Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 27 november 2019

Om gåendet på stäppen, bort och hem



Bland mina många verk av Peter Handke, samlade sedan tidigt 70-tal, finns även några få som blivit stående på hyllan olästa. Det gäller några av de sista som översattes till svenska innan förlagets intresse för honom svalnade för ett tiotal år sedan, för att på nytt nu i samband med Nobelpriset åter ha vaknat till liv. Jag har för min del ständigt återkommit till honom, bläddrat fram något avsnitt som satt spår - till exempel vandringarna i Cezannes trakter kring berget Saint Victoire - eller helt enkelt bara för att påminna mig den stora och säregna prosakonstnär han tveklöst är. 

Det var således en tid sedan jag sist läste en hel bok av honom, vilket jag nu åter gjort - trots (men inte opåverkad av) den debatt som rasat kring hans person och minst sagt dubiösa, om än motstridiga, utsagor och provokativa handlande i samband med kriget på Balkan och dess rättsliga efterspel. Jag kan bara konstatera att den Handke jag läst och tagit till mig inte är den som gett upphov till de skarpa anklagelserna om historierevisionism och ideologiskt suspekta ställningstaganden.

"En mörk natt lämnade jag mitt tysta hus"  (Bonniers) fanns bland mina olästa. Den skrevs i slutet av 90-talet och kom på svenska 2000 (skickligt översatt av Karin Nyman). En roman, en saga, en märklig, men rätt typisk Handke-berättelse om en apotekare från den gudsförgätna orten Taxham (en förort till Salzburg som vid en enkel googling visar sig existera i verkligheten).

Det är återigen en ensling som Handke här ställer i fokus för sitt berättande, en man skild från sin familj, med en frånvarande dotter, en son som han förskjutit och en hustru som visserligen bor i samma hus men utan att de längre har något med varandra att göra. 

Denne apotekare, tillika svampexpert, känner av instängdheten i det landskap där han bor och bedriver sin i huvudsak obemärkta farmaceutiska verksamhet. Området ligger inkilat mellan en motorväg, en järnväg och en flygplats, och som alltid skänker Handke också de alldagliga och osköna sidorna av miljön en uppmärksamhet som både levande- och främmandegör dem, får dem att framstå i sitt eget ljus. Distinkta enskildheter uppdagas, reflekteras och öppnar för dagdröm och försjunkenhet. Ett slags gåtfullhet uppstår inte bara av oväntade händelser utan av de språkliga försöken att ringa in dem

Apotekaren - "berättaren" vars namn aldrig nämns - lever regelbundet men samtidigt hågad för uppbrott, kanske ett äventyr så som i de medeltida riddareposen som är hans lektyr, i varje fall något som för "nedtecknaren" av hans historia (den här romanen) verkligen vore värt att återge. Han äter gärna en enkel medförd lunch i skogen där i övrigt endast skogsarbetare syns vid sina lägereldar. Middagen intas däremot på en liten jordkällarrestaurang, där han en afton stöter ihop med ett par avdankade celebriteter: den ene en gång guldmedaljerad skidolympier, den andre en uppburen poet som ingen längre känner till.

Denna trio ger sig brådstörtat iväg på en resa, en till synes planlös bilfärd över Alperna mot sydligare nejder och med apotekaren vid ratten. Samtliga verkar vara på flykt från en skuggtillvaro till en annan, med vaga förhoppningar om "utlandet" som ett möjligt botemedel mot känslor av ogunst och förlust, missräkning och begränsning. Till yttermera visso har apotekaren drabbats av stumhet, detta till följd av en mystisk, förföljande kvinnas överfall.

De tre männen har inget stort utbyte av varandra, men deltar i alla fall i en gatufest som pågår under flera dagar i staden Santa Fe, som å ena sidan företer likheter med vilken spansk eller sydländsk småstad som helst, men å den andra framstår som en mycket speciell ort med ett kringliggande landskap som omväxlande betecknas som savann, prärie eller stäpp. "Nattvindsstaden", som den också kallas, är tudelad i en övre och nedre del, och även atmosfäriskt har den något dubbelt, något outgrundligt över sig.  

Under festens gång händer märkliga ting. Poeten identifierar festivaldrottningen som sin dotter och även apotekaren upptäcker sin egen son i dragspelaren bland musikanterna. Ingetdera leder dock till någon förlösande ömsesidig kontakt. Apotekaren förlorar för en tid även kontakten med sina medresenärer och bejakar sin ensamhet i det enkla rummet på värdshuset. När trion efter en tid återses uppstår oroligheter i staden, som är på väg att tas över av "gatumajoriteten". Apotekaren överlämnar då bilnycklarna till sina kamrater och skickar iväg dem på egen hand.

Själv lämnar han också Santa Fe och ger sig ut i den främmande, stäppliknande terrängen till fots, genomkorsar den i ett slags ökenvandring sökande efter den gäckande kvinnliga gestalt som slagit honom med stumhet. I denna fjärde och avslutande del lyckas Handke driva berättelsen till ännu en naturlyrisk kulmen där inre och yttre möts. Den stumme kommer tids nog att berätta för nedtecknaren om sitt fria, sinnesmättade gående i höglandets böljande landskap - "berättande och stäpp blev ett" - om växtlighet och djurliv, om spåren av kultur, om korta möten med en nasare och en eremit, om fynden av bittra stäppsvampar och om insikter som slutligen leder honom tillbaka - till en hemkomst. 

Berättaren och nedtecknaren diskuterar i all korthet det berättigade i att använda ordet "stäpp"; den senare ifrågasätter om det över huvud taget finns något sådant som stäpp i Europa längre. Men berättaren/apotekaren hävdar bestämt att det inte var någon "äng", inte någon "prärie" heller, som hans berättelse utspelar sig på:

Det var "stäppen"! Jag gick på "stäppen"! Jag tog mig över "stäppen"! Det finns ord som inte går att ersätta, som bevarar själva sin skriftform genom årtusendena - mycket få, som till exempel "rossignol", näktergal, som skrevs alldeles likadant i de medeltida eposen, eller "la joie", glädjen, eller "le gué", vadstället, eller "le droit", rätten, eller "perdu", förlorad. Och det finns också stäppen, trakten. (s.278).

På busstationen i Zaragoza hinner hon, kvinnan, ifatt honom, apotekaren, som återfår sin talförmåga och gör henne sällskap hemåt. Ja, den är en ju en sorts förtäckt kärleksroman också, denna eminenta berättelse som nog bör räknas till en av Handkes allra främsta. Och om så vore, även som enda verk väl värd sitt pris. 

En stor läsupplevelse hade jag visserligen väntat mig, men det blev faktiskt mer än så, det måste jag tillstå. I synnerhet det fjärde kapitlet kommer jag att återvända till. Skyll er själva om ni avstår.


tisdag 19 november 2019

Konsten att spela piano



Arkadij Volodos har för första gången besökt Stockholm. Ännu ett tillfälle att lyssna till en av de riktigt stora, en som till fullo behärskar konsten att spela piano. Konserten var på en gång traditionell och originell - eller på sätt och vis angenämt extrem, om man får säga så om följande program:

Franz Liszt Sonett 123 del Petrarca Ass-dur ur Années de pèlerinage 2ième année, Italie för piano
Franz Liszt La lugubre gondola för piano, version nr 2
Franz Liszt Legend nr 1 "St François d’Assise: La prédication aux oiseaux" för piano
Franz Liszt Ballad nr 2 h-moll för piano

Paus

Robert Schumann Marsch d-moll ur Bunte Blätter för piano op 99
Robert Schumann Abendmusik B-dur ur Bunte Blätter för piano op 99
Robert Schumann Humoreske B-dur för piano

Jag menar: det rör sig här om två av de allra största pianokompositörerna, dock inte om deras mest kända och spelade verk. Volodos är vida berömd som supervirtuos, vilket han ledigt kunde konfirmera i ett par av Liszt-numren och i viss mån även i Schumanns "Humoreske". Men så valde han också att spela några av de jämförelsevis enkla stycken av Schumann som pianoelever i alla tider haft som hemläxor, och fortsatte så även med extranumren. 

Spelar man ur Schumanns "Bunte Blätter" visar man att det inte bara är fingerfärdig briljans man vill förmedla till publiken. Och jag blev än en gång överbevisad om Schumanns storhet även i det lilla formatet, inte minst genom den där marschen i d-moll som Volodos nu lyfte till oanade höjder med sitt exceptionellt känsliga spel; ett piano pianissimo under hans fingertoppar landar alltid kattassmjukt, på tröskeln till ohörbarhet. Och ett fortissimo långt nere i basen dånar liksom åskan bröder. Programvalet tillät honom visa vilket enastående instrument en modern konsertflygel är; i grunden en mekanisk tingest med en otrolig spännvidd klangligt och dynamiskt. 

Pianolejonet framför andra, ytterlighetsmannen Liszt, skapade en bländande musik som en gång i världen fick damer att dåna av hänförelse, till exempel över den oupphörligt drillande fågelflocken i legenden om Franciskus eller det våldsamma öset i h-mollballaden (ej att förväxla med h-mollsonaten!). Men på ålderns höst visade lebemannen upp en helt annan, introvert och grubblande natur, som i Sorgegondol, 1 och 2, komponerade i Venedig till mågen, en sjuklig och inom kort döende Wagner. Det är en musik som gott och väl kunde varit 1900-tal, egensinnig och ja, luguber är ett väl valt adjektiv. 

När jag hörde Volodos introducera sorgegondolen i version två kunde jag inte annat än tänka på Tomas Tranströmers dikt, den som han inspirerades till av denna musik, och samtidigt skänka det nyligen översvämmade Venedig en sorgsen tanke.

"Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de borde skickas till mineralogiska institutionen i Padova för analys"

"När Liszt spelar ikväll håller han havspedalen nertryckt/så att havets gröna kraft stiger upp genom golvet och flyter samman med all sten i byggnaden"

Schumann för hela slanten efter paus. "Humoreske" kan sägas vara uttryck för den lyckliga sidan av hans i musik annars så ofta uttalade bipolaritet. Visst finns här också inslag av den melankoliskt färgade innerligheten men huvudsakligen är det en Schumann på sprudlande humör vi möter här. Så enkelt det lät fastän svårt, så vackert med den lättsamt dansanta touchen på tangenterna, så elegant i blixtrande tirader över klaviaturen.  

Publiken vägrade släppa Volodos, och själv ivrigt klappande undrade jag till sist om han tänkte ta upp tävlan med sin äldre landsman Sokolov i antal extranummer. Nej, men ändå inte mindre än fem, där återigen det mjuka anslaget firade triumfer.

Bilden: Arkadij Volodos (Fotot ett lån från Konserthuset)



fredag 15 november 2019

Mahler och uppståndelsen



Jag lägger ännu en Mahler-tvåa till alla de andra jag upplevt live genom åren. Den här gången med Kungliga Filharmonikerna under ledning av den tyske dirigenten Christoph Eschenbach. Eftersom denna symfoni gett mig några av mina allra starkaste musikupplevelser är det alltid med spänd förväntan jag går till konserten. För även om det finns inspelningar som jag åter och återigen kan gripas av är i synnerhet den här symfonin något man bör se och höra i den stund den framförs och i sällskap med en publik som fyllt konsertsalen till sista plats (vilket ju också som regel blir fallet).

Mahler andra symfoni i c-moll har beteckningen "Uppståndelsesymfonin", naturligtvis främst på grund av texterna i de vokala inslagen för solister (alt och sopran) och blandad kör i den femte och sista satsen. Men det finns också ett narrativ som sammanlänkar symfonins satser, från första satsens marschtema med anspelningar på hjältens död och begravning över mellansatsernas ländler och nostalgiska tillbakablickar på livet i barndomen, ett ironiskt scherzo byggd på den gamla visan om St. Antonius som predikar för fiskarna (ur Des Knaben Wunderhorn) till finalsatsens eruptioner i samband med kallelsen till ett uppbrott
som kommer att hålla lyssnaren i ett järngrepp ända in i det nya livets extatiska ögonblick - ett crescendo som tar jätteorkesterns och piporgelns maximala resurser i bruk.

"O Röschen, rot!"sjunger Anna Larsson i "Urlicht", sången om lidandet och himmelslängtan, och hon gör det vackrare än de flesta andra altstämmor i den här världen, även när det sker i ett så långsamt tempo som i lördags.

O Röschen rot,
Der Mensch liegt in größter Not,
Der Mensch liegt in größter Pein,
Je lieber möcht' ich im Himmel sein.
Da kam ich auf einem breiten Weg,
Da kam ein Engelein und wollt' mich abweisen.
Ach nein, ich ließ mich nicht abweisen!
Ich bin von Gott und will wieder zu Gott,
Der liebe Gott wird mir ein Lichtchen geben,
Wird leuchten mir bis in das ewig selig' Leben!

Varefter sista satsen apokalyps inleds med ett brutalt tillnyktrande ackord, stråkmuller och stundvis ganska vild musik för brass och slagverk. Dock inte utan gläntor av stilla ljus: harpoklanger, sopransolo, en fågeldrillande soloflöjt, hornmusik i fjärran. Inte minst så när kören kommer in och först lågmält, nästan viskande uppmanar oss att sluta darra och därpå triumferande ropar ut alternativet i forte fortissimo: 

"Bereite dich, bereite dich zu leben!"

Nej, den gode guden dömer ingen i denna livsbejakande symfoni; inte ens en ängel kan hindra oss från urljuset och den förvandling från död till liv som åberopas som det existentiella dramats möjliga upplösning. 

Man har spekulerat i den judiske Mahlers egen trosuppfattning, undrat över hans konversion till katolicismen (troligen främst betingad av anställningsvillkor vid Wienoperan), agnostikerns förtjusning i Wunderhorn-sångernas naiva kristna trosföreställningar, etcetera. Samtida vänner har vittnat om sina tvivel på att han trodde på något högre än konsten. 

Men oavsett hur det förhöll sig med den saken är Mahler uppenbart djupt befryndad med kraften i den andliga mytologin, använder och förallmänligar den musikaliskt så att även den moderna människan  existentiellt berörs. Det är ingen frälsande Kristus som förkunnas, kanske snarare det som filosofen Martha Nussbaum (med hänvisning just till denna symfoni) tolkar som död och övergång till ett liv i kreativitet och autenticitet. 

Ja, så kan det nog mycket väl fungera åtminstone för dem som fortfarande har referenserna grundlagda sen tidig ålder, troende eller ej. Och utan dem? Ja, jag är säker på att även teologiska oskulder bara genom musiken får sig en emotionell tankeställare.

Eschenbach höll, som Camilla Lundberg skrev i sin recension i DN, orkestern i behärskat strama tyglar, vilket inte ska uppfattas som att det fattades något i dynamik och kontrastrikedom. Tvärtom tyckte jag mig upptäcka ett och annat nytt i detta omfattande musikaliska flöde och de pulshöjande effekterna riskerades heller aldrig. För övrigt var den amerikanska sopranen Marisol Montalvo en ny positiv bekantskap.

Bilden: Cristoph Eschenbach (Foto: Stockholms Konserthus)


måndag 11 november 2019

En solig höstdag i Fiesole



Det finns alltid en efterbörd till den gjorda resan. Foton och inre minnesbilder, men också böcker och broschyrer som man tog med sig hem för vidare fördjupning i det man varit med om. 

En månad har redan gått sedan jag tillsammans med G befann mig i Florens på årets höstresa. Det var svalt i luften om mornarna men behaglig sommartemperatur på dagarna och kvällarna - bara det ger något angenämt att tänka tillbaka på en råkall novemberdag med den första snön på marken. Till exempel en av de där sköna dagarna när vi tog bussen upp till Fiesole, fem kilometer ovanför stan med en vidunderlig utsikt i flera väderstreck.



Fiesole är en välstädad och välmående förstad till Florens med stolta anor ända från etruskisk tid. Särskilt under heta högsommardagar när luften står stilla i de florentinska gränderna är den en behaglig tillflykt också för dem som inte har förmånen att bo där. Redan för bortåt fyrtio år sedan hade jag ju en dröm om att en gång i livet ta in på Pensione Bencistà, vilket slog mig när bussen passerade skylten i en av vägens meandrar ett kort stycke före ändhållplatsen. 

Inrymt i en 1300-talsvilla har det under seklernas gång hunnit tjäna många förnäma familjer och en tid även fungerat som kloster. Konstnären Arnold Böcklin, han med den kusliga "Dödens ö", huserade här under sina framgångsrika år i slutet av 1800-talet. Många andra har valt stället för avkoppling eller skrivande under de snart hundra år som det varit ett familjedrivet pensionat. 

Det var nog främst de där bilderna av en bedårande utsikt från den gammaldags stilfulla pensionatsmiljön som lockade mig när jag såg dem i en bok om Toscana, då när jag första gången besökte provinsen och anade, eller visste, att jag många gånger skulle återkomma. Och det jag tänkte var att det nog skulle passa mig utmärkt att bo just där  - det vill säga någon gång i framtiden, i en ålder jag nu sedan länge uppnått.



Men Bencistà får vänta ännu en tid, och kanske kommer drömmen att stanna vid en dröm. Efter en promenad i brant stigning nådde vi i alla fall en likartad utsiktspunkt, slog oss ner på en stenbänk och kisade ut över Florens och Arnodalen med Chiantis kullar i ett blånande fjärran, den dagen och timmen i glittrande soldis.




Några av de monumentala byggnaderna kunde man utan svårighet urskilja: först och främst domens alltid lika dominanta kupol, men även San Lorenzos mindre men snarlika huva, den man jämförelsevis kanske inte tänker på som speciellt stor; med kikarens hjälp dessutom Palazzo Vecchios respektive Santa Maria Novellas höga och smala klocktorn. Bara den närmaste sluttningen  (ungefär ner till Bencistà) låg i klart middagsljus, resten höljd i den för trakten och dess månghundraåriga konsthistoria så typiska sfumato som inget foto rätt kan återge.




Vi vilade också framför ett annat panorama på ännu en sits av sten, nämligen längst upp i den romerska amfiteaterns perfekt anlagda halvcirkel. Utgrävningarna av den här platsen - som skedde så sent som under senare delen av 1800-talet och framåt - visade förutom arenan även langobardiska gravar, tempelgrunder och resterna av ett romerskt bad. I det arkeologiska museet strax intill ligger fynden bakom glasväggar, alltifrån skelettdelar som prydligt ordnats i rekonstruerade gravar till de små etruskiska föremål och figurer som alltid lika gåtfullt ruvar på sina hemligheter. Ett litet guldmynt från kejsar Neros tid glimmar fortfarande starkt när jag bläddrar fram det i mitt bildminne.


Av det romerska badet, den tidens utstuderade spaanläggning, märks framför allt den rekonstruerade arkad som utgjorde entrén. De olika avdelningarna med pooler för kallt, varmt och hett bad, jämte salar smyckade med skulpturer för möten och konversation, ja, dem får man tänka sig utifrån det mönster som grundstenarna bildar.



Hela området är en underbar plats att ströva omkring i. När vi var där mötte vi bara någon liten studentgrupp som undervisades i det fria, några konstnärer in spe med penslar och målarskrin och så vi andra - enstaka turister som så småningom slog sig ner i baren/bistron vid ingången, där man med samma blickfält kunde förlänga vistelsen ytterligare en stund.

Foto: EJ (klicka för förstoring!)

tisdag 5 november 2019

Den himlastormande rösten





Det finns några få röster som, evigt bevarade i mitt minnes sonora ekokammare, alltid kommer att beröra mig mer än alla de andra, hur goda, respekterade och lyssningsvärda de än var. Jag påmindes i helgen om en av dem som funnits där sen tidiga tonår, men som jag bara sporadiskt lyssnat till sen dess. 

Varför det, frågar någon, också jag mig själv. Och svaret är att det nog har att göra med att jag inte längre lyssnar på gospel, en genre inom kyrkomusiken som jag till sist tröttnade på när den inte längre kändes särskilt omstörtande, otillåtet svängig, utmanande "världslig" eller ens speciellt andlig. Nej, de här gospelkörerna och deras bleka imitationer av den svarta gospeln ska vi helst inte tala om.

Men det finns en gospelröst som nu när jag hör den på nytt raserar allt motstånd och fortfarande gör mig smått upprymd, och det är Mahalia Jacksons. Tidernas gospeldrottning - "the one and only" som amerikanerna säger alltför ofta om alltför många, men i det här fallet helt adekvat. Visst finns även den genom en biograffilm helt nyligen med rätta lovprisade Aretha Franklin, men jag vet nog vem jag sätter främst.

Jag lyssnade och greps på nytt. Det är förstås fråga om naturkraften i den mörka altrösten och uttrycksfullhetens primat; känslan av att hon gör exakt vad hon i stunden vill i förmedlingen av något himlastormande stort och som ger sken av att allt är möjligt. Det är den fulla inlevelsen som hänryckt utlevelse och - ja, det är nog också en fråga om autenticitet. Hon sjöng det hon trodde på, ingenting annat, och var på så vis lik en helt annan gudabenådad röst där borta i femtio/sextiotalet som jag desto oftare återkommit till: Einar Ekbergs.

Mahalia Jackson kunde från vilken världslig estrad som helst förflytta lyssnarna till en svart baptistgudstjänst, där de den ena stunden förmåddes dansa och klappa händer i en hejdlöst stigande swing för att i nästa stund stilla sig som i bön, eller i varje fall andakt (se klippet ovan från Newport Jazz Festival 1958 med "Didn´t it rain" och Albert Hay Malottes innerliga "The Lord´s Prayer"). Eller se och hör (med bättre ljud och bild) hur hon mjukar upp den stela tyska konsertpubliken till åtminstone handklappning i Berlin 1967: "Come on children, let´s sing!"

Att hon trivdes med jazzpubliken i Newport går inte att ta miste på, men notera också att hon efter det entusiastiska bifallet snarast lite blygt generad säger: "Oh, you make me feel like I´m a star!"

Sist vill jag bara påminna om inspelningen av den kanske allra vackraste av Duke Ellingtons många odödliga melodier, "Come Sunday", som hon gjorde tillsammans med högst densamme.