Nattåg till ett annat liv?

"Nattåg till Lissabon" (Bonniers, 2009) heter en roman som jag just läst efter att en tid ha varit på jakt efter den. Den handlar om en 57-årig skild gymnasielärare, Raimund Gregorius, filolog och ytterst respekterad för sina gedigna kunskaper i klassiska språk, en ordets och bokens man, som plötsligt bryter upp från sin regelbundna tillvaro i hemstaden Bern och på vinst och förlust sätter sig på ett tåg som via Paris för honom till den portugisiska huvudstaden.

Det som utlöser hans uppbrott är dels en gåtfull händelse där han blir vittne till vad som ser ut som en upprörd kvinnas intention att hoppa från en bro, dels en bok han kommer över i ett antikvariat i hemstaden. Kvinnan är portugisiska och följer honom till hans sista lektion men försvinner sedan för gott, också ur den här romanens handling. Fyndet på antikvariatet visar sig vara en filosofisk tankebok, en samling texter författade av en portugisisk läkare, Amadeu de Prado, och utgivna under titeln "En ordens guldsmed". Det är reflektioner över konsten och livet i allmänhet, men också en uppgörelse med den egna uppväxten, de personliga livsvalen och livssituationen under Salazar-diktaturen.

Portugisiskan - själva språket, talat och skrivet - är kanske den yttersta orsaken till varför språkmänniskan Gregorius blir så till sig inför dessa i tiden sammanfallande händelser. Eller är det helt enkelt den för oss alla åtminstone tidvis så attraherande tanken att lämna allt för att pröva ett annat liv, ett liv som också det kunde vara ens eget?

"Om vi kan leva bara en liten del av det som finns inom oss - vad händer med resten?" Den provocerande meningen gör redan i antikvariatet Gregorius fascinerad av bokens innehåll och av författaren. Och vi får följa hans läsning genom många och långa citat som regelbundet interfolierar romanens intrig, vilken återger hans något vilsna men ändå lyckosamma försök att uppbringa de personer i Amadeus närhet som fortfarande är i livet och som kan förse honom med information och fler texter. Successivt växer den sammansatta bilden av den poetiske läkaren fram, och under de fem veckorna i Lissabon får även Gregorius anledning att fundera över sin egen livsfilosofi.

Frågorna kring uppbrott mitt i livet är oftast förknippade med djupare frågor om identitet, tid och tidsupplevelse. I nuet kan tidsresor bakåt i det egna livet göras, fast endast tillsammans med sig själv som den man nu en gång blivit. Är Gregorius bara den där lite torre gymnasieläraren - Mandus eller Papyrusen kallad - eller vilka andra rymmer han i övrigt? Varför är inte livets gilla gång tillräckligt för honom? Vad är det egentligen som fattas den som inte upplever sig hel som människa?

Frågorna hopar sig: I vad mån går det att förstå en annan människa så att man möjligen också lite bättre förstår sig själv? Vad betyder de skillnader som finns mellan bilderna av oss själva inifrån och dem utifrån? Amadeu de Prado lever med vetskapen om att han bär på ett aneurysm som när som helst kan brisera i hans hjärna. Vilken betydelse för upplevelsen av tillvaron har förvissningen om en framtid kontra upplevelsen av att allt kan ta slut vilket ögonblick som helst?

Dessa och flera andra besläktade frågor aktualiseras av Gregorius efterforskningar i Amadeus liv och verksamhet. Det visar sig att Amadeu räddat en ökänd officer i hemliga polisen en gång när denne fick ett akut hjärtstopp utanför hans mottagning. Den tidigare så omtyckte läkaren blir efter detta avskydd av många, så till den grad att en kvinna en dag spottar honom upprepade gånger i ansiktet. Skulle han som läkare ha avstått från att sticka den där livgivande sprutan med digitalis rakt in i hjärtat på denne patient?

Amadeu är egentligen inget ämne för en motståndsman men han söker sig efter denna händelse till vänner som redan är involverade i det hemliga motståndet mot Salazar-regimen. Det leder i ett utsatt läge till en konflikt med den närmaste vännen, en kamrat från studietiden. Båda är nämligen förälskade i samma unga kvinna som omständigheterna gör till en säkerhetsrisk. Kamraten är beredd att offra henne, men inte de Prado som tillfälligt flyr med henne för att sätta henne i säkerhet.

Handlingen spinner vidare på de båda tidsplanen, dels kring Gregorius´ möten med efterlevande släkt och vänner till Amadeu och dels kring vad som dokument och berättelser avslöjar om denne man som så självrannsakande försökte formulera en giltig livshållning, en där de erkänt patetiska frågorna ändå oftast kvarstår utan givna svar. Det närmaste han kommer är kanske i följande sats: "Vet du, tänkandet är det näst skönaste. Det skönaste är poesin. Om det existerade ett poetiskt tänkande och en tänkande poesi - det vore paradiset."

I en värld där gudstron slocknat finns dock behovet kvar av katedralerna, tänker han också. Konsten som enda reträttplats och det kanske enda någorlunda hållbara religionssubstitutet - det är en tanke som i likhet med de flesta andra av Amadeus tankar inte är originell utan snarare tämligen vanlig bland reflekterande nutidsmänniskor.

Jag har när jag skummat en del gamla recensioner på nätet förstått att den här boken fått både uppskattande och nedgörande kritik. En del finner den konstruerad och alltför högstämd i tonen, alltför patetisk och gränsande till ren kitsch, kanske till och med över gränsen för densamma. Jag delar inte den kritiken. Att man måste ta sådana risker när man sysselsätter sig med livsfilosofiska frågor är för övrigt även Amadeu i sina i romanen återgivna texter klart medveten om.

Det frågan gäller är om den här romanens författare lyckats eller ej att skönlitterärt konstruera en intrig och ett persongalleri som tar till vara existentiellt relevanta frågeställningar på ett sätt som håller läsaren i spänning de trehundraåttio sidorna boken ut. Jag fann för min del att han lyckats med det. Det är ett gott traditionellt berättande där både miljöerna och de många karaktärerna är omsorgsfullt levandegjorda och inte alltför svåra att hålla reda på, även om det underlättar att läsa boken någorlunda sammanhållet. Och om författaren inte kan mäta sig med de tänkare han citerar på försättsbladet (Michel de Montaigne och Fernando Pessoa) må det vara honom förlåtet; det gör knappast någon annan heller som på samma sätt inspirerats av dessa stora föregångare.

Pascal Mercier, författaren till denna roman, är en pseudonym för Peter Bieri, en schweizisk filosof som bland annat varit verksam vid Freie Universitet i Berlin. Han har intresserat sig för tidsbegrepp och tidsupplevelse, kognition, medvetande, språkfilosofi och flera andra ämnesområden. Lustigt nog har jag hans doktorsavhandling - "Zeit und Zeiterfahrung" - i min filosofihylla alltsedan Lars Gustafsson skrev om den någon gång på 70-talet, ärligt sagt en bok jag tyvärr aldrig tog mig igenom. Inte anade jag då att jag av samme författare trettiofem år senare skulle läsa en roman som på ett mer lättillgängligt sätt resonerar i samma ämnessfär.

Visst, jag kan tänka mig ett annat, mindre romantiskt och mer rabulistiskt eller absurdistiskt sätt att turnera samma ämne i sann nihilistisk anda. Men varför inte någon gång också våga vara en smula allvarlig, om än på ett underhållande sätt, kring frågor som engagerar de flesta tänkande människor? När livets patetiska frågor ska avhandlas tar jag tusen gånger hellre en bok som denna än någon av de tusentals böcker som serverar den verkliga kitschen i form av blaskig new age och psykologisk gottköpsfilosofi.