Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 24 februari 2023

En enormbulletisdag


På min promenad in mot stadskärnan i tisdags såg jag många som bar på ett litet nätt paket som hölls i ett försiktigt balanserande grepp. Det fanns, insåg jag, inga skäl att inte följa deras exempel, att inte en dag som denna slinka in på närmsta konditori och återvända med dagens godsak i handen: en fettisdagsbulle till fikat.

Fettisdagen bör ju enligt en kristet inspirerad sedvänja firas genom att man äter sig fet inför den stundande fastan. Vilket bland annat låter sig göras med hjälp av semlan, allas vår gräddgarnerade vetebulle med krämig mandelmassa inuti. Ingen fastar väl längre, i varje fall inte i 40 dagar, men många med mig älskar att frossa på detta speciella bakverk.

Osökt kom jag att tänka på att man inte obetänksamt kan använda adjektivet fet längre, i varje fall inte i sällskap med barn eller i barnböcker. Frågan är om f-orden "fet" och "ful" rent av bör utrangeras ur det korrekta språkbruket, en fråga om vilken det som bekant rasat en kulturdebatt helt nyligen. 

I just det här fallet finns ju för bullen ett alternativ, för den speciella tisdagen dock inte. Och för människor?

Det är författaren Roald Dahl, död sedan länge, som genom sina populära barnböcker aktualiserat frågan. Han brännmärks för sitt odygdiga och drastiska språk. I hans böcker förekommer nämligen feta och fula individer, och sådana vet vi ju kan känna sig kränkta om de beskrivs som sådana. Ja även de som läser om dem kan drabbas. Dahls språk bör alltså tvättas och f-orden ersättas med andra, mindre laddade och nedvärderande begrepp.  

Det är när ersättningsordet för fet föreslås som hela debatten framstår i den löjeväckande dager som den här sortens debatter alltid hamnar i. Tjock? - nej det går ju inte heller. "Enorm" ska det nu heta, åtminstone i Dahls barnböcker. Men gör det verkligen mindre ont i de feta om de hädanefter blir beskrivna som enorma? 

Mina ärenden på stan gällde besök på ett par ställen som benämns med relativt oskyldiga b-ord: "bolaget" och "bokhandeln". I den senares bokrea beslöt jag mig för återhållsamhet med tanke på mina välfyllda hyllor här hemma. Det blev ett par verk av Olga Tokarzcuk och ett av Annie Ernaux. Jag tyckte så mycket om Tokarczuks "Styr min plog över de dödas ben" och hoppas kunna ta mig igenom den voluminösa, ja rent av jättetjocka "Jakobsböckerna", som av recensionerna att döma är ett verk i min smak.  

Livet har lärt mig att pejorativt språkbruk inte utrotas bara genom utbytet av specifika ord. Dagens "funktionsvarierade" må med den nya beteckningen för någon tid framöver kunna betraktas som mer än bara sina begränsningar, men hur länge? Verklighetens oönskade avvikelser och funktionsnedsättningar finns fortfarande kvar, liksom även de som avsiktligen vill såra och förlöjliga.

Jag gick till Centralbageriet som i UNT brukar vinna semlans bäst i test i Uppsala. Där stod jag i kö en kvart för ett litet fettisdagspakets skull, som jag sedan jämte de övriga inköpen förväntansfullt bar hem till fikastunden. 

Den var fet god, som jag hör ungdomarna säga nuförtiden - och mena det positivt.

lördag 18 februari 2023

Bela Bartók i UKK

Några av mina tidigaste utrikesresor hade Budapest och Ungern som mål. Det var under sjuttiotalet och mitt skäl till valet av denna del av Europa, som ju då låg bakom den så kallade järnridån, var förvisso en smula egenartat; det stavades Bela Bartók (1881-1945). Tågresorna via Berlin och Prag gjorde mig till en början mera bekant med Prag och Budapest än med London, Rom och Paris. 

Saken var nämligen den att Bartók var den 1900-talskompositör som jag då höll för att vara om inte den störste så i varje fall jämte Stravinskij den som mest förtjänade ett så väl tilltaget epitet. Jag har inte haft anledning ändra min värdering, även om det numera kan gå lång tid mellan mina intensiva Bartókperioder. 

Det jag fann av Bartók i Budapest och under utflykter till Balatonsjön och österut på en smalspårig järnväg till den lilla, av tjurblodsvin doftande staden Eger, var väl inte mycket mer än vad min fantasi kunde frambringa under vandringar i dessa miljöer. Som förutom röd bikavér erbjöd sött vin och gåslever, gigantiska vattenmeloner, paprika, zigeunermusik och kontaktsökande svartväxlare, bland mycket annat. 

Jag minns dock en utomhusföreställning av pantomimbaletten "Den sällsamme mandarinen" uppe i Budas slottsområde. Och i en bokhandel kom jag över en bok på engelska om Bartók och hans musik som sedermera även kom i svensk översättning.

Det började för min del med tredje pianokonserten, ett sent verk med de betydande lyriska kvaliteter som jag vill mena gör det mesta av Bartóks musik tillgängligare än man tror, även för den som ryggar tillbaka för kärva dissonanser, slagverk och motorisk rytmik, allt detta som stämplat hans rykte. 

Andra mästerverk är naturligtvis "Konsert för orkester", andra violinkonserten, pianokonserterna (särskilt nr 2 och 3), de sex stråkkvartetterna (särskilt nr 4, 5 och 6), operan "Riddar Blåskäggs borg", "Cantata profana" och baletterna "Den sällsamme mandarinen" och "Träprinsen". Men även sonaten för soloviolin, "Divertimento för stråkar", pianosviten "Out of Doors" (och andra folkmusikinspirerade solostycken för piano) samt "Sonata för två pianon och slagverk" är tonkonst utöver det vanliga.

Sist, men verkligen inte minst, "Musik för stränginstrument, slagverk och celesta", det verk jag här och nu ville uppmärksamma med anledning av förra veckans konsert i UKK med Uppsala kammarorkester och dirigenten Rebecca Miller. 

Om än ett huvudverk i 1900-talets moderna musik är det inte alldeles enkelt att klassificera. Det är för omfattande för att betecknas som kammarmusik och samtidigt för begränsat (inga blåsintrument) för att räknas som symfoniskt, trots att instrumenteringen kräver två separata stråkensembler, på podiet åtskilda av harpa, piano, celesta och i slagverkssektionen två virveltrummor, en bastrumma, cymbaler, gonggong, pukor och xylofon.  

Stycket är fyrsatsigt och ytterst kontrastrikt. Första satsen - Andante tranquillo - börjar knappt hörbart: en tonslinga formerar sig till en fuga som slingrande stiger som tunn rök i ett långsamt växande förlopp mot ett fylligt crescendo. Tonmaterialet återkommer sedan i omvandlat skick i de följande satserna, av vilka den tredje satsen - Adagio - blivit känd genom Stanley Kubrick, som använde delar av denna säregna musik i skräckfilmen "Shining". Främst av den anledningen har denna hos Bartók i långsamma satser återkommande naturmystik - den så kallade "nattmusiken" - befästs som kuslig och skrämmande. 

Och visst kan Kubriks musikval synas kongenialt med hans dramaturgiska syften. Det är svårt att frigöra sig från ett mått av kuslighet i det som når en som underströmmar i den här musiken, även om jag tycker att den har fler kvaliteter än så. Den ödsliga stämningen kommer av ljuden från det osynliga livet i skymning, natt och gryning, det som Bartók med sin auditiva hypersensitivitet så fascinerande gestaltar. Snarare än ett medvetande som skräckslaget fruktar en desperados intrång från ett angränsande rum, föreställer jag mig en ensam själ i det fallande mörkret, vars uppmärksamhet vänds mot ett nattligt kosmos, både mikro och makro - en själ i sällskap med nattskärran, hästmyran och stjärnhimlens sparsamma ljusblink. 

Sista satsens vilda, folkdansinspirerade rytmer fick ett par småtjejer ett par bänkrader framför mig att studsa av lycka i sina stolar. Vad glad man blir av att se att det finns barn som förunnas en kontakt med annan musik än den som melodifestivalen bombarderar dem med. 

Glad blev jag också av att höra Uppsala kammarorkester under Rebecca Millers livaktiga gestik spela Bartóks musik så engagerat och skickligt. Konserten inleddes med "Koral för stråkar", ett vackert stycke av den ukrainska kompositören Hanna Havrylets (1958-2022). Havrylets avled i Kiev tre dagar efter den ryska invasionen av Ukraina. På grund av krigshändelserna hann hon inte i tid få den vård hon hade behövt för att överleva. "Koral för stråkar" komponerades 2005.

Efter paus Johannes Brahms, den hänförande tredje symfonin. Outslitlig musik, kompetent utförd. Men det var trots allt det som hände före paus som jag bar med mig hem, och som kickade igång en ny Bartókperiod i mitt långa liv med denne märklige tonsättare.