Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

lördag 18 februari 2023

Bela Bartók i UKK

Några av mina tidigaste utrikesresor hade Budapest och Ungern som mål. Det var under sjuttiotalet och mitt skäl till valet av denna del av Europa, som ju då låg bakom den så kallade järnridån, var förvisso en smula egenartat; det stavades Bela Bartók (1881-1945). Tågresorna via Berlin och Prag gjorde mig till en början mera bekant med Prag och Budapest än med London, Rom och Paris. 

Saken var nämligen den att Bartók var den 1900-talskompositör som jag då höll för att vara om inte den störste så i varje fall jämte Stravinskij den som mest förtjänade ett så väl tilltaget epitet. Jag har inte haft anledning ändra min värdering, även om det numera kan gå lång tid mellan mina intensiva Bartókperioder. 

Det jag fann av Bartók i Budapest och under utflykter till Balatonsjön och österut på en smalspårig järnväg till den lilla, av tjurblodsvin doftande staden Eger, var väl inte mycket mer än vad min fantasi kunde frambringa under vandringar i dessa miljöer. Som förutom röd bikavér erbjöd sött vin och gåslever, gigantiska vattenmeloner, paprika, zigeunermusik och kontaktsökande svartväxlare, bland mycket annat. 

Jag minns dock en utomhusföreställning av pantomimbaletten "Den sällsamme mandarinen" uppe i Budas slottsområde. Och i en bokhandel kom jag över en bok på engelska om Bartók och hans musik som sedermera även kom i svensk översättning.

Det började för min del med tredje pianokonserten, ett sent verk med de betydande lyriska kvaliteter som jag vill mena gör det mesta av Bartóks musik tillgängligare än man tror, även för den som ryggar tillbaka för kärva dissonanser, slagverk och motorisk rytmik, allt detta som stämplat hans rykte. 

Andra mästerverk är naturligtvis "Konsert för orkester", andra violinkonserten, pianokonserterna (särskilt nr 2 och 3), de sex stråkkvartetterna (särskilt nr 4, 5 och 6), operan "Riddar Blåskäggs borg", "Cantata profana" och baletterna "Den sällsamme mandarinen" och "Träprinsen". Men även sonaten för soloviolin, "Divertimento för stråkar", pianosviten "Out of Doors" (och andra folkmusikinspirerade solostycken för piano) samt "Sonata för två pianon och slagverk" är tonkonst utöver det vanliga.

Sist, men verkligen inte minst, "Musik för stränginstrument, slagverk och celesta", det verk jag här och nu ville uppmärksamma med anledning av förra veckans konsert i UKK med Uppsala kammarorkester och dirigenten Rebecca Miller. 

Om än ett huvudverk i 1900-talets moderna musik är det inte alldeles enkelt att klassificera. Det är för omfattande för att betecknas som kammarmusik och samtidigt för begränsat (inga blåsintrument) för att räknas som symfoniskt, trots att instrumenteringen kräver två separata stråkensembler, på podiet åtskilda av harpa, piano, celesta och i slagverkssektionen två virveltrummor, en bastrumma, cymbaler, gonggong, pukor och xylofon.  

Stycket är fyrsatsigt och ytterst kontrastrikt. Första satsen - Andante tranquillo - börjar knappt hörbart: en tonslinga formerar sig till en fuga som slingrande stiger som tunn rök i ett långsamt växande förlopp mot ett fylligt crescendo. Tonmaterialet återkommer sedan i omvandlat skick i de följande satserna, av vilka den tredje satsen - Adagio - blivit känd genom Stanley Kubrick, som använde delar av denna säregna musik i skräckfilmen "Shining". Främst av den anledningen har denna hos Bartók i långsamma satser återkommande naturmystik - den så kallade "nattmusiken" - befästs som kuslig och skrämmande. 

Och visst kan Kubriks musikval synas kongenialt med hans dramaturgiska syften. Det är svårt att frigöra sig från ett mått av kuslighet i det som når en som underströmmar i den här musiken, även om jag tycker att den har fler kvaliteter än så. Den ödsliga stämningen kommer av ljuden från det osynliga livet i skymning, natt och gryning, det som Bartók med sin auditiva hypersensitivitet så fascinerande gestaltar. Snarare än ett medvetande som skräckslaget fruktar en desperados intrång från ett angränsande rum, föreställer jag mig en ensam själ i det fallande mörkret, vars uppmärksamhet vänds mot ett nattligt kosmos, både mikro och makro - en själ i sällskap med nattskärran, hästmyran och stjärnhimlens sparsamma ljusblink. 

Sista satsens vilda, folkdansinspirerade rytmer fick ett par småtjejer ett par bänkrader framför mig att studsa av lycka i sina stolar. Vad glad man blir av att se att det finns barn som förunnas en kontakt med annan musik än den som melodifestivalen bombarderar dem med. 

Glad blev jag också av att höra Uppsala kammarorkester under Rebecca Millers livaktiga gestik spela Bartóks musik så engagerat och skickligt. Konserten inleddes med "Koral för stråkar", ett vackert stycke av den ukrainska kompositören Hanna Havrylets (1958-2022). Havrylets avled i Kiev tre dagar efter den ryska invasionen av Ukraina. På grund av krigshändelserna hann hon inte i tid få den vård hon hade behövt för att överleva. "Koral för stråkar" komponerades 2005.

Efter paus Johannes Brahms, den hänförande tredje symfonin. Outslitlig musik, kompetent utförd. Men det var trots allt det som hände före paus som jag bar med mig hem, och som kickade igång en ny Bartókperiod i mitt långa liv med denne märklige tonsättare.

Inga kommentarer: