Det finns en perceptuell illusion eller paradox som kallas ank-haren och som bland annat blivit känd för att Ludwig Wittgenstein använt den i ett filosofiskt resonemang om att se att och se som.
Jag ska inte fördjupa mig i hans tankegång närmare än så. Skälet till att jag visar bilden här ovan är att jag upptäckt en italiensk poet, Valerio Magrelli, som också knutit an till den här bilden i en diktsvit som ingår i ett urval av hans poesi som kommit på svenska i Lars-Håkan Svenssons översättning (ellerströms, 2016).
Magrelli visar sig vara en intressant tankediktare, det vill säga en som inte bara centrallyriskt registrerar känslor och stämningar, utan även reflekterar kring kunskap och existentiella villkor i det som möter oss som sanningar och villfarelser. Det betyder inte att han endast vänder sig till intellektet, men han vill med ett ibland enkelt och distinkt, ibland mer högstämt lyriskt språk beskriva delar av verkligheten som kanske inte så ofta brukar behandlas poetiskt. Vilket gör att jag när jag läser dessa dikter finner att något blir beskrivet på ett nytt, intresseväckande sätt.
Vi ser två i en. Vi ser antingen ankan eller haren, först ankan, sedan haren, men kämpar förgäves med att få syn på ank-haren. Magrelli försöker trots allt att betrakta den som en individ och diskuterar skuld och oskuld, likgiltighet och ansvar i den dubbelhet som vidlåder denna dissocierade figur, som inte ens i det ögonblick den själv ser sig i spegeln skulle se sig vara båda. Det är alltså temat Janus-ansiktet, dr Jekyll, det dissocierade tillståndet och vår egen bristande självkännedom Magrelli vill åt.
Sådana monster känns inte vid
sin monstruösa sida
förutan vilken självinsikt inte är möjlig.
Ankans grymhet hör till haren
som faktiskt inte av en slump ser åt andra hållet.
Ank-haren förfogar över två världar men var bor den, var är den hemma? Och poeten skräms av att "samtalets heliga liturgi" plötsligt en dag omintetgörs "när haren visade sig för mig / och svarade då jag talade med ankan". Switch over. Allt utspelar sig i ett undermedvetet som befinner sig på samma plan, i samma gestalt utan djupdimension.
Jag har kommit till följande slutsats:
ondskan behöver spelrum,
man kan inte göra allting hemmavid.
Man behöver en tillbyggnad, ett alias, en dubbelgångare,
åtminstone ett meta-jag
(den mumifierade mamman i Psycho).
Man behöver haren, delegatdjuret,
en bärbar syndabock
som kan bära brottets tyngd.
Det är bara en fråga om utrymme,
om att bereda plats för likgiltigheten.
Magrelli drar med sig läsaren i en tankelek som i sitt fantasifulla allvar onekligen är utmanande. Sådan kan den goda poesin också vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar