Sokolov åter

Grigory Sokolov återkommer som bekant till Stockholm en gång per år. I slutet av oktober finns han på plats vid flygeln i Konserthuset och så har det med något undamtag varit under hela 2000-talet. Det är i mycket "the same procedure as last year", fast givetvis med ett nytt program som inte fastställs och annonseras förrän kort tid innan.

I år var det musik av pianogiganterna Beethoven och Brahms som upptog huvuddelen av programmet. Med den som vanligt generösa avdelningen extranummer såg helheten ut så här:

Ludwig van Beethoven Pianosonat nr 4 Ess-dur op 7
Ludwig van Beethoven Sex bagateller för piano op 126

Paus

Johannes Brahms Fyra ballader för piano op 10
Johannes Brahms Två rapsodier för piano op 79

Extranummer:

Frédéric Chopin Mazurka ciss-moll för piano op 50:3
Frédéric Chopin Mazurka Dess-dur för piano op 30:3
Frédéric Chopin Mazurka c-moll för piano op 30:1
Jean-Philippe Rameau Les sauvages för klaver
Jean-Philippe Rameau Tambourin e-moll ur Pièces de clavecin för klaver
Johann Sebastian Bach Preludium h-moll för piano BWV 855a arr Aleksandr Siloti

Jag har en speciell relation till Beethovens tidiga sonat nr 4 i Ess-dur. Den fanns i ett av de allra första nothäftena med klassisk musik som jag blev ägare till i min ungdom. Jag har glömt hur det kom sig, men troligen var det en gåva som jag sedan övade en del på men aldrig lyckades bemästra mer än partiellt. Notbilden i de båda första satserna ser vid en första anblick inte alldeles oöverstiglig ut. Det är bara det att första satsen har beteckningen Allegro molto con brio och kräver snabba repetitiva anslag, och de efterhand stigande tekniska svårigheterna förutsätter pianister på en nivå jag själv aldrig nått.

Sonaten har, trots att den hör till Beethovens wienklassiska "tidiga", allt vad man förväntar sig av både dundrande accenter och forsande flöden. Det är mer än en gång ett dynamiskt skifte från ff till pp sker. Jag hade stort utbyte av Sokolovs tolkning, som övertygade just i den expansiva uttrycksfullhet som är den här musikens signum.

Inte heller bagatellerna är i egentlig mening några bagateller, utan snarare variationsrika stycken som ibland framstår som djärva experiment. Beethoven lär ha betraktat dem som det "troligen bästa jag skrivit", men då tog han väl ändå i. Märk till exempel ställen med extrema avstånd mellan vänster och höger hand, mellan toner djupt nere i basen och samtidigt ljusaste klirr i diskanten. För att lyckas hålla sådant samman krävs ett delikat anslag som det hos Sokolov.

Därefter alltså Brahms, också han en pianospelande kompositör som visste hur man skapar såväl drama som lyrisk reflektion. Balladerna och rapsodierna når väl sällan upp till dem från hans levnads afton i op. 116-119, vilka innehåller pärlor som jag ständigt återvänt till under hela mitt vuxna musikliv. Så bra då att få höra det man mera sällan hör, och från mästarhänder. Redan i balladerna kan man höra tongångar som pekar hän mot den mogne Brahms i de sena styckena. Särskilt så i den fjärde balladen - den längsta och den bästa - med de för Brahms i andante-satser så välbekanta brutna ackorden som rullar ut färggranna underlag för en skön melodislinga.

Apropå rullande ackompanjemang med en accentuerad melodislinga, lämnade oss Sokolov denna gång med det kända Bach-preludiet BWV 855 i Silotis h-mollarrangemang. Lungn andning och inte det alltför makliga tempo som även mången god pianist hemfaller åt.

Sokolov lämnar mig alltid med taanar och känslor som stannar kvar i veckor, och ibland mer än så, efteråt.

Sokolov hösten 2024

Han kom även i år till sist. 

Med fjorton dagars uppskov på grund av sjukdom var Grigory Sokolov traditionsenligt på plats i Stockholm för sitt årliga besök i Konserthuset. Allt var sig likt så förhoppningsvis är det inget allvarligt som drabbat honom. 

Vi får väl anta att hans minutiösa kontroll av skicket på den flygel han ska använda sig av också gäller det avgörande fysiska instrument som han själv utgör. Han är sjuttiofyra år fyllda, och vi som hör till samma generation vet att kroppen inte längre i allt är vad den en gång var. Vad gjorde man om man som legendarisk världsartist med skyhöga krav på sig själv kände sig opasslig och fruktade att inte kunna ge sitt allra bästa?

Nog spekulerat om omständigheterna, som jag inte vet mer om än så. Innehållet denna gång bestod av klavermusik av ett stort namn i engelsk renässans samt ett par huvudfigurer i 1800-talsromantikens rika pianolitteratur: Chopin och Schumann. Inga "tunga" verk dock, utan snarare verk för salonger av det intimare slaget. 

Att Sokolov ägnar en avdelning åt tidig musik är ingenting ovanligt - tidigare har vi bland annat hört honom i Couperin, Rameau och Purcell. Att han nu lägger William Byrd (1543?-1623) till sin repertoar är bara i sin förväntade ordning.  

Byrd använde sig av samtidens melodier och danser som han varierade och utsmyckade med en mängd drillar och annan musikornamentik. Det är lättsant och charmerande, vilket även titlarna ibland understryker. Som i det inledande stycket "John come and kiss me now", vilket enligt programbladet bara är första raden i en vers som i sin helhet på svenska lyder: "John kom och kyss mig nu, John kom och kyss mig nu. John kom och kyss mig då och då. Och gnäll inte mer". Lyssnar man med det örat kan man säkert höra något av den sortens lust och lekfullhet i åtminstone några av styckena. Och Sokolovs distinkta spel med restriktiv användning av pedal ger lyft och luft och porlande klarhet åt Byrds musik på en modern flygel.

Efter paus sju mazurkor av Chopin (op.30 och op. 50). Konstfullt stiliserad dansmusik även detta, som väl bör räknas till den mest exklusiva salongsmusiken. Sokolov spelade dem utan markant egensinne, men som vanligt med stor omsorg om detaljerna. Bland extranumren gav han ytterligare tre av senare tillkomna, op. 68: 2 och 3, där den sirliga förstnämnda i a-moll med sina drillar kunde uppvisa en viss släktskap med Byrd, medan den melankoliska i ciss-moll, op 63:3 slutligen skänkte ett slags avklarnat lugn. Säga vad man vill om Chopin, han kunde fylla en relativt enkel struktur som den för en mazurka med ett rikt mått av nyanserade stämningar.

Av Schumann fick vi höra "Waldszenen", op. 82, vilket inte precis är den Schumann man primärt brukar få lyssna till av pianovirtuoser av Sokolovs kaliber. Nio ganska korta karaktärsstycken av typisk Schumannsk karaktär där väl bara "Vogel als Prophet" är någorlunda känt som enskilt nummer. 

Själv är jag rätt förtjust i flera av Schumanns alster av det här slaget, inte minst det mer frekvent förekommande "Kinderszenen", op. 15. Bland skogsscenerna är det tredje och det sista stycket två sådana pärlor som jag ofta återkommit till. "Einsame Blumen" - ett lyckokast trots notbildens bedrägliga enkelhet, och "Abschied" - ett lyriskt avsked som hellre än melankoli rymmer en air av rogivande reflektion efter de blandade upplevelserna av skogspromenaden. Den har ju förutom jaktscener, profetisk fågelsång och vänligt landskap även bjudit på en enslig plats hemsökt av gudvet vad ("Verrufene Stelle").

Extranumren blir numera oftast sex stycken, så även denna gång. Förutom ännu några mazurkor även Preludium i c-moll (ur 24 preludier ) av Chopin, en Chaconne i g-moll av Purcell och som avslutning det andäktigt serena Bach-preludiet (BWV 855a) i h-moll i arr av Siloti.

PS. Sokolov gav efter Stockholmsbesöket tillsammans med en annan pianist en extra konsert i Paris som hommage till den ryske pianisten och antikrigsaktivisten Pavel Kushnir som i somras hungerstrejkade och dog i ett ryskt fängelse. Många andra berömda pianister och musiker har betygat sin aktning för Kushnir (se här), som först efter sin död blivit känd utanför Ryssland och de lokala sammanhang där han var verksam. 

Mer finns att läsa - här och här - om denne säregne, högt begåvade musiker och skribent som offrade sitt liv i protest mot det ryska angreppet på Ukraina.

 Foto (överst): Nadja Sjöström, Konserthuset

Grigory Sokolov hösten 2023

Mästerpianisten återkommer troget en oktobersöndag varje år till Konserthuset i Stockholm. I förrgår var det dags igen med Bach och Mozart på programmet. 

Han värmde upp med Bachs Fyra duetter för klaver, BWV 802-805, vackra exempel på musikens egen vävnadskonst, den som kallas kontrapunkt. Därefter en av de välkända partitorna, nr 2 i c-moll för klaver, BWV 826. Flersatsig underbar dansmusik från barocken, i 2:an med italiensk esprit i den inledande Sinfonian och ett avslutande Cappriccio.

Redan i Sinfonia uppstår en av de där magiska stunderna med Sokolov, när han med sin bländande teknik får oss att glömma utförandet, den vidunderliga beröringen av klaviaturen, och vi, ett halvtannat tusen andlösa lyssnare, dras in i ett musikaliskt förlopp där allt utom tonflödet försvinner. 

Om någon skulle hävda att den stora konsertflygeln, minst ett halvt ton tung, i dessa stunder faktiskt leviterar åtminstone några centimeter från golvet tillsammans med den inte alldeles lättviktige pianisten på sin pall, hade jag ingen anledning ifrågasätta saken. Inte heller att Bach är Gud Fader själv när han väl får sin dedikerade uttolkare.

Efter paus Mozart, till att börja med sonaten i B-dur, KV 333, en av hans bästa pianosonater, elegant och med en rikedom av infall som i alla stycken bär hans omisskännliga signatur. Jag känner den här musiken sen unga år; jag anteciperar, fängslas och gläds åt mästarens tolkning, som är utan överdrifter men med omsorg om detaljerna. Som så ofta hos Mozart består hemligheten i att få det låta naturligt, enkelt.

Adagio i h-moll, KV 540, är förmodligen den märkligaste musik Mozart skrev för solopiano. Tekniskt inte svårt för den hyfsade amatör jag en gång var, men vad gäller interpretationen - vilka utmaningar bjuder den inte på!  Det är ett adagio, vilket först och främst måste beaktas, dock utan att långsamheten jämte inslagen av staccato, accenter och starka dynamiska kontraster får stycket att falla isär. 

Sokolov infriade mina förväntningar med sitt delikata anslag i både bas och diskant, för både dovt mörker och gnistrande ljus. Men vad handlar det om? 

Det är inte bara oblandad melankoli, det är något mera gåtfullt och främmande, kanske till och med kusligt och skrämmande över det lugn som trots orosmoment och avbrytande forteackord vilar över stycket som helhet. Det är musik som kräver och bevekar, insisterar och resignerar, om vartannat, gång på gång. 

Kan det vara en djupsinnets Mozart ställd inför något slutgiltigt, som söker en dialog och ett svar på den obesvarade frågan. Den fråga som är och förblir obesvarad och om vilken Charles Ives långt senare komponerade ett orkesterstycke, nämligen "The Unanswered Question".

Eller ska vi kanske överge ordandet för musikens eget känslomässiga djuplodande.  Wolfgang Hildesheimer citerar i sin bok om Mozart en viss Wilhelm Mohr, som apropå KV 540 sagt följande:

"Alla som älskar och känner verket har den känslan gemensam, att musikens ande hos honom har tagit gestalt och klang i ett synnerligen betydelsefullt ögonblick. Man må försöka närma sig honom  med aldrig så djupsinniga analyser - vid slutet av alla bemödanden står insikten att den verkliga hemligheten börjar just där" (W Hildesheimer: Mozart, Norstedts, 1980, s. 86).

Sokolov avslutade traditionsenligt med en avdelning extranummer, denna gång sex korta stycken av Rameau, Chopin, Rachmaninov och Skrjabin. 

Inte trodde jag att jag en gång skulle bli tårögd av att lyssna till det sönderspelade "Regndroppspreludiet" av Chopin, men så kan det gå när Sokolov bjuder på sina subtilaste maner.

Och sist av allt lyckas han pricka in ett annat av mina stora favoritstycken: Preludium i e-moll nr 4 ur "24 Preludier", op. 11 av Skrjabin. Den sista tonen i det stycket är så svagt anbringat att det nätt och jämnt är hörbart. När den tonat ut i tystnad och applåderna fortsätter, tänds ljuset som annonserar att allting har ett slut och att slutet nåtts för den här gången. 

Jag lämnar stora salen med en förhoppning om att han återkommer med Skrjabin, gärna med samtliga preludier i op. 11.

Foto: Yanan Li/Konserthuset.

Sokolov, årgång 2022

 

Så var han då än en gång tillbaka i Stockholm en oktobersöndag - pianomusikens furste, konsertflygelns ständige utforskare. Den här gången med ett lite ovanligt program: klavermusik (ursprungligen för cembalo) av Henry Purcell och Beethovens 15 variationer och en fuga över ett eget tema, "Eroica", Ess-dur, op. 35. Sist också tre sena pianostycken av Johannes Brahms, op. 117, "Mina sorgers vaggvisor" som Brahms själv lär ha kallat dem.

Engelsk barockmusik är inte vad jag dagligdags lyssnar på, men troligtvis oftare borde. Att Purcell under sitt korta liv hann skapa mycket mer av värde än bara den underbara operan "Dido och Aeneas" visade Sokolov med all önskvärd tydlighet. I synnerhet tre Sviter - nr 2 i g-moll, nr 4 i a-moll och nr 7 i d-moll, som ju enligt givet barockmönster är en följd av danser, klingar med sirlig rikedom, ja nästan överrik ornamentering, balanserad av de vackra melodier som bildar stommen.  En halvtimmes flöde av den här musikens lugna intensitet kan ha en smått hypnotisk verkan om man försjunker i den med bibehållen koncentration. 

Inte heller Beethovens variationer över ett eget favorittema, kallat "Eroica", det som senare skulle bli känt genom den tredje symfonins sista sats, var mig tidigare bekant. Man upphör aldrig att förvånas över mängden av stor musik som återstår att lära känna även av de största kompositörerna. Jag blev mycket förtjust i det här stycket när jag förberedde mig genom att lyssna till några inspelningar på Youtube och Spotify av yngre ännu inte kända pianister. Kanske är det ett verk som kommit lite i ropet just nu?

Att ta ett tema, en kort tonföljd, och brodera ut det på ett antal olikartade sätt, rytmiskt, harmoniskt, tempomässigt, etc. är en kreativ utmaning som naturligtvis ett snille som Beethoven kan göra mycket av. Bara det att inledningsvis, före temat som helhet, efter ett forteackord presentera basgångens toner är ju originellt. De kontraster som följer är fyllda av både lyriskt legatospel, skuttande lustifikationer, virtuosa rusningar, yvigt mullrande i basen och som kulmen en konstfärdig fuga och en påminnelse om ursprungstemat. Ibland låter det som högtidlig parad, ibland som tjattrande ankor som retas (trettonde variationen). Det är en mestadels glad, ibland humoristisk och hela tiden mycket underhållande Beeethoven, får man nog säga.

Brahms Intermezzon, op. 117 hör till mina absoluta favoriter bland romantikens pianostycken; jag känner dem sen gammalt utan och innan. Ändå hade jag kanske inte förväntat mig att Sokolov så till den milda grad skulle infria mina förväntningar, att det var där som konserten skulle nå sin höjdpunkt. 

Det finns ju inget virtuost i dessa stycken, men däremot ett djup som det krävs en utttolkare av Sokolovs kaliber att uppenbara. Han spelade dem i aningen lugnare tempo än vanligt, särskilt nr 2. Vilket gjordes av omsorg om harmoniken i de komplexa ackorden som med Sokolovs skickliga pedalering rent av drog åt Debussy-hållet, men samtidigt upprätthöll ackordens distinkta karaktär. Jag har aldrig hört dessa intermezzon mer gripande utförda.

Vilken dynamik i anslaget, vilken musik! Publiken andlös i återhållen inre extas. Nej, jag talar inte bara för mig själv. Det bjuds sådana där magiska stunder i Sokolovs konserter, det är därför han dyrkas av dem som mer än en gång erfarit detta.

Sedan vidtog det jag brukar kalla avdelning tre: extranumren. Det finns inget publikfriande i Sokolovs uppträdande, det är tvärtom strikt ritualiserat (likt en butlers, som jag såg att någon träffande betecknat det som) och sedan tidigare byggt på en tyst överenskommelse om ett generöst antal extranummer. I Stockholm brukar det bli sex, vilket besannades även denna gång. 

Efter att ha rest sig från pianopallen och bugat sig som tack för det stormande applåderna går han lugnt ut från scenen. Återkommer efter en stund, bugar artigt mot både salongen och den fullsatta körläktaren och går sedan i samma lugna takt ut igen. Kommer tillbaka, ställer sig vid pallen och bugar sig på samma sätt åt båda hållen - och går ut. 

När han nästa gång återkommer vet vi att han efter bugningarna kastar frackskörten bakåt och slår sig ner för att exekvera första extranumret. I fortsättningen kommer han att komma in, vända och återkomma till varje nytt extranummer. 

Publiken tystnar, han sänker båda händerna och fingrarna börjar löpa som småfågelvingar över klaviaturen i ett preludium av Rachmaninov. Det är ett preludium ur op. 23 med tempobeteckningen Presto, vilket när sista tonen klingat ut får publiken att resa sig och ge uttryck åt det tidigare återhållna jublet inombords.

Ytterligare fem gånger kommer han att slå sig ner vid flygeln, med ännu ett preludium av Rachmaninov, två mazurkor och ett preludium av Chopin och allra sist ett preludium av Johann Sebastian Bach i h-moll, BWV 855a (arr. Siloti). Med detta sistnämnda stycke - där ena handen spelar ett rörligt preludium så lent som vore det en annans hand i ett annat rum, medan andra handen låter en melodi formas av tunga men glest droppande toner, och där händerna halvvägs turas om att dynamiskt träda i förgrunden - avslutades en minnesvärd konsert.*

PS. Sokolov är som bekant ryss, men sen många år bosatt i Italien. I mars i år gav han en konsert i Konzerthaus Wien där samtliga intäkter gick till stöd för Ukraina. 

_____________________________

* Víkingur Olafson spelar detta preludium på sin Bach-skiva från 2018 (Spotify här).

Foto: Oscar Tursunov

Sokolov

Det har inte alltid varit fullsatt i Stockholms Konserthus vid Grigory Sokolovs så gott som årligen återkommande besök en söndag i slutet av oktober. Men igår, söndagen den 31 oktober 2021, var det i stort sett bara skymda platser uppåt sidoväggarna på andra raden som resterade för den som beslutade sig i sista stund. Kanske beroende på att fjolårets konsert uteblev av skäl som alla känner till, kanske bidrog programmet också en del - Schumanns "Kreisleriana" och Rachmaninovs 10 preludier, op. 23 - eller också längtade många med mig helt enkelt efter att återuppleva pianots häxmästare nummer ett, när nu, efter allt som varit, chansen gavs på nytt.

Hur som helst, i den som vanligt närmast rituella inramning som är till för att allt annat utom musiken ska tona bort och försvinna, genomförde han på nytt en konsert som lever kvar inom en långt efter dess obligatoriska avslutning med sex generösa extranummer.

Robert Schumanns "Kresleriana" är förstås ett repertoarstycke som ingen pianovirtuos kan förbigå med tystnad. Dess bipolära kast mellan stark upprördhet och lyrisk ömsinthet kräver sin hängivne uttolkare, och Sokolov tog ut svängarna maximalt får man nog säga. Hans ff (forte fortissimo) bör nog tecknas fff och kan göra en ängslig för instrumentets skull; han kör ibland så det ryker eller så att man börjar tvivla på att det finns någon filt kvar på hamrarna. Helt övertygade mig inte Sokolov i detta stycke, som jag för övrigt fortfarande söker min favorituttolkare av. (Inte heller en förnyad lyssning till Vladimir Horowitz förmår övertyga mig om att detta är geniet Schumanns bästa pianoverk. Det är kanske där det i grund och botten ligger).

Ett stycke in i andra avdelningen kände vi nog oss alla lika hemmastadda med Rachmaninov som Sokolov själv. Även den musiken skiftar ju mycket kontrastrikt mellan det virtuost bländande och en helt betagande rysk melankoli. Min favorit i op. 23 är det elegiska fjärde preludiet i D-dur (som jag tidigare skrivit om här och här). Det mest kända är nummer fem, Alla marcia, i g-moll, som onekligen är ett mycket charmigt och medryckande stycke, av Sokolov utfört med en behärskad precision som söker sin like. Är det inte i själva verket lite av en tennsoldaternas march vi hör? I nummer två, det sanslöst virtuosa Maestoso i B-dur, kom Sokolovs kraftfulla sida till sin fulla rätt. Dessa preludier komponerades efter den andra pianokonserten, Rachmaninovs mest kända verk. De är av samma romantiskt melodiska karaktär och förtjänar att bli lika kända och uppskattade som den.

Ja, och så följde då som alltid den tredje avdelningen, extranumren, som denna gång inleddes med ett par av Chopins Polonaiser, den i ess-moll, op. 26:2 och därefter den i Ass-dur, op. 53, det kanske mest kända av Chopins många populära pianostycken. Och märkligt nog var det just i detta snudd på uttjatade stycke musik som det hände något alldeles särskilt, det som händer ibland med musiker av Sokolovs slag. 

Plötsligt elektrifieras hela salen av en oerhörd närvaro när den för alla så välbekanta musiken med små medel och ett inspirerat spel låter förändrad och klingar som ny, som om man hörde den för första gången, som om den plötsligt uppenbarade ett oanat innehåll när den väl befrias från slentrian och tom retorik. Det kan som i det här fallet röra sig om ett något neddraget tempo, vissa fraseringar med en lite annan dynamik, en återhållen men syn- och hörbar intensitet. 

Det är svårt att beskriva detta och naturligtvis fick Sokolov efter stormande bifall fortsätta med sina säkert i förväg planerade encores. Jag fick höra några andra av mina favoritstycken, bl a Brahms Intermezzo i A-dur, op. 118:2 (som jag också skrivit en hel del om), ett kort preludium av Skrjabin från hans 24 preludier, op. 11:14, som jag ständigt har liggande på flygeln här hemma. Slutligen tog han adjö med det underbara Busoni-arrangemanget av Bach-koralen "Ich ruf´zu dir, Herr Jesu Christ". 

Det är här i slutskedet av konserten man frågar sig varför han alltid är så generös med extranummer. Jag vet inte, men jag gissar att han lever helt för musiken, och att han efter ett par timmars musicerande, trots sitt behärskade och formella uppträdande, befinner sig i ett "flow" som gör att han gärna spelar vidare. Och spelar vidare gör han i ett oavbrutet turnerande Europa runt, sina 70 år till trots. Med ett nytt program och nya extranummer nästa år igen.

Sokolov, årgång 2019

Man kan inte säga annat än att han är trogen sin publik. Kommer tillbaka i slutet av oktober, år efter år. Inte exklusivt trogen Stockholmspubliken, utan lyssnarskarorna i ett rätt stort antal konsertsalar runt om i Europa enligt en fastlagd turnéplan. Same procedure as every year, fast bara vad gäller ramarna, formerna och formaliteterna; programmet givetvis ett annat, vilket som vanligt annonseras "senare" så att man i spänd förväntan får tåla sig tills den nya turnén tagit sin början. 

I söndags spelade han Mozart och Brahms (och givetvis en rad extranummer) inför ett fullsatt konserthus. Och vi som känner honom väl känner omedelbart igen oss: den stora flygeln mitt på den i övrigt tomma scenen, salen i mörker med pianist och instrument dämpat spotbelysta, dörren till höger öppen. In kommer han sedvanligt frackklädd och går med lugna och stadiga steg mot pallen, fäller den vita hårmanen i en bugning mot publiken, flaxar upp skörten där bak, slår sig ned under snabbt döende applådåskor och startar utan vidare åthävor spelet. 

Före paus tre stycken av Mozart utan avbrott för applåder, också det i enlighet med Sokolovs kutym. Preludium och fuga i C-dur, KV 394 är det enda stycket under kvällen som jag inte känner till, och nog inte heller skulle ha gissat var Mozart. En Bach-inspirerad Mozart, virtuos och med en härmed visad kompetens även i klassisk barock. 

Därefter ett av hans mest kända pianoverk, sonaten i A-dur, KV 331, den med marschen alla turca. Ett kliv från barock över till ren rokoko, skulle man kunna säga, med ytterst nyanserat spel i en mestadels dämpad men klar kolorit. Sista satsen dock färgstark, med en accentuerad förslagsfigur i basen som fick musiken att verkligen väcka associationer till en mindre, glatt larmande marschorkester spelande någonting av dåtidens så populära "turkiska" musik. 

Sist så det underbara Rondo i a-moll, KV 511, ett stycke jag själv en gång i världen försökte tillägna mig och därför känner i detalj. Så vackert, så känsligt exekverat, precis som det ska, i en lugn andning, eftersinnande och melankoliskt med plats för sofistikerad kromatik och vissa mindre stegringar. 

Efter paus ett par av Johannes Brahms sista samlingar av pianostycken: Sex stycken, op. 118 och Fyra stycken, op. 119. Här finns både en stormande ballad och en kraftfull rapsodi, men mestadels är styckena inte betecknade med annat än Intermezzo. Även här finns det som hör till min favoritmusik för piano och som jag under många år umgåtts med vid klaviaturen, nr 2 i op. 118 (se även ett tidigare blogginlägg) och nr 1 i op. 119. 

Och slutligen då avdelning tre - extranumren. Sex till antalet, för så generöst brukar det ju vara när Sokolov ger konsert. Samtliga välkända melodier, bland annat några som de flesta pianoelever brottats med (mazurkor av Chopin och Impromptu i Ass-dur av Schubert) men också sådant av en annan svårighetsgrad: ett preludium av Rachmaninov och det kanske ljuvligaste av alla Brahms´ intermezzon, nämligen nr 2 i b-moll i op. 117.

Nej, man kan verkligen inte säga annat än att Grigory Sokolov är trogen sin publik. Det är en ynnest och en stor glädje att kunna räkna med att hans regelbundna liv och verksamhet även i fortsättningen kommer att ta vägen om Stockholm.

Stora småsaker i mästarhänder

Än en gång lyckliggjord av den moderna flygelns förmodligen störste nu levande användare.

Återigen undrar jag vad det är som gör Grigory Sokolovs pianoaftnar till de extraordinära musikhändelser de faktiskt är, gör dem till något jag absolut inte vill missa hur många jag än varit med om, år efter år. Jag noterar datum och väntar med spänning på det nya programmet, det som alltid "meddelas senare". I år ett program i pianolitteraturens säkra huvudfåra med Beethoven och Schubert, fast ändå inte helt konventionellt: en storslagen sonat och i övrigt bagateller och impromptun.

Beethovens pianosonat nr 3 i C-dur (op. 2:3) hör ju inte till de flitigast framförda. Jag får erkänna att den var mig tämligen obekant. Och av de tre samlingarna av så kallade bagateller är det inte heller op. 119 som spelas mest. Däremot får de nog betecknas som de minst bagatellartade.

Man kan vara förvissad om att när Sokolov tar sig an en tidig Beethovensonat så är det för att han fångats av just den musiken och med sin tolkning vill visa vad den går för, övertyga om dess angelägenhetsgrad. 

Och den visar sig som omisskännlig Beethoven, i stort som smått, dock inte utan vissa drag av föregångaren Haydn. Charmant och lekfull wienermusik, virtuos i yttersatserna och i det lustiga scherzot, och med ett enkelt och underbart melodiskt Adagio. Sokolov fick som vanligt användning för hela sin sofistikerade teknik, inte minst i den lugna satsens lena pianissimon och utsökta accenter. 

"Elva bagateller för piano" är verkligen inte några småsaker för amatörer, även om där ingår ett par enklare stycken som även hemmapianister klarar av. Förläggaren Peters, som var ute efter några "kleinigkeiten", blev brydd och refuserade de första sex såsom varande för enkla för avancerade pianister och för svåra för andra. Beethoven kompletterade då med ytterligare fem och lät en engelsk förläggare publicera verket. Omväxlande och underhållande musik, oavsett hur man nu vill värdera den i stort eller smått.

Efter paus följde Schuberts Fyra Impromptun, op. 142 (D 935). Beteckningen leder tankarna till enklare improvisationsstycken,  vilket ingalunda är fallet. Redan det första skulle inte skämmas för sig som sonatsats. Det andra i Ass-dur känner förmodligen alla pianoelever igen som en spelläxa för övning av frasering och det snabba, jämna flödet av trioler i högerhanden. Det tredje impromptut varierar det likaså mycket kända och älskade temat i Rosamundamusiken, och vackrare än som i Sokolovs händer kan det inte bli. 

Romantiken i dessa stycken fick blomma ut ordentligt och förlängdes sedan omedelbart i och med den tredje avdelningen av konserten, den med det generösa mått av extranummer som alltid förekommer vid Sokolovs framträdanden. De emotioner som han frilade i triodelen av Schuberts fjärde Impromptu ur D 899 förklarar något av det exceptionella med honom. Den sortens dynamiska storspel är alldeles rätt i Schuberts maniskt upprepade tonslingor och sofistikerade modulationer. Det är då det kan hända: den förening med musikens eviga nuflöde som man bevittnar hos pianisten införlivar även lyssnaren. Det är synd att det missbrukade ordet "magiskt" inte längre kan användas för de stunder när det verkligen vore på sin plats.

Efter ett par stycken av Jean-Philippe Rameau, en favorit hos Sokolov, vidtog så en nedtrappning till lyriskt finlir av det andlösa slaget. Först en av mina favoriter ur Alexandr Skrjabins "24 Preludier", nämligen det i e-moll. Så mycket kan alltså sägas så stilla, på så litet utrymme, på så kort tid. 

Ja, vilka klanger rymmer inte en modern flygel när den trakteras av en mästare som Sokolov? Den frågan framstår som retorisk, om inte förr så när han slutligen droppar den sista tonen, knappt hörbar, i det av svirrande sekundintervall uppbyggda Debussy-preludiet "Des pas sur la neige". Vad det är för slags ljuddämpad snövandring som Debussy tänkte sig kan vi bara göra oss egna föreställningar om. Jag tänkte mest på att jag någon gång skulle vilja höra mer Debussy av klangmakaren Grigory Sokolov.

Småstycken, kanske det, men vilken storhet gömmer sig inte rätt ofta i det lilla? Lyckliggjord gick jag ut i det nollgradiga men snöfria höstrusket utan att lämna några spår efter mig.


Bilden: Grigory Sokolov. Foto: Erik Berg

Grigory Sokolov - igen

Jag lever fortfarande i efterdyningarna av Grigory Sokolovs konsert i Stockholm för en dryg vecka sedan. Hans framförande av Beethovens sista sonat, op. 111, grep mig starkt.

På Youtube finns han naturligtvis också, om än inte alltid i så goda upptagningar (en del är uppenbart piratinspelningar). Men jag har hittat honom där i en annan Beethoven-sonat som lyckligtvis är av godtagbar inspelningskvalitet. Det rör sig om den sonat som fått beteckningen "Stormen", op. 31, nr 2, sista satsens Allegretto. 

Se, hör och gläds över vad en stor musiker gör av denna underbara musik. Lägg även märke till hur organiskt det musikaliska förloppet förenas med gestik och ett gudabenådat anslag, hur synintrycket inte distraherar utan tvärtom överensstämmer med musiken, hur höstens kulna blåst och mörker med ens blir drägligt. 

Han gör, skulle jag vilja säga, vad solen mitt på dagen gör när den påvisar guldet i lärkträdens vissnande barr här utanför fönstret.

Foto (nedan): EJ

Helgens möten med Grigory Sokolov

Sedan 2004 har Grigory Sokolov med två undantag årligen återkommit till Stockholms Konserthus. Åtminstone hälften av dessa tillfällen har jag befunnit mig på plats. Så även denna sena oktobersöndag när han spelade sonater av Haydn och Beethoven.

Denna gång mötte jag honom också på ett alldeles särskilt sätt. Mer om det senare.

Haydn skrev galant och lyckligt i dur, det är så vi oftast känner honom. Så även i de talrika klaversonaterna vars wienklassicistiska format i hög grad är hans egen uppfinning. Sokolov valde emellertid den här aftonen tre mollstämda sonater ur Hob. XVI: nr 44 i g-moll, nr 32 i h-moll och nr 36 i ciss-moll. Speciellt sista prestosatsen i nr 32 ger prov på en kompositör på energiskt högvarv som välkommen omväxling till det rikt varierade och ornamenterade glitter som annars är hans signum. 

Sokolovs oändligt delikata anslag kommer helt till sin rätt i stycken som dessa. Och nog är det signifikativt för denne den moderna konsertflygelns främste domptör att inför paus droppa sista tonen i sista satsens menuett och trio i nr 36 som om den - i pianissimo - vore värd allt vad som sammantaget föregått den.

Efter paus fortsatte molltonen med Beethoven, först den tjugosjunde sonaten i e-moll och sist hans sista i c-moll, op.111. 

Vad är det Beethoven försöker fastslå i de mäktiga inledande ackorden i sista pianosonaten? Det är inget enkelt sakförhållande, det kan man förstå av kasten mellan tvivel och upproriskhet som omedelbart följer. Jag nöjer mig med antagandet att det gäller storm och längtan i den musikaliskt slagkraftigaste formen. Sista satsens Arietta är ingenting mindre än ett mirakel, ett pianomusikens testamente till eftervärlden. För min del har den varit min favorit bland Beethovens sonater sedan jag i unga år lyssnade till den på en LP med Maurizio Pollini.

Vad finns att säga om Sokolovs utförande, annat än att jag blev helt hänförd. Mästaren gav sig den här musiken helt i våld, och jag fick känslan av att han höll hela publiken i ett andlöst grepp när han lät variationerna flöda med utnyttjande av hela klaviaturen från sprödaste diskantblänk till mullrande basgångar. Herregud, vilken musik och vilket musicerande!

Sedan som vanligt den generöst tilltagna extrakonserten. Även denna gång inte mindre än sex extranummer. Av Schubert ett stycke ur Moment Musicaux, sedan Chopin, ett par Nocturner och ett par preludier ur 24 Preludier. Även ett stycke av Rameau, som ju sedan gammalt hör till Sokolovs repertoar.

Och mitt särskilda möte med Grigory Sokolov den här gången? Så här var det. Jag satt med min hustru på flyget hem från Venedig i lördags, jag vid gången, hustrun till vänster om mig och längst in vid fönstret en äldre man. Jag läste i Jean Gionos "An Italian Journey" och försökte vila en stund. Mot slutet av resan tittade jag förbi min hustru och blev plötsligt varse profilen på mannen som satt bredvid henne som ovanligt bekant. Varpå jag viskade i hennes öra: Jag tror att du sitter bredvid Grigory Sokolov. Nej, aldrig, viskade hon tillbaka och tittade roat på mig. Han skulle aldrig sitta intryckt i en trång Norwegian flight. 

Jag fortsätter att förstulet snegla åt vänster, och det måste förbanne mig vara Sokolov i egen hög person som sitter där; en sådan dubbelgångare existerar inte i sinnevärlden. Så jag viskar på nytt i hustruns öra: Jag är säker, hundra procent säker, det är Sokolov. Hon tittar leende på mig, nu något mindre misstroget.

Mästerpianisten sitter försjunken i tankar, tittar växelvis ut genom fönstret och ned i sin vänstra handflata där han gömmer ett flerdubbelvikt papper som fylls med små snabba noteringar. Jag får för mig att han för sitt inre öga och öra går igenom ett partitur. Eller kanske är han också en poet som fångar något i associationsflödet?

Planet tar mark på Arlanda. Vi sitter nästan längst bak och folk väntar och trängs i gången. Jag passar på tillfället och lutar mig över hustruns knän och säger: Excuse me, sir, aren´t you Grigory Sokolov? 

Han bekräftar att så är fallet, och jag sträcker fram min hand och tackar för alla fina konsertupplevelser han gett mig. Han tar min hand, skiner upp och tackar, vänligheten själv. (Det slår mig att jag aldrig tidigare sett Sokolov le, varken på konserter eller på bild). Jag säger att jag ser fram emot morgondagens konsert, och han berättar att det blir tre sonater av Haydn och två av Beethoven. Till sist en nyfiken fråga: bor han i Venedig? Nej, säger han, jag bor i Verona. Vilken avundsvärd hemort, tänker jag men säger inget.

Jag går av planet och har med ens fått innebörden av begreppet star struck fullkomligt klar för mig.

Foto: EJ

PS. För tidigare inlägg om Sokolov, se kolumnen här intill (sammanlagt 6 bloggposter)

Sokolov i tonarten C, dur och moll

Han kommer troget åter, den store pianisten. Och själv är jag alltid där på plats, om jag inte är sjuk eller bortrest en lika trogen åhörare varje år. Vi känner honom nu, trots att han aldrig yttrat ett ord. Vi känner förväntningarna när vi slår oss ned i fåtöljen och ser flygeln framrullad mitt på scenen. Snart ska ljuset dämpas med fokus på just den. Sorlet tystnar och vi väntar. Snart ska dörren till höger öppnas och vår vän Grigory ska börja promenaden de sexton stegen fram till den svarta flygeln, sedan buga sig, kasta frackskörten bakåt över pianopallen, sätta sig och genast lyfta händerna. Om något ögonblick stannar all annan tid än musikens egen.

I år annonseras Mozart och Schumann, och vi vet att åtskilligt mer finns i det otryckta programmet. Han spelar i ett sträck utan onödiga avbrott för applåder ända fram till paus - Mozart först. Sonata facile i C-dur, KV 545, Fantasi i c-moll, KV 475 och Sonat i c-moll KV 457. Varenda ton så välbekant, och ändå blir musiken som framvaskad, som att man hörde den med skärpt hörsel med dessa hans små accenter och egna fraseringar.

Han reser sig, bugar i riktning framåt och bakåt och så börjar promenaderna igen, lugna steg ut och in genom dörren, men givetvis inga extranummer ännu.

Schumanns Arabesk, op 18 och Fantasi, op 17, båda i C-dur. Arabesken som omväxlande en sirlig bladslinga och en kraftfullare akantusvariant i musikalisk form. Kärleksmusik, med romantiska hälsningar från Robert till Clara även i de växlingsrika fantasierna i op 17. Nu hör och ser vi den väldige pianisten utnyttja alla flygelns redan noggrant undersökta resurser, och förundras över vad som måste vara en del av hemligheten med honom. Anslaget - att han genom sitt ytterligt delikata anslag uppenbarligen förfogar över alla nyanser i världen. Hur kan ett dånande basackord plötsligt avlösas av ett i bomull i samma låga register? Denna teknik tillsammans med en minutiös läsning av musiken gör honom till den mästare han är.

Applådåskorna och bifallsropen, hur mycket berör de honom? Vi känner Grigory men vi vet ändå så litet om honom, vet bara att han tycks leva med och för musiken. Han håller sig till ritualen: vandringarna och bugningarna börjar på nytt i och med extranumren, de alltid lika generöst tilltagna. Den här gången sex stycken, varav fem ur Schuberts Moment Musicaux. Det blir nästan ännu bättre med Schubert, och vi undrar hur det kan vara möjligt. 

Det är en mycket märklig pianist vi än en gång har lyssnat till, men ingenting överraskar oss egentligen. Vi känner Grigory och bryr oss noga taget inte om vem han är. 

Februarivinter

Den vackraste vintern är den som är på väg att ge upp. Några få kallgrader men ändå vatten som strömmar ur stuprännorna ut över resterande isfläckar på trottoarerna. I parkerna fortfarande snövit snö. Solen som återtagit sin styrka. Ljuset som får ögonen att tåras. Issa som dansar omkring på lätta tassar som om våren redan vore här.

När jag kommer inomhus låter jag promenaden bekräftas av Grigory Sokolovs Bach-spel. Partita nummer två, och engelsk svit nummer två. 

Så outsägligt vackert när man sålunda finner ett andligt näste vid sidan av allt elände man inte kan göra någonting åt. Det är inte att blunda och slå dövörat till, det är att se och höra att skönheten finns och består. 

Foto: EJ.

Sokolov i Salzburg 2008

Grigory Sokolov, den ojämförlige bland nu levande pianister, går som bekant inte in i några studior för inspelningar. De inspelningar som finns med honom är konsertupptagningar, för så vill han ha det. Publikens närvaro skänker inte bara autenticitet åt ett unikt speltillfälle, den kan också befordra en nerv och koncentration som i bästa fall tillför musiken något. Kanske är det bara så enkelt att Sokolov helt vill ägna sin tid åt att spela - instuderande och konsertant. Inte spela in, med allt vad det innebär av samarbete, omtagningar, tekniska anpassningar och finjusteringar av annat än själva instrumentet.

En dubbelcd på Sokolovs nya bolag (DG) har återkommande varit min mest spelade musik under våren. Det är en inspelning från en konsert i Haus für Mozart i Salzburg för sju år sedan med musik av huvudsakligen Mozart och Chopin. Den senares 24 preludier är givetvis lysande exekverade, men det är Mozartspelet som i första hand väckt min odelade entusiasm.

Det var två sonater - K.280 och K.332 - båda i F-dur, som Sokolov valde för det här tillfället. Jag känner musiken väl, har själv på mitt ofullständiga vis försökt spela delar av den, och jag har givetvis under årens lopp lyssnat till flera andra skivinspelningar. Men här grips jag av något oförklarligt som gör att musiken känns som att stå inför en nyrestaurerad Rembrandt. Båda sonaterna har mellansatser med beteckningen Adagio, och Sokolov låter verkligen musiken andas lugnt och med utsökt artikulation får han varje fras att låta som tillkommen i stunden.

Och i sonaternas sistasatser visar sig också Sokolovs tekniska briljans. Klarheten går aldrig förlorad i de snabba förloppen, nyanserna och dynamiken förblir prio ett. Mozarts pianosonater är underskattade, också vad gäller svårighetsgraden. Alltför mekaniskt spel dödar musiken, kan beröva den dess djup och karaktär.

Ja, det här är svårt att analysera och uttrycka i ord. Sokolovs storhet består i att han övertygar på så många plan, att hans tolkning även när den är personlig aldrig blir excentrisk. Tvärtom, man blir återkallad till väsentligheterna. Man blir helt enkelt varse musiken på nytt och säger till sig själv att så här ska det vara, så här är det ju det ska låta.

Sin vana trogen gav Sokolov även den här gången inte mindre än sex extranummer. Allra sist den underbara Bach-koralen "Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ". Om man har en vän som älskar pianomusik finns nog ingen bättre present just nu än denna dubbelcd.

Hur det låter kan man kolla här.

Sokolov

Han var tillbaka! Efter att så olyckligt två år i rad ha tvingats ställa in sina årliga Stockholmsbesök fanns Grigory Sokolov på plats i Konserthuset i söndagskväll. Salen nedsläckt som vanligt, en tom estrad med bara flygeln i dess mitt, den kutiga gestalten böjd över klaviaturen, händer som möter tangenterna ömsom med mjukt smekande kvinnohänder, ömsom med kraftfulla björnramar slående från axelhöjd. Ett makalöst virtuoseri, men alls icke det som huvudsaken.

En konsert med Sokolov är inte bara traditionellt tudelad med en paus i mitten. Efter det annonserade programmet - den här gången Bach, Beethoven och efter paus Chopin - vidtar extranumren. Och då bjuds det inte sällan (som denna gång) en halv konsert till. Det ska givetvis uppfattas som generositet men torde också kunna tillskrivas pianistens inspiration och spelglädje. Hans liv är pianomusik, helt enkelt.

Det började med Johann Sebastian Bach, första partitan, BWV 825. Och vi hörde en livfull och dynamisk musik fjärran en opersonligt framrullande barock. Sokolov vet vad han vill med varje fras, en nyansernas mästare som behärskar pianots mekanik till fulländning. Det gäller både i lugnet och virvelstormen, både i den långsamma Sarabanden och i den avslutande Giguens tonkaskader. Jag kan lika gärna citera mig själv från den förra konserten, 2011:

"I Sokolovs utsökt varierade anslag dominerar i ena ögonblicket filten på hammarna i det nedtonade pianissimot och i nästa ögonblick det rungande metalliska stålet från strängarna i forteackorden. Allt är lika distinkt och ger inte minst musiken av Bach en tydlighet som den enligt min mening mår väldigt väl av."  

Det där inslaget av stål (dock aldrig med skrälligt biljud) kom tydligt fram i Ludwig van Beethovens sonat nr 7, i D-dur, op. 10:3, även om spelet i pianissimo gjorde mig allra mest förundrad. Den här sonaten hör inte till Beethovens mest spelade och för min del blev den något av en uppenbarelse. Redan som tjugoåttaåring år 1798 komponerade Beethoven alltså något så genialt som detta, med en långsam sats - Largo e mesto - som måste ha varit höjden av radikalism i den wienklassicistiska miljön och som förutskickar tongångarna i de sista sonaterna. Det är en oerhört tragisk musik som Sokolov gjorde till den gripande klagosång det är fråga om - ett sörjande som så realistiskt pendlar mellan obesvarade frågor, förtvivlan och vanmäktig vrede.

Sonaten har fyra satser, och den tunga largosatsen följs av den soligaste menuett man kan tänka sig. De omgivande satserna är virtuosa, lekfulla och humoristiska, med allt vad vi associerar med beethovensk rikedom i sig. I och med Sokolovs eminenta tolkning framstår den här sonaten i mina öron som en av de allra bästa som över huvud komponerats. (Det finns en inspelning av den med Sokolov på Spotify här).

Efter paus Frédéric Chopin, den stora tredje pianosonaten i h-moll, alltså inte den med den berömda sorgmarschen. En blandning av konstfärdigt sonatkomponerande och ljuvlig bel canto, mycket brant sammanfattat. Naturligtvis bländande spel, inte minst i den virvlande finalen (hör här i en piratupptagning i våras), men ändå inte den musik som grep mig mest denna afton.

Så var det då dags för extranumren, inte mindre än sex stycken. Inledningsvis Schubert, bland annat två stora impromptun, alldeles underbart framförda, och sedan också ett par mazurkor av Chopin, samt ett charmerande okänt litet stycke som avslutning.

Och varje gång man ser den store pianisten buga sig i samma formella stil och till synes oberörd av publikens ovationer promenera ut från scenen för att strax återkomma, tänker jag: Ja, gärna ett stycke till. Och ett till. Sedan lämnar jag salen smått omtumlad och undrar vad jag egentligen varit med om. Ännu en bästa pianoafton någonsin?

Välkommen åter Grigory Sokolov!

Romantiskt preludium

Den här novemberkvällen lyssnar jag gång på gång till ett preludium av Sergei Rachmaninov, op. 23, nr 4, Andante cantabile, för piano. Och jag undrar, finns det ett större och vackrare vemod i hela det väldiga Ryssland än detta?

Melodin sörjer stilla i tunga klockklanger, men bärs av polyrytmisk energi hela vägen till den oundvikliga stegringen när känslorna hotar att ta över.

Fyll det med vad ni vill och vad ni har av oförlöst sentiment, av tankar på allt det där som är över, borta, förbi, och jag tror att ni sedan sover en aning mer tillfreds.

Det är mästaren Grigory Sokolov som här spelar som bara han kan.

Bilden: Sergei Rachmaninov

Pianisten

Att man till priset av ett par tre hundralappar kan få uppleva något sådant som jag tillsammans med några hundra andra förunnades igår kväll är stort! Den ryske pianisten Grigory Sokolov gästade på nytt Stockholms Konserthus med ett som vanligt spännande och mycket generöst tilltaget program. I två timmar och fyrtiofem minuter (inklusive paus) underhöll han oss med fantastisk musik av Bach och Brahms, och  med sju extranummer (om jag räknade rätt). Med Sokolov är det i och för sig alltid så, och publiken vet att han inte skyndar sig hem till hotellet bara för att det som står i programmet är avklarat. Tvärtom får man en känsla av att han enbart för egen del gärna skulle spela vidare långt in i mörka natten, så varför då inte bjuda lyssnarna ytterligare några stycken av Brahms, Scarlatti och av Couperin (om jag hörde rätt).

Sokolov är bland pianoälskare ansedd som den kanske störste nu levande pianisten, ett excentriskt geni och bland de många beundrarna en kultfigur. Han vägrar göra studioinspelningar och ger på så sätt sin tribut till den levande och omixade musiken. Att spela med symfoniorkestrar är numera också uteslutet, eftersom det med hans mått mätt inte längre medger tillräckligt med repetitionstid. I stället befinner han sig kontinuerligt på resande fot med soloaftnar. - Pianisten. Ensam med sitt instrument.

Han lär också vara minutiös i sina förberedelser och i sitt samarbete med tekniker och stämmare (ingen konsertflygel äldre än fem år godkänns!). Jag har själv hört min pianostämmare berätta om hur han tillsammans med Sokolov krupit på golvet under en flygel för att justera någon detalj. Kort sagt är det en man som tycks leva helt och fullt för sin musik och som enligt uppgift bara sover tre, fyra timmar om dygnet. Och man tänker: Måtte hjärtat hålla i den inte helt hälsosamma kroppshydda han bär på.

Varför han inte längre spelar i Storbrittanien kan ni läsa vidare om här i den panegyrik som jag även hämtat övriga uppgifter ifrån.

Igår visade han vad allt denna noggrannhet möjliggör av musikaliskt artisteri. Givetvis saknar han alla tekniska begränsningar för de ställvis omänskligt svåra passagerna i exempelvis Brahms "Variationer och fuga över ett tema av Händel". Men det är inte bara den bländande tekniken som imponerar utan i första hand den vidunderliga demonstration han gör av den dynamiska klangrikedom som är möjlig att frambringa ur en modern konsertflygel. Och som samtidigt möjliggör en rikt nyanserad tolkning av verken.

I Sokolovs utsökt varierade anslag dominerar i ena ögonblicket filten på hammarna i det nedtonade pianissimot och i nästa ögonblick det rungande metalliska stålet från strängarna i forteackorden. Allt är lika distinkt och ger inte minst musiken av Bach en tydlighet som den enligt min mening mår väldigt väl av. Det tempo som Sokolov valde i sista satsen av "Italiensk konsert" skulle givetvis inte vara möjligt på de instrument som Bach själv hade tillgång till.

Värmen som trots den höstliga melankolin finns i Brahms sena Intermezzi, op. 117 - "min smärtas vaggvisor", det sista han skrev för piano - bevarar jag nog längst av minnena från denna konsert. Det är musik som jag sedan mycket länge älskat högt och rent men som jag aldrig tidigare hört framföras i konsert-sammanhang. Även bland extranumren fanns innerlighetens Brahms representerad, och Sokolov förstod honom väl.