Samuel Barber (1910-1981) är mest känd för "Adagio för stråkar", ett av de där mäkta populära styckena i den klassiska genren som även de som vanligtvis inte lyssnar på klassiskt gillar. En sorts amerikansk motsvarighet till vår svenske Lars-Erik Larssons Pastoralsvit, eller brittiske Edward Elgar och hans "Nimrod" ur "Enigma Variations".
Jag har kanske orättvist avfärdat Barbers Adagio som ett föga övertygande försök att komponera ett Mahler-adagio. Förvisso ett syrligt för att inte säga hårt omdöme, men eftersom jag påminns om Mahlers Adagietto ur femte symfonin blir jämförelsen förödande för Barber. Följaktligen har han inte framstått som tillräckligt intressant för att väcka min nyfikenhet på vad han åstadkom i övrigt. Dock - fördomar är till för att brytas...
Natten till igår vaknade jag när det ännu var mörkt utan att kunna somna om. Jag flydde till radions P2, och genom mina öronsnäckor strömmade en skir, silvrig violinton som i snirklande melodiska vändningar dansade fjärilslikt mot en dov orkesterfond. Det var vad jag - och säkerligen många med mig - i den tidiga vargtimmen skulle kalla en välgörande musik. Inte utan spänst och spänning, men huvudsakligen lyriskt lugnande och försäkrande om tillvarons goda sidor.
Kände inte igen den, men det lät som en i sin samtid omodern nyromantisk musik från förra århundradet. Den sorten brukar jag inte ha någonting emot, tvärtom, och det jag hörde gjorde mig alltså klarvaken, nyfiken och vetgirig. En vän kvinnoröst meddelade att jag just hört Samuel Barbers violinkonsert. Så kan det gå!
Första och andra satsen, särskilt den andra, bjuder på klangfull och lyriskt innerlig musik med en del måttfullt dissonanta inslag. Sista satsen bryter av mot de tidigare med ett rysligt snabbt tempo - perpeetum mobile från start till mål.
Pianokonserten är inte heller så dum. Jag får nog lov att undersöka Barber lite närmare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar