Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 18 november 2021

Den förblivande wienermusiken


För andra gången denna höst lyssnar jag till en pianokonsert av Mozart framförd live av Filharmonikerna, nu med den amerikanske pianisten Emanuel Ax och den flitigt gästspelande dirigenten Franz Welser-Möst. Denna gång den 17:e konserten i G-dur, K. 453, enligt min mening en av Mozarts bästa, kanske till och med den allra bästa. 

Behöver man vara österrikare för att inspirera filharmonikerna till ett så underbart Mozartspel? Nej, men det kanske underlättar, framför allt om samtidigt det slags samförstånd mellan dirigent och pianist uppstår som jag bevittnade. Ax´ bevingade pianofingrar syntes lyckliga att få löpa över klaviaturen i dessa de förnämsta av wienklassicismens mönster. Och Welser-Möst kontrollerade orkesterns alla dynamiska och snabba förlopp så att pianostämman aldrig kom bort i hanteringen. 

Jag ska inte ge mig på någon analys av musiken; det får räcka med att instämma med programbladet att den flödar av melodik och en både rik och djärv harmonik. Den bästa musiken av Mozart är ju den som utan hinder går rakt in i hjärtat, samtidigt som man vid nästa lyssning - och nästa - upptäcker djupen, märker hur märkvärdigt komplex den är i all sin omedelbarhet. Jag njöt den här gången särskilt av träblåsets insatser i några snabba passager. 

Anekdoten om att sista satsens tema togs upp av en förtjust burfågel, en stare, är betecknande. En del har visst vänt på det och menat att det är Mozart som härmat staren. Att det i sista satsen finns tydliga referenser till fågelfängaren Papageno i Trollflöjten blir hur som helst en poäng i sammanhanget.

Och efter paus Schubert, hans stora symfoni i C-dur. Den som var för svårspelad, enligt vad samtidens wienorkester lät meddela. 

Men vilken fröjd att till sist bara sitta upp och åka med i sista satsens gungande, skenande, flygande fläng! Genom diligensens öppna fönster höra bleckets avgångssignal, dånet från det framsprängande fyrspannet, och kraften i kontrabasarnas och trombonernas pådrivande stötar i motluten i det annars så förunderligt farbara väglaget.

Foto: Nadja Sjöström

Inga kommentarer: