Som sagt var, närmare femtio år har gått sen jag första gången såg Samuel Becketts enaktsmonolog "Krapps sista band" på tv i en militärbarack i Boden (se
här). I förra veckan såg jag den för andra gången på Stockholms stadsteater.
Den här gången är det den förträfflige
Ingvar Hirdwall som får ta den åldrige Krapps utgjutelser över livseländet i sin mun. Han är givetvis som klippt och skuren för rollen. Det behövs inget clownsmink och inga för stora skor på den mannen för att Krapp ska framstå som den komiskt tragiska figur han är.
Regin står
Tommy Berggren för och föreställningen inleds med en pantomim - "Akt utan ord" - som Beckett skrev ungefär vid samma tid. Den är jämförelsevis en bagatell, men fungerar utmärkt som en prolog som här i
Michael Jonssons gestaltning understryker budskapet om det absurda och gäckande i tillvaron.
Rullbandspelaren är utbytt mot en kassettbandspelare, såtillvida alltså en viss modernisering. Bandspelaren är placerad på en hjulförsedd vagn som rymmer en skrivbordshurts med några låsta lådor, där förutom kassettbanden ett antal bananer och ett porträtt av en ung vacker kvinna förvaras. Det är i stort sett den enda rekvisitan, förutom en krånglande kontorsstol. I fonden en målning i blågråskala som i sin braskande expressionism skulle kunna gälla för ett ovanligt stökigt rum eller en sjaskig bar.
In kommer Krapp, en gammal misslyckad författare, styrande sin vagn som mycket noggrant, hjul för hjul, måste spärras på sin plats. Eftersom lyset fungerar nyckfullt måste han upprepade gånger manövrera vagnen innan han äntligen kan slå sig ned för att lyssna till vad han hade att säga om sig själv för trettio år sedan. Tanken är att han därefter ska uppdatera sin situation i en ny inspelning.
På bandet finns erinringar från ungdomen jämte mer aktuella händelser kring moderns död, eget skrivande, en brusten kärleksrelation.
Jag har hamnat vid sidan om en ung man, möjligen ett par år äldre än vad jag var i Boden den där förra gången. Han verkar förtjust, han skrattar mer än en gång nästan som om någon kittlade honom, och jag gör detsamma. Det är förbålt roligt att se och höra Hirdwall som potentiell bananmissbrukare eller när han plötsligt brusar upp, trycker på stoppknappen och svär över de pretentiösa tirader han en gång tillät sig: "Men va i helvete... är detta för dravel...."
Och sedan se honom på nytt sjunka ner i stolen, spola tillbaka bandet till de avsnitt som berör honom mest, nämligen där han beskriver kärleken till en kvinna som han en gång delade en långsamt vaggande roddbåt med.
Det behöver knappast poängteras, men Ingvar Hirdwall är precis så magnifik i sitt återhållna agerande som man kan vänta sig. Svärtan, lyriken, den liksom ofrånkomliga komiken - allt i den väl avvägda blandning som nog bara en av våra allra största skådespelare är mäktig.
Foto: Petra Hellberg
