, och inte minst - den kraftfulle barytonen Christopher Maltman som broder Laurentius, finalens försoningspredikande präst).
Jag förstår att Berlioz var nöjd med den nästan tjugo minuter långa Scène d´amour-satsen som han själv pekat ut som något av det bästa han skrivit. Jag förstår också varför Wagner - som satt i publiken vid uruppförandet i Paris - tog starka intryck av den hypnotiskt framvällande musiken och sedan, när han själv var klar med Tristan och Isolde, skickade partituret med en hälsning till den Berlioz som komponerade Roméo et Juliette. Den som inte blir betagen av den här trånsjuka musiken har nog föga begrepp om förälskelsens ljuvlighet och plåga. Så även om inte allt i detta omfattande verk når romantikens höjder är det tillräckligt mycket som gör det.
Kärleksscenen följs av ett formidabelt scherzo ägnat sångfén, drottning Mab, som också bjuder på en orkesterkolorit som väl aldrig dittills hörts annat än från Berlioz själv. Den som vill distansera sig från romantisk svulstighet kan då under alla omständigheter luta sig tillbaka och njuta av häxmästaren i orkesterklang - Hector Berlioz.
Bilden: Hector Berlioz. Etsning av Alphonse Legros
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar