Willy Kyrklund 100 år

Jag blev påmind om att Willy Kyrklund om han inte varit död sedan snart tolv år skulle ha fyllt 100 idag. Han var, är och förblir en av mina främsta favoriter bland svenska författare. Så jag gick till hyllan där jag samlat allt av honom och tog fram "Den överdrivne älskaren", novellsamlingen från 1957. (En anteckning i blyerts förtäljer att jag köpte den antikvariskt i Stockholm, den 6 november 1974).

Temat är den förekommande kärlekens olika uttrycksformer ställd mot idealiseringar och beska, stundom tragiska realiteter. Som vanligt berättelser utförda i en korthuggen, ironisk stil med insprängda sentenser av kärnfull visdom. 

"I vårbrytningen" liknar en saga bortom gott och ont. Fiskaren och skärgårdsbonden Schalin är knappt fyrtio och borde "rätteligen" vid det laget haft både hustru och barn. Det har han inte, det har liksom inte blivit av. 

Problemet har på nytt aktualiserats i och med våren - "och det vet man ju hur det är på våren, det är ju allom bekant". I veckotidningarnas noveller och hjärtespalter finns möjligheterna beskrivna, så Schalin beslutar sig - trots att det är långt mellan öarna och flickor inte växer på albuskar inte - för att besöka den vackra Helga och hennes bror, av vilken han lånat patroner till säljakten, en skuld som borde återgäldas och en förevändning så god som någon.

Schalin tar alltså sparken och ger sig iväg över isen. Fruktan att göra sig till åtlöje manar honom att vända om. Isen är dessutom så sjuk av sörja och flödvatten att den är rent farlig. Avgörande för att Schalin trots allt framhärdar är inte att han övertygats av vad veckotidningarna haft att förmedla, utan snarare att han fastnat för vad en präst en gång hade svarat på frågan vad man ska göra när man inte har tron.

"Man skall göra trons gärningar så kommer tron", hade prästen sagt och kanske kunde det ligga något i det. Kanske förhöll det sig på samma sätt med kärlekens gärningar? Schalin för en inre dialog med sig själv om vad det skulle kunna vara för slags gärningar, och här är ett citat på sin plats: 

"Kunde man göra sig för mycket besvär för kärleken? Vad är en människa utan kärlek? En fågelskrämma på åkern. Trasor och halm. 

Det var inte en fråga om besvär eller icke besvär, det var inte en fråga om att göra sig löjlig eller att undvika att göra sig löjlig, det var inte en fråga om en besvarad känsla eller en obesvarad. Det var endast fråga om det varförutan en människa är trasor och halm."

Läsaren börjar ana vartåt den här sagan bär hän, och även Schalin själv inser på hemvägen att det gått så som han egentligen förutsett. "Inte ens brodern, den hyggliga själen, hade kunnat låta bli att dra på mun".

Efter att man tagit till sig tragiken i de två sista meningarna kan man med fördel återvända till berättelsens inledande två:

"Detta är berättelsen om fiskaren Schalin som ville värma sitt hjärta. -

April är en plågsam årstid för hjärtat. Isen varken bär eller brister."

Mästaren Kyrklund har talat - och omläst talar alltjämt.

Oss cellister emellan

Årets nobelpristagare i litteratur - Kazuo Ishiguro - skriver musikorienterat i sin novellsamling "Nocturner" (W&W, 2017, översatt av Rose-Marie Nielsen). "Fem berättelser om musik och skymning" lyder undertiteln och den sista av dem, "Cellister", är den allra bästa.

En restaurangmusiker som spelar i ett kapell på ett torg i en italiensk stad berättar om en annan ung och välutbildad musiker, cellisten Tibor, som han en gång upptäckte bland publiken och kom att lära känna. När Tibor efter flera år dyker upp igen aktualiseras de tidigare händelserna kring honom och hans relation till en viss amerikansk dam, tio, femton år äldre än han och som utövade en mycket speciell dragningskraft på honom. Hur var det nu, blev han inte lite väl styv i korken av den där relationen?

Damen hade där på uteserveringen tagit kontakt med Tibor som hon hört spela på en konsert under den pågående musikfestivalen. Hon visar sig vara den som vet att lägga orden väl med både smicker och antydningar om att han har en del ytterligare att lära. Och hon vill mena att han är i ett läge där han egentligen bara väntar på att träffa på rätt person som kan få honom att blomma ut ordentligt. Han har ju så uppenbart det, för att inte tala om potential. Vilket får Tibor att undra om det möjligen kan vara hon som är just den personen.

Tibor känner inte till hennes namn sen tidigare men köper att hon är den framstående cellist hon utger sig för att vara. Han antar inbjudan att spela för henne på hennes rum på hotell Excelsior där hennes goda råd under flera sittningar både irriterar och inspirerar honom. Trots allt får hennes inpass honom att känna att han växer och utvecklas. Hon visar honom en trädgård han aldrig tidigare sett, som han själv formulerar saken. Hon lyckas frammana ett vi - ett samarbete och en förkovran utvalda emellan.

"Han spelade lite till, hon pratade igen. Hela tiden tyckte han att hennes ord först verkade pretentiösa och alldeles för abstrakta, men när han försökte omsätta dem i praktiken, blev han förvånad över effekten. Innan han visste ordet av hade det gått en timme till."

Ändå händer det att hon inte riktigt lyckas förmedla det hon önskar att han ska uttrycka. Men när frågan väcks om varför hon inte själv visar vad hon menar avfärdas den av henne. När hon till sist vid ett tillfälle driver saken ett steg längre och antyder att hon skulle kunna tänka sig att ta över cellon, är det Tibors tur att av dunkla orsaker avfärda tanken. 

Kommer bubblan att brista? Nej, det här är inte platsen att avslöja hur historien avlöper.

Det är mycket fascinerande att följa Ishiguros skickliga handlag, inte minst i dialogerna, med dessa uttryck för dunkla drivkrafter, det där finstilta gensvaret i mellanmänskliga samspel som för de flesta är svårt att sätta ord på. 

Det finns förvisso sammanfattande begrepp för de fenomen som Ishiguro vidrör i sin novell. I medicinens och psykologins värld kallas det placebo, effekter av önskningar, projektioner och tillitsfullt samförstånd. Frågan är till vilken hjälp de är, dessa uppbyggliga chimärer som får oss att tro och sätta tilltro, inte minst till oss själva. Om inte annat torde insikten om bekräftelsernas suggestiva kraft kasta ljus över sidor hos både en själv och andra. 

Bilden: Omslaget till en cd med den svenske cellisten Jakob Koranyi, på vilken han spelar Britten, Ligeti och Brahms.

Att bli som folk i Västerbotten

Man kan undra över hur det förhåller sig med tillväxten av västerbottniska författare i den eminenta tradition som har Sara Lidman, P O Enquist och Torgny Lindgren som föregångare. Vem eller vilka kan och vågar axla så pass tunga mantlar?

Åtminstone en har jag hittat som bådar gott för framtiden. Det är Stina Stoor, som i novellsamlingen "Bli som folk" (Norstedts, 2015) med motiv från hembygden i Bjurholmstrakten ansluter till det starka västerbottniska berättandet, inklusive det konstnärligt stiliserade bygdemål som hör till traditionen. 

Det är ett rakt och samtidigt finurligt berättande om landsbygdssverige, ofta ur barnperspektiv och på en korthuggen prosa som är kryddad med dialektala uttryck och vändningar som nog mestadels är fullt begriplig även för andra än en sån som jag, som har släkt på morssidan i Norra Västerbotten och känner både språk och mentalitet ganska väl.

En understucken humor mitt i bedrövelserna hör till genren, och Stoor är skicklig även i det hänseendet. Hon balanserar det komiskt drastiska med en sorts saklig respekt för de utkantsmänniskor hon beskriver. "Älskaren", till exempel, är en historia om en äldre man som dött efter kärleksstund med a Gun, och om efterspelet i form av begravning och en efterlämnad plastpåse med hans pinaler, samt Zündappen som står kvar på hennes gård...

En annan viktig sak är precisionen i valet av detaljer som Stoor också behärskar väl. Med små medel lyckas hon, som i "Ojura", skildra det främlingskap som en flicka på barnkalas kan känna i en lite finare miljö, dit hon medfört några grodor i en väl inslagen kartong, ursprungligen en present från sin ensamstående "farsa". När någon river upp paketet på kalaset möts barnen av de förfärade mammornas samfällda utrop: "Rör dem int!" 

Man kan kanske säga att de barn utifrån vilkas perspektiv Stoor betraktar världen är lite "eljest" utan att de för den skull är mindre begåvade. Eller är det bara så att hon lyckas plocka fram några exempel på de lite udda och betydelsebärande händelser som alla säkert har av liknande slag i sin egen kappsäck från barndomen. 

Här finns den förtätade skildringen av en nioårig flickas svartsjuka på sin yngre flickkompis för att hon har en så omtänksam och förstående pappa. Denna pappas regressiva barnslighet parad med vad många skulle betrakta som en opassande intimitet, balanserar på gränsen utan att direkt överträda den; nog kunde den stå som exempel på en förförelse som inte fullföljs i regelrätt övergrepp. 

Min favorit är den som har titeln "De runda ruinerna", en gåtfull berättelse om att vintertid flytta ett brunnslock för att djupdyka i en barndomsupplevelse. Det som återfinns i brunnen är bara väsentligt på grund av kopplingen till minnena av de människor som en gång dök upp på den tidigare öde gården. Det är i hög grad så Stoor arbetar - indirekt och med undertext. Vilket inte hindrar att själva nedstigningen i den där brunnen också har en iskall konkretion som står i skarp kontrast till det somriga minne som är drivkraften bakom återkomsten. Det är sensuellt och mångbottnat och tål flera omläsningar.

Västerbottens litterära framtid säkrad, alltså? Läste dock att Stina Stoor sagt sig vilja lägga ifrån sig pennan, sluta skriva. Jag hoppas verkligen att så inte blir fallet, utan att hon återfår inspirationen och ger oss mer av den egensinniga ton som hon redan här visat att hon har.