Blott en afton bor jag här

 

För tre veckor sedan gick Tom Alands gripande dokumentärfilm "Blott en afton bor jag här" i repris i SVT. Det är den som handlar om Mattias Agnesund och hans förhållande till kyrkosångaren Einar Ekberg. Jag upptäckte det genom att statistiken för mitt inlägg (här) i samband med Mattias bortgång plötsligt steg på ett oväntat sätt, uppenbarligen genom att programmet aktualiserat hans namn och folk som sett det googlat sig till mitt lilla inlägg.

Nu har jag själv än en gång tittat på programmet i svt play (det finns där ytterligare några få dagar - så passa på att se det!). Än en gång får jag lust att bringa Tom Alands dokumentärfilmande min hyllning, liksom även dem som han denna gång gjorde till föremål för sin eminenta förmåga att skildra människor och livsöden. Mattias Agnesund - en ofattbart tapper och beundransvärd person, vars bok om Ekberg är läsvärd av flera skäl. Einar Ekberg - min barndoms sångarfurste av Guds nåde, vars inflytande jag varken kunnat eller velat frigöra mig ifrån. Men även två andra som medverkade i programmet - Mattias livskloka mor och Einar Ekbergs dotter, den förtjusande Gitten Svanell, som jag haft förmånen att lära känna på senare år.

Jag tycker att programmet som helhet visade på något av det allra bästa som jag bär med mig från den frikyrkomiljö jag växte upp i men sedan lämnade.

Foto: EJ.

Mattias Agnesunds afton är slut

På nätets slingriga surfvägar når mig beskedet att Mattias Agnesund hastigt avled i julhelgen, 37 år gammal. Mina första tankar var: Så orättvist, så hopplöst orättfärdigt och - konstigt nog - så överraskande. Trots att man visste att den svåra muskelsjukdom han levde med innebar en radikalt förkortad livstid trodde man nästan att han satt i en speciell förhandlingsposition med döden själv angående nödvändiga uppskov.

Jag blev medveten om Mattias genom hans biografi över kyrkosångaren Einar Ekberg (Blott en afton bor jag här, Artos, 2005), utgiven i samband med 100-årsjubileet av Ekbergs födelse. Mattias bidrog till det under senare år nyväckta intresset för Ekberg, enligt min mening en av de största sångare Sverige ägt och som framför allt min föräldrageneration hade en speciell relation till. Einar Ekberg dog i cancer 1961, och min egen upplevelse av honom hör således barndomen till, vilket för övrigt gäller hans samtida, Jussi Björling, även han för tidigt död redan 1960.

Det var en initierad och samtidigt mycket personligt färgad levnadsteckning som Mattias gav oss, interfolierad av hans egen närkamp med de existentiella frågor som den frikyrkliga miljön och hans svåra handikapp gav upphov till. Kloka tankar om andlighetens fram- och baksidor blandades med porträttet av den en gång så populäre sångaren, vars röst och sångkonst via de nyutgivna cd-skivorna hade drabbat honom med samma kraft som tusentals andra före honom vittnat om. Min enda kontakt med Mattias var ett bloggkommentarsutbyte i samband med att jag på min förra blogg publicerade ett par texter om mitt eget förhållande till Einar Ekberg.

Tom Alands gripande tv-dokumentär om Mattias från 2006 gav intryck av en ofattbart tapper människa som trotsade sitt öde och oförtrutet arbetade vidare på nya projekt. Enligt egen utsago var han som doktorand vid Göteborgs Universitet på god väg att fullborda en litteraturvetenskaplig avhandling om författaren och predikanten Sven Lidman. Man kan bara uttrycka en uppgiven vrede över det meningslösa i att han inte fick göra detta. Jag hade väldigt gärna velat läsa vad han hade att förmedla om en annan av legendarerna i min uppväxtmiljö.

Medan vi än en gång tvingas begrunda livets orättvisor finns det samtidigt anledning visa tacksamhet för vad Mattias hann uträtta och vördnad för den okuvliga livsenergi han visade livet ut. Visst är det med en särskild känsla man önskar denna kämpande ande en vila i frid.