Tryffeljägarna från Piemonte

Jag går fortfarande omkring uppfylld av en film jag såg häromdagen på Fyrisbiografen. En film om gamla män som i gammal tradition skördar den dyrbara vita tryffeln i avsides byar i Piemontes skogar. Den visar genuina människors enkla liv och verksamhet som av flera orsaker hotar att omintetgöras. 

Somliga tröttnar och förbittras över girighet, avund och penningjakt, medan andra inte kan tänka sig något annat liv och inte låter sig hindras ens av hög ålder eller andra begränsningar. Nej, inte ens av förgiftningshot mot hunden eller tjuvjägare och bedrägliga mellanhänder.

En vitskäggig man i långt hår - poet och enligt egen utsago tidigare cirkusakrobat och framgångsrik kvinnojägare - slår sig ner vid sin gamla Olivetti och hamrar i vredesmod ned sina skäl att upphöra med jakten. Han tänker inte längre låta sig övertalas till leveranser av det aromatiska guld han besitter på sina egna marker. Inte en knöl till. Basta!

Gamle Carlo däremot, 87 år, fortsätter jakten, trots hustruns oroliga vädjanden dagligen vid middagsbordet, och trots att han under nattjakten nyligen föll och rispade sig mot en gren. Han hör vad hustrun säger, men hon måste förstå att hans liv är att höra ugglans hoande i nattens mörker, då när hunden hittat rätt och de i ficklampans sken gemensamt gräver fram den jordiga klumpen.

Dessa spänstiga åldringars relation till sina hundar är ett väsentligt inslag i filmen och mycket rörande att se. Hunden behandlas som den livsviktiga partner den är, och den ömsesidiga välvilja och lojalitet som uppstår måste nog räknas till den vackraste vår svekfulla värld kan uppvisa. 

Filmskaparna - Gregory Kershaw och  Michael Dweck - ägnade flera år åt kontaktskapande förarbete för att vinna dessa människors förtroende. De belönades med att bli insläppta i en annars ganska sluten värld med möjligheten att skapa denna mycket sevärda dokumentär. Åtskilliga scener är för övrigt rent estetiskt lika njutbara som renässansmålningar.

Sent ska jag glömma den obetalbara slutscenen med hunden som ute i nattens mörker ivrigt sträcker sig på två ben upp mot ett öppet fönster. Ur mörkret lösgörs Carlos gestalt när han kliver över fönsterkarmen och paret smyger iväg till höger ut ur bilden.