Stadsteatern i Stockholm har under våren spelat "Candida" av Bernhard Shaw med goda recensioner och för utsålda hus. Den biljett jag köpte i januari kom till användning först nationaldagens kväll. Och trots att pjäsen var av gammaldags sort, skriven 1893, är jag övertygad om att Stadsteatern bjöd på meningsfullare underhållning än Skansen denna dag.
Gammaldags, hur då? Jag minns mina få teaterbesök som barn, hur fascinerande det kunde vara att se och höra människor spela roller av andra människor i skickligt belysta kulisser där roliga och laddade repliker utväxlades, hur man då faktiskt drogs in i och accepterade den konstruerade situationen. Detta trots att replikerna var snitsiga och litterära och levererades med en diktion som skulle gjort dem "onaturliga" i verkliga livet.
Det här var Shaws första stora succé som pjäsförfattare. Han skulle komma att skriva sammanlagt över femtio stycken under sitt långa liv. Den mest kända är "Pygmalion", den som ligger till grund för musikalen "My Fair Lady". Shaw var socialist, för lika rättigheter för män och kvinnor och ivrade för sina politiska ideal i The Fabian Society, en sammanslutning för reformistisk socialism. Inte heller som kvick och underhållande komediförfattare underlät han att gestalta de sociala frågor som engagerade honom djupt.
Candida (Marie Richardson) är hustru till den hyllade och framgångsrike prästen James Morell (Peter Andersson), som likaså är socialistisk predikant och flitigt anlitad i olika progressiva sammanhang. Deras äktenskap är ur pastorns egen synvinkel mycket lyckligt. Hans progressiva politiska hållning utesluter dock inte bundenhet till de traditionella viktorianska ideal som under dramats gång blir ordentligt ifrågasatta - med den unge romantiske poet som Candida tagit till sitt hjärta som katalysator. Och utöver denna konfrontation finns även den med Candidas far, den ogenerade kapitalisten Burgess (Ingvar Hirdwall) vars oförmåga att tänka annat än i banor som gynnar hans egen verksamhet också leder till sällsamma turtagningar med den gode pastorn.
Shaw karikerar med med frejdigt humör och med en satirisk udd som märkligt nog i mångt och mycket fungerar än i dag. Om man överser med det konstruerade i delar av intrigen finns här en text som skickliga skådespelare som de nyss angivna fortfarande kan lyfta till komiska höjder. Ingvar Hirdwall, min favoritskådespelare framför andra, är som vanligt lysande och man hoppas varje gång han försvinner ut genom någon dörr att han snart måtte återkomma.
Men så finns här även en ung skådespelerska i rollen som pastorns sekreterare, maskinskriverskan Prosperine, som redan från början av spelet slår an den komiska tonen med en redan fullfjädrad känsla för tonfall och tajming. Shima Niavarani heter hon, och det är verkligen ett namn att lägga på minnet om man inte redan gjort det. Hennes konfrontation med Hirdwalls Burgess blev något av aftonens höjdpunkt. Så kan det se ut, komiskt samspel när det är som bäst. Jag skrattade så jag grät.
Ja, så ser det ut, när några av teaterscenens bästa skådespelare blåser liv i en gammal succépjäs i regi av Thommy Berggren.
Foto: Petra Hellberg, Stadsteatern
Ovan: Ingvar Hirdwall
Nedan: Shima Niavarani
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar