Lennart har bloggat färdigt

Jag har bloggat i ett par decennier snart, först i Aftonbladet och sedan 2009 här under rubriken Rapsodi. Under alla dessa år har jag följt ett antal andra bloggare, av vilka vissa blivit favoriter som jag hållit särskild koll på och även bytt kommentarer med. Som regel har det handlat om personer i eller närmast min egen generation, dvs äldre som vid sidan av ordinarie arbete eller efter pensioneringen känt sig lockade att fritt uttrycka sig i skrift (och bild) om litteratur, musik och konst.

Några har slutat skriva och - vad vet jag - övergått till annan verksamhet eller skriver och publicerar sig på annat sätt. Andra har inte bara lämnat bloggandet utan detta livet; helt enkelt tystnat för att de inte längre finns ibland oss. 

Det har nu visat sig att ytterligare en person som jag haft långvarig bloggkontakt med inte längre kommer att höras av. Det kommer inte att publiceras något nytt i den alltid lika intresseväckande bloggen "Den långsamma bloggen" (med det självironiska tillägget "- en trögtänkt långsamläsares anteckningar"). 

Det blev allt glesare mellan inläggen den sista tiden och Lennart antydde vid något tillfälle i höstas att han drabbats av ohälsa, utan att gå in på närmare detaljer. 

Till sist googlade jag hans namn och blev varse att han dog den 12 januari i år. 

Så sorgligt, Lennart Erling var ju bara 74 år och hade mycket mer att förmedla av sin läsning av viktig litteratur, klassiker främst, stoiker inte minst.

Jag träffade honom aldrig i verkliga livet, vilket gäller för nästan alla som korsat min väg här på nätet. Ändå tyckte jag att jag lärde känna honom ganska väl bara genom de skriftliga avtryck han lämnade efter sig. Det är trist att han inte längre kan nås med en synpunkt i kommentarsfältet, och inte minst att man själv aldrig mer kan få en kommentar på vad man skrivit från den kloka och belästa person han var. 

Nu får han vila i frid från vandringar, vedhuggning och läsande, fast han säkert hellre velat fortsätta med allt detta ännu några år till.

Jag hoppades att Lennart bara hade tagit en ovanligt lång paus i sitt skrivande, men så var det alltså inte. Han har bloggat färdigt, och jag sörjer och saknar den eftertänksamme långsamläsarens tankar här i bloggosfären.

Foto: EJ

Efter tusen inlägg - om blogg och skrivande

Jag tittade på statistiken och slogs av att jag i och med det förra inlägget skrivit exakt 1000 korta eller lite längre texter i den här bloggen, som startade i mars 2009. Hur många jag skrev i min förra blogg (Aftonbladets; den finns inte längre annat än paradoxalt nog på papper i en pärm här hemma hos mig) vet jag inte; statistiken saknas och jag ids inte räkna. Men den pågick under ett par år när bloggandet var som mest trendigt och jag själv också drogs med. Min allra första bloggtext skrevs den 7 mars 2007, alltså för tretton år sedan.

Sedan dess har som bekant annat inom det som benämns sociala medier tagit över, som facebook, twitter och Youtube. Några få av de skribenter jag följt genom åren är fortfarande aktiva, men de flesta har kommit och gått, av olika anledningar tröttnat, kanske insett att det finns annat man kan ägna sig åt än publicera sig i skrift. 

En och annan har kanske lyckats samla sig till ett mer ambitiöst och uthålligt skrivande med sikte på att komma ut i bokform eller etablera sig i gammelmedia. Men de flesta av dem som är kvar i bloggosfären - åtminstone dem jag numera läser - är redan författare som har bloggandet som en sidosyssla eller ser bloggen som en plats - eller en del av sin hemsida - där texter som även publiceras på annat håll är tillgängliga och sparas. 

Hur började det? Jo, jag fastnade för några författare och journalister som skrev om litteratur och musik. Jag kan nämna Peter Englund (innan han upptogs av ständige sekreterarens sysslor), poeten Eva Ström och kulturjournalisten Gunilla Brodrej som skrev om klassisk musik. Och jag trodde mig kunna bidra med en del upptäckter jag själv gjort, framför allt inom klassisk musik, särskilt pianomusik. 

Jag inspirerades av möjligheten att oberoende av redaktioner och kotterier av olika slag kunna formulera mig om det som alltid legat mig närmast om hjärtat vid sidan av yrkesarbetet: mitt kulturintresse och i synnerhet det för musik och litteratur. Det är helt enkelt så att jag redan i unga år närde en dröm (bland flera) att bli någon sorts kulturskribent, en dröm som (likt de flesta) aldrig förverkligats (även om vissa lama ansatser sett flydda dagars ljus) - annat än till sist i den blygsamma form som bloggen erbjuder.

Under de senaste åren som pensionär har bloggandet blivit ett stående inslag i min tillvaro, ett roligt sådant. Att just utan pretentioner kunna välja att skriva när lust och inspiration infinner sig och att annars låta bli är ett privilegium. Nog för att det inte är oviktigt att veta att det finns läsare av vad jag meddelar av läsefrukter, musiklyssning, reseintryck och strövtåg i vardagen, är det ändå så att jag skriver mest för mig själv. Att formulera sin upplevelse av exempelvis en konsert eller en roman är ju ett sätt att komma underfund med den och att bättre komma ihåg den. 

Jag har aldrig tänkt på bloggen som en form av intim dagbok, även om den i viss utsträckning kan likna en sådan och givetvis speglar min personliga mening och livsinställning. Jag väljer att huvudsakligen skriva om det som väcker min förtjusning, mer sällan om dumheter jag retar mig på, till exempel i samtida debatt, och i så fall bara som kortfattade giftigheter. När jag var ung var det tvärtom, jag skrev aldrig så bra (tyckte jag själv) som när jag var riktigt förbannad på någonting och med hela min känsla och allt mitt förnuft kunde gissla företeelser eller hävda den rätta och rimliga ståndpunkten. Men, som den kloke Willy Kyrklund säger i en av sina oefterhärmliga lakonismer: "Den rätta känslan är mycket präktig."

Jag tänkte varken låta mig imponeras eller avskräckas av räkneverkets siffra utan fortsätter så länge skrivandet roar mig. Det lär inte bli tusen till, och det lär inte bli fler inlägg per vecka och månad än det är för närvarande. Men än är jag förmäten att tro (det måste man vara) att någon eller några andra kan vara intresserade av att läsa vad jag skriver även i morgon eller nästa vecka.

Foto: EJ.

Impromptu - ett meddelande

Min förra blogg - Impromptu - som fanns på Aftonbladet under ett par år finns nu, sedan Aftonbladet i halvårsskiftet lade ner sin bloggfunktion, på wordpress under samma namn. Om till äventyrs någon vill gå bakåt i tiden och se vad jag skrivit finns den alltså här, och kan också nås om man klickar på Impromptu i kolumnen till höger.

Cherry on top awards

När man föräras dessa körsbärsmuffinsutmärkelser (jag fick den av Den långsamma bloggen) hör det till förpliktelserna att inte bryta en kedja så att andra också må bli delaktiga av de hedrande körsbären on top of it all. Det är den besvärliga delen.

Inte för att jag saknar tänkbara kandidater, utan för att jag besväras av att besvära andra med sådana tvångsåtgärder. Jag minns att pappa strängeligen förbjöd oss barn att delta i kedjebrev eftersom han med rätta ansåg dem orättfärdiga och bedrägliga. Det var då fråga om pekuniära insatser, visserligen blygsamma belopp men med desto vidlyftigare löften om avkastning.

I det här fallet handlar väl avkastningen endast om ett ökat antal läsare, och då kan väl en rimlig princip vara att för mina läsare peka på några andra än dem som genom flitigt umgänge och sporadiskt kommenterande redan ingår i en bloggkrets med viss intressegemenskap.

Så - här kommer mina cherry on top awards:

Kyrksyster - (livsåskådning) - en klok kvinna som förenar humanistiskt tänkande med gedigen kristen tro på ett sätt som ibland kan få en att tvivla på sitt eget tvivel. Hade jag makten skulle jag omedelbart viga henne till biskop.

Tanias goda råd från spisen - (mat) - med många goda tips för bordets njutningar, inte minst från centraleuropeiskt kök och sådant som kan hämtas från den köksträdgård man borde ha.

Kultur - (kultur) - med många vassa kommentarer om kulturlivet från Stefan Johansson, chefdramaturg vid Kungl. Operan och nyligen utsedd till chefregissör på Malmö Opera.

Anna Larsson - (musik) - operasångerska, en alt för världscenen just nu, med en överraskande talang för att uttrycka sig roligt och drastiskt om sitt kringflackande liv och försöken att förena familjeliv med de prestationer som Mahler och Wagner och de övriga i gänget kräver.

En skogvaktares dagar - (litteratur) - en för mig nyupptäckt blogg som jag absolut inte vill missa i fortsättningen. Den där sortens reflekterande livshållning som gärna föds ur en kombination av sinnesnärvaro och lesefrüchte är jag mycket svag för.

Så till mina tre favoritförfattare/favoritböcker, dragna ur den stora högen av tänkbara:

Italo Svevo: Zenos bekännelser

Fernando Pessoa: Orons bok

Tomas Tranströmer: Östersjöar

Regelsamlingen:

1 Tacka den du har mottagit priset av.

2 Kopiera prismärket till din blogg.

3 Berätta vilka tre författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.

4 Skicka priset vidare till fem mottagare som du tycker förtjänar det.

Ja, ja, stackars lyckliga utkorade. Gör som ni vill, men uppmärksamma gärna några som ni tycker förtjänar det.