Den vemodiga tonen från den äldre herr Gustafsson känns igen i hans sista dikter, som passande nog utkommer när höstens brandgula, frasande löv fyller rännstenen och täcker parkernas gräsmattor. Minnenas värld och konfrontation av intighet - kanske kan man sammanfatta innehållet så.
Minnen från en annan tid i Västmanland och världen, men som fortfar att återuppväcka tillvarons mysterier. Dessa mysterier som kan vara gömda i det tingliga hos ett bortglömt verktyg, en gammal almanacka eller en trädgårdssoffa där någon en gång satt som inte längre finns. Deras pendang är tingen utan "hemort", de som bara kan existera som tänkta.
Gustafsson sökte gliporna, sprickorna, mellanrummen, i hopp om att där skulle skymta något av det annars oåtkomliga. Han hyllar i en av dikterna det svenska alfabetets tjugoåtta bokstäver, men glömmer inte den ovärderliga tjugonionde - den tomma bokstaven som skiljer orden åt. På samma sätt: det rena, tomma rummet, befriat från materien, ett sömnlöshetens påfund.
Under läsningen kom jag att tänka på en bok med essäer som han gav ut på 80-talet med titeln "Stunder vid ett trädgårdsbord". Trädgårdsmöbler förekommer flera gånger även här, och reflektionerna hör på ett gustafssonskt sätt naturligt samman med dem. Ingenting hindrar att ett lovtal till sommaren och verandans korgstolar - som "stillsamt talar med varandra" när de just lämnats för den iskylda snapsen som väntar inomhus - typiskt vindlar iväg långt från verandan och hamnar i ett strindbergskt sekelskifte med ljudet från järnbeslagna hjul mot kajens ljusa stenar. Tidsplanen existerar jämsides, bara "ögonblicket som det enda verkliga" avfärdas som ett solipsistiskt misstag med argumentet att det utesluter kontakten med andra, omöjliggör kyssen. Som tar tid.
Jag som läst Gustafsson i mer än fyrtio år känner igen den där karakteristiska växlingen mellan filosofisk abstraktion och högst påtagliga sinnesiakttagelser, mellan sekulär mystik och anekdoter från hembygden. Dikter som ibland kan te sig väl enkla visar sig ha en fördröjd effekt och rymma en gåta som uppstår först efter omläsningar.
Samlingens sista dikt - "Epilog för de rådlösa" - är den allra vackraste, samtidigt som den har bottnar som kanske inte omedelbart ger sig tillkänna, som endast låter sig anas.
Dikten kräver trots sitt enkla tilltal en stunds eftertänksamhet i någon trädgårdsmöbel, eller nu när hösten kommit vid ett bord i något stilla rum. Eller vad sägs?
Kom trötta gamla kropp
kom trötta själ!
Oss leder lyktans svaga sken
från rum till rum.
Men av den verklighet vi fann
är denna trappan som vi ser
dock en helt försumbar del.
Någon lämnar rummen bakom sig. Men vart leder trappan, den man egentligen kan bortse från? Ut ur tiden?
Lars Gustafsson: Etyder för en gammal skrivmaskin (Bonniers, 2016).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar