Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 25 november 2013

Romantiskt preludium



Den här novemberkvällen lyssnar jag gång på gång till ett preludium av Sergei Rachmaninov, op. 23, nr 4, Andante cantabile, för piano. Och jag undrar, finns det ett större och vackrare vemod i hela det väldiga Ryssland än detta?

Melodin sörjer stilla i tunga klockklanger, men bärs av polyrytmisk energi hela vägen till den oundvikliga stegringen när känslorna hotar att ta över.

Fyll det med vad ni vill och vad ni har av oförlöst sentiment, av tankar på allt det där som är över, borta, förbi, och jag tror att ni sedan sover en aning mer tillfreds.

Det är mästaren Grigory Sokolov som här spelar som bara han kan.

Bilden: Sergei Rachmaninov

söndag 24 november 2013

Paradiset förlorat, änglarnas återkomst. Cees Nooteboom (1)



Det sägs att den moderna människan mer än någonsin är en rotlös, vilsen sökare, att hennes inre präglas av tomhet och osäkerhet, att hon saknar stabil värdeförankring och är hänvisad till en individualistisk jakt på en mening som inte finns utan måste skapas av henne själv. Och det sägs att hon därmed hamnar i subjektivism, relativism och värdenihilism.

Som andlig desperado finner hon då kanske den enda vägen, den som inte sällan leder till krampaktig fundamentalism, i värsta fall ren fanatism, religiöst och/eller politiskt. Nåväl, så illa går det naturligtvis inte för så många. I ett individcentrerat välfärdssamhälle som vårt verkar tvärtom de flesta kunna leva utan nämnvärt reflekterad livåskådning, för bara en minoritet av religiöst eller politiskt engagerade spelar den ideologiska tillhörigheten en roll för hur livet levs. Eller är det kanske för ytligt betraktat?

Sekularismens vinster och förluster kan tyckas vara ett genomtröskat ämne. Ändå upphör det inte att fascinera filosofer, teologer, samhällsvetare, författare och konstnärer. I ett vidare perspektiv är vi lyckligt delaktiga i det liberala västsamhällets demokratiska landvinningar, till vilka hör individens mänskliga rättighet att utforma sitt liv utifrån sina individuella preferenser utan religiöst eller ideologiskt förmyndarskap.

Men även om det mesta kan tolereras (bara det inte skadar någon annan) så är enbart denna minimalistiska grundval för både livsåskådning och demokratisk samlevnad ofta inte tillräcklig ur individens perspektiv, i varje fall inte vid livskriser och svåra vägval, i varje fall inte för alla. Den pliktskyldiga överbyggnad som etikkonsulterna säljer under beteckningen "värdegrunder" till individer och företag kan knappast heller fylla alla behov av vägledning. Jakten på en personligt giltig livsåskådning går vidare, om än inte alltid i offentligheten.

Med det underförstådda kravet att vara stark nog att själv skapa ett meningsfullt liv hänvisas individen till konsumentliv på en marknad av identitetsstärkande åskådningar, gärna med tekniker av kvasivetenskaplig natur och löften om fysisk, psykisk och andlig hälsa - kort sagt med målet att till synes utan dogmer men med en alldeles lagom dos av andlighet och positivt tänkande förverkliga sig själv.

Många lever länge i dilemmat av att å ena sidan avvisa färdiga livslösningar och å den andra inte orka med den gränslöshet som öppnar sig om allt är upp till en själv. Många känner sig kluvna mellan att å ena sidan söka sanningen i det egna självet och å den andra en visshet utanför sig själv i någon given livstolkning. Den guru som lyckas utplåna den motsägelsen som varande i praktiken skenbar har förmodligen störst chans att vinna proselyter.

Så går till sist den ängsligt bevakade individualiteten förlorad i uppgåendet i någon omslutande gemenskap där de nya, som mjukare uppfattade dogmerna, gärna med inslag från främmande kulturer, småningom framträder ur filtomslagen. Inte bara maträtter utan även ideologier kan ju anrättas i något slags "cross over" i en mix som passar den moderne "sökaren".

Alternativt väljer man bort allt vad ismer och fasta övertygelser heter, ger upp jakten på formulerad livsmening och framhärdar stoiskt utan stöttepelare på livets väg. Återstår då för en del konsten och möjligheten att åtminstone hänge sig åt den sortens uttryck för (fåfängt) sökande. Men för hur många - eller hur långt - räcker det med den cyniskt genomskådande, upphöjt distanserade, möjligen också estetiserande, blicken på jaget och världen?

För många filosofiskt böjda författare allt sedan Dostojevskij, Nietzsche, Kierkegaard fram till Camus och andra existentialister har den sekulära människans predikament utgjort själva grunden för författarskapet. En av många samtida som kan hänföras till sällskapet är holländaren Cees Nooteboom, född 1933. Via sina protagonister visar han hur livet kan gestalta sig för dem som söker men inte alltid finner och för dem som försöker inrätta sig i det till synes meningslösa.

Min mångordighet i det här ämnet är föranledd av ett par av Nootebooms romaner som jag nyligen läst. Den ena - "Paradiset förlorat" (2004, på svenska 2006) - är en relativt ny berättelse i hans rika produktion av reseskildringar, poesi, romaner och essäer, av vilka hittills nio verk utkommit på svenska spridda över en ganska lång tidsrymd. Händelserna utspelar sig i Sydamerika, Australien och Europa bland personer som i likhet med författaren besitter ett gediget "kulturellt kapital", som det numera heter. Det är som regel bildade människor det handlar om, gärna resenärer som vant rör sig i konferensmiljöer, i mediala och konstnärliga sammanhang.

I en prolog blinkar författaren postmodernistiskt till läsaren och berättar om en flygresa där han iakttar en attraktiv kvinna som läser en bok som visar sig vara den som läsaren just påbörjat. Och med tanke på berättelsens änglatema finns på försättsbladet ett citat från Walter Benjamin där en målning av Paul Klee - "Angelus Novus" - tolkas som en historiens ängel vilken betraktar framåtskridandet med ryggen vänd mot framtiden, "allt medan ruinhögen framför honom växer upp till himlen".

Huvudperson, eller åtminstone berättelsens nav, är Alma från San Paolo, en ung kvinna med tyskt påbrå som efter en traumatisk händelse reser till Australien tillsammans med sin väninna för att återhämta sig och samtidigt förverkliga de fantasifulla drömmar om detta land och dess ursprungliga kultur som hon och väninnan gemensamt odlat sedan barndomen. De är båda konstutbildade; Alma med ett specialintresse för änglar i renässanskonsten, vilket bland annat gjorde upplevelsen av Sandro Botticellos bild av bebådelsen i Ufficierna till en av hennes peak experiences. Deras resonemang om änglar är onekligen vanvördigt men i högsta grad underhållande, en spegling så god som någon av hur samtidens umgänge med myter och mytiska väsen blir till lekfulla referenser till sådant vi visserligen inte längre tror på men ändå har användning för i avsaknad av andra lika starka sinnebilder.

Efter diverse försök att orientera sig i en delvis skrämmande natur fram till de drömspår eller sånglinjer som ju tillhör det mest uppmärksammade i aboriginerkulturen, möter de en utmärglad gammal gubbe som efter femtio år av liv och studier i det stora ökenlandet krossar deras illusioner om att kunna bli delaktiga i de hemligheter som de så länge fantiserat om. Han säger:

"Själv anser jag dem vackra, det är åldern hos deras värld som gör dem vackra. Åtminstone för mig. Och vad de skapar, deras sånger, deras konst. De lever sin konst, det finns ingen skillnad mellan vad de tänker, hur de lever och vad de skapar. Ungefär som vår egen medeltid, innan allting slets isär. En sluten värld, den är lätt att leva i. Därför är den också så lockande för er, om jag så får uttrycka saken. Ni, det låter inte vänligt. Men jag har bott åratal i den här avkroken, jag har sett er komma och söka. Det är allt på en gång: poesi, en komplett livsstil, för människor som kommer från någonstans där nästan inget stämmer längre är sådant väldigt förföriskt. Och då är det ändå förintat, eller näst intill. Nog har väl alla ständigt och envar sökt efter det, sökt efter det förlorade paradiset?" (s. 56).

Alma har i själva verket redan upplevt något av detta i och med den alltmer likgiltiga förälskelsen i en extremt förtegen inhemsk konstnär som lever i gränslandet mellan sitt ursprung och den moderna gallerikulturen. Väninnorna drar vidare till Perth för att delta i "The Angel Project", en mycket märklig kulturfestival som bland annat ägnas performance-konst (ett projekt som uppenbarligen har verklighetsbakgrund). Här finns även den medelålders kritikern Erik Zondag, som i en av stationerna i den över hela staden utspridda installationen möter Alma utstyrd som en av de deltagande änglarna. Hennes uppgift som ängel består i att tigande, hopkrupen och bortvänd sitta i ett skåp och registrera besökarnas eventuella reaktioner inför en sådan vingförsedd gestalt. Väninnan får i stället agera svärdsängel stående på ett tak.

I bokens andra del som utspelar sig några år senare övergår perspektivet till den medelålderskrisande Zondag, som dricker för mycket och är i behov av viktminskning. Av vänner har han rekommenderats, nej, omkullpratats, att köpa sig en veckas dyrbar vistelse på en kurort i österrikiska alperna där det mesta av modernt hälsotänkande praktiseras. Här firar Nooteboom triumfer i beskrivningen av Zondags leda, den utstuderade miljön, gästerna och de olika kurer som de genomgår. Det är faktiskt bland det roligaste jag läst i den vägen, och jag kan se den som en modern motsvarighet, en kortfattad uppdatering av det slags hälsofrämjande tillvaro som en gång Thomas Mann skildrade i "Bergtagen", fast nu som quick fix för mycket diffusare välfärdsplågor än den dödliga tuberkulos det då gällde.

Det som knyter ihop de båda delarna är att Zondag på nytt möter en av änglarna från Perth, Alma, som nu arbetar som fysioterapeut på pensionatet. Först nu får vi som läsare veta att den där speciella änglainstallationen under kulturfestivalen ledde till ett sällsamt möte mellan dem båda. Under Almas knådande händer vibrerar luften av obesvarade frågor och det blir uppenbart att Zondag hade blivit helt förhäxad av Alma den gången, av det flyktiga och undanglidande i hennes väsen. När själva projektet avblåstes hade deltagarna bussats till ett "angel party" på havsstranden. Det hade urartat till fylleslag, polisen hade anlänt och i villervallan hade de tappat bort varandra. Nej, "änglar hör inte till människor", som Alma lite gåtfullt eller banalt konstaterar.

Jag hade stort nöje av "Paradiset förlorat", en milt ironisk, bitvis satirisk men även poetisk och mycket vemodig betraktelse över längtan efter den fullhet som gick förlorad med paradiset självt.

Den andra boken jag nyligen läst är "Ritualer", den första av Nootebooms böcker som utgavs på svenska. Den är enligt min mening ännu bättre, än mer melankoliskt oroande i sin studie av besvärjelser och tillflykter undan tomheten. Jag återkommer till den, och förhoppningsvis även till annat av denne mycket läsvärde Nobelpriskandidat.


Bilder: Paul Klee: Angelus Novus (överst) och Sandro Botticelli: Bebådelsen.

fredag 22 november 2013

Grå är november



"Minns i november den ljuva september", sjöng Per Myrberg en gång i världen. "Grå är november, men ljus är september", sjöng han vidare i texten som alltså odlade en endast några veckor gammal nostalgi för den milda och ljusa första höstmånaden.

Nog är den begriplig och värd att gnola på, den där visan. De flesta av denna novembers dagar har jag haft dugg i ansiktet på promenaderna med Issa. Marken smetig av sammantrampade löv. Vattenpussar som aldrig torkar ut. Grådis hängande över takåsarna.

Men så kommer plötsligt en kyligare natt som följs av en klar morgon med matt sol över frostklädda marker. Och livet kan åtminstone kortvarigt kännas nästan lika gott som i september - "öppet och redoboget", för att ännu en gång citera från visan.

De bleka gräsmattornas mintgröna och isblå toner mot de mörkare barrträden ser nästan ut som om konditor Ofvandahl hämtat sina läckraste idéer i marsipan från den frostiga senhöstnaturen.


Foto: EJ

lördag 9 november 2013

En Maskeradbal på ort och ställe



Operan i Stockholm firar Verdi-jubileet med Maskeradbalen. Jag var där igår som passiv deltagare utan maskering.

Det är en historia särskilt väl lämpad att upprepas på själva platsen för det gamla spektakulära brottet. Vi är alltså i Stockholm, inte Boston, och Gustavo får i den här uppsättningen i regi av Tobias Theorell följaktligen behålla kunganamnet, eftersom det inte som på Verdis tid råder censur mot teatrala iscensättningar av sammansvärjningar och kungamord.

Verdi har ju tillsammans med sin librettist omvandlat den faktiska historien till ett svartsjukedrama med dödlig utgång. Kungen är svårt betuttad i sin trognaste väns hustru, det vill säga den gode men också ondskefullt hämndlystne Anckarströms Amelia.

Naturligtvis är det melodramatiskt i ordets uttryckliga bemärkelse, vilket innebär att både sång och spel måste laddas med italiensk brio för att komma till sin fulla rätt. Man får inte börja tänka på realismen i vad som utspelar sig på scenen utan måste ryckas med av den mäktiga musiken, som genom Verdis gudagnista förmår skildra de mest motsägelsefulla känslor med övertygande kraft.

Det dröjde ända fram till tredje akten innan det riktigt blev på det viset. Och det var framför allt den ryske barytonen Vladislav Sulinsky som bidrog till det i arian där Anckarström kokar av känslor inför Amelias svek. Klas Hedlund gör en i mitt tycke alltför nordiskt sval insats i kungens roll; även om han sjunger vackert brister det i kraft och intensitet. Lena Nordin som Amelia har däremot kanske inte den vackraste rösten men styrkan står henne alltid bi.

Hovkapellet skötte sig bra under ledning av en ung och för mig helt okänd, men uppenbarligen internationellt redan mycket välmeriterad dirigent: Kery-Linn Wilson. För den praktfulla scenografin och kostymeringen bör också Magdalena Åbergs namn nämnas. Alltför ofta blir alltför många uppsättningar nuförtiden extremt renskalade, så det känns helt riktigt att brassa på när det nu ändå är maskeradbal.

Jag vill till sist gärna länka till ett Youtube-klipp där den underbare italienske barytonen Giorgio Zancanaro i rollen som Renato (Anckarström) sjunger ett av de finaste avsnitten i denna opera: "Eri tu che macchiavi". Här saknas verkligen ingenting av den italienska glöd som ohjälpligt drar med lyssnaren i blandningen av sorg, ilska och hämndbegär.


Foto: Operan


torsdag 7 november 2013

Albert Camus 100 år



Han dog ju alldeles för tidigt i en trafikolycka, Albert Camus. Eftersom ett drygt halvsekel redan passerat sedan dess känns hans rent fysiska närvaro mycket längre bort i tiden än vad hans idag blott 100-åriga födelsedag kan ge intryck av. Han kunde alltså ha varit en åttioårig distingerad gammal författare och filosof för bara tjugo år sedan.

Camus´ livsverk hör till det allra bästa av existentialismens 40-och 50-tal, och det är svårt att tänka sig att hans litterära stjärna skulle mattas eller slockna i framtiden. Därtill är hans gestaltning av det absurda i vår alltför mänskliga tillvaro alltför djupgående och universellt. Han förblir närvarande för var och en som någon gång, och därefter oftast återkommande, läser hans romaner och filosofiska texter.

Jag läste honom i övre tonåren och har sedan återvänt ett par gånger till hans verk, som ju inte hann bli så omfattande. Senast när "Främlingen" kom i nyöversättning för ett par år sedan fick jag en ny knuff till omläsning av både den och "Fallet". Båda gjorde mig nästan ännu mer entusiastisk än jag var som ung. Jag läste då också för första gången självbiografin - "Den första människan" - vars fängslande skildringar från den fattiga barndomen i Algeriet ger en i många stycken häpnadsväckande bakgrund till den framgångsrika karriär som ändade i ett Nobelpris 1957, tre år innan bilkraschen.

I veckan började jag en omläsning av novellerna i "Landsflykten och riket". Dem läste jag första gången som eldvakt i skenet av en braskamin som nyinryckt på I 19 i Boden. Jag har kvar den lilla Aldus-pocketen som ett minne från om inte landsflykten så i alla fall flykten in i ett annat rike än det jag motvilligt måste anpassa mig till vid det tillfället.

Alla novellerna når väl inte upp till romanernas höga nivå, men både  "Äktenskapsbryterskan", "Gästen" och "De stumma" är goda exempel på Camus´ förmåga att på ett återhållet sätt och med mycket undertext levandegöra moraliska konflikter och omplantera dem från de fiktiva gestalternas medvetande till läsarnas. Jag blir också angenämt påmind om hur mycket det nordafrikanska ökenlandskapet betyder för denne författare. Det framstår som oändligt vackert i både köld och hetta, under såväl brännande sol som gnistrande stjärnhimmel. Det utövar en tydlig lockelse trots det ogästvänliga klimatet och de ofta extrema påfrestningar som människorna där utsätts för.

Vad skulle jag göra om jag som den ensligt stationerade läraren i "Gästen" fick besök av en bekant, en gendarm som anländer i sällskap med en bunden brottsling, en arab som påstås ha mördat en kusin och som myndigheterna beordrat ska överföras till polisen i närmaste stad? Det hela sker mot bakgrund av uppror och hotande inbördeskrig, och vad skulle jag svara när min bekant som fullföljt sin del av uppdraget lämnar mig en pistol och hävdar att det utifrån myndigheternas ordergivning är min plikt att lotsa brottslingen till den ort där straffet ska avtjänas?

Oavsett om denne arabiske främling är emot "oss" eller inte ställs jag liksom läraren inför ett moraliskt svårt beslut. Novellens lärare protesterar, säger att han vägrar utföra detta utan en tydlig krigsdeklaration, men signerar till sist ändå ett papper så att gendarmen kan återvända till sitt. Morgonen därpå följer han araben ett gott stycke på väg, pekar ut riktningen mot staden och låter honom sedan gå.

Det är lysande berättat, och tacka för det att en ung människa som brottas med frågorna om lydnad och underordning, valet och den fria viljan tar till sig en sådan berättelse och en sådan författare!

Den 14 december 1957 höll Camus en föreläsning i Uppsala Universitets aula med titeln "Konstnären och hans tid". (Den finns publicerad i "Brev till en tysk vän", Lind & Co, 2002). Det är en betraktelse över begreppet realism som avfärdar såväl socialrealismens absurda pretentioner som formalismens tomhet. "Varje konstnär är embarkerad på sin tids galärskepp" och därmed ofrånkomligen någon med ansvar. Men endast i skapande frihet kan konstnären undvika de båda avgrunder som lättsinniga förströelser respektive konformistisk propaganda utgör. Så talade Camus den gången och här följer ett lite längre citat:

"Det bedrägliga med konsten för konstens egen skull var att den såg ut att ignorera det onda vilket var det ansvar den tog. Men om en bedräglig realism modigt tar på sig människornas alla olyckor är det ett allvarligt svek om den använder olyckan för att prisa en kommande lycka som ingen vet någonting om och som därför gör det möjligt att bluffa på alla möjliga sätt." (s. 85-86)

Hade jag redan då varit den uppsalastudent som jag tio år senare blev hade jag förmodligen varit en i publiken i denna aula, som jag känner så väl.

Jag ser att Thomas Nydahl också skriver om Albert Camus idag, med länkar till andra intressanta skribenter i ämnet.

Själv har jag tidigare skrivit om Camus här, här och här.

Foto: IZIZ

fredag 1 november 2013

En rumänsk poet som man bör läsa



Den mycket uppmärksammade göteborgska bokmässan tidigare i höst hade ett rumänskt tema. Jag var inte där och har inte heller läst de rumänska författare som aktualiserades vid detta tillfälle. Däremot har jag under hösten läst en stor rumänsk poet som tyvärr inte längre kan uppträda på mässor eller bokaftnar. Det är Marin Sorescus (1936-1996) dikter jag haft på mitt nattduksbord. De ligger kvar där ännu och kommer att göra så ännu en tid.

Hans namn kändes bekant när en bloggkollega skrev om honom, men jag har inget minne av att jag läst honom förut. Jag är därför mycket tacksam för Ulf Bergqvists påminnelse om hans existens. Ja, så kan man ju skriva om en död poet vars dikter lever vidare.

Det visade sig dessutom vara så att Ellerströms förlag i år gett ut en urvalsvolym med Sorescus dikter - "Erratum till paradiset" - i översättning till mycket vacker svenska av Dan Shafran, som också skrivit en informativ efterskrift. Det är alltså den utgåvan som jag återkommit till under ett par månader nu.

Utan hav

Den gamle mannen krympte märkbart ihop
för var dag som gick. Materien i honom
började ursäktande ta farväl
och trädde mer och mer tillbaka
för att ta sats och hoppa
in i en annan form.

Också havet,
det hav där den stackars gubben fiskade,
drog sig alltmer tillbaka för var dag.
Till sist försvann det helt.
Kanske hade det flyttat sina vågor med fiskar
vem vet vart,
kanske under någon yngre båt...

Är det nödvändig att försöka ringa in en poets eller ett diktverks karaktär? Nej, men vi är ju nu en gång funtade så att vi söker begrepp för att beskriva våra upplevelser, också läsupplevelserna. Vid läsningen av Sorescu passerade några litterära termer mitt medvetande utan att vara riktigt självklart tillämpliga, även om jag fick en del av dem bekräftade i efterskriften. Eftersom urvalet är kronologiskt ordnat tyckte jag mig också se en förändring över tid mot en allt större enkelhet eller ska vi säga direkthet i dikternas tilltal. Det gjorde de där beteckningarna allt mindre relevanta.

Händelse

Det är något som händer
med mig.
Ett människoliv

En fullt begriplig surrealist, tänkte jag först, ty trots en påtaglig vardaglighet händer det saker här (exempelvis i den märkliga dikten "Den fega likkistan") som går utöver det vi betraktar som förenligt med en enkel förnuftssyn. Absurdism tänkte jag också, en väl befogad sådan med tanke på de eviga existentiella frågor som berörs och som alltid kvarstår som frågor. Men framför allt ett (själv)ironiskt tonfall som aldrig blir till billiga grimaser utan har en humoristisk underton och ett nästan försonande drag över sig.

Jag tycker mycket om denna egenartade diktning om döden och andra outtömliga och ofattbara ämnen. Den är på samma gång precis och okonstlad, fantasifull och saklig, tillgänglig utan att för ett ögonblick förenkla eller reducera gåtfullhet och komplikation. Är det inte just det som kännetecknar den stora konsten? Sorescu ansåg dikten vara en kunskapsväg och hävdade poetens rätt till individualitet och oberoende i filosoferandet om tillvaron. Han stack ut hakan rejält: "Jag tror att en genial poet genom sin poetiska intuition är kapabel att upptäcka en stjärna vars existens vetenskapsmännen senare kommer att konfirmera med hjälp av sina parametrar och kalkyler".

Ungefär en tredjedel av boken ägnas hans sista efterlämnade dikter från sjukdomsperioden. Dessa osentimentala självbetraktelser i dödens närhet griper tag om en genom sin ärliga beskrivning av en tillvaro i gränslandet mellan hopp och uppgivenhet. Den sjuke vidgår sin ensamhet och sårbarhet, tydliggör i omsorgsfullt valda situationer ofrånkomligheten i det personliga ödet, den bistra sanningen om att min cancer är min, min död är min och ingen annans. Här finns många dikter jag skulle vilja citera, men jag begränsar mig till ytterligare endast en och rekommenderar boken som helhet för läsning.

Sista resan

Han gick sin väg utan att kontrollera
om han stängt av gasen
och dragit åt vattenkranen.

Han återvände inte
för att sätta på sig
de gamla skorna
eftersom de nya klämde,
eller för att han glömt någonting.
Den här gången glömde han ingenting.

Han gick förbi hunden
utan att prata med den,
och hunden blev förvånad
men lugnade sedan ner sig:
"Det betyder att han inte ska långt bort.
Han kommer strax."