Den här bloggskribenten tar lite sommarledigt, men lovar som vanligt återkomma.
torsdag 19 juni 2014
Mögelosten och den fula musiken
När folk i allmänhet önskar sig musik i radion och får frågan om varför man valt just det stycket, blir svaret ofta att det helt enkelt är "vackert". Eller också svarar man med ett minne som stycket är förknippat med eller att man gillar ett speciellt instrument eller en speciell artist. För de flesta är det svårt att närmare förklara det vackra i själva musiken.
Det är inte lätt för experter heller, kan man lugnt konstatera efter att ha läst en essä i ämnet som vänder på frågan och bakvägen försöker komma underfund med vad som inte låter vackert utan snarare fult. Nåja, något lättare kanske det är att peka på vad som för de flesta öron passerar som välljud än det som upplevs som missljud, även om det hänger ihop.
"Om det fula i musiken och andra essäer" (Gidlunds, 2013) heter en liten bok som författats av den svenske tonsättaren och musikessäisten Gunnar Bucht. Han har på äldre dar blivit en flitig skribent, och den här boken är hans senaste i en lång rad skrifter inom det musikestetiska området.
Syftet med att ställa frågor av den här arten är att helst kunna säga någonting grundläggande bortom de skiftande uppfattningar om skönt och oskönt som kan beläggas både historiskt och subjektivt, från tid och från individ till annan. Spekulationer och empiri kring våra olika sinnens sätt att reagera på stimuli är ett sätt att närma sig problematiken. Redan de gamla grekerna funderade över det som utlöser "avståndstagande","motvilja", "avsmak".
För luktsinne och smaksinne kan bevisligen både mögelost och surströmming utlösa den "motviljans attraktivitet" som leder till att vi trots allt kan närma oss bordet med positiva förväntningar. Fascinationen för det som kan te sig motbjudande (och möjligen även skrämmande i det som påminner om förruttnelse och död) leder i vissa fall till att även det illaluktande inordnas på smakpaletten.
Med musiken är det inte lika enkelt, konstaterar Bucht. Om man nu inte förenklar det hela till att huvudsakligen gälla graden av dissonans eller konsonans, det "isärljudande" kontra det "samljudande". En jämförelse mellan Béla Bartóks stråkkvartetter och Mozarts skulle kunna tjäna som illustrativt exempel. Mozarts treklangsharmonik borgar för en helt annan, mer omedelbar attraktion och tillgänglighet. Inte heller hans så kallade "dissonanskvartett" är tillräckligt dissonant för att hota den övergripande tonaliteten. Det tycks finnas någonting i musikens väsen som talar för existensen av harmonilagar.
Vad gäller de affektiva reaktioner som motviljan alstrar är det dock enligt min mening viktigt att särskilja det som inger äckel eller "avsmak" från det som är skrämmande och inger rädsla. De båda utgör två av de nio skilda grundaffekter som är medfödda och vardera har sitt specifika fysionomiska uttryck, avläsbara redan hos små barn. Det "skärande" i musik inger motvilja och obehag men behöver inte upplevas som någonting hotfullt, annat än i den meningen att det rubbar och stör den förväntade tonaliteten.
Det "fula" i musiken är fult av andra skäl än att det väcker rädsla. Mig förefaller det ligga närmare just avsmak, det vill säga sådant man finner felaktigt och vill markera avstånd till. I analogi med mögelosten kan man därför också tänka sig att det för de flesta av oss kan finnas en motviljans attraktion i åtminstone relativt måttligt "skärande" inslag i musiken.
Bucht visar att det finns mer eller mindre sofistikerade sätt att närma sig frågan om det fula i musiken. En utgångspunkt är en välfunnen formulering hos filosofen Leibniz: "Musik är hemliga matematiska övningar för själen. Men själen vet inte om att den räknar". Med andra ord handlar det om betraktandet av proportioner. Vi både ser och hör dem, och i musik manifesteras de i intervallernas, tonstegens, talförhållanden som vi översätter "till olika grader av konsonans eller dissonans enligt modellen ju högre talmässig komplexitet desto mer dissonant karaktär" (s. 12).
Detta proportionshörande medför alltså skiljande av skönt från fult, vilket musikteoretiskt faller tillbaka på graden av konsonans eller dissonans. Oktaven utgör nämligen ramen och inom den är vissa intervall - kvint och kvart och historiskt sett så småningom även ters - favoriserade i den musik som bygger på tonarter och den tonala kadensens ackordsföljder, det vill säga den i huvudsak "samljudande" musik som har ett tonalt centrum och som efter diverse spänningsalstrande turer till sist återgår till sitt centrum.
Dock kan upplevelsen av dissonans modifieras av ett antal variabler som tonhöjd, tonkvalitet, klangfärg (klangblandningar), tonstyrka (svag ton mildrar) och dessutom det aktiva, handlande element som rytm och tempo utgör.
Författaren refererar till ett begreppspar - proportion kontra personligt uttryck - hos musikteoretikern Jacques Handschin vilket fortsatt kan belysa den västerländska konstmusikens utveckling i alltmer atonala former. Det gäller spänningsförhållandet mellan intervallens objektiva proportioner och den tilltagande uttrycksviljans subjektivitet, vilket kan förklara det för örat förfulande resultatet när den expressionistiska uttrycksfullheten tar överhanden.
Bucht talar om uttryckets emancipation och analyserar några verk av centralfiguren, Arnold Schönberg, vars tolvtonsmusik anvisar en helt ny väg för musiken. Nya lagar stipuleras för tonsättarens användning av oktavens tolv toner som nu inbördes behandlas som likvärdiga. Proportionaliteten sätts ur spel, och själen går bet i sina hemliga beräkningar, för att återknyta till Leibniz. Det blir svårare, för att inte säga omöjligt för örat att ana sammanhangen mellan de serier av intervall som presenteras. Intrycket blir ett av godtycke.
Och för att ytterligare krångla till saken innebär en alltmer komplicerad proportionalitet också en emanciperande tendens som resulterar i dissonans. Bucht genomför ett antal verkanalyser av, förutom Schönberg, Bartók, Stravinskij och Webern, och delar av hans essä kräver ofrånkomligen basala kunskaper i harmonilära och musikteoretiska begrepp.
En sak till vill jag framhålla som ett intressant konstaterande, nämligen den tonartsbaserade musikens karaktär av rörelse. Den upplevs som på väg någonstans; via ackordstrukturer, kontraster, tonartsbyten och modulationer har den en riktning, en tendens, medan den musik som inte äger ett tonalt centrum blir mer stillastående, kontemplativ, och samtidigt mer eller mindre "isärljudande".
Buchts slutsats finner jag trovärdig: det är aldrig så enkelt att all musik som är dissonant är "ful" och musik som laborerar med enkel proportionalitet är den enda "vackra". Som nämnts finns det flera parametrar som modifierar den upplevda ljudbilden, som ger den ett visst mått av "skuggor och dagrar". Så även i den mest subjektivt expressionistiska musiken. Därtill kommer en sak som inte Bucht närmare berör, nämligen tillvänjningen, den ökade acceptansen med upprepat och koncentrerat lyssnande.
Själv har jag redan (här) bekänt att jag finner skönhet även i några av Schönbergs mest expressiva verk, till exempel hans pianokonsert. Vi som uppskattar både en mogen gorgonzola och en surströmmingsklämma finner det nog rätt naturligt att den musik som spontant inger en viss motvilja, eller låt oss kalla det motstånd, så småningom kan bli lika njutbar för örat som osten eller strömmingen för gommen.
Etiketter:
Bucht,
läsning,
musik,
musikestetik,
tolvtonsmusik
fredag 13 juni 2014
Skoldebattens falska motsättning
I skoldebatten finns många förståsigpåare, och jag sällar mig nu till dem. Grundfrågan gäller nu som alltid hur man ska få eleverna att lära sig det man bestämt att de ska lära sig. Det kallas pedagogik, och den kan vara såväl praktiskt som filosofiskt orienterad, såväl gammaldags som hämtad från de nymodigaste tankegångarna.
Det olyckliga med debatten är att ordning och reda ställs mot humanistiska ideal om förebildlighet, bekräftelse, engagemang och annat rätt och riktigt. Själv har jag länge varit övertygad om att det är en falsk motsättning som skapar en eländig diskussion.
Sätt tjugofem personer i ett rum - det må vara femåringar, pubertala orosandar eller vuxna - med uppgiften att utföra någonting vadsomhelst: leka, experimentera, lösa problem, läsa eller bara lyssna uppmärksamt. Regler måste då stipuleras och respekteras, även regler för ordning och uppförande, annars står helt enkelt ingen ut. Annars kommer alla förr eller senare att vilja fly rummet.
Kort sagt: innan man kan komma till skott med själva undervisningen måste man se till att samtliga tjugofem fattat att de befinner sig i en grupp där allas gemensamma trygghet och möjliga trivsel säkras av regler, att följsamhet mot dessa regler gynnar alla, ja, är en förutsättning för att någonting meningsfullt alls ska kunna ske inom rummets fyra väggar. Samt att läraren är den som ansvarar för att det fungerar som det är tänkt.
Det finns ingenting så tröttande, demoraliserande och orosskapande som hög ljudnivå och brist på ordning och reda i stora grupper. Och det finns i gruppsammanhang ingenting så ångestdämpande som lugn och ro och förutsägbarhet. Inte minst för orosandarna själva och för dem som av en eller annan anledning är på väg att tröttna.
söndag 8 juni 2014
Dam i blått
Jag ägnade en timme av min söndag åt Uppsala Auktionskammare som hade sista visningsdag för vårens Internationella Kvalitetsauktion. Det är egentligen märkligt att ett veritabelt konstmuseum med jämna mellanrum uppstår här i Uppsala då konst av Picasso, Braque, Chagall, med flera andra internationella storheter, jämte våra egna Anders Zorn, Leander Engström, Sigrid Hjertén, Einar Jolin, Nils Dardel, Evert Lundqvist med flera, under några dagar visas för presumtiva köpare.
När det rör sig om den här klassen av konstföremål tillhör jag inte köparna, bara besökarna. Men hade jag 800 tusenlappar löst skulle jag utan tvekan sälla mig till köparna den här gången.
Jag stannade nämligen till framför tre akvareller av Anders Zorn, och särskilt en av dem gjorde mig först helt förstummad, sedan med ett obetvingligt uttrycksbehov som fick mig att vända mig till en okänd man bredvid och utbrista: Vilken sanslös skicklighet! Och jag menade förstås det, men också: Vilken oerhörd skönhet! Han instämde och vi kom överens om att Zorn aldrig var så bra som i sina akvareller. Vilket ju inte vill säga litet.
Zorns tidigt utvecklade briljans gjorde honom självsäker. I memoarerna säger han rakt ut som det var och är: "Jag hade rättighet att bli lika stor som någon annan och i den konstgren jag behärskade, akvarellmålning, ansåg jag mig redan ha överflyglat alla föregångare och samtida".
Ja, den som något lite känner till akvarellmålningens villkor får lätt svindelkänslor inför ett virtuost måleri av det slag som "Dam i blått" representerar. Hatten med fjädern och kläderna sammansmälter med den impulsivt skisserade bakgrunden i övrigt. Eller omvänt: det belysta, exakt tecknade ansiktet framträder med ett egendomligt lugn ur den åskmolniga bakgrunden på ett sätt som en aldrig så skicklig fotograf aldrig skulle kunna åstadkomma.
Vad är det hon håller i sina händer, som är utanför bild? En bok? Ett brev? En spegel?
Att få tillfälle att betrakta tavlan, med måtten 33,5 x 23 cm, på nära håll är en ynnest som nu kanske aldrig kommer tillbaka. I vilken privat salong kommer den att hänga? Ja, Gud förbjude att den bara hamnar i något bankfack.
Reproduktionen ovan ger i alla fall en hygglig uppfattning om det jag såg, om man klickar för förstoring.
lördag 7 juni 2014
I afton teater
Stadsteatern i Stockholm har under våren spelat "Candida" av Bernhard Shaw med goda recensioner och för utsålda hus. Den biljett jag köpte i januari kom till användning först nationaldagens kväll. Och trots att pjäsen var av gammaldags sort, skriven 1893, är jag övertygad om att Stadsteatern bjöd på meningsfullare underhållning än Skansen denna dag.
Gammaldags, hur då? Jag minns mina få teaterbesök som barn, hur fascinerande det kunde vara att se och höra människor spela roller av andra människor i skickligt belysta kulisser där roliga och laddade repliker utväxlades, hur man då faktiskt drogs in i och accepterade den konstruerade situationen. Detta trots att replikerna var snitsiga och litterära och levererades med en diktion som skulle gjort dem "onaturliga" i verkliga livet.
Det här var Shaws första stora succé som pjäsförfattare. Han skulle komma att skriva sammanlagt över femtio stycken under sitt långa liv. Den mest kända är "Pygmalion", den som ligger till grund för musikalen "My Fair Lady". Shaw var socialist, för lika rättigheter för män och kvinnor och ivrade för sina politiska ideal i The Fabian Society, en sammanslutning för reformistisk socialism. Inte heller som kvick och underhållande komediförfattare underlät han att gestalta de sociala frågor som engagerade honom djupt.
Candida (Marie Richardson) är hustru till den hyllade och framgångsrike prästen James Morell (Peter Andersson), som likaså är socialistisk predikant och flitigt anlitad i olika progressiva sammanhang. Deras äktenskap är ur pastorns egen synvinkel mycket lyckligt. Hans progressiva politiska hållning utesluter dock inte bundenhet till de traditionella viktorianska ideal som under dramats gång blir ordentligt ifrågasatta - med den unge romantiske poet som Candida tagit till sitt hjärta som katalysator. Och utöver denna konfrontation finns även den med Candidas far, den ogenerade kapitalisten Burgess (Ingvar Hirdwall) vars oförmåga att tänka annat än i banor som gynnar hans egen verksamhet också leder till sällsamma turtagningar med den gode pastorn.
Shaw karikerar med med frejdigt humör och med en satirisk udd som märkligt nog i mångt och mycket fungerar än i dag. Om man överser med det konstruerade i delar av intrigen finns här en text som skickliga skådespelare som de nyss angivna fortfarande kan lyfta till komiska höjder. Ingvar Hirdwall, min favoritskådespelare framför andra, är som vanligt lysande och man hoppas varje gång han försvinner ut genom någon dörr att han snart måtte återkomma.
Men så finns här även en ung skådespelerska i rollen som pastorns sekreterare, maskinskriverskan Prosperine, som redan från början av spelet slår an den komiska tonen med en redan fullfjädrad känsla för tonfall och tajming. Shima Niavarani heter hon, och det är verkligen ett namn att lägga på minnet om man inte redan gjort det. Hennes konfrontation med Hirdwalls Burgess blev något av aftonens höjdpunkt. Så kan det se ut, komiskt samspel när det är som bäst. Jag skrattade så jag grät.
Ja, så ser det ut, när några av teaterscenens bästa skådespelare blåser liv i en gammal succépjäs i regi av Thommy Berggren.
Foto: Petra Hellberg, Stadsteatern
Ovan: Ingvar Hirdwall
Nedan: Shima Niavarani
tisdag 3 juni 2014
Nattåg till ett annat liv?
"Nattåg till Lissabon" (Bonniers, 2009) heter en roman som jag just läst efter att en tid ha varit på jakt efter den. Den handlar om en 57-årig skild gymnasielärare, Raimund Gregorius, filolog och ytterst respekterad för sina gedigna kunskaper i klassiska språk, en ordets och bokens man, som plötsligt bryter upp från sin regelbundna tillvaro i hemstaden Bern och på vinst och förlust sätter sig på ett tåg som via Paris för honom till den portugisiska huvudstaden.
Det som utlöser hans uppbrott är dels en gåtfull händelse där han blir vittne till vad som ser ut som en upprörd kvinnas intention att hoppa från en bro, dels en bok han kommer över i ett antikvariat i hemstaden. Kvinnan är portugisiska och följer honom till hans sista lektion men försvinner sedan för gott, också ur den här romanens handling. Fyndet på antikvariatet visar sig vara en filosofisk tankebok, en samling texter författade av en portugisisk läkare, Amadeu de Prado, och utgivna under titeln "En ordens guldsmed". Det är reflektioner över konsten och livet i allmänhet, men också en uppgörelse med den egna uppväxten, de personliga livsvalen och livssituationen under Salazar-diktaturen.
Portugisiskan - själva språket, talat och skrivet - är kanske den yttersta orsaken till varför språkmänniskan Gregorius blir så till sig inför dessa i tiden sammanfallande händelser. Eller är det helt enkelt den för oss alla åtminstone tidvis så attraherande tanken att lämna allt för att pröva ett annat liv, ett liv som också det kunde vara ens eget?
"Om vi kan leva bara en liten del av det som finns inom oss - vad händer med resten?" Den provocerande meningen gör redan i antikvariatet Gregorius fascinerad av bokens innehåll och av författaren. Och vi får följa hans läsning genom många och långa citat som regelbundet interfolierar romanens intrig, vilken återger hans något vilsna men ändå lyckosamma försök att uppbringa de personer i Amadeus närhet som fortfarande är i livet och som kan förse honom med information och fler texter. Successivt växer den sammansatta bilden av den poetiske läkaren fram, och under de fem veckorna i Lissabon får även Gregorius anledning att fundera över sin egen livsfilosofi.
Frågorna kring uppbrott mitt i livet är oftast förknippade med djupare frågor om identitet, tid och tidsupplevelse. I nuet kan tidsresor bakåt i det egna livet göras, fast endast tillsammans med sig själv som den man nu en gång blivit. Är Gregorius bara den där lite torre gymnasieläraren - Mandus eller Papyrusen kallad - eller vilka andra rymmer han i övrigt? Varför är inte livets gilla gång tillräckligt för honom? Vad är det egentligen som fattas den som inte upplever sig hel som människa?
Frågorna hopar sig: I vad mån går det att förstå en annan människa så att man möjligen också lite bättre förstår sig själv? Vad betyder de skillnader som finns mellan bilderna av oss själva inifrån och dem utifrån? Amadeu de Prado lever med vetskapen om att han bär på ett aneurysm som när som helst kan brisera i hans hjärna. Vilken betydelse för upplevelsen av tillvaron har förvissningen om en framtid kontra upplevelsen av att allt kan ta slut vilket ögonblick som helst?
Dessa och flera andra besläktade frågor aktualiseras av Gregorius efterforskningar i Amadeus liv och verksamhet. Det visar sig att Amadeu räddat en ökänd officer i hemliga polisen en gång när denne fick ett akut hjärtstopp utanför hans mottagning. Den tidigare så omtyckte läkaren blir efter detta avskydd av många, så till den grad att en kvinna en dag spottar honom upprepade gånger i ansiktet. Skulle han som läkare ha avstått från att sticka den där livgivande sprutan med digitalis rakt in i hjärtat på denne patient?
Amadeu är egentligen inget ämne för en motståndsman men han söker sig efter denna händelse till vänner som redan är involverade i det hemliga motståndet mot Salazar-regimen. Det leder i ett utsatt läge till en konflikt med den närmaste vännen, en kamrat från studietiden. Båda är nämligen förälskade i samma unga kvinna som omständigheterna gör till en säkerhetsrisk. Kamraten är beredd att offra henne, men inte de Prado som tillfälligt flyr med henne för att sätta henne i säkerhet.
Handlingen spinner vidare på de båda tidsplanen, dels kring Gregorius´ möten med efterlevande släkt och vänner till Amadeu och dels kring vad som dokument och berättelser avslöjar om denne man som så självrannsakande försökte formulera en giltig livshållning, en där de erkänt patetiska frågorna ändå oftast kvarstår utan givna svar. Det närmaste han kommer är kanske i följande sats: "Vet du, tänkandet är det näst skönaste. Det skönaste är poesin. Om det existerade ett poetiskt tänkande och en tänkande poesi - det vore paradiset."
I en värld där gudstron slocknat finns dock behovet kvar av katedralerna, tänker han också. Konsten som enda reträttplats och det kanske enda någorlunda hållbara religionssubstitutet - det är en tanke som i likhet med de flesta andra av Amadeus tankar inte är originell utan snarare tämligen vanlig bland reflekterande nutidsmänniskor.
Jag har när jag skummat en del gamla recensioner på nätet förstått att den här boken fått både uppskattande och nedgörande kritik. En del finner den konstruerad och alltför högstämd i tonen, alltför patetisk och gränsande till ren kitsch, kanske till och med över gränsen för densamma. Jag delar inte den kritiken. Att man måste ta sådana risker när man sysselsätter sig med livsfilosofiska frågor är för övrigt även Amadeu i sina i romanen återgivna texter klart medveten om.
Det frågan gäller är om den här romanens författare lyckats eller ej att skönlitterärt konstruera en intrig och ett persongalleri som tar till vara existentiellt relevanta frågeställningar på ett sätt som håller läsaren i spänning de trehundraåttio sidorna boken ut. Jag fann för min del att han lyckats med det. Det är ett gott traditionellt berättande där både miljöerna och de många karaktärerna är omsorgsfullt levandegjorda och inte alltför svåra att hålla reda på, även om det underlättar att läsa boken någorlunda sammanhållet. Och om författaren inte kan mäta sig med de tänkare han citerar på försättsbladet (Michel de Montaigne och Fernando Pessoa) må det vara honom förlåtet; det gör knappast någon annan heller som på samma sätt inspirerats av dessa stora föregångare.
Pascal Mercier, författaren till denna roman, är en pseudonym för Peter Bieri, en schweizisk filosof som bland annat varit verksam vid Freie Universitet i Berlin. Han har intresserat sig för tidsbegrepp och tidsupplevelse, kognition, medvetande, språkfilosofi och flera andra ämnesområden. Lustigt nog har jag hans doktorsavhandling - "Zeit und Zeiterfahrung" - i min filosofihylla alltsedan Lars Gustafsson skrev om den någon gång på 70-talet, ärligt sagt en bok jag tyvärr aldrig tog mig igenom. Inte anade jag då att jag av samme författare trettiofem år senare skulle läsa en roman som på ett mer lättillgängligt sätt resonerar i samma ämnessfär.
Visst, jag kan tänka mig ett annat, mindre romantiskt och mer rabulistiskt eller absurdistiskt sätt att turnera samma ämne i sann nihilistisk anda. Men varför inte någon gång också våga vara en smula allvarlig, om än på ett underhållande sätt, kring frågor som engagerar de flesta tänkande människor? När livets patetiska frågor ska avhandlas tar jag tusen gånger hellre en bok som denna än någon av de tusentals böcker som serverar den verkliga kitschen i form av blaskig new age och psykologisk gottköpsfilosofi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)