Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 5 november 2019

Den himlastormande rösten





Det finns några få röster som, evigt bevarade i mitt minnes sonora ekokammare, alltid kommer att beröra mig mer än alla de andra, hur goda, respekterade och lyssningsvärda de än var. Jag påmindes i helgen om en av dem som funnits där sen tidiga tonår, men som jag bara sporadiskt lyssnat till sen dess. 

Varför det, frågar någon, också jag mig själv. Och svaret är att det nog har att göra med att jag inte längre lyssnar på gospel, en genre inom kyrkomusiken som jag till sist tröttnade på när den inte längre kändes särskilt omstörtande, otillåtet svängig, utmanande "världslig" eller ens speciellt andlig. Nej, de här gospelkörerna och deras bleka imitationer av den svarta gospeln ska vi helst inte tala om.

Men det finns en gospelröst som nu när jag hör den på nytt raserar allt motstånd och fortfarande gör mig smått upprymd, och det är Mahalia Jacksons. Tidernas gospeldrottning - "the one and only" som amerikanerna säger alltför ofta om alltför många, men i det här fallet helt adekvat. Visst finns även den genom en biograffilm helt nyligen med rätta lovprisade Aretha Franklin, men jag vet nog vem jag sätter främst.

Jag lyssnade och greps på nytt. Det är förstås fråga om naturkraften i den mörka altrösten och uttrycksfullhetens primat; känslan av att hon gör exakt vad hon i stunden vill i förmedlingen av något himlastormande stort och som ger sken av att allt är möjligt. Det är den fulla inlevelsen som hänryckt utlevelse och - ja, det är nog också en fråga om autenticitet. Hon sjöng det hon trodde på, ingenting annat, och var på så vis lik en helt annan gudabenådad röst där borta i femtio/sextiotalet som jag desto oftare återkommit till: Einar Ekbergs.

Mahalia Jackson kunde från vilken världslig estrad som helst förflytta lyssnarna till en svart baptistgudstjänst, där de den ena stunden förmåddes dansa och klappa händer i en hejdlöst stigande swing för att i nästa stund stilla sig som i bön, eller i varje fall andakt (se klippet ovan från Newport Jazz Festival 1958 med "Didn´t it rain" och Albert Hay Malottes innerliga "The Lord´s Prayer"). Eller se och hör (med bättre ljud och bild) hur hon mjukar upp den stela tyska konsertpubliken till åtminstone handklappning i Berlin 1967: "Come on children, let´s sing!"

Att hon trivdes med jazzpubliken i Newport går inte att ta miste på, men notera också att hon efter det entusiastiska bifallet snarast lite blygt generad säger: "Oh, you make me feel like I´m a star!"

Sist vill jag bara påminna om inspelningen av den kanske allra vackraste av Duke Ellingtons många odödliga melodier, "Come Sunday", som hon gjorde tillsammans med högst densamme. 


Inga kommentarer: