Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 30 september 2018

Peter Matteis Vinterresa


Foto: Håkan Flank

Franz Schuberts sångcykel "Winterreise" är alla romanssångares ofrånkomliga utmaning. Att Peter Mattei - en av de allra främsta barytonsångarna det här landet frambringat och just nu med få medtävlare på världsscenen - förr eller senare skulle ta sig an verket var väntat. Nu har det skett, och han reser runt på en höstturné i detta vintriga ämne, en resa med en anhalt i Uppsala Konserthus igår kväll. Naturligtvis var jag på plats, ty jag älskar och högaktar både Schuberts musik och Matteis sångkonst.

Matteis bredd är enastående. Han sjunger all slags opera, från Mozart, Berlioz och Tjajkovskij till Verdi och Wagner, och äger samtidigt den röstens egaliserade böjlighet parad med dynamisk finess som krävs för övertygande romanssång. Han har inte bara ovanliga röstresurser; han vet hur han ska använda dem också.

Resan tillsammans med Schuberts (och poeten Wilhelm Müllers) ensamme vandrare i månskensmörker och is börjar med "Gute Nacht", vars första rader också bokstavligen slår an tonen: "Som främling har jag kommit, som främling skall jag gå (i Bo Setterlinds svenska översättning). Sedan följer ytterligare tjugotre sånger av melankolisk övergivenhet, endast avbruten (och förstärkt) av enstaka inre bilder av vårlig lindblom och den älskades blick. I övrigt sker den tunga vandringen i spårlös snö till ackompanjemang av kråkor, korpar och hundskall, där vandrarens tårar ömsom fryser till is och ömsom, i from förhoppning, förenas med smältvatten och vårlig bäck och flod.




Mot slutet anländer vandraren till ett värdshus, fast ett som inte är mer eller annat än en kyrkogård. Uppgiven kan han bara konstatera att livets solar slocknat, en efter en. I den berömda slutsången möter han "Der Leiermann" - positivhalaren, som barfota på isen och med stela fingrar oavbrutet vevar sitt positiv. Och när vandraren till sist erbjuder sina sånger till denna ömkliga gestalt behöver vi inte tvivla på att det är till döden själv han vänder sig. Sången och musiken slocknar sakta till orden som i Setterlinds tolkning lyder:

Underlige gubbe!
Skall jag veven dra?
Vill du till din låda
mina visor ha? 

När Schubert några månader före sin bortgång sammankallar vännerna till en musikalisk salong hos vännen Schober var det i förvissningen om att han åstadkommit något extraordinärt, något till innehållet visserligen dystert och "hemskt", men likväl stort, som han ville att de skulle lyssna till. Han sjöng och spelade igenom verket under vad som omvittnades som stor rörelse. Reaktionerna lär ha blivit blandade, även om enstaka sånger, som "Der Lindenbaum", omedelbart vann anklang. Musikhistorikerna har sedan med tidsöverblickens rätt utsett detta verk till magnum opus i romansgenren. 

För fullsatt salong, vilket innebär mer än 1100 personer och långt ifrån det intima rum som kammarmusik som denna skapades för, lyckades Peter Mattei och pianisten Lars David Nilsson  överbrygga avståndet mellan scenen och balkongens fond där jag hade min plats. Man kan ha sina favoriter bland sångerna, men cykeln som helhet är så rik att det alltid finns möjligheter att upptäcka något nytt, i synnerhet när framförandet som i detta fall är på högsta nivå. Den här gången noterade jag särskilt "Irrlicht", som exemplifierade Mattei & Nilssons gemensamma tillvaratagande av de dramatiska accenter som musiken erbjuder. Jag påmindes faktiskt om den store Fischer-Dieskaus likaledes dramatiska inlevelse i denna musik i hans många mer eller mindre oumbärliga inspelningar.

Jag vill till sist inte underlåta att nämna pianistens stora roll i detta Schuberts mästerverk. Pianot inte bara ackompanjerar utan lägger till och färglägger hela denna av nostalgisk förstämning och bruten livskraft präglade vintervandring. Lars David Nilsson skötte uppgiften med all tillbörlig excellens. 

PS: Jag har tidigare skrivit om "Winterreise" här.

Bilden: Målning av Caspar David Friedrich.

tisdag 25 september 2018

Jane Eyre



Jag läser mera sällan best sellers, för att det finns så mycket annat värdefullt som måste få gå före, olästa klassiker till exempel. I sommar har jag med stort nöje ändå läst en succéroman, låt vara från 1847 och - just det - sedan länge en klassiker. 

"Jane Eyre" blev omedelbart en framgång när den först utkom under manlig pseudonym. Täcknamnet dolde en ung kultiverad prästdotter på den engelska landsbygden: Charlotte Brontë, en av tre sedermera berömda systrar som alla skulle komma att ta plats i litteraturhistorien.  

Det är 525 sidor fängslande läsning, njutbar inte minst för att texten så briljant överförts till svenska av Gun-Britt Sundström (Bonniers, 1999). 

Historien om den föräldralösa flickan Janes liv och uppväxt, återgiven av henne själv, vänder sig direkt till läsaren med sitt gripande innehåll, ett stoff där barnmisshandel, kristlig moral på gott och ont, viktorianskt kärleksliv och en smula gotisk skräck utgör huvudingredienserna. Det vill säga: inte precis det jag vanligtvis brukar kasta mig över.

"Jane Eyre" är en utvecklingsroman präglad av sin egen tid och miljö, vilken den samtidigt överskrider genom sin förhållandevis moderna framställning av ett barns motståndskraft och en ung kvinnas självhävdelse och inre resning. Det är inte genom sin skönhet (Jane beskrivs som oskön, ja till och med ful) som hon hävdar sig, utan av egen kraft och rättrådighet, genom modet att säga ifrån, gå sin egen väg.  

En kärleksroman är det givetvis också, där dramatiken kring den pyrande, länge återhållna kärleken mellan Jane och den mycket äldre Mr Rochester på godset Thornfield Hall håller läsaren på halster. En vigsel förbereds, som dock nesligen i sista stund ställs in. Är kärlekssagan därmed slut? Kommer de någonsin att återses?  

Det är en skickligt byggd berättelse, vars realism bejakar både traditionell romantik och fantastik i form av kusligheter (typ galna kvinnan på vinden) och otroliga sammanträffanden (plötsligt uppdagade släktskapsband) som löser upp prekära situationer. 

Personerna levandegörs med psykologisk skärpa, och man kan som läsare inte annat än dras med i de förvecklingar som drabbar Jane. Ta till exempel Mr Rivers, den unge prästen som friar till henne och som, när inte vädjanden till pliktkänsla och gudfruktighet förslår, med öppet maktspråk försöker övertala henne att följa honom som missionär till Indien. Det blir en studie i kombinationen förstockad manlighet och fanatisk religiositet vars följder man som läsare håller tummarna för att Jane måtte klara sig undan. När hon slutligen tvingar honom inse att hon inte är den som gifter sig utan kärlek, men likväl ödmjukt kan tänka sig att följa med som hushållerska, stupar det - gudskelov - på att den bigotte prästen anser det uteslutet av moraliska skäl.

Den del jag uppskattade allra mest var den där Jane, i chock och förtvivlan efter den avbrutna vigseln, hals över huvud flyr fältet i en diligens som för henne så långt hennes magra besparingar räcker. Ensam, hungrig och illa klädd för det kulna höstvädret irrar hon under ett par dygn omkring i ett nästintill öde hedlandskap, nära att duka under. I sista stund, genomvåt och utmattad, räddas hon av den nyss nämnde prästen och dennes systrar. 

Berättelsen når här en av flera höjdpunkter. Även som skildrare av landskap, väder och vind visade miss Brontë onekligen en talang utöver det vanliga. Och i och med slutet, när Jane driven av begäret att få veta Mr Rochesters öde återvänder till godset där hon en gång tjänade som guvernant, får historien den kulmen den förtjänar. Tragik och smärre underverk blandas i en sorts lyckligt slut. 

Nej, någon modern bästsäljare blir den väl knappast, även om "Jane Eyre" fortfarande har de bestående kvaliteter som gång på gång lockat och fortfarande lockar filmregissörer och skaror av biobesökare med romantisk kostymfilm som specialitet. Visst kan jag tänka mig att se någon av filmatiseringarna också. Fast, tänker jag samtidigt, när Charlotte Brontë ger röst åt Jane Eyres okonstlade berättande förmedlas något särskilt som gör mig till min egen bästa filmskapare. Jag har ju redan för mitt inre öga sett den arma Janes utsatthet, såväl i fosterhemmet som där ute i det vindpinade hedlandskapet.

Ja tänk att jag gillade den här romanen, mer än jag från början trodde.

Bilden: Målning av systrarna Brontë, med Charlotte till höger.

torsdag 20 september 2018

De bästa cellokonserterna



Många med mig har ett särskilt gott förhållande till cellon, det musikinstrument som brukar nämnas som det sensuellaste och mest likt den mänskliga rösten. Det finns gott om oumbärlig kammarmusik för cello, men vad gäller konserter är det märkligt nog inte lika välförsett som för violinen eller pianot. Några få är dock mycket kända och flitigt förekommande i konserthusen, så jag tänkte att jag ganska enkelt borde kunna få ihop en tiobästa-lista även här. Det som ger känslan av relativ brist är väl helt enkelt att varken J S Bach, Mozart, Beethoven eller Brahms (med flera andra av de största tonsättarna) komponerade någon cellokonsert.

När jag undersökte saken närmare blev jag emellertid varse att det finns ett mycket större antal verk för cello och orkester än jag trodde, inte minst då från 1900-talet. Till detta faktum bidrog framför allt den store cellisten Mstislav Rostropovitj (1927-2007; avbildad ovan), som tillägnades och själv beställde flera verk av samtida kompositörer. 

Jag vill för närvarande i första hand framhålla följande verk, dock utan inbördes rangordning (och varje tonsättare representerad med endast ett verk).

C.P.E. Bach: Cellokonsert i A-dur, Wq. 172. Den störste av faderns söner briljerar i en typ av konsert där alltså Johann Sebastian själv saknas. Frejdig fart från start med läckert samspel mellan solist och orkester. Den långsamma satsen - Largo con sordini - är en gråtmild klagosång som ljuder mot mörka stråkklanger och sprött cembaloklink, och där solisten mot slutet under några takter ensam får uttrycka sin belägenhet. I sista satsen återkommer så det goda humöret, om möjligt ännu mer sprudlande än i första. För de starka och fint hanterade kontrasterna väljer jag denna bland de tre befintliga.

Joseph Haydn: Cellokonsert nr 1 i C-dur, Hob VIIIb:1. Den kreativa lyckans wienklassiska mästare låter oss omedelbart gnola med i första satsens välbekanta, elegant krumbuktande tema. C-dur - och kanske påminns man om Tranströmers bevingade ord i "C-dur", om att komma ner på gatan efter kärleksmötet och finna att "alla log bakom uppfällda kragar". Den vilsamma andra satsen spinner en mjuk bädd av toner ur vilken cellons melodi stiger som ljuset en klar morgon. Och till sist åter sprittande liv med smittande välbehag. En Haydn i mycket god form.

Robert Schumann: Cellokonsert i a-moll, op. 129. Bara tre stilla ackord från orkestern innan cellon presenterar sig med kvintilerande och oförutsägbara tonslingor. I adagiot sjunker tempot ytterligare i den meditativa tankfullhet som kännetecknar denna konsert ända fram till den livligare sista satsen. Att den fått en allt starkare ställning på repertoaren förvånar mig inte, trots att den i enlighet med tonsättarens ambition inte offrar åt virtuoserna utan ville prova något annat.

Camille Saint-Saëns: Cellokonsert nr 1, i a-moll, op. 33. Konsten att rivstarta en fest och försöka  hålla uppe geisten hela vägen till slut, (vilket väl aldrig lyckas någon fullt ut). Glansfull underhållning är det i alla fall, och cellon sjunger förföriskt nästan hel tiden. Mellansatsen lugnar ned det hela genom att bjuda upp till en graciöst trippande menuett, som sedan övergår i slutdelens rörliga och lite mer högtidliga stämning. Jodå, här finns en hel del, mycket skickligt lagade delikatesser.

Antonin Dvořák: Cellokonsert i h-moll, op. 104. Ack ja, jag minns första gången jag hörde denna cellokonserternas cellokonsert live. Det var bästa tänkbara plats: på balkongen i Rudolfinum i Prag en gång i svunnet 70-tal. Med all säkerhet var det tjeckiska filharmonin jag lyssnade till, men vem solisten var har jag glömt. Utan tvekan musik med vilken man lätt värvar nya lyssnare till den klassiska musiken. Sångbara teman och en ömsom bitterljuv, ömsom upprörd sentimentalitet som aldrig sockrar för mycket utan hellre blommar ut i energiska och virtuosa variationer. Första satsens andra tema (först introducerat av ett horn), liksom mellansatsens intensiva lyrik, är helt betagande. Men det är inte bara det att Dvořák visar mästerskap i vackra melodier; han lyckas också göra så mycket av dem, både solistiskt och orkestralt.

Edward Elgar: Cellokonsert i e-moll, op. 85. Jämte Dvořáks förmodligen den mest kända och älskade cellokonserten. Och visst bjuder den på snabbt vidhäftande melodier och goda möjligheter för solisten att excellera i all den sensualism cellon är mäktig. Denna musik med dess växlingar mellan mjuk inbromsning och mäktig frambrusande stegringar kommer alltid att höra till cellorepertoarens klassiker. Den långsamma satsens nostalgiska tema (som svagt, liksom från ett disigt förflutet, också dyker upp i slutet av sista satsen) glömmer ingen vars öra en gång nåtts av det.

Sergej Prokofiev: Sinfonia Concertante, op. 125. Det här är en tidigare cellokonsert som av tonsättaren reviderades och tillägnades Rostropovitj. Det lär vara ett av cellorepertoarens mest svårspelade, vilket kan anas exempelvis i andra satsens inledning och avslutning. För den som i likhet med mig generellt är svag för Prokofievs musik är det ett oumbärligt symfoniskt verk som både attraherar och utmanar. Bryskt ibland, men oftast bara svidande vackert. Det är nog den cellokonsert jag allra helst vill ha med mig till den öde ön. Kort motivering: För dess outtömliga rikedom.

Dimitri Sjostakovitj: Cellokonsert, nr 1 i Ess-dur, op. 107. Av Sjostakovitjs båda konserter väljer jag den första, som för övrigt är inspirerad av Prokofievs nyss nämnda mästerverk. Även detta är otvivelaktig ett sådant. Trots kärvheten i första satsens envetet upprepade huvudtema tillhör det tonsättarens mer lyssnarvänliga verk. De båda följande satsernas vilset djuplodande cello klingar både dovt och skarpt mot en orkesterfond av sköra dissonanser. Solokadensen i tredje satsen är bländande virtuos, liksom den korta sista satsen med det återupptagna temat från första. Väljer man i stället konsert nr 2 i g-moll får man en annan konsert, en som kunde ses som extrem motpol till Haydns. Ett ödsligare mörker än i den får man leta efter.

William Walton: Cellokonsert. Walton är inte alldeles enkel att få grepp om. Hans musik ter sig inte sällan kaleidoskopisk, pendlar mellan ytterligheter där lyrisk melankoli snabbt kan övergå i rytmiskt bråkiga partier eller låta som vilken melodiös modern musik som helst. Sista satsen i den här konserten - Tema  med improvisationer - visar prov på det bästa hos denne underskattade kompositör. Cellostämman i all ära, men här drar också orkestersatsen till sig uppmärksamhet, skimrande, klangfull och mycket mer än bara ackompanjemang till solisten. Två av sista satsens fyra variationer är faktiskt enbart orkestermusik, övriga två för enbart solisten.

Henri DutilleuxKonsert för cello och orkester. "Tout un monde lointain". Titeln avslöjar en litterär inspiration, vilket också innebär att var och en av de fem satserna kopplats till citat från Charles Baudelaires diktverk "Det ondas blommor". Här har vi hamnat i otvetydig modernism (från 1970),i  en oavbrutet fängslande musik som klangligt vet att utnyttja både cellon och orkestern maximalt. Spöklika tystnader växlar med upptornande muller och lugnt svällande dyningar. Särskilt i den fjärde satsen - "Miroirs" - rör sig cellon från lägsta djupen till ytterst svaga toner i högsta registret i en lika färgrik som eteriskt stillastående orkestersats. I sanning en fascinerande musik från en "helt avlägsen värld" av uppenbar skönhet. Som så många andra moderna cellokonserter är den tillägnad Mstislav Rostropovitj.


Så ser det ut, mitt val av tio av de allra bästa, men naturligtvis finns det många fler värda att lyssna till. Av Vivaldi, Boccherini, Lalo, Vanhal, Barber, Honegger, Hindemith, Atterberg, Lutoslawski, Schnittke, med flera. Slutligen bjuder jag gärna på en bonus, som då får bli en nutida konsert jag upptäckte i samband med lyssningarna inför denna översikt:

Einojuhani Rautavaara: Cellokonsert nr 2:"Towards the Horizon". Ett av denne finske tonsättares sena verk, komponerat 2008-9 (han dog 2016, 88 år gammal). Verket är tillägnat den norske cellisten Truls Mørk och hör till den moderna musik som med färgstarka dissonanser hänger sig år harmoniska växlingar utan påtaglig rytmisk puls. Feta klangblock och skira slöjor breder ut sig under en obruten, trevande solostämma (återigen i det extremt höga registret) som i synnerhet i de sista satserna andas mystik och skönhetslängtan. Jag håller det inte för osannolikt att den här musiken visar sig hållbar också på längre sikt.

Bilden: Mstislav Rostropovitj. Oljemålning av Gabriel Glikman

måndag 17 september 2018

Höstsång



I samband med att jag de senaste veckorna flitigt lyssnat till Henri Dutilleux´(1916-2013) märkliga, mycket vackra cellokonsert - Tout un monde lointain - blev jag på nytt tvungen att plocka ner Charles Baudelaire från poesihyllan. Musiken har nämligen några dikter ur "De ondas blommor" som inspirationskälla.

Bland alla dessa starka och tillgängliga dikter i Ingvar Björkesons goda tolkningar finns en med titeln Höstsång I-II, som jag särskilt fastnade för. Närmare bestämt II, som lyder som följer:


Din iris dunkla glans av grönt håller jag av
men bittert är mig allt idag, och varken härden,
vårt rum eller din kärlek, ingenting i världen
går upp för mig mot sol över ett ljusdränkt hav.

Älska mig ändå ömt! Ge mig en moders tröst,
fast jag är elak nu, och otacksam och dyster;
brinn med en flyktig eld, o älskarinna, syster, 
såsom en solnedgång eller en praktfull höst!

Kort blir ditt uppdrag! Glupsk och girig väntar döden.
Låt mig med pannan stödd mot dina knän betrakta
den milda höstens guld, se hur den slocknar sakta
medan jag sörjer än den vita sommarglöden.

Så enkelt och oförblommerat kan det alltså sägas.

Ur Charles Baudelaire: "De ondas blommor". Tolkningar av Ingvar Björkeson (Norstedts, 1986).

Bilder:
- C Baudelaire (från Wikipedia)
- Skagen. Foto: EJ.

fredag 14 september 2018

Schumann och Bruckner - de en gång oförstådda



Ett stort och fint program, det som gavs i Berwaldhallen i förra veckan: Robert Schumanns enda violinkonsert, hans sista orkesterverk, och sedan Anton Bruckners väldiga femte symfoni, sjuttiofem minuter av symfoniskt egensinne. Sveriges Radios Symfoniorkester spelade under ledning av Daniel Harding och med Veronika Eberle som solist. 

Dessa båda verk blev aldrig uppförda under tonsättarnas egen livstid. Schumann fick mot slutet av sitt aktiva liv en beställning av Joseph Joachim, den tidens stjärnviolinist. Men leveransen vann inget gillande, varken hos beställaren eller hans närmaste - hustrun Clara och vännen Johannes (Brahms) - utan stoppades undan bedömd som ospelbar. Först 1937 uruppfördes den i Berlin, och på senare tid har den fått sitt rättmätiga erkännande, om än inte heller i nutid av recensenter överlag (se t ex recensionen i DN).

Till saken hör att Robert psykiska hälsa kraftigt hade försämrats så att han återstoden av sitt liv var dömd att tyna bort på ett hospital. Han var med andra ord inte i stånd att själv försvara sitt verk och försöka få det publicerat. 

Inte för att man behöver tänka på just detta när man lyssnar till musiken, men första och sista satsens hamrande pukslag inger onekligen en känsla av uppfordran, som om någonting ville bli sagt med eftertryck medan tid är. Kanske är det en sorts ödessymfoni, som dock i sista satsens envetet stampande danstema snarare drar åt det burleska, allt medan violinstämman svirrar runt i det övre registret som flimrande irrbloss. Och mellansatsens vaggvisa med dess ömsinta lyrismer, ibland i form av knappt hörbara pianissimon från Eberles dyrbara instrument (en Dragonetti Stradivarius från 1700), fick mig att hänförd sluta ögonen. Nej, jag förstår inte dem som förringar denna violinkonsert, men så tillhör jag också skaran av Schumanns eviga beundrare.



Med Bruckners femma förhåller det sig också så att den i likhet med hans övriga tidiga symfonier inte rönte den framgång som senare tillkommit både dem och tonsättaren själv. De bedömdes som egenartat komplicerade och ospelbara och hamnade dessutom i den polariserade debatten mellan de läger som hyllade endera Wagner eller Brahms. Flera av hans övriga symfonier blev föremål för mer eller mindre påtvingade bearbetningar, medan femman i det avseendet utgör ett undantag med sitt ograverade skick. 

Symfonin, som i efterhand betraktats som intellektuell och "heroisk", har även fått andra beteckningar: "tragisk", "pizzicato" och "fantastisk" - det sistnämnda Bruckners eget ordval. Frågan är om inte just den karakteristiken är den bästa. Det vill säga fantastisk inte bara i betydelsen storslagen (musik som magnifikt katedralbygge) utan också i betydelsen högstämd fantastik av ett slag som varken utesluter heroisk troskamp eller en smått spöklik atmosfär (musik som katolsk/gotisk roman?).

Det är i allt fråga om typisk Brucknermusik med teman och fragmentariska brottstycken som kommer och går, som stegras och bryts, med ideliga omtagningar som samlas upp i slutlig kontrapunktisk sammanvävning. Det finns knappast någon annan symfoniker i musikhistorien som man efter endast några slumpvis valda takter lika lätt kan identifiera. På sätt och vis äger det sin riktighet att Bruckner skrev på samma symfoni nio gånger om (ja, tio, om vi räknar nr noll också). Givetvis med den fantastiska idérikedom och brassharmoniska variation som även kännetecknar femman. 

Själv återkommer jag oftast till de fyra sista symfonierna. Därför blev konserten en välkommen påminnelse om att också de andra, och inte minst femman, äger de omistliga kvaliteter jag alltid beundrat och gripits av hos denne tonsättare. Som lyckligtvis framhärdade i sitt egensinne. Och vann.