Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 28 oktober 2016

Ank-haren som tankedikt



Det finns en perceptuell illusion eller paradox som kallas ank-haren och som bland annat blivit känd för att Ludwig Wittgenstein använt den i ett filosofiskt resonemang om att se att och se som

Jag ska inte fördjupa mig i hans tankegång närmare än så. Skälet till att jag visar bilden här ovan är att jag upptäckt en italiensk poet, Valerio Magrelli, som också knutit an till den här bilden i en diktsvit som ingår i ett urval av hans poesi som kommit på svenska i Lars-Håkan Svenssons översättning (ellerströms, 2016).

Magrelli visar sig vara en intressant tankediktare, det vill säga en som inte bara centrallyriskt registrerar känslor och stämningar, utan även reflekterar kring kunskap och existentiella villkor i det som möter oss som sanningar och villfarelser. Det betyder inte att han endast vänder sig till intellektet, men han vill med ett ibland enkelt och distinkt, ibland mer högstämt lyriskt språk beskriva delar av verkligheten som kanske inte så ofta brukar behandlas poetiskt. Vilket gör att jag när jag läser dessa dikter finner att något blir beskrivet på ett nytt, intresseväckande sätt.

Vi ser två i en. Vi ser antingen ankan eller haren, först ankan, sedan haren, men kämpar förgäves med att få syn på ank-haren. Magrelli försöker trots allt att betrakta den som en individ och diskuterar skuld och oskuld, likgiltighet och ansvar i den dubbelhet som vidlåder denna dissocierade figur, som inte ens i det ögonblick den själv ser sig i spegeln skulle se sig vara båda. Det är alltså temat Janus-ansiktet, dr Jekyll, det dissocierade tillståndet och vår egen bristande självkännedom Magrelli vill åt.

Sådana monster känns inte vid
sin monstruösa sida
förutan vilken självinsikt inte är möjlig.
Ankans grymhet hör till haren
som faktiskt inte av en slump ser åt andra hållet.

Ank-haren förfogar över två världar men var bor den, var är den hemma? Och poeten skräms av att "samtalets heliga liturgi" plötsligt en dag omintetgörs "när haren visade sig för mig / och svarade då jag talade med ankan". Switch over. Allt utspelar sig i ett undermedvetet som befinner sig på samma plan, i samma gestalt utan djupdimension.

Jag har kommit till följande slutsats:
ondskan behöver spelrum,
man kan inte göra allting hemmavid.
Man behöver en tillbyggnad, ett alias, en dubbelgångare,
åtminstone ett meta-jag
(den mumifierade mamman i Psycho).
Man behöver haren, delegatdjuret,
en bärbar syndabock
som kan bära brottets tyngd.
Det är bara en fråga om utrymme,
om att bereda plats för likgiltigheten.

Magrelli drar med sig läsaren i en tankelek som i sitt fantasifulla allvar onekligen är utmanande. Sådan kan den goda poesin också vara.

måndag 24 oktober 2016

Sokolov i tonarten C, dur och moll



Han kommer troget åter, den store pianisten. Och själv är jag alltid där på plats, om jag inte är sjuk eller bortrest en lika trogen åhörare varje år. Vi känner honom nu, trots att han aldrig yttrat ett ord. Vi känner förväntningarna när vi slår oss ned i fåtöljen och ser flygeln framrullad mitt på scenen. Snart ska ljuset dämpas med fokus på just den. Sorlet tystnar och vi väntar. Snart ska dörren till höger öppnas och vår vän Grigory ska börja promenaden de sexton stegen fram till den svarta flygeln, sedan buga sig, kasta frackskörten bakåt över pianopallen, sätta sig och genast lyfta händerna. Om något ögonblick stannar all annan tid än musikens egen.

I år annonseras Mozart och Schumann, och vi vet att åtskilligt mer finns i det otryckta programmet. Han spelar i ett sträck utan onödiga avbrott för applåder ända fram till paus - Mozart först. Sonata facile i C-dur, KV 545, Fantasi i c-moll, KV 475 och Sonat i c-moll KV 457. Varenda ton så välbekant, och ändå blir musiken som framvaskad, som att man hörde den med skärpt hörsel med dessa hans små accenter och egna fraseringar.

Han reser sig, bugar i riktning framåt och bakåt och så börjar promenaderna igen, lugna steg ut och in genom dörren, men givetvis inga extranummer ännu.

Schumanns Arabesk, op 18 och Fantasi, op 17, båda i C-dur. Arabesken som omväxlande en sirlig bladslinga och en kraftfullare akantusvariant i musikalisk form. Kärleksmusik, med romantiska hälsningar från Robert till Clara även i de växlingsrika fantasierna i op 17. Nu hör och ser vi den väldige pianisten utnyttja alla flygelns redan noggrant undersökta resurser, och förundras över vad som måste vara en del av hemligheten med honom. Anslaget - att han genom sitt ytterligt delikata anslag uppenbarligen förfogar över alla nyanser i världen. Hur kan ett dånande basackord plötsligt avlösas av ett i bomull i samma låga register? Denna teknik tillsammans med en minutiös läsning av musiken gör honom till den mästare han är.

Applådåskorna och bifallsropen, hur mycket berör de honom? Vi känner Grigory men vi vet ändå så litet om honom, vet bara att han tycks leva med och för musiken. Han håller sig till ritualen: vandringarna och bugningarna börjar på nytt i och med extranumren, de alltid lika generöst tilltagna. Den här gången sex stycken, varav fem ur Schuberts Moment Musicaux. Det blir nästan ännu bättre med Schubert, och vi undrar hur det kan vara möjligt. 

Det är en mycket märklig pianist vi än en gång har lyssnat till, men ingenting överraskar oss egentligen. Vi känner Grigory och bryr oss noga taget inte om vem han är. 

Romeo et Juliette



Ibland känns det påkallat att hävda det fullt berättigade i att överlämna sig till romantiken, utan reservationer och förbehåll. I synnerhet om det handlar om Robert Schumann, Hector Berlioz och Richard Wagner. Varför? Just bara för att behållningen är så stor. För att genier finns i olika epoker, och detta att känna sig smått skamsen över sin hejdlöst romantiska sida bara är fånigt. Man kan faktiskt ena dagen stilla sina skönhetsbehov med Bach och nästa i stället vända sig till den oformalistiske programmusikern och orkestertjusaren Berlioz. 

En som uppenbarligen håller med mig är SRSO:s tioårsjubilerande dirigent Daniel HardingBerlioz är så mycket mer än bara Symphonie Fantastique, det verk som väl ingen kan motstå. Därför är det roligt att Harding plockat upp ett verk av honom som sällan hörs i våra konsertsalar, nämligen körsymfonin Romeo et Juliette. Berlioz skriver i sin självbiografi att det är ett svårt verk att framföra, bland annat för att det kräver så mycket resurser och repetition. Han menade att det var otänkbart i London (då i första halvan av 1800-talet), eftersom musikerna där inte gavs de rätta förutsättningarna.

I Berwaldhallen i lördags fanns ingen brist; Berlioz i sin himmel torde ha nickat belåtet. Verket är berättande, ty det är ingen opera det är fråga om. Det berömda kärleksparet från Shakespeares drama får sin historia huvudsakligen skildrad i musik, med stöd av sångtexterna som här framfördes av den förträffliga Radiokören och de lika strålande solisterna (Virgine Verrez, mezzosopran, Andrew Staples, tenor, och inte minst - den kraftfulle barytonen Christopher Maltman som broder Laurentius, finalens försoningspredikande präst). 

Jag förstår att Berlioz var nöjd med den nästan tjugo minuter långa Scène d´amour-satsen som han själv pekat ut som något av det bästa han skrivit. Jag förstår också varför Wagner - som satt i publiken vid uruppförandet i Paris - tog starka intryck av den hypnotiskt framvällande musiken och sedan, när han själv var klar med Tristan och Isolde, skickade partituret med en hälsning till den Berlioz som komponerade Roméo et Juliette. Den som inte blir betagen av den här trånsjuka musiken har nog föga begrepp om förälskelsens ljuvlighet och plåga. Så även om inte allt i detta omfattande verk når romantikens höjder är det tillräckligt mycket som gör det. 

Kärleksscenen följs av ett formidabelt scherzo ägnat sångfén, drottning Mab, som också bjuder på en orkesterkolorit som väl aldrig dittills hörts annat än från Berlioz själv. Den som vill distansera sig från romantisk svulstighet kan då under alla omständigheter luta sig tillbaka och njuta av häxmästaren i orkesterklang - Hector Berlioz.


Bilden: Hector Berlioz. Etsning av Alphonse Legros

lördag 22 oktober 2016

Lars Gustafssons sista dikter



Den vemodiga tonen från den äldre herr Gustafsson känns igen i hans sista dikter, som passande nog utkommer när höstens brandgula, frasande löv fyller rännstenen och täcker parkernas gräsmattor. Minnenas värld och konfrontation av intighet - kanske kan man sammanfatta innehållet så. 

Minnen från en annan tid i Västmanland och världen, men som fortfar att återuppväcka tillvarons mysterier. Dessa mysterier som kan vara gömda i det tingliga hos ett bortglömt verktyg, en gammal almanacka eller en trädgårdssoffa där någon en gång satt som inte längre finns. Deras pendang är tingen utan "hemort", de som bara kan existera som tänkta. 

Gustafsson sökte gliporna, sprickorna, mellanrummen, i hopp om att där skulle skymta något av det annars oåtkomliga. Han hyllar i en av dikterna det svenska alfabetets tjugoåtta bokstäver, men glömmer inte den ovärderliga tjugonionde - den tomma bokstaven som skiljer orden åt. På samma sätt: det rena, tomma rummet, befriat från materien, ett sömnlöshetens påfund.

Under läsningen kom jag att tänka på en bok med essäer som han gav ut på 80-talet med titeln "Stunder vid ett trädgårdsbord". Trädgårdsmöbler förekommer flera gånger även här, och reflektionerna hör på ett gustafssonskt sätt naturligt samman med dem. Ingenting hindrar att ett lovtal till sommaren och verandans korgstolar - som "stillsamt talar med varandra" när de just lämnats för den iskylda snapsen som väntar inomhus - typiskt vindlar iväg långt från verandan och hamnar i ett strindbergskt sekelskifte med ljudet från järnbeslagna hjul mot kajens ljusa stenar. Tidsplanen existerar jämsides, bara "ögonblicket som det enda verkliga" avfärdas som ett solipsistiskt misstag med argumentet att det utesluter kontakten med andra, omöjliggör kyssen. Som tar tid.

Jag som läst Gustafsson i mer än fyrtio år känner igen den där karakteristiska växlingen mellan filosofisk abstraktion och högst påtagliga sinnesiakttagelser, mellan sekulär mystik och anekdoter från hembygden. Dikter som ibland kan te sig väl enkla visar sig ha en fördröjd effekt och rymma en gåta som uppstår först efter omläsningar.  

Samlingens sista dikt - "Epilog för de rådlösa" - är den allra vackraste, samtidigt som den har bottnar som kanske inte omedelbart ger sig tillkänna, som endast låter sig anas. 

Dikten kräver trots sitt enkla tilltal en stunds eftertänksamhet i någon trädgårdsmöbel, eller nu när hösten kommit vid ett bord i något stilla rum. Eller vad sägs?

Kom trötta gamla kropp
kom trötta själ!
Oss leder lyktans svaga sken
från rum till rum.
Men av den verklighet vi fann
är denna trappan som vi ser
dock en helt försumbar del.

Någon lämnar rummen bakom sig. Men vart leder trappan, den man egentligen kan bortse från? Ut ur tiden?

Lars Gustafsson: Etyder för en gammal skrivmaskin (Bonniers, 2016). 


fredag 21 oktober 2016

Himmelsskivan och Luthers dödsmask



Sachsen och Sachsen-Anhalt är Lutherland. Man behöver bara läsa kartan för att förstå det. Wittenberg heter inte bara det utan Lutherstadt Wittenberg. Dit kom jag dock inte på den här resan. 

Vi valde i stället ett par dagar i Halle, främst för att bese den berömda Nebraskivan, den astronomiska himmelsskivan från 1 600 f Kr. Den finns att beskåda i Landesmuseum für Vorgesichte, där man i övrigt finner en rikedom av föremål från förhistorisk tid, bland annat skelettet av en jättemammut och utgrävda stenåldersgravar med skelett i bibehållen placering.  

Himmelsskivan med sina endast 32 cm i diameter har en sällsam aura där den står inglasad och upplyst i ett i övrigt nedsläckt rum, en aura som givetvis inte bara har med skönheten utan även åldern att göra. Tolkningen av vad vi ser ter sig både omedelbar och mycket svår, vilket naturligtvis bidrar till fascinationen. 

Att det handlar om himlavalvet står utom tvivel; ingen kan se annat än sol, måne och stjärnor på denna förmodade kalender, möjligen tillkommen för att stipulera årstid och tidens växlingar. Men det finns mer på skivan, och man undrar hur mycket säker kunskap vi kan få om betydelser och den praktiska användningen. Är det ett rituellt laddat föremål? Bär det exakta antalet stjärnor (32) på ett budskap, och är den där ansamlingen av sju stjärnor tillsammans verkligen en återgivning av Plejaderna?

Jag köpte ett häfte där både arkeologer och astronomihistoriker redovisar grunderna för slutsatser och försiktiga hypoteser. Att det är ett skepp som seglar i horisonten i skivans nederkant är trovärdigt, inte minst när man kan hänvisa till sådana bilder från andra gamla kulturer som den egyptiska. Men vad är det för guldramar (där den vänstra saknas) som pryder cirkelns sidor? Och vad står perforeringen i ytterkanten för?

Skivan har en spännande fyndhistoria också. Det var ett par skattletare utrustade med metalldetektorer som fann den i juli 1999. Därefter passerade den några ägare på den illegala marknaden innan den beslagtogs, rengjordes på professionellt sätt och blev museiföremål. Nu glimrar guldet och bronsen bortom den flertusenåriga korrosion som den täcktes av.


Halle har en gammal vacker stadskärna med ett torg där Marktkirche dominerar bilden med sina fyra torn och en fristående kampanil. Här är det inte Bach utan Händel som står staty, eftersom det är hans födelsestad. Ett musikmuseum med hans namn finns också, dock inte lika roande och intressant som Mendelssohn Haus i Leipzig


Ytterligare en sak ville jag gärna se. Jag visste att man kunde be damen som säljer souvenirer inne i kyrkan om att låsa upp ett rum där Luthers dödsmask förvaras, preparerad och inglasad. Och, som det visade sig, inte bara hans ansikte utan även händerna, och i ena hörnet dessutom en enkel predikstol i trä som han sägs ha predikat från. 


Han ser ut som någon man skrämmer barn med. Smått makabert, och kanske det närmaste man kan komma ett protestantiskt reliktänkande, om än bara i avgjuten Madame Tussaud-form. Jag påmindes om den gången jag defilerade förbi den vaxartat balsamerade Mao i glaskistan i palatset vid Himmelska fridens torg i Beijing. 

Nåväl, är man i Lutherland med dess talrika statyer av högst densamme, får man väl inse att även dödsmaskens utställande kan ha ett berättigande. I synnerhet som hans verkliga utseende då kan korreleras med statyernas mer tillrättalagda. Om hans betydelse råder ju inga tvivel. 

Och snart är det Luther-jubileum med självaste påven som gäst i vårt eget Lutherland.

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)
(Bilden överst av Nebra-skivan är ett lån från nätet)

onsdag 19 oktober 2016

Dresden och Sächsische Staatskapelle



Elva mil sydost om Leipzig ligger Dresden. Längre är det inte mellan ett par av världens allra bästa symfoniorkestrar. Ja, och femton mil norrut har vi Berlinfilharmonikerna... 

Den stora frågan var nu om den konsert som väntade i Dresden med Staatskapelle, en konsert som hölls i den anrika Semperoper, skulle kunna mäta sig med den lysande konserten i Leipzigs Gewandhaus ett par dagar tidigare



Svaret är att det kunde den, även om det var helt andra verk som spelades. Först Robert Schumanns pianokonsert med Andras Schiff  som solist, och efter paus Gustav Mahlers femte symfoni. Dirigerade gjorde Myung Whun Chung.

Schumann-konserten gavs en fördelaktig tolkning, porlande och lyrisk, mer anstruken av wienklassicism än av romantisk Sturm und Drang. Samspelet och balansen mellan solist och orkester fungerade utmärkt och publiken klappade fram ett extranummer av Schiff, som bekräftade att han befann sig i gränslandet mellan det wienska och det romantiska genom att spela Beethovens Rondo i C-dur.


Femman är ju Mahlers mest kända symfoni, fast egentligen bara dess Adagietto för stråkar och harpa, denna starka och innerliga kärleksförklaring till hustrun Alma som ofta missförståtts som dödsmusik på grund av Luigi Viscontis bruk av musiken i filmen "Döden i Venedig". Förvisso har symfonin en anknytning till döden (vilken Mahler-musik har inte det?) men främst då genom den mäktiga första satsens sorgmarsch, introducerad med ett trumpetsolo och ett cymbalslag som omedelbart griper tag om lyssnaren. Marschen har ett gung i steget som på ett sällsamt sätt både tynger och lyfter. 


Det var, som väntat, ren lycka att få höra denna symfoni med dessa toppmusiker. Det djupa mullret i kontrabasarna, bleckblåsarnas fläckfria intonation, violinbruset, hornmusiken i sista satsen, tutti i de kakofoniska utbrotten, balansen, nyanserna, kulminationerna. Åh ja, även så här i efterhand blir jag lycklig av att tänka på det.



Dresden - Florens vid Elbe, som staden kallats - har restaurerat många av sina berömda byggnader efter den fruktansvärda eldstorm som den drabbades av i samband med bombningarna i krigets slutskede. Inte minst den stora Frauenkirche står nu åter med sin kupol som ett dominerande kännemärke för stadssilhuetten. 



På torget utanför står Luther staty och kyrkans inre excellerar i en barock som nog får sägas närma sig det barocka. Men visst är det gripande att tänka på att detta väldiga altare bit för bit fogats samman på nytt och att kyrkan återigen står där i all sin ståt. 




Åtminstone de båda konstmuseerna bör man besöka i Dresden, dels Die Gemälderigalerie Alte Meister i kurfurstekomplexet Zwinger (ett slags tyskt Versailles), dels en modernare motsvarighet ägnad romantiken och 1900-talets konst i Albertinum. Båda dessa museer hyser ett flertal kända verk av de allra största mästarna genom tiderna. I Alte Meister bland annat berömda målningar av Giorgione, Rafael, Vermeer, Canaletto, Velásquez, Ribera och Zurbarán. I Neue Meister ett rum med inte mindre än tretton målningar av Caspar David Friedrich.


Dresden är imposant, Leipzig kanske mer omedelbart intagande, men båda uppvisar, till stor del i återställd form, både skönhet och en rikedom av kulturskatter som gör att man hoppas få tillfälle att återvända. Och så musiken, jag säger bara det: musiken!



Foto: EJ
Uppifrån och ned:
- Dresden vid Elbe

- Andras Schiff tackar för applåderna i Semperoper
- Semperoper
- Vy från Augustusbrücke
- Frauenkirche
- Frauenkirche, interiör
- Zwinger
- Zwinger, Gemäldegalerie Alte Meister
- Brülsche Terrasse
- Rafael: Sixtinska madonnan

lördag 15 oktober 2016

I Auerbachs källare och hemma hos Mendelssohns



Goethe vistades några studieår i Leipzig och hyllade minnena av den tiden med en scen i sitt mest berömda verk, versdramat "Faust". Scenen är förlagd till vinkrogen Auerbach Keller, ett utskänkningsställe från 1500-talet som fortfarande finns kvar och som är beläget i en av de gamla passager som inte bara Paris utan även Leipzig stoltserar med (och som är mycket vackrare än våra nutida gallerior).


Det är ett muntert dryckeslag som plötsligt blir varse ett par främlingar som droppar in, nämligen Faust i sällskap med Mefistofeles. Strax börjar häxeriet när den diaboliske gästen erbjuder studenterna vadhelst de önskar -  rhenvin, champagne och tokajer - direkt ur bordskanterna, där Mefistofeles helt enkelt borrar de hål ur vilka dryckerna flödar. Festen slutar i förvirring om vad som är verklighet och sken, när "filuren" försvunnit genom källardörren ridande på ett vinfat som häst. 




Både de förhäxade studenterna och paret Faust och Mefistofeles står statyer utanför källarnedgången i "Mädlerpassage". Och inne i ett av rummen rider mycket riktigt ett par studenter på en tunna. Vi var där den första kvällen och gladdes åt att maten var av så god klass trots gäster i hundratal. Man undrar hur många kockar som är i verksamhet en vanlig vardagskväll. 



Mendelssohn Haus är ett museum som återställt så mycket som möjligt av den biedermeiermiljö som den berömde kompositören och ledaren för Gewandhaus levde i de sista åren. Huset är väl värt ett besök, inte bara för att trätrappan till andra våningen är original med knarrande hälsningar från 1847, utan även för att här ges en god snabbexposé över tonsättarens liv och verksamhet. 

Jag lärde mig bland annat att Mendelssohn var en skicklig akvarellist, som framför allt på resorna till Schweiz om somrarna ägnade sig åt denna alternativa konstutövning. I arbetsrummet står förutom pulpet, skrivbord och ett klaverinstrument ett par byster av Bach och Goethe. Mina tankar gick till det betydelsefulla återupplivandet av den då relativt bortglömde Bach, som ju Mendelssohn stod för just i denna stad.



Det roligaste rummet var ett som erbjöd interaktivitet, vilket ju museerna numera gärna excellerar i. Med hjälp av femton pelare utrustade med modern elektronik kan gästen dirigera något av Mendelssohns verk från ett partitur som automatiskt vänder blad. Det är bara att välja till exempel en sats ur den italienska symfonin, plocka upp dirigentpinnen och sätta igång orkestern. Sensorer gör det möjligt att påverka det musikaliska förloppet vad gäller tempo och dynamik. Om inte annat så torde respekten för läsning av partitur omsatt i slagteknik öka hos den som vågar testa sig i rollen som dirigent. 

Som en av studenterna i "Faust" säger: "I Leipzig mår man gott, det bildar en, det är Paris i smått"

Foto: EJ


torsdag 13 oktober 2016

Akademien rockar loss




Ja, vad ska man säga? 
Ett så kallat folkligt klagomål på Svenska Akademien brukar vara att den alltid väljer någon okänd jävla poet som ingen annan än experter hört talas om. Medan andra hävdat att ett viktigt syfte med litteraturpriset är att uppmärksamma dem som inte redan hör till massmarknadens ikoner.

Även om jag inte vill tro att det är popularitetsjakt som avgjort valet av Bob Dylan så tycks det i alla fall vara en i viss mån annan inställning som behärskar den nuvarande Akademien. 

Mitt eget förhållande till Dylan har alltid varit respektfullt men svalt. Det beror i första hand på att jag aldrig fastnat för varken hans musik eller hans sätt att sjunga, men samtidigt räknat med att de kan ha rätt som menar att hans texter har unika kvaliteter. 

Så kanske är det här ett pris som tvingar mig och andra att upptäcka en stor poet som vi hittills inte lyckats uppfatta i några av de låtar som vi alla ofrivilligt har i vårt blodomlopp.

Men jag får nog erkänna att jag redan nu väntar på ett mer intresseväckande val nästa år.

onsdag 12 oktober 2016

Bach och alla dom andra i Leipzig



Så kom jag då äntligen till Leipzig! Och till Dresden. En länge närd önskan uppfylld. Dessa musikens och den övriga tyska högkulturens metropoler syns inte resebyråernas broschyrer, men borde naturligen annonseras med samma entusiasm som för andra centraleuropeiska städer - Berlin, Wien, Prag, Budapest och Krakow.

Alla musikintresserade vet naturligtvis att J S Bach och Leipzig hör ihop. Men inte bara han; det finns ett exceptionellt antal stora kompositörer som haft den staden åtminstone delvis som ett ankarfäste: Telemann, Mendelssohn, Schumann, Brahms, Wagner, Reger, med flera. Bara Wien torde kunna konkurrera i det hänseendet.



Den berömda orkestern i Gewandhaus är inte bara en av världens äldsta utan även en av de bästa, väl värd en resa bara den. Den konsert jag bevistade hade Paul Hindemith och Johannes Brahms på programmet. Det var förra söndagen, en lite ovanlig tid klockan elva på förmiddagen. Daniele Gatti (nybliven chefsdirigent för Concertgebouw i Amsterdam) ledde orkestern i ett spel som jag saknar ord att beskriva. 

När Gatti slog av musiken i Brahms första symfoni var jag rörd till tårar och så tagen att jag knappt orkade applådera. Där var det fulländade orkesterspelet, men också denna fantastiska musik som särskilt i framförandet av sista satsen framstod som någonting jag aldrig tidigare uppmärksammat efter förtjänst. Tänka sig att Brahms som kämpade så länge med sitt Beethovenkomplex till sist övervann det på detta sätt!

Även Hindemiths "Mathis der Maler" är ju spännande musik och därtill ett lämpligt verk för uppvisning av en skicklig orkesters olika instrumentgrupper. Jag har vid ett tillfälle besökt det enastående konstverk i Colmar som verket är inspirerat av, det mäktiga Isenheimeraltaret med Mathias Grünewalds suggestiva och hyperrealistiska målningar från början av 1500-talet.

Redan innan konserten, klockan nio, gick jag i högmässan i Thomaskyrkan i förhoppningen att nå kontakt med fader Bach via gossarna i den legendariska Thomanerchor. Tyvärr deltog de inte vid detta tillfälle, varför jag efter en halvtimme smet ut igen och nöjde mig med en stum hälsning på högst densamme strax utanför kyrkporten (se bilden överst). Dagen efter besökte jag kyrkan på nytt och graven framme i koret, som för tillfället både pryddes av några blommor och inramades av höstens skördefrukter.




Bachs närvaro är högst påtaglig lite varstans i staden. Han tjänstgjorde ju även i St Nicholas Kirche, vars interiör är säreget vitmenad, även bänkarna, på ett sätt som i all enkelhet gör den mycket attraktiv. Den har också en särskild status som motståndscentrum genom de fredsböner som hölls här före, under och efter murens fall 1989. I ett sidokor finns en historik över detta, och givetvis finns också här en byst av Bach.



En kyrka som nyligen återuppstått i helt ny gestalt är St Pauli Kirche, som nu ingår i ett större modernt universitetscentrum: Paulinum. Den anrika Paulinerkyrkan klarade sig oskadd under kriget men sprängdes 1968 under DDR-regimen. Det finns en plakett uppsatt utanpå det nya komplexet som inte utan bitterhet förtäljer historien i korthet:



Nej, denna godtyckliga handling hindrades varken av stadens representanter eller universitetet, som inte motstod trycket från en diktatorisk regim. 

Augustusplatz i Leipzig omges på tre sidor av viktiga kulturbyggnader: Paulinum, Operan och Gewandhaus. Den sistnämnda, som nu reser sig i sin tredje gestalt som ett modernt komplex, öppnades år 1981. Med en mer tilltalande arkitektur i det inre än i det yttre.



Foto: EJ
Klickbara bilder, uppifrån och ned:
- Bach, staty utanför Thomaskyrkan

- Gewandhaus, konsertsalen med Gewandhausorkestern
- Bachs grav i Thomaskyrkan
- Interiör, Nicholaskyrkan
- Paulinum
- Plakett på Paulinum
- Gewandhaus