Emil har själv skildrat det här livet i en samling berättelser med titeln ”Historier från vägarna”. Hans kolteckningar hittar man fortfarande på gårdsauktioner och loppmarknader, då som regel signerade Emilius. Vi hade flera sådana inom glas och ram i min familj, och hos morfars på Bäckudden i Sandfors fanns han givetvis också representerad, eftersom min mormor var hans syster Anna.
En lite annorlunda tavla i det lite större formatet som i min barndom hängde på övervåningen hos morfars hamnade efter mormors död i min ägo. Det var inget naturmotiv som det ju annars nästan alltid var fråga om. I stället en kolteckning av Sollefteå kyrka, för Emil och Anna hembygdens kyrka. Den tavlan, en gåva från brodern, var på så vis säkert dubbelt betydelsefull för mormor, som höll fast vid sin kyrkliga förankring livet igenom.
Mitt beslut att fräscha upp tavlan med ett byte av passepartout bjöd på en överraskning. När jag avlägsnade baksidans kartong visade sig en annan bild på det tecknade bladets frånsida, en helt annan bild, men också den utförd i kol, signerad Emilius och med titeln ”På sjukbädden”.
Bilden visar en kvinnas huvud mot huvudkudden i det ögonblick hon vänder sig mot konstnären/åskådaren men redan hunnit flytta den febriga blicken en bit vid sidan av och bortom iakttagaren. Håret en rufsig plym kring ansiktet, munnen hopknipt och de tunga ögonlocken på väg att slutas på nytt. De där tunga ögonlocken är omisskännligt mormors; bilden visar Anna betydligt yngre än den ålder jag minns henne i, men visst är det hon och ingen annan.
Teckningen är skissartad men konstnärligt intressantare än den mer noggrant tecknade kyrkan. De båda bilderna är troligen gjorda vid samma tillfälle under ett besök på Bäckudden, jag kan tänka mig dem tillsammans med andra mer konventionella naturbilder som tillkommit för framtida försäljning. Bilden av den sjuka kvinnan var väl inte en som folk i allmänhet skulle hänga upp på väggen därhemma. Sollefteå kyrka gick möjligen att sälja i Sollefteå med omnejd men knappast så många socknar längre bort än så.
Var det brist på papper som gjorde att Emil ibland tecknade på båda sidorna av arken? Var det kanske så att han vid sidan av brödmåleriet av björk och tall vid blanka vattendrag ibland också tecknade för sitt eget artistiska nöjes skull, ungefär som det fanns både brödskriveri och skrivande av mer allvarligt syftande slag?
Min hypotes, som aldrig kan testas, är att mormor var för pryd för att kunna godta omedelbarheten och den otvetydiga sensualismen i Emils bild av henne på sjukbädden. Han fick en beställning på något annat snyggare och mera anständigt. Och han gick syster Anna till mötes och gav henne hembygdens kyrka i stället. En bild som sedan under många år fick hänga där på övervåningen med sin hemliga frånsida.
Denna text har nyligen publicerats i Emil Hagström-sällskapets medlemsblad "Slingerbulten" (hösten 2021).
I samma blad publicerar min syster ett par av Emils dikter från "familjearkivet", där de finns i form av gulnade tidningsurklipp som Emils syster, vår mormor, sparat. Den ena - "Främlingen" - har en anknytning till ovanstående text varför jag gärna vill skicka med den här.
Främlingen
som bultar på min dörr?
Jag tycker, att jag skådat
den djupa blicken förr,
jag tycker, att vi råkats
men minnes ej ändå.
Din kappa är så sliten,
din hjässa är så grå.
Du har väl vandrat länge
på livets allfarväg.
Vem är du, trötte främling,
ditt namn, o främling, säg.
förbi mitt öra drog.
- Jag är din gamle, gode
kamrat från flydda år
vi gingo ju tillsammans
i ljus där mörker rår,
i ljuset från din tanke
som då var stark och fri.
Vi gingo ju tillsammans
Vi visste ej av smärta,
och ej av nödens dag.
Jag är - din ungdoms ande,
ditt eget, glömda jag.