Efter tusen inlägg - om blogg och skrivande

Jag tittade på statistiken och slogs av att jag i och med det förra inlägget skrivit exakt 1000 korta eller lite längre texter i den här bloggen, som startade i mars 2009. Hur många jag skrev i min förra blogg (Aftonbladets; den finns inte längre annat än paradoxalt nog på papper i en pärm här hemma hos mig) vet jag inte; statistiken saknas och jag ids inte räkna. Men den pågick under ett par år när bloggandet var som mest trendigt och jag själv också drogs med. Min allra första bloggtext skrevs den 7 mars 2007, alltså för tretton år sedan.

Sedan dess har som bekant annat inom det som benämns sociala medier tagit över, som facebook, twitter och Youtube. Några få av de skribenter jag följt genom åren är fortfarande aktiva, men de flesta har kommit och gått, av olika anledningar tröttnat, kanske insett att det finns annat man kan ägna sig åt än publicera sig i skrift. 

En och annan har kanske lyckats samla sig till ett mer ambitiöst och uthålligt skrivande med sikte på att komma ut i bokform eller etablera sig i gammelmedia. Men de flesta av dem som är kvar i bloggosfären - åtminstone dem jag numera läser - är redan författare som har bloggandet som en sidosyssla eller ser bloggen som en plats - eller en del av sin hemsida - där texter som även publiceras på annat håll är tillgängliga och sparas. 

Hur började det? Jo, jag fastnade för några författare och journalister som skrev om litteratur och musik. Jag kan nämna Peter Englund (innan han upptogs av ständige sekreterarens sysslor), poeten Eva Ström och kulturjournalisten Gunilla Brodrej som skrev om klassisk musik. Och jag trodde mig kunna bidra med en del upptäckter jag själv gjort, framför allt inom klassisk musik, särskilt pianomusik. 

Jag inspirerades av möjligheten att oberoende av redaktioner och kotterier av olika slag kunna formulera mig om det som alltid legat mig närmast om hjärtat vid sidan av yrkesarbetet: mitt kulturintresse och i synnerhet det för musik och litteratur. Det är helt enkelt så att jag redan i unga år närde en dröm (bland flera) att bli någon sorts kulturskribent, en dröm som (likt de flesta) aldrig förverkligats (även om vissa lama ansatser sett flydda dagars ljus) - annat än till sist i den blygsamma form som bloggen erbjuder.

Under de senaste åren som pensionär har bloggandet blivit ett stående inslag i min tillvaro, ett roligt sådant. Att just utan pretentioner kunna välja att skriva när lust och inspiration infinner sig och att annars låta bli är ett privilegium. Nog för att det inte är oviktigt att veta att det finns läsare av vad jag meddelar av läsefrukter, musiklyssning, reseintryck och strövtåg i vardagen, är det ändå så att jag skriver mest för mig själv. Att formulera sin upplevelse av exempelvis en konsert eller en roman är ju ett sätt att komma underfund med den och att bättre komma ihåg den. 

Jag har aldrig tänkt på bloggen som en form av intim dagbok, även om den i viss utsträckning kan likna en sådan och givetvis speglar min personliga mening och livsinställning. Jag väljer att huvudsakligen skriva om det som väcker min förtjusning, mer sällan om dumheter jag retar mig på, till exempel i samtida debatt, och i så fall bara som kortfattade giftigheter. När jag var ung var det tvärtom, jag skrev aldrig så bra (tyckte jag själv) som när jag var riktigt förbannad på någonting och med hela min känsla och allt mitt förnuft kunde gissla företeelser eller hävda den rätta och rimliga ståndpunkten. Men, som den kloke Willy Kyrklund säger i en av sina oefterhärmliga lakonismer: "Den rätta känslan är mycket präktig."

Jag tänkte varken låta mig imponeras eller avskräckas av räkneverkets siffra utan fortsätter så länge skrivandet roar mig. Det lär inte bli tusen till, och det lär inte bli fler inlägg per vecka och månad än det är för närvarande. Men än är jag förmäten att tro (det måste man vara) att någon eller några andra kan vara intresserade av att läsa vad jag skriver även i morgon eller nästa vecka.

Foto: EJ.

Like Someone In Love - Bill Evans

Han är inte bara den störste jazzpianisten någonsin, han är, vill jag mena, en av de största pianisterna över huvud taget. Jag återkommer ständigt till hans inspelningar, senast var det i helgen, och med samma hänförande känsla av att lyftas - ja, det kan inte hjälpas - mot högre sfärer. Eller i varje fall en bra bit över allsköns trivialiteter och dagsfärskt bråte. 

Jag har svårt att fatta att det gått fyrtio år sen han dog. Jag minns att det var chockartat, eftersom meddelandet slog ner som en blixt i nyheternas malström. Han var ju bara 51 år gammal, och jag visste inget om hans bräckliga hälsa. 

Jag fick aldrig tillfälle att höra honom live, men han har alltid funnits och kommer alltid att finnas med mig så länge jag har hörseln i behåll. 

Bill Evans tog sig an populärmusikens vackraste melodier och gjorde dem ännu vackrare, ännu mer melankoliska, ännu mer skimrande av den impressionistiska klangvärld han skapade och lät dem passera genom. 

"Like someone in love" - ett utmärkt exempel på de melodier som han drogs till, växlade in och satte på sitt konto för musikalisk hårdvaluta. Det är en låt från 40-talet tonsatt av Jimmy van Heusen, han som även stod bakom en annan av mina - och Evans - favoriter i "The great american song book", nämligen "Here´s that rainy day". 

Skruva upp ljudet, lyssna, fäll utan blygsel en tår, njut.

Njut så som av dropparna från ett stilla solregn i gräset och på de nyutslagna löven. 

Vackrare än så här kan det inte göras, lär det inte bli. 

I virustider: en dikt av Miroslav Holub

Ylande i fjärran

I Alsace
den sjätte juli 1885,
slog en rabiesgalen hund omkull
den nioårige Joseph Meister
och bet honom fjorton gånger.

Meister var den förste patient
som Pasteur räddade
med sitt vaccin, i tretton
tilltagande doser
av det försvagade viruset.

Pasteur dog av gulsot
tio år senare.
Portvakten Meister
begick självmord
femtiofem år senare
när tyskarna ockuperade
hans Pasteur-institut
med alla de stackars hundarna.

Endast viruset
levde oberört kvar

Den här dikten är av Miroslav Holub (1923-1998), en av 1900-talets stora tjeckiska poeter som även var vetenskapsman (både immunolog och psykiater) och undervisade i filosofi och vetenskapsteori, vilket tydligt återspeglas i hans poesi som i övrigt ofta kännetecknas av svart humor och satirisk udd.

Dikten är hämtad från en utgåva med ett urval av hans sena dikter i översättning av Roy Isaksson, utgivna på ellerströms, 1995 under titeln "Syndrom".

Bilden (hämtad från Wikipedia) visar nioårige Joseph Meister.

En samlares öde

"Ting är hårdare än människor, tänkte jag. Tingen är den oföränderliga spegel i vilken vi ser oss själva upplösas. Ingenting åldrar oss mer än en konstsamling." ("Kaspar Utz", Brombergs, 1989, s 100; översättning Jan Wahlén).

Två saker jag läst och sett den senaste tiden ledde mig tillbaka till kortromanen "Kaspar Utz". Dels "Guldfeber", SVT:s dokumentärserie om de försvunna mynten på Kungliga Myntkabinettet, en rafflande historia om omfattande stölder för mångmiljonbelopp. Dels Cees Nootebooms essä om Bruce Chatwin, författaren till nämnda kortroman om en säregen samlare av Meissenporslin.

Dokumentären (regi Åsa Blanck) fascinerade mig inte minst för att den lyckades få den skyldige, i själva verket högsta chefen för museet, att till sist framför kameran erkänna och åtminstone fragmentariskt berätta något om sig själv och bevekelsegrunderna för sitt tjuveri. 

Nu avsatt och övergiven, utstött från de ordenskretsar han genom sin ställning som förnäm museidirektör tidigare tillhörde, står han där hemma hopsjunken, i en sorts regressivt, halvt frånvarande tillstånd framför porträttet av sin döda mor, vars rosenfärgade kind han ömsint och försiktigt vidrör. Varefter han med tom blick vänder sig mot kameran och med några enkla ord låter oss förstå att samlandet kan övergå i mani, och att de finaste grejerna kostar pengar, mycket pengar, vilket likaså ett liv i lyx och överflöd gör. 

På hans eget inre plan möjligen inte konstigare än så, fastän mycket i det yttre återstår att klarlägga. Men i de långa pauserna mellan meningarna formligen tjocknar luften av själsmörker, och den tunga resignationen inför faktum framstår som enda ljusstrimman. Och ja, det blev onekligen en märkvärdig dokumentärfilm. 

I Chatwins sista roman handlar samlandet inte om mynt utan om porslinsföremål av finaste märke. Författaren tänkte fördjupa sig i kejsar Rudolf II:s samlande av konst och kuriosa, vilket sägs ha skett som försök till lindring mot depression och en pressad livssituation. Inför resan till Prag får han tipset att söka upp en viss baron Utz, en verklig kännare på området, därtill själv innehavare av över tusen dyrbara porslinsfigurer. Mötet med denne man gav upphov till en annan berättelse, en roman om en excentrikers tillvaro bakom järnridån tiden innan Pragvåren och några år därefter. 

Det är mycket roande och lärorikt att följa berättarens möte med Utz, hans hushållerska och hans gode vän läkaren. Bitska repliker och märkliga interiörer blandas med kulturhistoriska kunskaper om judisk folktro, myter om golem, porslinets hemlighet, alkemistiska studier, dissidentliv och mycket annat. Glimtvis görs berättaren och därmed läsaren underkunnig om hur Utz överlevt närhistoriens omvälvningar med bevarad integritet, hur han genom förhandlingar med den kommunistiska regimens tjänstemän kunnat bevara sin samling intakt och även med erforderliga läkarintyg lyckats utverka tillstånd att årligen via Schweiz och sina tillgångar i väst besöka kurorten Vichy. 

Utz kan alltså inte fly till väst, eftersom hans samling då omedelbart vore förverkad som statlig egendom. För övrigt ogillar han det stilmässiga förfall han numera tycker sig finna hos fransmännen. Han tvingas medge att han trivs bäst i Prag, trots att han hatar stan i rådande politiska klimat.

En episod som belyser detta är när Utz under ett besök i Vichy blir kontaktad av en amerikansk handlare som är beredd att sälja "Spagettiätaren", en ovanlig figurin tillverkad i Capodimontefabriken i Neapel. Den gestaltar en komisk situation i commedia del arte-stil där två matar en tredje med en klase spagettti som hålls dinglande över munnen på Pulcinella.* Efter tufft förhandlande om priset köper Utz figurinen och kan sedan yvas över att han som pragbo torde vara ganska ensam om att ha smugglat in ett sådant föremål. 

Romanen bjuder inte bara på innehållsrik underhållning utan även stilistiskt på en tät och mycket slipad ordkonst. Det är den sortens bok man gärna återvänder till med jämna mellanrum enbart för läsandets njutning.

Återvänder gör till sist även berättaren, när han efter några år nås av beskedet att Kaspar Utz dött i ett slaganfall. Tillbaka i Prag försöker han lösa gåtan med den stora Meissensamlingens försvinnande. Han träffar dem som borde veta något om detta men möts hela tiden av spekulationer och tvetydigheter om att de förmodligen krossats av Utz själv eller av hushållerskan (som nu i själva verket visar sig vara hans hustru), att de helt enkelt bortförts med soporna. 

Berättaren tvingas själv formulera några teorier om vad som kan tänkas ligga bakom. Utsmugglad av museitjänstemän eller av hustrun? Uttryck för hustruns hämndlystnad mot maken som älskade porslinet mer än henne? Uttryck för skämtlynnet hos Utz - eller kanske snarare ett äckel över att ha spelat pajas och lirkat sig själv och samlingen ur varje knipa livet igenom?

"Eller var det fråga om ikonoklasm? Finns det, vid sidan av benägenheten att dyrka bilder - som Baudelaire kallade ´min enda, min primitiva lidelse´ - en motsatt benägenhet att slå dem i bitar? Kräver bilder i själva verket sin egen förstörelse?" (s 134).

Samtliga teorier förkastas - utom en som här får förbli onämnd men som anknyter till den som har med en förändring av livet tillsammans med hustrun att göra. I så fall ett mer upplyftande öde för baronen Kaspar Utz än det för museidirektören i SVT:s dokumentärfilm. 

* Jag trodde först att detta var ett uppdiktat föremål, men en enkel googling visar att liknande figuriner finns, även om den som visas på bilden ovan inte exakt överensstämmer med Chatwins beskrivning av den i romanen.

Likt fågeln Fenix?

Visserligen låter sig mina intressen i rätt stor utsträckning förenas med karantänliknande förhållanden, men nog känns det alltmer ledsamt att man inte kan träffa släkt och vänner som vanligt, inte kunna gå på konsert och att tvingas överväga nödvändigheten av ärenden på stan för annat än livsmedel och apoteksvaror. Resor? Mest likt flimrande hägringar - i en annan vår, ett annat år. Strax mer om det.

Jag hämtar i alla fall ut beställda böcker, och vi turas om G och jag att ibland lyxa till det med matbröd från hembageriet samt fylla på vinförrådet under föregivande att också det är livsmedel. 

Vi är i alla fall två och en hund. Jag tänker på andra som också ingår i någon av de imaginära grupper som kallas riskgrupp, men som i verkligheten lever i ensamhushåll.

Och jag skänker en tacksamhetens tanke till Tegnell & Co för att jag sluppit böter för promenader utan andra skäl än friska luften. Jag har ju från första början gillat dessa herrar, inte för att de garanterat alltid har rätt, men för den vetenskapliga rationalitet de representerar och som öppet tillstår sitt begränsade vetande. 

Men ändå. Vissa stunder anfäktas jag av pessimism, med stänk av självförebråelser för en lika orättmätig som lönlös frustration. Vem är man att klaga när man under rådande omständigheter trots allt har det så bra man kan ha det. Pandemins skugga må falla över det mesta, med alla dessa osäkra siffror hit och dit och med våra ställföreträdande journalisters ostillade längtan efter ljus i tunneln, orakelsvar från högre ort. 

Vi får leva med det, nöja oss med mantrats basala regler och samtidigt försöka avkoda undertexten om att lära sig leva med allvaret, inrätta sig i en i grunden oviss tillvaro där sorglösheten kostar. Det är vad det tycks handla om i väntan på världens frälsning i och med vaccinet, då vi på nytt kan börja riskera livet - och rent av dö - av något annat. 

Jag tror det var så, att man nätt och jämnt hann avsluta årets karneval i Venedig innan först de nordliga provinserna och sedan hela Italien stängdes och allt vad gruppvisa förlustelser heter förbjöds. Jag tänkte på det när det i veckan dök upp ett mejl från ett hotell med ett frejdigt anbud om att redan nu inteckna ett stycke framtid. 

Vi bodde på Ruzzini Palace senast vi var i Venedig och nu erbjuds vi att inlemmas i "familjen" genom att i förväg boka oss på nytt för en viss summa och därmed hjälpa familjen Ruzzini att överleva. 

"Your reservation will be like a demonstration of closeness and support towards a Venice that wants to be reborn from its ashes like a phoenix."

En värdeökning på tio procent utlovas närhelst vi löser in vouchern. Javisst, inte bara familjen Ruzzini utan Italien som helhet tillönskas verkligen en återfödelse likt fågeln Fenix´ - eller La Fenice, som ju operahuset mycket riktigt heter i denna oförlikneliga stad. Men nu var det ju till Ligurien vi var på väg när allt helt plötsligt måste inhiberas. Och risktagandet på den nya ovisshetens grund är ännu inte riktigt självklar för mig.

Alltnog, Ruzzini är ett angenämt hotell (jag minns uppriktigt sagt inte hur vi hade råd med det) beläget i ena änden av det vida och vackra torget Campo Santa Maria Formosa. Jag hoppas givetvis att kunna återkomma, även om hotellet kanske inte i alla stycken når upp till det ideal som Cees Nooteboom beskriver vad gäller en plats där man kan sammanfatta sina upplevelser av just hotellvistelser. Han ger några exempel på sådana hotell och skriver sedan:

"Vad de samtliga har gemensamt är en doft av svunna tider, vilket är något som tilltalar mig. Gammaldags vattenkranar som inte alltid fungerar, en portier som man skulle ha önskat sig som far, en färgskala som hunnit bli passé, speglar till höger och vänster, en smula avflagnade färglager här och där, hårfina sprickor i porslinet, slitage från hundratusen försvunna skor i mattväven, en hiss som tvekar hastigt men grundligt innan den stiger till väders mot rummet som genom sin tystnad utesluter blotta tanken på något annat rum."
(ur essän "Nootebooms hotel" i Cees Nooteboom: "Varmt hjärta, kylig blick", Faethon, 2019, s.177).

Jag minns - det var i juni 1991 och jag har tidigare skrivit om det - när jag första gången satt tillsammans med min dåvarande hustru i en loge på La Fenice och lyssnade till en för mig då okänd opera - "Adriana Lecouvreur" av Francesco Cilea. Lyckligt omedveten om att jag fyra månader senare skulle vara änkeman. Inte ont anande att La Fenice skulle brinna ner några år senare (för övrigt för tredje gången i historien).

La Fenice reste sig än en gång ur askan, och jag har sedan restaurationen och öppnandet 2004 varit där några gånger och bevarar av flera orsaker en särskild känsla för detta operahus. Liksom även för Cileas opera som jag dock aldrig sett live sen dess. 

Den där minnesvärda kvällen sjöng den bulgariska sopranen Raina Kabaivanska titelrollen. Operans mest kända aria - "Io son l´umile ancella" - är en kort men mycket melodramatisk pärla, en favorit som sopraner gärna briljerar med i sina album med samlade örhängen. 

När jag nu söker igenom nätet och på nytt lyssnar till olika inspelningar hittar jag märkligt nog en oskarp film med skraltigt ljud, men som visar sig innehålla den här arian från just den uppsättning av operan jag såg för snart tre decennier sedan. Kabaivanska visar vad hon går för, inte minst i det svårsjungna slutet med ett par hisnande intervall som börjar lågt och svagt, stegras i glissando och landar i en dramatiskt expanderande slutton.*

Nej, både hotellrum och operasalonger får tills vidare ersättas av skrivbordsrummet med boktravarna och den inspelade musik som jag har riklig tillgång till. Resorna får tills vidare göras på nätet, där upptäckter inte sällan ger anledning att än en gång, som nu, bläddra i minnenas album.

När sedan Fenix lyfter igen är man förhoppningsvis redo hänga med.

* Kabavainska gjorde det bra, men ännu bättre är Mirella Freni i Youtube-klippet som jag publicerade i ovan nämnda inlägg (här) om Venedigbesöket 1991. Jag vill nämna det på nytt därför att Freni helt nyligen gick bort, 84 år gammal, i sin hemstad Modena, för övrigt både hennes och Luciano Pavarottis födelseort. 

Raina Kabavainska är ännu i livet och ger fortfarande, vid 86 års ålder, master classes, om man får tro hennes hemsida. Den där piratinspelningen från La Fenice finns på Youtube (här; själva arian börjar efter ca 2½ minut). 

Foto: EJ

Nootebooms essäer

Han är definitivt en globetrotter, därtill något av en polyhistor som omvandlar det mesta som kommer i hans väg till text, till existentiella angelägenheter och bidrag till tidens och rummets expansion. Det som gör honom och några andra besläktade författare till ett alltid lika spännande sällskap är just denna förmåga att återge möten med natur, människor och kulturens rikedom av myter och artefakter med resenärens blick för det genuint märkvärdiga i tillvaron. Det sker i både prosa och lyrik, som reseskildringar och som (meta)fiktion. Det lämpar sig också alldeles utmärkt för essäns form.

Av en lycklig slump upptäckte jag att Cees Nooteboom - det är alltså honom jag talar om - i höstas fick ytterligare ett par av sina verk översatta till svenska, konstigt nog utan att det uppmärksammades på de kultursidor jag regelbundet följer. Det är ett par av de mindre förlagen som står som utgivare den här gången: Faethon: "Varmt hjärta, kylig blick. 24 essäer" (översatt av Per Holmer) och ellerströms: "Ljus över allt" (dikter tolkade av samme Per Holmer).

Essäerna är ett urval från författarens omfattande produktion under 40 år av ett mer än dubbelt så långt liv. Nooteboom har ju hunnit bli en gammal man, 86 fyllda, men Nobelkommittén har kanske fortfarande en chans om man inser att det brådskar. 

Medveten varseblivning, med tonvikt på seende och synliggörande, kan sägas vara ett huvudtema och livslång praktik hos Nooteboom. Följaktligen spelar ekfrasen och det inträngande betraktandet av konstverk en betydande roll, så också i denna bok. Målningar av Breugel, Vermeer, Rembrandt, Zurbarán och Hopper hör till det som närstuderas. Men här finns ingenting av tråkigt recenserande. Via personliga ingångar i konstverken förs vi in i en lärdomsvärld av tankar och associationer som läsaren kan spinna vidare på. 

Ett par essäer handlar om fotografi, inklusive familjealbumets foton, vilka man ju ibland hittar bland loppmarknadens alla besynnerliga och med lätt hand avyttrade föremål. Okända ansikten riktade mot fotografen - men också mot oss som först nu, många decennier senare, möter dem. 

I "Hejdad tid" sägs det att vi med öppnandet av ett sådant album med ens hamnat i en magisk värld: "Du kan beskåda dem, men de kan inte beskåda dig, och ändå gör de det lika fullt: de ser på dig utan att någonsin ha sett dig." De ser ibland till och med på någon som ännu inte ens är född.

"Det går nämligen inte att komma ifrån - denna blick, dessa blickar, riktas oavlåtligen mot mig, mot den som de inte kunde ana en gång skulle existera. Rakt genom ögonen på den andre som tog bilden skådar de in i mina där jag står på marknaden med ett album fullt av människor som tittar mot mig, förevisar brottstycken av sina liv och utlämnar sig."

Tid låter sig inte hejdas och ändå är det just det som händer, även om det paradoxalt nog sker till priset av att bli varse att allt hör till det förgångna, att stunden aldrig återkommer. Och vi står där och återkallar de egna albumens händelser och diktar ihop liv även åt de okända. Vilket lämpligt knyter an till andra trådar hos Nooteboom om sken och verklighet, fiktion och sanning, eget liv och andras.

I en annan essä minns författaren några av sina tidiga filmupplevelser: den sköna Pier Angeli i ett svunnet femtiotal, några scener ur filmer av favoritregissörerna Bergman, Buñuel och Fellini. 

Särskilt hyllar han en scen ur Bergmans "Smultronstället", där Victor Sjöström i rollen som melankolisk gammal man sitter ensam i trädgården med minnets fönsterluckor på vid gavel mot det förflutna och talar till sin första kärlek. "En ofattbart vacker sista rollprestation".

Ett par möten med kända män in persona vill jag också nämna för att de ger en så livlig bild av den som porträtteras. Den ena är Fellini som Nooteboom träffar i Rom efter premiären av den store filmskaparens film om Casanova. Varvid det bland annat uppenbaras att de värderar den ryktbare förföraren på lite olika sätt och att Fellinis bild av Casanova gör honom till en tvivelaktig figur. Fellini säger: "Han är en synnerligen fysisk och stark, men också barnslig man och kuvad av sin egen libido. Kvinnor älskar honom för att han är deras slav".

Den andre är författaren Bruce Chatwin, som Nooteboom anser har skrivit den bästa reseskildringen någonsin, nämligen "I Patagonien". Det är Chatwin som karakteriseras med ord som sedan fått ge titel åt såväl essän i fråga som boken som helhet. De möts, finner sig ha mycket gemensamt och delar med sig av varandras erfarenheter av några avlägsna resmål som bjudit på ordentliga strapatser och dödligt hot. Jag blev naturligtvis inspirerad att plocka fram några böcker av denne Chatwin, som jag inte läst på länge men minns som en lysande skribent.

Den här essäsamlingen hör till den sortens läsning jag inte vill ska ta slut för snabbt, den som helst bör räcka lite till. Jag smuttar på den, essä för essä, som på en utsökt grappa, och har således ännu kvar ungefär en tredjedel av de 260 sidorna. 

Tilläggas bör att översättningen är utmärkt, men att korrekturläsningen tyvärr visar brister med alltför många stavfel. Dessutom borde en sådan här utgåva med så pass många referenser till konstverk där färgerna spelar en stor roll för resonemanget inte återge dem i en murrig skala av grått-vitt-svart. 

"Jag är inte riktigt mig själv. Och det är jag glad för"

Nu även Kristina Lugn, död vid 71 års ålder.

Jag bläddrar i "Kristina Lugn. Dikter 1972-2003" (Bonniers, 2006). Små papperslappar som bokmärken gör det lätt att snabbt hitta några favoriter, och i dem inte sällan några favoritrader som ofta kan stå för sig själva. Det är lakonismer med galghumorn inbyggd i själva språket, talesätt vridna mot nya lydelser, nyckelord i semantisk dubbelexponering.

"Människorna lever bara ett
känslokast
från avgrunden.
Alla vi människor lever bara ett
tankesprång
från Karlavagnen.
Jag befinner mig nu
bara en slängkyss
från begravningsbyrån.
I mitt sällskap har jag
ett barn som ropar
från jordens alla hörn".

Ett känslokast..., ett tankesprång..., en slängkyss. - Vad för slags mått ska vi använda? Kristina Lugn bör man ta på orden, även om det sker på egen risk med känslan av att tillvaron på en gång osäkras och med förtvivlans munterhet förtydligas. 

"Jag är inte
en schlager.
Jag råkar bara handla 
om samma saker."

Hennes diktsamlingar blir djupare och starkare för varje ny utgåva; den sista är klart bäst - långt bättre än de kvinnliga kollegers hon nu nämns tillsammans med.

"Livet är en parentes mellan Evigheten och Evigheten"

I den sista - "Hej då, ha det så bra" (2003), ur vilka citaten här är hämtade - finns också det som måste vara den vackraste dikt hon skrev, den som riktar en specificerad välgångsönskan till ett barnbarn eller vem det nu kan vara. Åsa Beckman citerar ur den i dagens DN, och jag hämtar också några passager ur densamma:

"Du ska få ett panoramafönster
i barnbidrag.
Stjärnhimlen ska vara din vardagsrumstapet
och Mozart ska skriva musiken. 
Du ska få ett hem
som älskar dig.
Du ska få sinne för humor.
Och Strindbergs samlade verk
(- - -)
Klar i tanken ska du vara.
Och stark i känslan.
Du ska få ha roligt.
Allt detta står i hemförsäkringen.
(- -)
Min julklapp till dig är att om du faller
ska medmänniskorna glädjas åt att få ta emot dig.
Ett vänligt leende ska gå genom hela din resa.
En frisedel ska jag sända från min ensamhet.
Du ska inte få ärva någonting alls av mig.
Men du ska få alla pengarna."

Och de sista raderna i den sista dikten i den sista diktsamlingen lyder:

"Kärleken är inte evig.
Döden däremot.
Döden däremot är evig.

Hej då, ha det så bra!"


Bilden: Kristina Lugn, foto