Författaren Carl Henning Wijkmark dog för ett par veckor sedan, 85 år gammal. Jag tog det som en uppmaning att läsa honom på nytt och i första hand ta igen en del av det jag missat. Den bok som 2007 renderade honom Augustpriset blev liggande oläst, trots att jag var övertygad om att den var både läs- och prisvärd mer än de flesta som uppmärksammas på det sättet. Sent omsider kan jag bekräfta att det verkligen är en enastående fin idéroman med ett lika angeläget som svårt ärende, nämligen beskriva vad det innebär att ohjälpligt befinna sig i det som i vårdsammanhang kallas livets slutskede.
I en sjukhussal för terminalvård ligger fyra män och inväntar döden. En av dem, en mystisk utlänning, dör inkognito och avskärmad från de övriga tre - Harry, en sliten uteliggare, Börje, en passionerad spelare på travhästar och Hasse, berättaren, en teaterman som ägnar tiden som återstår åt läsning av klassisk litteratur om döden. Fyra mycket olika livsöden som slumpen sammanfört inför mötet med det entydigt gemensamma, det för alla lika.
Runt dem kretsar ett antal tjänsteandar med olika uppgifter att se till de döendes behov. Där finns den svarte städaren med sin elegans och sitt milda leende, biblioteksmannen som förser berättaren med ovanlig litteratur, den lättrörda kvinnliga sjukhusprästen, doktorn begravd i sin laptop med prognostiska och andra data, och framför allt två sköterskor, Birgit och Angela, vilka utöver tilldelningen av lämpliga doser morfin, med både kroppslig och själslig närvaro visar en moderlig medmänsklighet som stundom överskrider de professionella förpliktelserna. Här finns en kvinnlighet beskriven som inte är endera eros eller agape utan möjligen en förening av båda.
Hasse blir förstås i sin egenskap av berättare den som sist blir kvar, efter det att en nattlig fest på rummet ändar i att Harry och Börje medvetet intar så mycket av läckerheterna och den insmugglade vodkan att det tillsammans med morfinet innebär ett farväl till livet för deras del.
Hasse respekterar deras val men är för egen del för ambivalent för en sådan handling; hos honom finns ännu något som åtminstone tidvis upprätthåller livsviljan, som gör att den "kommer igen i skov". Inte heller kan han godta tanken på dödshjälp, även om han i stunder av plågsam förnedring frestas begära den hjälpen av sin favoritsköterska Angela.
"Dödshjälp drar jag mig för, vet för övrigt inte om det står att få. Troligen inte om man frågar doktor Watz. Mina studier har lärt mig att tanatologer oftast är emot dödshjälp och tyska tanatologer mer än andra, av uppenbara historiska skäl. Mina egna terminala erfarenheter ger dem rätt. Vara eller inte vara: svaret på den frågan växlar med tillståndet för stunden, så mycket har jag lärt mig av min egen kropp och själ under de här veckorna, och för mig är det skäl nog att avstå från den hjälpen."
Betänkligheterna mot dödshjälp i en kulturmiljö dominerad av ingenjörskonst och ekonomiskt tänkande delades uppenbarligen av författaren, men skildringen av Hasse och hans vänners situation förenklar på intet sätt problematiken.
Den senare delen av berättelsen är en imponerande identifikation med ett enskilt medvetandes möte med det gradvisa kroppsliga förfallet och den existentiella svindel som drabbar en inför tanken på naturens gigantiska slöseri. Jag har själv försökt formulera mig om detta naturens ofattbara slöseri, men Wijkmark gör det bättre (och så bra att jag vill ha det både i kursiv och fetstil):
"Än en gång: inte är det livet jag är trött på, bara mig själv, och jag skulle med glädje ta emot en ny identitet. Men så är det inte tänkt, man får ingen andra chans. Slit och släng. Allt detta material man samlar i skallen under ett liv, underligt att det ska förfaras spårlöst. Naturen i sin krasshet tar ju bara hand om våra kemikalier - och inte ens det sen det blev modernt att gå upp i rök. Å andra sidan: Vem gör anspråk på detta myller av minnen, erfarenheter, tankar som finns hos var och en av oss. Vem i detta ännu större myller av människor har lust att ta del av det? Också medan man lever kommer bara en bråkdel till andras kännedom, och det man själv hinner överblicka är långtifrån allt. Och så vips är det borta. Mänskodöden, vilket slöseri trots allt."
"Stundande natten" kan sägas handla om död och döende, men i likhet med andra engagerande bidrag i ämnet blir det samtidigt lika mycket en fråga om liv och levnad. Denna roman är således ingen handbok i ars moriendi men en vacker och - inte minst - underhållande påminnelse om att ta vara på livet också in i det sista när tidsbegreppen fördunklas i tillstånd av drömmerier, halvslummer och ögonblick av klarhet.
