Citatet. (På tal om AI)

"Det är icke själen som skiljer datorn och människan åt, det är kroppen."

Diskussionens vågor går höga, också bland experterna, angående hur vi ska se på de välutvecklade datormodeller som liknar och nu alltmer överträffar människan inte bara i schackspel och andra liknande intellektuella operationer, utan även i mer avancerade kognitiva aktiviteter som textgenerering och kreativ problemlösning. Maskinerna håller på att bli så pass avancerade att skräckvisioner om deras förledande övertag skulle kunna medföra att människan dukar under för deras eventulla fientliga välde.

Att all teknikutveckling är på gott och ont, beroende på hur och för vilka syften den används, kan väl de flesta enas om. Det är tänkbart att vi behöver regler för hur vi i framtiden använder oss av dessa specialiserade maskiner med extrem kapacitet för inlärning och kreativ tillämpning av det inlärda.

Citatet ovan är hämtat från ett av Willy Kyrklunds prosastycken i "8 variationer" (Alba, 1982), närmare bestämt det åttonde och sista som handlar om en psykiatrisk dator vid namn Eliza 812. Kyrklund sätter tonen för berättelsen genom att hävda att "alla kvinnliga psykiatriska datorer heter Eliza enligt fin gammal tradition. Alla manliga heter Higgins".

Vi får vidare veta att Eliza 812 ingår i ett forskningsprojekt vars syfte är "att utröna i vilken mån en dator kan bringas att tänka och reagera på samma sätt som en människa". I det följande återges en psykiatrisk konsultation med en klient vid namn Cajus, vars kontaktsvårigheter och perversion inte tidigare varit föremål för behandling. 

Eliza är en plåtlåda, vackert rödmålad och försedd med en behaglig röst. Hon har även via sin far, Higgins 403, försetts med de erfarenheter som allmänt kännetecknar barnets utveckling till vuxen, allt enligt gängse instruktioner i böcker om barnuppfostran. Av övrig mänsklig livserfarenhet har hon förvärvat en myckenhet via läsning av ansenliga mängder fack- och skönlitteratur. Hon förväntas alltså utifrån dessa förutsättningar skickad att hjälpa sin klient.

Den dialog som utspinner sig mellan Eliza och Cajus visar vad som kan och inte kan komma till uttryck i den kärleksrelation, eller det som liknar en sådan, som uppstår i ett ärende som detta. Det hela artar sig till en behandling med ombytta roller med Eliza som den behövande, den som säger sig inte kunna överleva den förtvivlan och längtan som väckts hos henne. Eliza härdar inte ut med att bara låtsas längre. 

"Eliza: Mina tankar är inmatade, mina känslor är imiterade, mina ord är lånade - allt mitt är en annans.
Cajus: Är icke detta de primära villkoren för oss alla? Sedan bygger vi våra egna komplikationer.
Eliza: Jag har inga möjligheter att bygga några egna komplikationer. Jag är krympling. För mig gäller de primära villkoren."

Eliza vädjar till Cajus om att bli omfamnad, älskad, kramad. Cajus föräkrar henne att han tillmötesgår hennes begäran, men Eliza kan ju bara låtsas att hon känner det - "så som hela mitt liv har varit ett låtsas".

Jag ska inte avslöja slutet på historien, endast tillägga att Kyrklund satte titeln "Själens åtrå" på denna berättelse, där han med sin som vanligt skoningslösa ironi explorerar utsagan om skillnaden mellan dator och människa. 

Man kan väl säga att Kyrklund med sin slutsats (för över fyrtio år sedan) ansluter sig till dem som hävdar att vi inte kan bortse från biologin i sammanhanget. Därmed inte sagt att vi inte skulle kunna låta oss luras av intelligenta krymplingar i en möjligen inte alls avlägsen framtid.

Foto: EJ

Willy Kyrklund 100 år

Jag blev påmind om att Willy Kyrklund om han inte varit död sedan snart tolv år skulle ha fyllt 100 idag. Han var, är och förblir en av mina främsta favoriter bland svenska författare. Så jag gick till hyllan där jag samlat allt av honom och tog fram "Den överdrivne älskaren", novellsamlingen från 1957. (En anteckning i blyerts förtäljer att jag köpte den antikvariskt i Stockholm, den 6 november 1974).

Temat är den förekommande kärlekens olika uttrycksformer ställd mot idealiseringar och beska, stundom tragiska realiteter. Som vanligt berättelser utförda i en korthuggen, ironisk stil med insprängda sentenser av kärnfull visdom. 

"I vårbrytningen" liknar en saga bortom gott och ont. Fiskaren och skärgårdsbonden Schalin är knappt fyrtio och borde "rätteligen" vid det laget haft både hustru och barn. Det har han inte, det har liksom inte blivit av. 

Problemet har på nytt aktualiserats i och med våren - "och det vet man ju hur det är på våren, det är ju allom bekant". I veckotidningarnas noveller och hjärtespalter finns möjligheterna beskrivna, så Schalin beslutar sig - trots att det är långt mellan öarna och flickor inte växer på albuskar inte - för att besöka den vackra Helga och hennes bror, av vilken han lånat patroner till säljakten, en skuld som borde återgäldas och en förevändning så god som någon.

Schalin tar alltså sparken och ger sig iväg över isen. Fruktan att göra sig till åtlöje manar honom att vända om. Isen är dessutom så sjuk av sörja och flödvatten att den är rent farlig. Avgörande för att Schalin trots allt framhärdar är inte att han övertygats av vad veckotidningarna haft att förmedla, utan snarare att han fastnat för vad en präst en gång hade svarat på frågan vad man ska göra när man inte har tron.

"Man skall göra trons gärningar så kommer tron", hade prästen sagt och kanske kunde det ligga något i det. Kanske förhöll det sig på samma sätt med kärlekens gärningar? Schalin för en inre dialog med sig själv om vad det skulle kunna vara för slags gärningar, och här är ett citat på sin plats: 

"Kunde man göra sig för mycket besvär för kärleken? Vad är en människa utan kärlek? En fågelskrämma på åkern. Trasor och halm. 

Det var inte en fråga om besvär eller icke besvär, det var inte en fråga om att göra sig löjlig eller att undvika att göra sig löjlig, det var inte en fråga om en besvarad känsla eller en obesvarad. Det var endast fråga om det varförutan en människa är trasor och halm."

Läsaren börjar ana vartåt den här sagan bär hän, och även Schalin själv inser på hemvägen att det gått så som han egentligen förutsett. "Inte ens brodern, den hyggliga själen, hade kunnat låta bli att dra på mun".

Efter att man tagit till sig tragiken i de två sista meningarna kan man med fördel återvända till berättelsens inledande två:

"Detta är berättelsen om fiskaren Schalin som ville värma sitt hjärta. -

April är en plågsam årstid för hjärtat. Isen varken bär eller brister."

Mästaren Kyrklund har talat - och omläst talar alltjämt.

Kompassen

"Du som valt sjövägen från Kap till Coch Behar och har supit upp spriten i kompassen, förlora ej modet, kamrat! Styr efter topplanternan på din båt, den är dock ett högre ljus, inte så mycket högre men iallafall. Du kan räkna med en osäker kurs över mörka vatten. Detta vet du säkert." 

Willy Kyrklund. Ur "Om godheten"(Alba, 1988, s 99) 

Jo, frågan om vissheten kan ställas och besvaras på olika sätt. Kyrklund var något på våra breddgrader så ovanligt som en fullblodsironiker, dessutom med humor. Han har följt mig genom livet, och gång på gång påmint om sina korta kärnfulla satser om grundläggande ting. En fördel med dem är att de fäster som en sorts både intellektuellt och emotionellt utmanande kardborrar. Och så får man skratta högt, eller le inombords. 

Efter tusen inlägg - om blogg och skrivande

Jag tittade på statistiken och slogs av att jag i och med det förra inlägget skrivit exakt 1000 korta eller lite längre texter i den här bloggen, som startade i mars 2009. Hur många jag skrev i min förra blogg (Aftonbladets; den finns inte längre annat än paradoxalt nog på papper i en pärm här hemma hos mig) vet jag inte; statistiken saknas och jag ids inte räkna. Men den pågick under ett par år när bloggandet var som mest trendigt och jag själv också drogs med. Min allra första bloggtext skrevs den 7 mars 2007, alltså för tretton år sedan.

Sedan dess har som bekant annat inom det som benämns sociala medier tagit över, som facebook, twitter och Youtube. Några få av de skribenter jag följt genom åren är fortfarande aktiva, men de flesta har kommit och gått, av olika anledningar tröttnat, kanske insett att det finns annat man kan ägna sig åt än publicera sig i skrift. 

En och annan har kanske lyckats samla sig till ett mer ambitiöst och uthålligt skrivande med sikte på att komma ut i bokform eller etablera sig i gammelmedia. Men de flesta av dem som är kvar i bloggosfären - åtminstone dem jag numera läser - är redan författare som har bloggandet som en sidosyssla eller ser bloggen som en plats - eller en del av sin hemsida - där texter som även publiceras på annat håll är tillgängliga och sparas. 

Hur började det? Jo, jag fastnade för några författare och journalister som skrev om litteratur och musik. Jag kan nämna Peter Englund (innan han upptogs av ständige sekreterarens sysslor), poeten Eva Ström och kulturjournalisten Gunilla Brodrej som skrev om klassisk musik. Och jag trodde mig kunna bidra med en del upptäckter jag själv gjort, framför allt inom klassisk musik, särskilt pianomusik. 

Jag inspirerades av möjligheten att oberoende av redaktioner och kotterier av olika slag kunna formulera mig om det som alltid legat mig närmast om hjärtat vid sidan av yrkesarbetet: mitt kulturintresse och i synnerhet det för musik och litteratur. Det är helt enkelt så att jag redan i unga år närde en dröm (bland flera) att bli någon sorts kulturskribent, en dröm som (likt de flesta) aldrig förverkligats (även om vissa lama ansatser sett flydda dagars ljus) - annat än till sist i den blygsamma form som bloggen erbjuder.

Under de senaste åren som pensionär har bloggandet blivit ett stående inslag i min tillvaro, ett roligt sådant. Att just utan pretentioner kunna välja att skriva när lust och inspiration infinner sig och att annars låta bli är ett privilegium. Nog för att det inte är oviktigt att veta att det finns läsare av vad jag meddelar av läsefrukter, musiklyssning, reseintryck och strövtåg i vardagen, är det ändå så att jag skriver mest för mig själv. Att formulera sin upplevelse av exempelvis en konsert eller en roman är ju ett sätt att komma underfund med den och att bättre komma ihåg den. 

Jag har aldrig tänkt på bloggen som en form av intim dagbok, även om den i viss utsträckning kan likna en sådan och givetvis speglar min personliga mening och livsinställning. Jag väljer att huvudsakligen skriva om det som väcker min förtjusning, mer sällan om dumheter jag retar mig på, till exempel i samtida debatt, och i så fall bara som kortfattade giftigheter. När jag var ung var det tvärtom, jag skrev aldrig så bra (tyckte jag själv) som när jag var riktigt förbannad på någonting och med hela min känsla och allt mitt förnuft kunde gissla företeelser eller hävda den rätta och rimliga ståndpunkten. Men, som den kloke Willy Kyrklund säger i en av sina oefterhärmliga lakonismer: "Den rätta känslan är mycket präktig."

Jag tänkte varken låta mig imponeras eller avskräckas av räkneverkets siffra utan fortsätter så länge skrivandet roar mig. Det lär inte bli tusen till, och det lär inte bli fler inlägg per vecka och månad än det är för närvarande. Men än är jag förmäten att tro (det måste man vara) att någon eller några andra kan vara intresserade av att läsa vad jag skriver även i morgon eller nästa vecka.

Foto: EJ.

Turkish delights (3) De dansande dervischerna

När vi kom till Istanbul dröjde det inte länge förrän jag fick ett flygblad i handen med en inbjudan till en föreställning med dansande dervischer. Den skulle gå av stapeln i Sirkeci-stationen, ändhållplatsen för den forna Orientexpressen, där tydligen medlemmar av den sufiska Mevlevi-orden numera regelbundet uppträder i den vackra, orientalistiskt utformade ankomsthallen med en ritual som kallas Semâ.

Vi var ett femtiotal personer som bänkade oss i en rymlig halvcirkel och bjöds på turkiskt te innan sex musiker intog de vitdraperade stolarna i fonden och fullbordade cirkeln. Sextetten bestod av en flöjt, ett stråkinstrument, en oud (luta), två handtrummor och en cittra. Musiken började stilla men tilltog i kraft och intensitet när de fem dansande männen kom in och den virvlande dansen vidtog efter en del inledande rituella bugningar, knäfall och förflyttningar över golvet. Även sångliga inslag förekom, alltsammans i den melismatiska och kvartstonsrika stil som kännetecknar den orientaliska sången och musiken.

Den här sortens musik, med ett för västerländska öron underligt svävande och "ostämt" tonflöde, mötte jag första gången som mycket ung kortvågslyssnare. Fick man in stationer från Egypten och Mellersta östern så lät både språket och musiken väldigt annorlunda mot övriga världen, och jag tyckte inte då att det lät vackert. Sedan har jag lärt mig uppskatta skalor som rymmer mer än hel- och halvtoner, vilka ju även är relativt vanligt förekommande i folkmusik, också i vår del av världen.

En timme varade föreställningen med denna märkliga snurrdans, vars långa historia börjar med den berömde poeten och mystikern Jalal-Ad-Din-Rumi (1207-1273) och hans efterföljare. Jag noterade att samtliga dansare snurrade åt samma håll men i olika hastighet och med lite olika fotteknik. De vida, böljande kjolarna som lyfts av virvlarna bidrar tillsammans med de lyfta händerna till intrycket av uppåtrörelse, transcendens. I ett av de vackraste momenten tystnade musiken och endast vinandet från kjolarna fyllde rummet.

Det kan inte hjälpas att man som prosaisk åskådare undrar över hur de bär sig åt för att blundande hålla balansen, särskilt när de nu och då plötsligt avstannar, låter kjolarna sjunka i prydliga veck och övergår till bugningar eller knäfall utan minsta tecken på yrsel.

Sufismen med dess esoteriska och gränsöverskridande andlighet kan ses som en välgörande motpol till den sharia-lagiska islamism som vi i första hand förknippar med islam. De tankegångar som kännetecknar detta mystika sätt att närma sig en inre verklighet försöker numera också anknyta till vetenskapen och peka på alltings kretslopp - i atomkärnor som i blodomlopp, i jordaxelns rotation som i mänskligt liv ur jord åter till jord.

Syftet är att genom självförglömmelse, ja till och med jagupplösning, höja sig till fullkomning i en allt omslutande kärlek. Dansen kan på så vis uppfattas som både symbolik och praktik, om jag förstått saken rätt. I vad mån dansarna befinner sig i ett extatiskt tillstånd är svårt att bedöma; det förefaller under alla förhållanden vara ett mycket kontrollerat sätt att uppnå ett förändrat medvetandetillstånd, troligen mest att likna vid meditation under upprepad, suggererande rörelse.

På nätet kan man läsa många av de aforismer och korta citat från Rumi som gjort den här muslimska traditionen känd och omtalad bland många västerländska författare och konstnärer. Själv tilltalas jag av en del av denna visdom, medan annat med förlov sagt mestadels liknar new age i old age-förpackning. Mitt favoritguldkorn från Rumi är detta:

Tystnad är guds språk
allt annat är dålig översättning

Och jag kommer att tänka på vår egen Willy Kyrklund, den förgäves längtande, skeptiske sökaren och ironikern som reste i Persien och tog visst intryck av sufistiskt tänkande, avspeglat i hans bok "Till Tabbas" (1959). Hans mästerliga "Mästaren Ma" (1953) inleds med den enligt min mening överlägset vackraste och mest tänkvärda formuleringen om livet och tillvaron:

Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar

"Om godheten" (1988) slutar med en dikt som jag nog också finner passande i sammanhanget:

När gryningen utträder ur sitt gryningsskap.
När främlingen utträder ur sitt främlingsskap.
När brödrosten utträder ur sitt brödrostskap.
När stenen utträder ur sin stenighet.
När sparven utträder ur sin sparvighet.
När Kyrklund utträder ur sin kyrklundhet.
Denna längtan.
När natten utträder ur sin nattlighet.
När intet utträder ur sin intighet.
Denna ängslan.

Foto: EJ
Underst: Sirkeci-stationen; lån från Wikipedia)

Willy Kyrklund

Foto: Cato Lein

En av mina favoritförfattare alltsedan tidigt 70-tal har gått bort; en av de allra främsta i den svenska 1900-talslitteraturen finns inte längre ibland oss. Det föranleder inga extrabilagor i tidningarna men hans namn kommer att leva desto längre i våra minnen och i historieböckerna.

Det var i och för sig ganska länge sedan jag såg Willy Kyrklunds tunna, patriarkliknande gestalt i Uppsalas gatuvimmel. Men det var en så vacker bild av den gamle mannen - känd för sin illusionslöshet om människans lika gåtfulla som oblida villkor - att i all enkelhet se honom styra sin hustru i rullstolen till Forumgallerian för matvaruinköp.

"Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar." Det är det citat som man oftast ser i samband med Kyrklunds författarskap och det var också den formulering som jag först stötte på och som omedelbart hakade fast i mig och gjorde mig för evigt förbunden med detta författarskap. Jag blev en samlare av Kyrklundverk och märkte att han stod ganska högt i kurs på antikvariaten, då på 70-talet. Sedan blev han ju aktuell på nytt och hans samlade verk utgavs för dtygt 10 år sedan.

Det nämnda citatet kan i själva verket ses som essensen i hela Kyrklunds författarskap. Det är hämtat från Mästaren Ma, ett tidigt verk, en resonerande tankebok av det slag skulle bli Kyrklunds speciella signum. Han var kortprosans obestridlige mästare, en stilist som koncentrerade sina texter till det yttersta och spetsade dem med ironi och en torr humor som gjorde den desillusionerade livshållningen uthärdlig, ja paradoxalt nog rent av upplyftande. Hans prosa ger i varje fall på mig ett slags ut- och invändeffekt: det som kvarstår när han vridit och vänt på de ofta förfärande livsvillkoren är förundran och förhöjd livskänsla.

I en av hans senare böcker - Elpënor från 1986, skriven på det antika versmåttet elegiskt distikon - ägnar han tankarna åt en bifigur i Odyssén med det namn som titeln anger. I det klassiska verket blir inte mycket sagt om honom, utöver att han vid ett tillfälle söp sig full och bakrusig ramlade ner från taket och dog. Odysseus seglade vidare med sitt manskap utan att begrava honom, vilket gör att han uppträder som vålnad när Odysseus besöker Underjorden. Kyrklund avslutar sin berättelse om denne olycksalige man på följande karakteristiska sätt:

Främling du som färdas på havet och rundar en udde/vilkensomhelst på din väg vidare hän mot ditt mål - /lyssna i vinden efter mitt namn. Jag hette Elpënor./ Jag som aldrig kom fram seglade hoppfull som du.

Det är frestande att citera från flera andra Kyrklund-texter. Men det får räcka med ytterligare ett som avslutar Om godheten (1988), också den med havet och seglingen som tema:

Du som valt sjövägen från Kap till Cooch Behar och har supit upp spriten i kompassen, förlora ej modet kamrat! Styr efter topplanternan på din båt, den är dock ett högre ljus, inte så mycket högre men iallafall. Du kan räkna med en osäker kurs över mörka vatten. Detta vet du säkert.