Elva mil sydost om Leipzig ligger Dresden. Längre är det inte mellan ett par av världens allra bästa symfoniorkestrar. Ja, och femton mil norrut har vi Berlinfilharmonikerna...
Den stora frågan var nu om den konsert som väntade i Dresden med Staatskapelle, en konsert som hölls i den anrika Semperoper, skulle kunna mäta sig med den lysande konserten i Leipzigs Gewandhaus ett par dagar tidigare.
Svaret är att det kunde den, även om det var helt andra verk som spelades. Först Robert Schumanns pianokonsert med Andras Schiff som solist, och efter paus Gustav Mahlers femte symfoni. Dirigerade gjorde Myung Whun Chung.
Schumann-konserten gavs en fördelaktig tolkning, porlande och lyrisk, mer anstruken av wienklassicism än av romantisk Sturm und Drang. Samspelet och balansen mellan solist och orkester fungerade utmärkt och publiken klappade fram ett extranummer av Schiff, som bekräftade att han befann sig i gränslandet mellan det wienska och det romantiska genom att spela Beethovens Rondo i C-dur.
Femman är ju Mahlers mest kända symfoni, fast egentligen bara dess Adagietto för stråkar och harpa, denna starka och innerliga kärleksförklaring till hustrun Alma som ofta missförståtts som dödsmusik på grund av Luigi Viscontis bruk av musiken i filmen "Döden i Venedig". Förvisso har symfonin en anknytning till döden (vilken Mahler-musik har inte det?) men främst då genom den mäktiga första satsens sorgmarsch, introducerad med ett trumpetsolo och ett cymbalslag som omedelbart griper tag om lyssnaren. Marschen har ett gung i steget som på ett sällsamt sätt både tynger och lyfter.
Det var, som väntat, ren lycka att få höra denna symfoni med dessa toppmusiker. Det djupa mullret i kontrabasarna, bleckblåsarnas fläckfria intonation, violinbruset, hornmusiken i sista satsen, tutti i de kakofoniska utbrotten, balansen, nyanserna, kulminationerna. Åh ja, även så här i efterhand blir jag lycklig av att tänka på det.
Dresden - Florens vid Elbe, som staden kallats - har restaurerat många av sina berömda byggnader efter den fruktansvärda eldstorm som den drabbades av i samband med bombningarna i krigets slutskede. Inte minst den stora Frauenkirche står nu åter med sin kupol som ett dominerande kännemärke för stadssilhuetten.
På torget utanför står Luther staty och kyrkans inre excellerar i en barock som nog får sägas närma sig det barocka. Men visst är det gripande att tänka på att detta väldiga altare bit för bit fogats samman på nytt och att kyrkan återigen står där i all sin ståt.
Åtminstone de båda konstmuseerna bör man besöka i Dresden, dels Die Gemälderigalerie Alte Meister i kurfurstekomplexet Zwinger (ett slags tyskt Versailles), dels en modernare motsvarighet ägnad romantiken och 1900-talets konst i Albertinum. Båda dessa museer hyser ett flertal kända verk av de allra största mästarna genom tiderna. I Alte Meister bland annat berömda målningar av Giorgione, Rafael, Vermeer, Canaletto, Velásquez, Ribera och Zurbarán. I Neue Meister ett rum med inte mindre än tretton målningar av Caspar David Friedrich.
Dresden är imposant, Leipzig kanske mer omedelbart intagande, men båda uppvisar, till stor del i återställd form, både skönhet och en rikedom av kulturskatter som gör att man hoppas få tillfälle att återvända. Och så musiken, jag säger bara det: musiken!
Foto: EJ
Uppifrån och ned:
- Dresden vid Elbe
- Andras Schiff tackar för applåderna i Semperoper
- Semperoper
- Vy från Augustusbrücke
- Frauenkirche
- Frauenkirche, interiör
- Zwinger
- Zwinger, Gemäldegalerie Alte Meister
- Brülsche Terrasse
- Rafael: Sixtinska madonnan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar