Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 2 november 2021

Sokolov


Det har inte alltid varit fullsatt i Stockholms Konserthus vid Grigory Sokolovs så gott som årligen återkommande besök en söndag i slutet av oktober. Men igår, söndagen den 31 oktober 2021, var det i stort sett bara skymda platser uppåt sidoväggarna på andra raden som resterade för den som beslutade sig i sista stund. Kanske beroende på att fjolårets konsert uteblev av skäl som alla känner till, kanske bidrog programmet också en del - Schumanns "Kreisleriana" och Rachmaninovs 10 preludier, op. 23 - eller också längtade många med mig helt enkelt efter att återuppleva pianots häxmästare nummer ett, när nu, efter allt som varit, chansen gavs på nytt.

Hur som helst, i den som vanligt närmast rituella inramning som är till för att allt annat utom musiken ska tona bort och försvinna, genomförde han på nytt en konsert som lever kvar inom en långt efter dess obligatoriska avslutning med sex generösa extranummer.

Robert Schumanns "Kresleriana" är förstås ett repertoarstycke som ingen pianovirtuos kan förbigå med tystnad. Dess bipolära kast mellan stark upprördhet och lyrisk ömsinthet kräver sin hängivne uttolkare, och Sokolov tog ut svängarna maximalt får man nog säga. Hans ff (forte fortissimo) bör nog tecknas fff och kan göra en ängslig för instrumentets skull; han kör ibland så det ryker eller så att man börjar tvivla på att det finns någon filt kvar på hamrarna. Helt övertygade mig inte Sokolov i detta stycke, som jag för övrigt fortfarande söker min favorituttolkare av. (Inte heller en förnyad lyssning till Vladimir Horowitz förmår övertyga mig om att detta är geniet Schumanns bästa pianoverk. Det är kanske där det i grund och botten ligger).

Ett stycke in i andra avdelningen kände vi nog oss alla lika hemmastadda med Rachmaninov som Sokolov själv. Även den musiken skiftar ju mycket kontrastrikt mellan det virtuost bländande och en helt betagande rysk melankoli. Min favorit i op. 23 är det elegiska fjärde preludiet i D-dur (som jag tidigare skrivit om här och här). Det mest kända är nummer fem, Alla marcia, i g-moll, som onekligen är ett mycket charmigt och medryckande stycke, av Sokolov utfört med en behärskad precision som söker sin like. Är det inte i själva verket lite av en tennsoldaternas march vi hör? I nummer två, det sanslöst virtuosa Maestoso i B-dur, kom Sokolovs kraftfulla sida till sin fulla rätt. Dessa preludier komponerades efter den andra pianokonserten, Rachmaninovs mest kända verk. De är av samma romantiskt melodiska karaktär och förtjänar att bli lika kända och uppskattade som den.

Ja, och så följde då som alltid den tredje avdelningen, extranumren, som denna gång inleddes med ett par av Chopins Polonaiser, den i ess-moll, op. 26:2 och därefter den i Ass-dur, op. 53, det kanske mest kända av Chopins många populära pianostycken. Och märkligt nog var det just i detta snudd på uttjatade stycke musik som det hände något alldeles särskilt, det som händer ibland med musiker av Sokolovs slag. 

Plötsligt elektrifieras hela salen av en oerhörd närvaro när den för alla så välbekanta musiken med små medel och ett inspirerat spel låter förändrad och klingar som ny, som om man hörde den för första gången, som om den plötsligt uppenbarade ett oanat innehåll när den väl befrias från slentrian och tom retorik. Det kan som i det här fallet röra sig om ett något neddraget tempo, vissa fraseringar med en lite annan dynamik, en återhållen men syn- och hörbar intensitet. 

Det är svårt att beskriva detta och naturligtvis fick Sokolov efter stormande bifall fortsätta med sina säkert i förväg planerade encores. Jag fick höra några andra av mina favoritstycken, bl a Brahms Intermezzo i A-dur, op. 118:2 (som jag också skrivit en hel del om), ett kort preludium av Skrjabin från hans 24 preludier, op. 11:14, som jag ständigt har liggande på flygeln här hemma. Slutligen tog han adjö med det underbara Busoni-arrangemanget av Bach-koralen "Ich ruf´zu dir, Herr Jesu Christ". 

Det är här i slutskedet av konserten man frågar sig varför han alltid är så generös med extranummer. Jag vet inte, men jag gissar att han lever helt för musiken, och att han efter ett par timmars musicerande, trots sitt behärskade och formella uppträdande, befinner sig i ett "flow" som gör att han gärna spelar vidare. Och spelar vidare gör han i ett oavbrutet turnerande Europa runt, sina 70 år till trots. Med ett nytt program och nya extranummer nästa år igen.

Inga kommentarer: